6.1 Inledning
De grundläggande mänskliga rättigheterna är inte helt åtskilda, utan överlappar ofta varandra i viss mån. Exempelvis finns det gemensamma beröringsytor mellan religionsfrihet, åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Det är svårt att tänka sig den ena friheten oinskränkt utan tillgång till den andra. Även andra friheter som inte på samma naturliga sätt överlappas kan sammankopplas. För att illustrera dessa överlappningar som kan kopplas till kränkning av religionsfrihet görs här en koncentrerad analys av olika rättigheter. Analysen görs utifrån de rättsliga problem som framkommit i genomgången av palestinsk lagstiftning i kapitel 5. I detta kapitel analyseras därför rätten till liv, rätten att gifta sig och bilda familj, rätten att registreras vid födseln, rätten att erkännas som en person i lagens mening, rätten till rörelsefrihet samt rätten att äga egendom kortfattat i förhållande till rätten till religionsfrihet. Avsikten är inte att göra en uttömmande presentation av alla rättigheter som kan påverkas av rätten till religionsfrihet och inte heller att analysera varenda aspekt i de rättigheter som analyseras. Syftet är istället att belysa rättigheternas beröringsytor och väcka medvetenheten om att rättigheterna inte kränks i ett juridiskt och socialt vakuum. I kapitel 7 undersöks sedan om, och i förekommande fall på vilket sätt, de teoretiska rättighetskränkningarna förverkligas i praktiken.
6.2 Rätten till liv
Den inneboende rätten till liv stadgas i ICCPR artikel 6.1. Där stadgas också att rättigheten ska skyddas i lag samt att ingen får berövas sitt liv godtyckligt. I artikel 6.2 fastslås också att dödsstraff bara får utdömas för ”de allvarligaste brotten”. Lagen som straffet grundas på får inte heller strida mot bestämmelserna i ICCPR. Artikel 6.1 innebär enligt HRC:s uttalanden en skyldighet för Palestinska myndigheten att vidta åtgärder för att säkerställa att människor inte dödas i kriminella handlingar samt att hindra de egna säkerhetsstyrkorna från att utföra
godtyckliga dödanden.124 Detta betyder att myndigheten är skyldig att skydda konvertiter och individer som har såld mark till kristna och judar från att bli mördade av andra civila eller extrajudiciellt avrättade av personer ur säkerhetsstyrkorna. Palestinska myndigheten är också skyldig att se till att dödsstraffet enbart används för de allvarligaste brotten, och enbart efter en slutlig dom av en kompetent domstol.125 Enligt HRC innebär uttrycket ”de allvarligaste brotten” att dödsstraffet ska var en exceptionell åtgärd. Dödsstraffen ska bara utdömas i enlighet med den lag som gällde vid tiden för brottet och ska inte utdömas i strid med konventionen.126
Även om Palestinska myndigheten skulle anse att avfall från islam eller säljande av land till judar och kristna utgör några av ”de allvarligaste brotten” skulle utdömande av dödsstraff i dessa fall utgöra brott mot konventionen. Dödstraff på grund av apostasi utgör en tydlig och allvarlig inskränkning av religionsfriheten. Dödsstraff på grund av försäljning av land till individer av vissa religioner utgöra religiös diskriminering av köparna, eftersom de härigenom hindras från att skaffa sig egendom eftersom ingen vågar sälja till dem. Båda fallen utgör därmed kränkningar av rätten till liv eftersom de strider mot konventionen.
6.3 Rätten att gifta sig och bilda familj samt att registreras vid födseln
Rätten att gifta sig och bilda familj stadgas i ICCPR artikel 23.2. Enligt HRC måste lagstiftningen kring äktenskapet vara förenlig med det fulla åtnjutandet av andra rättigheter som garanteras av konventionen. Detta innebär enligt HRC att alla stater bör tillhandahålla möjligheten att gifta sig både religiöst och borgerligt.127 Föräldrarna har rättigheten att bilda familj och barnet har dessutom en fristående rättighet enligt artikel 24.2 att direkt efter födseln registreras. Enligt HRC är syftet
124 UN Human Rights Committee (HRC), ICCPR General Comment No. 6: Article 6 (Right to Life), 30 April 1982, punkten 3.
125 ICCPR artikel 6.2.
126 General Comment 6 punkten 7.
127 Human Rights Committee, General Comment 19, Article 23 (Thirty-‐ninth session, 1990), Compilation of General Comments and General Recommendations Adopted by Human Rights Treaty Bodies, U.N. Doc. HRI/GEN/1/Rev.1 at 28 (1994) punkten 4.
