Relationen

Under Relationen framkom underrubrikerna Den unika individen och socialarbetarens anpassning, Tillit och förtroende, Klientens intressen samt Kunskap, kvalitet och resurser.

5.2.1 Den unika individen och socialarbetarens anpassning

Den professionella måste kunna förhålla sig till individen som en möter (Røkenes 2016).

Anpassning till klienten var en väsentlig del av relationsarbetet och relationsskapandet för respondenterna. Det gäller att möta klienten där hen är och att klienten får vara delaktig.

Respondenterna hade svårt att beskriva att de arbetade på ett visst sätt eller att det fanns en standardutredning, eftersom det skiljde sig från klient till klient. Socialarbetarna behöver då följa klienten och anpassa förhållningssättet därefter.

En del föräldrar funkar bättre i telefon, en del funkar bättre på mail, en del funkar på personliga möten, en del i hemmet, en del på kontoret. Alltså det .... det finns inget rätt eller fel på det viset, utan man måste anpassa det efter- efter individen man har framför sig.

(Anna)

Vi kunde dock även utläsa att vissa delar av kontakten med socialtjänsten såg likadan ut för alla klienter. Britta och Denise menar att utredningarna är lika varandra, men bara inom vissa givna

28 ramar. Exempelvis är vilka insatser som finns att erbjuda lika för varje klient och bedömningsinstrument går att använda på alla. Men vägen till en insats ser olika ut för alla klienter. Vissa utredningar kräver mer tid, fler kontakter och mer möten än andra, menar Britta.

Även metoder är något som inte passar till alla klienter. Detta handlar om att inte bara använda sin handlingskompetens (Røkenes 2016), det vill säga att socialarbetaren inte bara använder sig av sina metoder och teorier. Då finns risken att socialarbetaren inte ser klienten som ett unikt subjekt utan som ett objekt, och kan inte anpassa sig. Klientens delaktighet utifrån EBP är en viktig del (Johansson, K. m. fl. 2015). Vi kan då anta att det stärker relationsskapandet. Men att vara för metodstyrd kan innebära att socialarbetaren inte ser sin klient som en egen individ utan vill få klienten att passa in i metoden. Viktig information om klienten kan förloras om inte individen passar in i modellen (Røkenes 2016.). Behandlingsmetoder kan vara evidensbaserade men till en viss grad, menar Anna. Behandlingsmetoder passar inte alla och en måste anpassa till klienten framför sig. Från detta kan vi dra slutsatsen att evidens kan innebära att metoder passar för varje klient, men att anpassning ändå måste göras. Från detta kan vi även utläsa att likheter mellan utredningar kan vara något positivt, eftersom det skapar rättssäkerhet. Om klienten är hos socialtjänsten frivilligt eller inte påverkar också hur samtalet utvecklas.

Klientens personlighet påverkar vilket förhållningssätt socialarbetaren behöver ha.

Socialarbetaren måste använda sin relationskompetens (Røkenes 2016). Det handlar om att se vad som händer i samspelet mellan socialarbetaren och klienten (ibid.).

Och då då behöver jag vara uppmärksam på det och hitta att ja men okej här här funkar det inte så bra att prata men då då faller jag ofta tillbaka till Signs of Safety med mappningen för den är så väldigt konkret och visuell att funkar det här inte för dig ja men då testar vi whiteboarden här vi kör mappning och ser när när liksom när på vilket forum kan vi mötas på bästa vis och där krävs det ju mycket av mig att jag jag är lite med på banan och håller koll liksom. (Britta)

En av respondenternas arbetsplatser har arbetat med att tidseffektivisera möten med människor, men detta lyckades inte. Eva menar att det diskuteras om effektivt arbete vilket dock är problematiskt för “man kan inte be barn att prata lite fortare eller och göra sig mer kortfattade och så utan det tar tid, möten med människor så är det” I likhet med Eva menar Denise att det inte går att vara tidseffektiv i möten med äldre.

Allting går långsammare oftast och så vidare, dom behöver lugn och ro. Ska vi då va’

stressade? Jag försöker att verkligen inte va’ det utan när jag väl är på ett hembesök då får det ta den tid det tar då kan jag ha suttit i en och en halv timme ibland. Men alltså skickliga, snabba kollegor kan riva av det där på 45 minuter. (Denise)

Från Denise och Evas citat kan utläsas att möten med människor inte går att tidseffektivisera och att det måste få ta tid. En tolkning är då att anpassning av socialarbetare krävs till varje individ, likt Røkenes (2016) som menar att relationskompetens innebär att kunna etablera och upprätthålla relationen över tid för att kunna utföra ett bra arbete och nå målen med klienten.

