Juridiska institutionen Höstterminen 2014
Examensarbete i folkrätt 30 högskolepoäng
Religionsfrihet under den Palestinska myndigheten
I ljuset av Palestinska myndighetens tillträde till ICCPR
Författare: Elisabeth Rumar
Handledare: Docent Anna-Sara Lind
Innehållsförteckning
Förkortningar ...s 5 1 Inledning ...s 7 1.1 Bakgrund... s 7 1.2 Syfte och avgränsning... s 8 1.3 Metod och material ... s 10 1.4 Disposition... s 12 2 Introduktion till det palestinska samhället ...s 13 2.1 Inledning... s 13 2.2 Politiska organisationer... s 13 2.3 Vägen fram till dagens styre... s 14 2.4 Demografi... s 16 2.5 Religiösa grupper... s 16 3 En närmare undersökning av Palestinska myndighetens
tillträde till ICCPR ...s 18 3.1 Inledning... s 18 3.2 Vad krävs för att tillträda konventioner enligt internationell rätt?... s 18 3.3 Är Palestina en stat? ... s 20 3.4 Kan icke-‐statliga aktörer bindas av internationell rätt? ... s 22 3.5 Innebär Palestinska myndighetens tillträde till ICCPR
någon skillnad i Palestinas status som stat? ... s 23 3.6 Sammanfattande kommentar... s 24 4 Religionsfrihet enligt ICCPR och UDHR...s 26 4.1 Inledning... s 26 4.2 Religionsfrihet... s 26 4.3 Den negativa religionsfriheten... s 27 4.4 HRC:s funktion ... s 27 4.5 Rätten att byta religion och utformningen av ICCPR artikel 18 ... s 28 5 Religionsfrihetens officiella status under
Palestinska myndighetens styre ...s 30 5.1 Inledning ... s 30 5.2 Palestinsk rätt – en mångfacetterad bild ... s 30 5.3 Skyddet för religionsfrihet i den palestinska konstitutionen... s 31 5.4 Religiösa begränsningar i familjerätten... s 31 5.5 Försäljning av land till judar och kristna... s 33
5.6 Möjligheten att byta religion enligt islamisk rätt... s 34 5.7 Analys av palestinsk rätt i förhållande till religionsfriheten
enligt internationell rätt ... s 36 6 Religionsfrihetens gränser...s 39 6.1 Inledning... s 39 6.2 Rätten till liv... s 39 6.3 Rätten att gifta sig och bilda familj samt att registreras vid födseln... s 40 6.4 Rätten att erkännas som en person i lagens mening och
rätten till rörelsefrihet... s 41 6.5 Rätten att äga egendom ... s 41 6.5.1 UDHR:s ställning som bindande sedvanerätt ... s 41 6.5.2 Inskränkningar i möjligheterna att äga land... s 43 7 En illustration av religionsfriheten i praktiken: Västbanken och Gaza..s 44 7.1 Inledning ... s 44 7.2 Kristna... s 45 7.2.1 Konvertiter... s 45 7.2.2 Västbanken ... s 47 7.2.2.1 Diskriminering från Palestinska myndigheten och i lagen ... s 47 7.2.2.2 Försäljning av land till kristna och judar ... s 50 7.2.2.3 Diskriminering och trakasserier i vardagen... s 50 7.2.3 Gaza... s 53 7.2.3.1 Diskriminering i lagstiftning... s 53 7.2.3.2 Diskriminering och förföljelse i samhället ... s 54 7.2.4 Traditionella kyrkor och evangelikala... s 54 7.3 Sekulära ... s 55 7.3.1 Västbanken ... s 56 7.3.2 Gaza... s 57 7.4 Sammanfattande kommentar... s 59 8 Avslutande kommentar...s 60 Käll- och litteraturförteckning ...s 62 Bilaga 1 ... s 71
Förkortningar
FN Förenta nationerna
GA Förenta nationernas generalförsamling
HRC Förenta nationernas kommitté för mänskliga
rättigheter
ICCPR Förenta nationernas konvention om
medborgerliga och politiska rättigheter
ICESCR Förenta nationernas konvention om
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
PABL Palestinian Basic Law
PLC Palestinian Legal Council
PLO Palestine Liberation Organisation
UDHR Förenta nationernas allmänna förklaring om
de mänskliga rättigheterna
UNHRC Förenta nationernas råd för mänskliga
rättigheter
VCLT Wienkonventionen
1 Inledning
1.1 Bakgrund
Religionsfrihet är en grundläggande mänsklig rättighet. Den är skyddad genom ett antal internationella konventioner och deklarationer som har tillträtts av ett ansenligt antal stater. Det mest inflytelserika dokumentet bland de internationella juridiska instrumenten är FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (UDHR).1 I UDHR artikel 18 fastslås varje individs rätt till religionsfrihet. Denna rätt skyddas av Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) som har tillträtts av många stater. Dessa stadganden är betydelsefulla eftersom de innebär att många stater har kommit överens om att religionsfrihet är en grundläggande mänsklig rättighet. Dessvärre innebär det inte att majoriteten av jordens befolkning åtnjuter religionsfrihet i praktiken. Enligt en undersökning gjord av the Pew Research Center’s forum on Religion & Public Life lever nära 70 procent av världens befolkning i länder med starka restriktioner kopplade till religion.2 Det föreligger alltså en diskrepans mellan staters officiella ståndpunkt och den faktiska verkligheten för individer.
