Relationernas betydelse

En annan aspekt som är genomgående i enkätsvaren är att relationerna i handledningen är avgörande för hur handledningen kan gestalta sig samt hur mycket de handledda pedagogerna vågar öppna sig och prata om det som känns angeläget att ta upp i en handledning. Detta belyser även Birnik (1999) och menar att förtroende och tillit är viktigt för att de handledda ska känna sig bekväma att prata om det de behöver. Detta kallar Birnik (1999) för en arbetsallians. Om tilliten och det ömsesidiga förtroendet uteblir finns risken för att de

handledda känner sig otrygga och osäkra i situationen då den handledande rollen kan ses som hierarkisk. Buber (1995) menar att människan utvecklas i relation med andra och att det mellanmänskliga stärks i dessa relationer. Det är dock viktigt att man i dessa möten kan se varandras potential och olika perspektiv på saker.

Många av respondenterna pekar på att specialpedagogens förhållningssätt, bemötande och empatiska förmåga är av avgörande betydelse för att det ska uppstå goda relationer, vilket även tidigare forskning påvisat (J fr Bladini 2004; Løw 2011). Bladini (2004) poängterar vikten av specialpedagogens förmåga att skapa en tillitsfull relation med de som handleds. Jag förstår det som att relationerna i hela arbetslaget är viktig för respondenterna och att det är specialpedagogens förhållningssätt som är grunden till hur relationerna vid handledningen blir. Persson (2013) påtalar att specialpedagogik är relationellt och att samspelet eller interaktionen med andra aktörer påverkar hur vi agerar.

Respondenterna belyser betydelsen av att få prata om det de behöver i stunden. Utifrån deras svar så förstår jag att det är viktigt att pedagogerna verkligen känner att handledningstillfället tillhör dem, och att det inte är alltför uppstyrd av varken specialpedagog eller rektor. Lauvås och Handal (2001) påtalar att det är viktigt att inte de handledda känner sig ”överkörda” av specialpedagogen i samtalet utan att specialpedagogen verkligen lyssnar in vad pedagogerna vill samtala om. Birnik (1999) beskriver detta och menar att det är viktigt att handledaren har förmågan att visa intresse, återkoppla, kan förstå misstag, vara någon man kan lita på samt kunnig inom området det handlar om.

I ett relationellt perspektiv handlar det om vad som sker mellan människor vid ett möte, det som sker i mellanrummet mellan människor (Helldin och Sahlin, 2013 & Buber, 1995). Ord och handlingar har inte en egentlig mening innan de sätts i sammanhang med olika relationer (Bingham & Sidorkin, 2004).

I en internationell antologi beskriver författarna att relationer är primära och att handlingar är sekundära. Ord och handlingar har därmed inte en mening förrän de sätts i ett sammanhang av specifika relationer (Bingham & Sidorkin, 2004).

När det gäller min studie tolkar jag det som att samspelet och samsynen med kollegorna bidrar till ett gemensamt språkbruk, där reflektion tillsammans skapar förutsättningar för medvetenhet om sina handlingar (J fr Dysthe 2013; Säljö 2010). Jag tolkar det Åberg (2007) beskriver till det förskolpedagogerna påtalar om lärande vid handledningarna, samt att det bidrar till att utveckla verksamheten och undervisningen framåt på förskolorna. Detta beskriver även Gjems (2008) som en betydelsefull anledning för handledning.

Jag tar fasta på de tre elementen som Buber menar är viktiga i äkta samtal enligt Aspelin (2010). Att man tilltalar varandra i fullständig sanning, oförbehållsamhet och fritt från sken. Dessa tre tar jag med mig i mitt kommande uppdrag som handledande specialpedagog för pedagoger i förskolan. Rogoff (2003) påtalar att genom att kommunicera och dela

7.2Metoddiskussion

Tiden en avgörande faktor då jag valde metod då jag trodde att det skulle gå snabbare att utföra en enkätundersökning än en intervjustudie, som också hade varit ett alternativ. Dock hade jag fel vad gäller det. Det tog längre tid än jag förstått att få tillbaka alla enkäter, samt att jag upplevde det svårt att utföra en analys av enkäterna. Att hitta svar som liknade varandra i respondenternas svar var inte den svåraste delen av arbetet då jag snabbt fick klart för mig vad pedagogernas förväntningar på handledning var. Respondenterna hade en relativt enad

uppfattning om detta enligt min tolkning. Det som var mest utmanande för mig var att lyfta analysen och hitta övergripande teman som gav studien rättvisa. De teman som jag nu redovisar i resultatet är dock de jag finner mest relevanta utifrån respondenternas svar.

De var också många fler respondenter än vad det oftast är vid en intervjustudie. En annan aspekt som kan påverka utfallet i min enkätstudie är att vissa pedagoger uttryckt sig alltför kortfattat. Om man jämför det med en intervjustudie där du som forskare kan ställa

följdfrågor och lättare få svar på det du önskar för din studie.

Vid utformningen av enkäten hade jag kunnat förbereda mig bättre genom att läsa ännu mer om hur man utför enkätstudier. Jag utgick dock från mina frågeställningar och försökte utforma öppna frågor, där jag hoppades på att jag skulle kunna få utförliga svar från respondenterna. Trost och Hultåker (2016) påtalar det svåra med att använda sig av öppna frågor i enkät då det finns en risk att respondenterna inte svarar på de frågor de eventuellt känner sig osäkra kring, samt att jag som läsare av svaren kan ha svårt att tyda respondentens handstil och formuleringar.

För att testa min enkät skickade jag ut en pilotenkät som gjorde att jag kunde utföra vissa justeringar i enkäten innan jag skickade ut dem på för att påbörja studien. I analysen av enkäterna upplevde jag det som att jag genom mina frågor kunde tolka och förstå respondenternas svar så jag fick svar på mina frågeställningar.

Jag valde att skicka en förfrågan till rektorerna vad gällde huruvida de hade pedagoger med erfarenhet av handledning av specialpedagog i sina verksamheter. Då några av dem hade det och då jag inte visste vilka pedagogerna var, så valde jag att låta rektorerna dela ut enkäterna till pedagoger med den erfarenheten. Då studien inte har något med rektorernas kompetens att göra utan specialpedagogens, så såg jag inte detta som ett problem då. Detta hade kunnat

hanterats på ett annat sätt om jag hade kontakt med pedagogerna själv. Dock var min tanke att respondenterna skulle vara anonyma för mig. Jag förstår det problematiska med att rektorerna delade ut enkäterna med tanke på om pedagogerna kände sig tvingade till att delta i studien på grund av detta. När jag läste respondenternas svar så tolkade jag det som att de varit

engagerade i sina svar i enkäterna. Min förhoppning är att de såg det som ett sätt att få bidra med sina tankar om handledning de får av specialpedagog.

Bryman (2018) hävdar att man som forskare väljer ut personer som har erfarenhet av de forskningsfrågor man har och de frågor man vill ha svar på. Författaren benämner det som ett målstyrt urval. Mitt målstyrda urval var att hitta respondenter som hade erfarenhet av

specialpedagogisk handledning för att lättare kunna få svar på mina frågeställningar. Genom mitt målstyrda urval var min förhoppning att få svar på mina frågeställningar. Eriksson- Zetterquist och Ahrne (2015) menar också att det inte finns regler för vilka respondenter man väljer att fråga i en kvalitativ metod men att det är viktigt att man ändå gör medvetna val för att försäkra sig om att få svar på forskningsfrågorna.