Tidseffektiviseringens konsekvenser kan då tolkas som att den professionella inte kan anpassa sig till klienten och relationen får inte den tid den behöver för att etableras i de ärenden där

29 klienter behöver mer tid. Relationen kan då heller inte upprätthållas över tid, som är av vikt att göra som socialarbetare (Røkenes 2016).

Att insatser och beslut kan se olika ut för klienten beroende på vilken personlighet din socialarbetare har, påverkar relationen. Samtidigt som socialarbetaren bör anpassa sig efter varje klient (Røkenes 2016), skapas kvalitet i relationen ifall socialarbetaren använder sig av evidensbaserade metoder. Chefernas syn på klienterna påverkar socialarbetarens handlingsutrymme att kunna utnyttja sin relationskompetens (Røkenes 2016) och målinriktning (Eide & Eide 2014). Detta kan tolkas i Denise nedanstående citat angående sin chef. Klienterna kategoriseras in efter standarder, men ses inte som enskilda individer (Hjärpe 2020). Ses inte klienterna som enskilda individer finns risken att de ses som objekt (Røkenes 2016). Trots att det i detta fall var cheferna som såg på klienterna som objekt, kan det tolkas att det finns en risk att cheferna då tar beslut utifrån den klientsynen som i sin tur påverkar klientsynen socialarbetaren får. Klientsynen påverkar sedan hur relationen utvecklas.

När vi har APT:n och sådär och så står chefen då visar hur det ser ut så att “ja, men vi släppt den här (??) och minskat, det här har gått upp och vi måste hålla igen där” och- alltså, för henne var det ju bara siffror, hon tycker det var jättekul med siffror och statistik. Hon möter ju aldrig dom äldre, det är vi som möter dom äldre. (Denise)

Inom socialt arbete är det viktigt att ha en helhetssyn och att kunna se att individen är en del av flera olika system (Payne 2014). Det är även viktigt för relationsskapandet att kunna se hela individen som är framför en (Røkenes 2016). Utifrån analysen framkommer att en behöver se individen, familjen och samhället och att problem hänger samman inom dessa delar. Att försöka se helheten handlar också om att se nätverket omkring personen. Detta för att kunna veta hur en ska anpassa sig efter klienten.

Att om en sak fallerar här så händer nånting annat där. En mamma ensamstående mamma med ont om pengar som inte orkar eller kan bry sig om barnen tillräckligt ja men det kanske handlar mycket om hennes situation och att hon inte har några förebilder och då då kommer man ju in på samhället hur det har fungerat kring henne så så det tycker jag det sitter i ryggmärgen tycker jag. (Eva)

Och man glömmer bort kanske systemet, hemmet. Du har en ungdom med-med normbrytande beteende, det är lätt att bara sätta in en insats som Repulse […]. Man glömmer bort att man har en mamma eller pappa hemma som påverkar ungdomen […] vi försöker se helheten men jag tror inte vi är tillräckligt bra på det. Däremot tror jag vi är bättre på det än sjukvård till exempel. … Det kanske ska va’ så att dom inte är så bra på det, det är mycket möjligt. (Anna)

5.2.2 Tillit och förtroende

Ur analysen framkommer att tillit och förtroende är de viktigaste delarna i relationen. Här syns en tydlig likhet med Røkenes (2016) som beskriver att relationen är grunden för att klienten ska kunna utvecklas och lära om. Den professionella är ansvarig för att skapa och upprätthålla en relation för att kunna nå det mål som finns för klienten. Finns förtroendet där, menar då respondenterna precis som Røkenes (2016), kan klienterna acceptera insatsen, även om de är arga och inte håller med. Klienterna kan lita på att det socialarbetaren säger och föreslår är rätt

30 och riktigt. Caroline beskriver det som att hon och klienten kan vara överens om att de inte är överens. För att skapa förtroendet och tillit krävs det att respektera klienten, sätta sig in i dennes situation, och inte döma klienten. Det krävs en arbetsallians mellan parterna. Socialarbetaren bör även vara professionell, alltså personlig men inte privat. Här beskriver respondenterna omsorgsprofessionalitet, att använda sin empati och målinriktning för att skapa en relation till klienterna (Eide & Eide 2014). Att vara transparent skapar hanterbarhet för klienten. Denise och Eva beskriver att vara tillgänglig för klienterna och ha tät kontakt skapar förtroende hos klienterna, som i sin tur bidrar till att klienterna vågar be om hjälp.