med denna rättighet att barnet ska erkännas juridiskt.128 Det måste anses uppenbart att både äktenskapsregleringarna på Västbanken och i Gaza samt icke-‐ erkännandet av barn i ogiltiga äktenskap bryter mot dessa rättigheter.129
6.4 Rätten att erkännas som en person i lagens mening och rätten till rörelsefrihet
ICCPR artikel 16 stadgar att ”var och en har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening”. Att inte registreras av myndigheterna vid födseln måste därför anses utgöra en kränkning av denna rättighet, utöver kränkningen av artikel 24.2 som ovan nämnts. Konsekvenserna av denna kränkning blir, som nämnts tidigare, att personen inte heller kan åtnjuta andra rättigheter, exempelvis rätten till rörelsefrihet. I artikel 12.2 fastslås allas rätt att lämna vilket land som helst, inklusive sitt eget och punkten 4 stadgar också att ingen godtyckligt får förvägras inresa till sitt eget land. Enligt HRC måste rättigheten enligt artikel 12 inkludera rätten att erhålla nödvändiga resedokument, såsom pass, för att kunna tillgodogöra sig rättigheten. Begränsningar av rörelsefriheten måste vara proportionerliga och nödvändiga.130
6.5 Rätten att äga egendom
6.5.1 UDHR:s ställning som bindande sedvanerätt
Rätten att äga egendom återfinns i UDHR artikel 17. Den är en av de rättigheter som inte togs med i ICCPR eller ICESCR
och den saknar ursprunglig bindande verkan, eftersom den enbart nämns i deklarationen. Det pågår däremot en diskussion om huruvida UDHR har erhållit en ställning som bindande sedvanerätt.
128 Human Rights Committee, General Comment 17, Article 24 (Thirty-‐fifth session, 1989), Compilation of General Comments and General Recommendations Adopted by Human Rights Treaty Bodies, U.N. Doc. HRI/GEN/1/Rev.1 at 23 (1994) punkten 7.
129 Se avsnitt 5.3.3.
130 UN Human Rights Committee (HRC), CCPR General Comment No. 27: Article 12 (Freedom of Movement), 2 November 1999, CCPR/C/21/Rev.1/Add.9.Art 12.3, GC nummer 27 punkterna 9, 14.
Flood menar att eftersom FN:s medlemsstater i ett antal dokument har hänvisat till deklarationen som om den har bindande verkan, i kombination med The International Court of Justice’s (ICJ) praxis och staters praxis, har UDHR därmed fått bindande verkan.131 Flood konstaterar vidare att innan en deklaration har erhållit bindande kraft som sedvanerätt är förpliktelserna mer politiska än juridiska. Han menar dock att även om deklarationen enbart innebär politiska förpliktelser så är det fortfarande en extraordinärt stark form av politiska förpliktelser där andra stater kan hålla en stat politiskt ansvarig.132 Enligt Randelzhofer är de argument som framförs för UDHR:s bindande verkan inte övertygande, eftersom det faktum att stater ofta hänvisar till deklarationen inte nödvändigtvis innebär att den accepterats som befintlig lag utan snarare att den accepteras som FN:s målsättning. Vidare menar han att om staterna hade accepterat deklarationen som bindande sedvanerätt är det underligt att konventionerna om mänskliga rättigheter har hållit sig på en betydligt lägre nivå än deklarationens.133 I en senare diskussion utvecklar Randelzhofer sitt resonemang och menar att han inte tror att UDHR innebär rättigheter för individen, men att i de avseenden där UDHR innehåller förpliktelser och rättigheter för staterna har den utvecklats till att vara sedvanerätt.134
Steiner och Alston menar att argument har utvecklats för att anse att hela deklarationen är juridiskt bindande, antingen som internationell sedvanerätt eller som en auktoritativ tolkning av FN-‐stadgan.135
Enligt Ademola Abbas utgör UDHR ”soft law”, med potentialen att utvecklas till ”hard law”, eftersom mycket ”soft law” som härrör från GA har en sådan tendens. Han påpekar vidare att de flesta stater inte anser att UDHR är bindande, men nämner också att den trots detta ofta används som en auktoritet.136
För det fall att UDHR utgör bindande sedvanerätt så är den enligt Ronen bindande i förhållande mellan individer och stater och inte nödvändigtvis i förhållande till icke-‐statliga aktörer.137
131 Flood, s 74.
132 Flood, a st.
133 Randelzhofer, State Responsibility and the Individual, s 236.
134 A a s 249.
135 Steiner & Alston, s 143.
136 Abbas, s 681f.
6.5.2 Inskränkningar i möjligheterna att äga land
Eftersom UDHR inte nödvändigtvis anses bindande i förhållande till icke-‐statliga aktörer är det svårt att påstå att Palestinska myndigheten med säkerhet är juridiskt bunden av den. Därför är det också svårt att fastslå myndighetens skyldighet att skydda religiösa minoriteters rätt att äga egendom och den därigenom underförstådda rätten att skaffa sig egendom.
Rätten att äga egendom är emellertid en grundläggande mänsklig rättighet enligt deklarationen och myndigheten har i PABL artikel 10.1 åtagit sig att respektera och skydda grundläggande mänskliga rättigheter. Även om myndigheten inte är skyldig enligt sedvanerätten att respektera rätten att äga egendom är den skyldig att göra detta enligt den egna konstitutionen. Trots att ordalydelsen av lagarna om överlåtelse av land nämner ”fiendestater” och ”medborgare av fiendestater” måste de ändå anses kränka rätten att äga egendom om tillämpningen av lagen diskriminerar på grundval av religion.138 Härutöver bryter tillämpningen av lagarna mot diskrimineringsförbudet i ICCPR artikel 26,139 och utgör därför en kränkning av internationell rätt.
138 Se avsnitt 5.3.4.