En anledning till att religionsfrihet är så betydelsefull är dess effekt på samhället. Det har framförts att länder som respekterar religionsfrihet har mer livfull ekonomi, minskade sociala spänningar och större stabilitet generellt.3 Utöver effekterna på samhället i stort är det uppenbart att religionsfriheten resulterar i ett mer angenämt vardagsliv för individerna.
Under min praktik på Jerusalem Institute of Justice (JIJ) undersökte jag bland annat religionsfriheten för kristna palestinier och detta ledde till mitt val av uppsatsämne. Det har ifrågasatts om individer som lever under den Palestinska myndigheten har möjlighet att åtnjuta sin rätt till religionsfrihet.4 Den 2 april 2014 tillträdde den Palestinska myndigheten 15 internationella konventioner, där vissa
1 UN General Assembly, Universal Declaration of Human Rights, 10 December 1948, 217 A (III).
2 Pew Forum on Religion & Public Life, Global Restrictions on Religion, 2009, s 1.
3 Institute for Economics & Peace, Five Key Questions answered on the link between Peace &
Religion – a global statistical analysis on the empirical link between peace and religion, 2014, Grim, Religious freedom: good for what ails us?, The Review of Faith & International Affairs, 6:2, s 3-‐7.
4 Se Weiner, J. R., Palestinian Christians: Equal Citizens or Oppressed Minority In a Future Palestinian State? s 220.
skyddar rätten till religionsfrihet.5 Palestinska myndigheten är därmed skyldig att tillförsäkra individer som bor i områden under dess kontroll åtnjutandet av friheterna som skyddas av konventionerna. Det är därför av intresse att undersöka hur religionsfriheten respekteras och skyddas av Palestinska myndigheten.
1.2 Syfte och avgränsning
Syftet med uppsatsen är att undersöka den rättsliga och faktiska religionsfriheten för kristna och sekulära under Palestinska myndighetens styre, i ljuset av tillträdet till ICCPR.
För att uppnå syftet besvaras följande frågeställning i uppsatsen:
-‐ Görs åtskillnad mellan olika religiösa tillhörigheter i de lagar som tillämpas av Palestinska myndigheten?
-‐ Hur förhåller sig dessa lagar till religionsfriheten som skyddas av ICCPR?
-‐ Hur förhåller sig dessa lagar till andra rättigheter i ICCPR och UDHR som påverkas av religionsfriheten?
-‐ Vilken kapacitet hade Palestinska myndigheten att tillträda och bindas av ICCPR?
-‐ Görs i praktiken åtskillnad mellan människor av olika religioner och livsåskådningar i det palestinska samhället?
Både Västbanken och Gaza behandlas i uppsatsen eftersom Palestinska myndigheten fram till nyligen officiellt styrde båda områdena.6 Båda områdena innefattas dessutom av Oslofördragen och var från början under myndighetens kontroll.7 Uppsatsens fokus ligger dock i första hand på det som sker inom de områden som fortfarande officiellt styrs av Palestinska myndigheten, det vill säga Västbanken. Eftersom det i nuläget förekommer en del förändringar i det palestinska politiska läget analyserar uppsatsen läget fram till första veckan i december 2014.