Om jag går in och omhändertar ditt barn gör ju inte precis att du är så glad på mig eller har förtroende för mig men vi kan göra det på ett sätt som ändå genererar förtroende. Jag har ju som sagt- jag har ju jobbat med vuxna en hel del och jag har tagit LVM och relationen har inte brustit eller havererat för att jag har gjort det utan vi har byggt- jag har då oftast byggt upp en relation och förtroende hos den personen. (Anna)

Från detta kan vi tolka att tillit och förtroende utifrån omsorgsprofessionalitet är viktigt för att skapa ett bra möte för att påbörja en relation. En god relation leder i sin tur till att en utredning och en eventuell insats ska kunna genomföras.

Ännu en konsekvens av den ovan nämnda tidseffektiviseringen kan vara att en insats inte kan ges då klienten inte har hunnit få förtroende för socialarbetaren, vilket Røkenes (2016) samt respondenterna konstaterat är viktigt att klienten har för att göra ett bra arbete.

5.2.3 Klientens intressen

Att effektivisera kan innebära att se klienten som en produkt och att socialarbetaren ska producera utredningar, upplever Anna. En effekt av marknadiseringen har gjort att klienter ses alltmer som kunder på marknaden (Harlow m. fl. 2013). Då glömmer en som socialarbetare bort vem en skriver utredningar för samt sin egen roll som socialarbetare. Då ses klienten som ett objekt och inte som ett unikt subjekt vilket innebär att relationskompetensen inte används och relationen påverkas negativt (Røkenes 2016). I likhet med detta kan vi anta att socialarbetaren tappar målinriktningen och inte vet syftet med sin stödjande funktion (Eide &

Eide 2014). Vi kan därför anta att klienten påverkas negativt av att socialarbetaren arbetar effektivt på det sättet kommunerna definierar effektivt arbete. Britta menar att det kan vara tidseffektivt att välja en insats åt en klient men att klienten inte blir delaktig, vilket återigen innebär att relationskompetensen inte används och handlingskompetensens värde tar över (Røkenes 2016).

Ja det är ju kanske tidseffektivt och det blir mycket gjort på kort tid men är klienten inte delaktig då är det ju frågan effektivitet för vem? Då kanske det är så att det kanske krävs två extra möten för att gå igenom det här med Kalle och att han ska vara med på tåget. (Britta)

När socialarbetaren arbetar effektivt genom att den enskilde får hjälp i rätt tid använder den professionella sin relationskompetens och tar då till vara på klientens intressen och förstår att ens handlingar har konsekvenser för klienten (Røkenes 2016; Eide & Eide 2014). På så sätt kan effektivitet tolkas som något positivt och som något eftersträvansvärt, som även är positivt för

31 relationen då det tar tillvara på klientens intresse (Røkenes 2016; Eide & Eide 2014). En av respondenterna nämner att budgetens behov ofta går före klientens behov. Här kan tolkas att klienten påverkas negativt av att socialarbetaren arbetar kostnadseffektivt och att effektivitet då blir något negativt, på grund av att kommunen inte har klientens intressen i fokus. Detta påverkar relationen då målinriktning och klientens intressen är viktigt för att skapa en god kommunikation och arbetsallians (Eide & Eide 2014).

Delegationsordningen gör att beslutsprocessen blir utdragen för den enskilde och anhöriga blir frustrerade. Denise menar att förutsättningarna att skapa en relation till klienterna påverkas av att delegationen är högt upp hos människor som inte möter klienterna till vardags och har den insynen socialarbetaren har. Från detta kan vi tolka att decentralisering och delegation har inneburit att klientens intressen som ska vara fokus i en relation (Røkenes 2016; Eide & Eide 2014) inte kunnat vara det, då klienterna fått vänta länge på beslut. Det kan alltså påverka relationen negativt. Utifrån det minskade handlingsutrymmet på grund av delegationsordningen och bristande resurser kan det antas att kontakten med klienten påverkas utifrån hur mycket handlingsutrymme som finns. Finns inte tillräckligt med resurser till handlingsutrymmet antas kontakten med klienterna minska. Detta trots att relationskompetensen (Røkenes 2016) och målinriktningen (Eide & Eide 2014) finns genom att socialarbetaren vill se till klientens intressen.

Det finns en motsättning hos socialarbetaren mellan att använda skattepengarna på ett ansvarsfullt sätt, men ändå kunna tillgodose individernas behov enligt Socialtjänstlagen. Detta handlar om att ta tillvara på klientens intressen (Røkenes 2016; Eide & Eide 2014). Vi kan då anta att relationen påverkas negativt om individens behov inte tillgodoses. Känner sig klienten inte sedd och hörd påverkas förtroendet och tilliten (Bruhn 2018), vilket som tidigare nämnts är väsentligt för att kunna nå mål tillsammans med klienten. För att utveckla en bra arbetsallians krävs förståelse för klientens situation och mål (Eide & Eide 2014).

När det blir att man nånstans sitter och tittar men nästan liksom reapriser liksom att ja men det här HVB-hemmet är billigare här då väljer vi det istället. Ja men vänta nu är det hära mer i klientens intresse eller vems intresse går först? (Britta)

Konkurrensen mellan kommuner och privata aktörer tolkas bli ett problem då socialarbetarens relation till klienten blir varierande beroende på om socialarbetaren kommer från en privat aktör eller från en kommun. Detta stämmer överens med tidigare forskning som visat att socialarbetare inte upplever att det finns ett behov av en marknad inom socialt arbete (Harlow m. fl. 2013). Ifall privata aktörer har mer resurser att investera i klienternas relationer men inte kommunerna, blir konkurrensen ett problem och påverkar relationen. Från analysen kan vi även utläsa att kommunen motsägelsefullt inte lägger resurser på sina egna familjehem trots att de tycker att konsulentstödda familjehem är dyrare. Vi antar att det i längden skulle bli mer kostnadseffektivt att betala familjehemmen mer än att anlita konsulentstödda familjehem, vilket skulle lämna mer resurser till att skapa och upprätthålla en bra relation som gynnar insatsen och målen (Røkenes 2016). Vi tolkar också att kommunen inte tar klientens intressen i fokus, vilket

32 påverkar socialarbetarens handlingsutrymme att ta klientens intresse i fokus (Eide & Eide 2014).

Vi kan anta att bristande samverkan påverkar klienterna negativt på grund av längre utredningstid, fler kontakter och bristande kunskap. Detta försvårar arbetet med en god relation då klienten ska känna förtroende till många olika professionella, som även ibland tappar klientens intresse eftersom de är oense om vems ansvar som är vems. Det kan även resultera i att klienter faller mellan stolarna eller inte får sina behov tillgodosedda. Att förtroende och att ha klientens intresse i fokus är viktigt för att kunna göra ett bra arbete (Røkenes 2016; Eide &

Eide 2014), vilket visas genom att respondenterna beskriver att det är viktigt att alla aktörer har samma fokus som bekräftas av att det är gynnsamt med samverkan mellan specialiserade aktörer (Gardner 2003 i Grell m. fl. 2013; Glisson & Hemmelgarn 1998 i Grell m. fl. 2013;

Hjortsjö 2005 i Grell m. fl. 2013; Wihlman 2009 i Grell m. fl. 2013).

5.2.4 Kunskap, kvalitet och resurser

Att respondenterna upplever sig önska mer evidensbaserade metoder i socialt arbete styrks av den andra grundstenen i omsorgsprofessionalitet, att det är viktigt för relationen att socialarbetaren har tillräcklig kunskap (Eide & Eide 2014). Uppföljningar ger möjlighet att se ifall en insats fungerat eller inte och om eventuellt mer eller annat stöd behövs. Uppföljningar av metoder görs inte i samma utsträckning som brukaruppföljningar. Att följa upp insatser är en viktig del av det sociala arbetet och kan fungerar kvalitetsskapande, då det innebär en möjlighet att se vad som fungerar och vad som inte fungerar (Hjärpe 2020). Det kan antas göra klienten mer delaktig i sina insatser, vilket skapar en bättre relation.