5 State of Palestine, Palestine Liberation Organization Negotiation Affairs Department, Q&A:
Palestine’s Accession to International Treaties, 2 april 2014, http://nad-‐
plo.org/userfiles/file/fact%20sheets/Q&A%20Accession.pdf.
6 Se Ma’an News Agency, Hamas: Palestinian unity govt has expired, 30 november 2014, http://www.maannews.net/eng/ViewDetails.aspx?ID=743683.
7 Watson, The Oslo Accords: international law and the Israeli-‐Palestinian peace agreements, s 43.
I uppsatsen undersöks hur den officiella ståndpunkten i lagar och regeringsuttalanden förhåller sig till verkligheten. Eftersom Palestinska myndigheten inte har någon officiell lagsamling på engelska är det problematiskt att undersöka vilka lagar som finns och hur de tillämpas. Analysen av lagar är därför inte tänkt att vara en uttömmande analys av alla palestinska lagar eller lagtillämpningar där åtskillnad görs på grund av religiös tillhörighet. De lagar som nämns utgör exempel för att illustrera religionsfriheten i palestinsk rätt. Syftet med analysen är inte heller att analysera jordansk och egyptisk lagstiftning, utan dessa lagar analyseras eftersom de är tillämpliga på Västbanken och i Gaza och därmed påverkar möjligheten att åtnjuta religionsfrihet under Palestinska myndighetens styre.
Uppsatsen illustrerar också hur det faktum att någon blivit utsatt för diskriminering och förföljelse på religiös grund inte alltid innebär att enbart rätten till religionsfrihet har nonchalerats och kränkts. Sådan behandling kränker ofta även andra rättigheter. Förutom rätten till religionsfrihet behandlas i uppsatsen även andra rättigheter som berörs av de palestinska lagar som analyseras i kapitel 5. Analysen innehåller inte en uttömmande uppräkning av rättigheter som kan tänkas bli kränkta i anknytning till brott mot religionsfriheten, utan utgör en illustration av hur kränkningar av olika rättigheter hänger ihop.
I arbetet behandlas inte den generella situationen för någon religiös grupp utan bara de effekter som direkt hänför sig till religiös tillhörighet. Den israelisk-‐
palestinska konflikten lämnas därhän så länge den inte är av direkt relevans för uppsatsens ämne. Det palestinska livet influeras av konflikten och aspekter av den påverkar vardagslivet, exempelvis genom Israels säkerhetsbarriär och check-‐
points.8 Dessa aspekter påverkar de flesta palestinier i området men faller utanför uppsatsens syfte eftersom de inte baseras på religiös tillhörighet och inte heller kontrolleras av Palestinska myndigheten.
Den största av de religiösa minoriteterna under Palestinska myndighetens styre är den kristna, och därför inriktas en stor del av uppsatsen på situationen för kristna. Även om det palestinska samhället är mycket religiöst, behandlas även den negativa religionsfriheten i uppsatsen. Denna frihet är svår att undersöka i ett samhälle där religionen är sedd inte bara som en del av den personliga identiteten
8 Intervju med Alex Awad, dekan vid Bethlehem Bible College, genomförd 17 november 2014.
utan också som en del av den gemensamma identiteten, och där religion och kultur är mycket sammanflätad.9 I uppsatsen berörs bara muslimer, kristna och sekulära och inte grupperna samarier och druser. Dessa grupper är betydligt mindre än de andra grupperna och det är svårt att hitta mer ingående information om dem, speciellt för att undersöka hur deras religionsfrihet ser ut. Inte heller den judiska gruppen nämns, eftersom de inte direkt berörs av Palestinska myndighetens lagar och myndighetsutövning.
1.3 Metod och material
I de delar som behandlar det rättsliga läget har en rättsdogmatisk metod använts.