Från respondenternas upplevelser av dokumentationsförändringarna kan vi anta att de höga kraven på dokumentation har påverkat socialarbetares bemötande och närvaro i mötet med klienterna och därmed påverkat relationen negativt, men att det blivit bättre de senaste åren.

Motsägelsefullt menar då andra respondenter att högre krav inom dokumentation fångat in fler viktiga områden för klienten. Standardiseringens syfte är att skapa kvalitet och effektivitet, göra det rättssäkert för klienterna samt minska antalet felaktiga beslut (Hjärpe 2020). Vi tolkar att detta är fallet för några av respondenterna eftersom utredningarna är mer omfattande idag för att få en större helhetssyn av klienten. Enligt systemteorin är helhetssynen viktig inom socialt arbete för att kunna förstå klienten och hur den samverkar med sin omgivning (Payne 2014).

Helhetssynen är därmed även viktig för relationen, då det innebär att se hela klienten som en egen individ (Røkenes 2016).

Dokumentationsförändringarna, kan vi anta, påverkar socialarbetaren som i sin tur påverkar relationen till klienten. Utifrån analysen kan vi utläsa att flera respondenter upplever att kraven på dokumentation är för hög och att detta tar tid från att skapa en relation till klienterna.

Kvaliteten på det som skrivs i dokumentationen påverkas också negativt.

Dokumentationsarbetet upplevs kunna underlättas av en administratör. Av detta kan vi anta att administrativ hjälp behövs för att hinna med arbetsuppgifter och lägga den tid som krävs på relationerna. Anna beskriver att de förut hade mer kontakt med klienterna och gjorde mer socialt arbete, men att det nu istället är fokus på dokumentation. Caroline beskriver också detta

33 problem, att delar av tiden som läggs på dokumentation “kunde läggas på bättre klientmöten istället”. Något som alla respondenter önskar för att kunna skapa en bättre relation till sina klienter är också just tid.

Alltså kraven på dokumentation har ju blivit mycket, mycket högre än när jag jobbade och mycket av vårt arbete och majoriteten av vårt arbete består ju av dokumentation. … Så innan var det lite mer ett socialt arbete, du hade mer klientkontakt, du hade mera ute. Idag är det ju jättenoga hur du dokumenterar. Du har ju 24 timmar på dig att att föra in den journalen, du har ju 24 timmar på dig att göra skyddsbedömning. Du är väldigt tidspressad. Och hur dom här journalerna ska se ut, vad man får dokumentera, vad man inte får dokumentera. Sån-sånt har ju blitt väldigt hårt. (Anna)

Jag skulle vilja fått ta den tiden som läggs på de och faktiskt gå all in […] och träffas mycket mycket mer. […] man pratar ju mycket om det här att att liksom att barn ska ha förtroende för att berätta för en socialsekreterare ja men jag kanske måste generellt dom flesta ungar är ju inte som att man bara o men nu träffas en soctant då då berättar jag om allt som hänt i hela mitt liv. Det händer ju typ aldrig utan det kanske det sjunde åttonde nionde tionde gången man träffar ett barn och i en vanlig utredning träffar vi ju i princip aldrig nåt barn tio gånger. (Britta)

Ur analysen framkommer att flera respondenter menar att uppdelningen av ansvar kan försvåra samverkan och att det kan ge en försämrad helhetssyn om individen. Uppdelningen av ansvar innebär också att det skapar en specialisering. En av respondenterna nämner att som socialarbetare ska du ha mycket kunskap om mycket. Specialisering innebär att socialarbetaren får mycket kunskap inom ett visst område och har då förmåga att kunna ge klienten ett mer kvalitativt stöd. Detta benämns inom omsorgsprofessionalitet som fackkunnande och ses som en viktig del i relationen (Eide & Eide 2014). Motsägelsefullt kan det leda till en försämrad helhetssyn och att “desto mer stuprör blir det och desto mera stolar att ramla emellan” (Britta).

Detta citat tolkas som att klienterna har mindre chans att få rätt hjälp. Det kan också leda till att socialarbetaren inte kan se klienten i de olika system hen befinner sig i, och får svårare att förstå

Detta citat tolkas som att klienterna har mindre chans att få rätt hjälp. Det kan också leda till att socialarbetaren inte kan se klienten i de olika system hen befinner sig i, och får svårare att förstå