De internationella juridiska instrumenten som har använts i arbetet är framför allt ICCPR, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (UDHR), samt HRC:s General Comments och praxis. Även uttalanden och resolutioner från FN:s generalförsamling har beaktats, även om dessa inte, i likhet med General Comments inte är juridiskt bindande.10 Inte heller UDHR är direkt juridiskt bindande, men det pågår en diskussion om huruvida UDHR har erhållit status som sedvanerätt.11
De relevanta inhemska lagar som behandlas är Jordaniens Personal Status Law, Egyptens Law of Family Rights, som bland annat reglerar äktenskap och familjebildning utifrån religiösa aspekter. Även Jordaniens Penal Code samt PLO:s Revolutionary Penal Code analyseras i vissa delar eftersom de tillämpas diskriminerande på religiösa grupper. Dessutom har ett försök gjorts att klargöra förhållandet mellan nämnda lagar och sharia på relevanta områden, eftersom palestinsk rätt stadgar att sharia ska vara grunden för lagstiftningen.12
Vidare har även doktrin på området använts. Utöver de mer juridiska tillvägagångssätten med användandet av internationella rättskällor har artiklar och rapporter använts för att fastställa tillämpliga lagar, där det inte på annat sätt
9 Se Weiner, Palestinian Christians: Equal Citizens or Oppressed Minority In a Future Palestinian State? University of Oregon – Oregon Review of International Law, Volume 7, spring 2005, s 49.
10 För en genomgång av HRC:s och General Comments betydelse se avsnitt 4.4.
11 De Baets, The Impact of the Universal Declaration of Human Rights on the Study of History, History and Theory, 48: 20–43, 2009, s 20. Mer om denna diskussion följer i avsnittet 6.5.1.
12 Se avsnitt 5.3.2.
har varit framgångsrikt att finna dessa. Detta gäller exempelvis PLO:s revolutionära lagar, vars officiella tillämplighet är ifrågasatt av lokala jurister.13 Nyhetsartiklar används som källor för att beskriva de politiska händelser som skett under det gångna året eftersom det inte har varit möjligt att hitta tillräckligt nya källor någon annanstans.
I de delar där den reella religionsfrihet behandlas har en annan metod än den rent juridiska krävts för att fastslå den faktiska situationen. I dessa delar har först och främst egenhändigt genomförda intervjuer använts, tillsammans med intervjuer gjorda av tidigare praktikanter på Jerusalem Institute of Justice (JIJ).
Dessutom har tidningsartiklar och rapporter på området används. Där det har varit möjligt har artiklar skrivna av lokala skribenter använts, för att få en så exakt rapportering som möjligt.
Även om tillförlitligheten hos muntliga källor skulle kunna ifrågasättas bör de intervjuer som används i uppsatsen ses som trovärdiga. De personer som påstår att diskriminering eller förföljelse förekommer har troligtvis inte haft någonting att vinna av att fara med osanning. De har tvärtom varit måna om att deras uppgifter lämnas anonymt, vilket kan tyda på att de uppfattar situationen som riskfylld och därmed i linje med deras utsagor. För att få uppgifter som representerar många olika grupper har ett försök gjorts att redogöra för åsikter och upplevelser av uppgiftslämnare från olika sammanhang. Detta har dock varit svårt, eftersom det har krävts ett visst förtroende från intervjuobjekten för att få göra intervjuerna, speciellt med personer som är kritiska till Palestinska myndigheten. Resultatet har blivit att de anonyma intervjuobjekten har valts ut genom mina och JIJ:s kontaktnät, medan övriga har kunnat kontaktas efter att ha valts ut på grund av sina positioner i olika sammanhang.
Samtliga anonyma intervjuobjekt utom ett tillhör den evangelikala gruppen, men bara två av dem tillhör samma församling och därför är det inte enbart en församlings situation som beskrivs i uppsatsen. Den person som inte tillhör den evangelikala gruppen tillhör ett av de historiska samfunden. Försök har också gjorts att få intervjua ateister, men det har visat sig svårt eftersom inga av mina
13 Human Rights Watch, Abusive System – Failures of Criminal Justice in Gaza, 2012, s 14.
Anledningen till juristernas ifrågasättande förklaras närmare i avsnittet 5.3.4.
kontakter kände någon uttalad ateist. En intervju har dock gjorts via mejl med den ateistiska bloggaren Waleed Alhusseini, som numera bor i Frankrike.
De intervjufrågor jag utgick ifrån vid mina intervjuer bifogas i bilaga 1. Eftersom intervjuerna genomfördes i samtalsform är dessa frågor intervjuernas stomme, men följdfrågor ställdes för att klargöra vad intervjuobjekten berättade. Därför har inte exakt samma frågor ställts till varje intervjuobjekt. I de senare intervjuerna tillkom enstaka frågor i ljuset av tidigare intervjuer och egna efterforskningar.
Frågorna till Alhusseini skiljer sig från övriga, eftersom de framför allt tar sikte på situationen för ateister och sekulära.
1.4 Disposition
För att ge läsaren en bakgrund och förståelse för det palestinska samhället definieras det palestinska samhället politiska och demografiska situation i kapitel 2. I samma kapitel sammanfattas kort den politiska historien och den nuvarande politiska situationen. Efterföljande kapitel 3 innehåller en analys och diskussion angående Palestinska myndighetens kapacitet att tillträda och bindas av ICCPR. I kapitel 4 följer ett avsnitt där innebörden av begreppet religionsfrihet definieras och analyseras utifrån ICCPR artikel 18 och dess ursprung UDHR. Härefter följer i kapitel 5 en genomgång av religionsfrihetens officiella status under Palestinska myndighetens styre. Sedan behandlas palestinsk lagstiftning och sharia, följt av en analys av dessa regleringar i ljuset av religionsfrihetsbegreppet i internationell rätt. I kapitel 6 redogörs därefter för andra rättigheter som av religiösa skäl inskränks genom de tidigare analyserade lagarna och praxis. I kapitel 7 görs en genomgång av hur religionsfriheten i de palestinska områdena ser ut i verkligheten. Denna genomgång baseras på rapporter, intervjuer och nyhetsartiklar. Avslutningsvis följer en avslutande kommentar i kapitel 8.
2 Introduktion till det palestinska samhället
2.1 Inledning
Det palestinska samhället består, precis som de flesta andra samhällen, av olika politiska, religiösa och i viss mån olika etniska grupper. För att få en djupare förståelse för situationen i de palestinska områdena, både politiskt och i vardagen, görs här en kort presentation av olika grupper samt det politiska styret. Denna genomgång behövs eftersom den politiska historien och den nuvarande situationen kan förefalla förvirrande och en genomgång kan hjälpa förståelsen av uppsatsen.
2.2 Politiska organisationer
I det palestinska samhället finns ett antal politiska partier. De som är mest inflytelserika idag är Fatah och Hamas. Fatah har sitt största stöd på Västbanken och Hamas är störst i Gaza.14
Fatah är en bakvänd akronym för Harakat al Tahrir al Falastini (Palestinska frihetsrörelsen). Partiet grundades i slutet av 1950-‐talet av Yassir Arafat tillsammans med en liten grupp palestinska nationalister.15 Under 1960-‐talet inledde Fatah sina militära operationer mot Israel och år 1969 började Arafat och Fatah att göra anspråk på ledarskapet i Palestinska befrielseorganisationen (PLO).
PLO är en paraplyorganisation som grundades 1964 och som skapade en modern palestinsk nationalistisk rörelse. Fatah blev PLO:s hjärta och hjälpte till att påskynda de oberoende palestinska gruppernas försök att skapa en rörelse med en bred bas. Rörelsen hämtade sin legitimitet från gräsrötterna och inte som tidigare från arabstaterna.16 I samband med Oslofördragen (som resulterade I etablerandet av Palestinska myndigheten) erkände PLO år 1993 officiellt Israels rätt att existera
14 Brown, The Hamas-‐Fatah Conflict: Shallow but Wide, The Fletcher Forum of World Affairs, 07/2010, Volym 34, Nummer 2, s 46.
15 Bullock, The Palestinian Faction Fatah: A Primer, 13 januari 2007, http://www.npr.org/templates/story/story.php?storyId=6659712.
16 Rubinstein, The Arab-‐Israeli Conflict, s 150-‐51, s 170.
och avsade sig samtidigt terrorismen.17 Watson menar dock att det finns grundade anledningar att misstänka att Palestinska myndigheten inte är fullständigt överlåten till att stoppa terrorismen.18
Hamas, vars namn är en akronym för Islamiska motståndsrörelsen, grundades i Gaza 1987 efter inledningen av den första intifadan (en benämning på ett våldsamt palestinskt uppror). Grundarna var influerade av det Muslimska Brödraskapet i Egypten. Under den första intifadan fortsatte stödet för Hamas att växa samtidigt som stödet för Fatah sjönk.19 Inledningsvis var Hamas inget politiskt parti, utan bestod av en religiös rörelse, en väpnad rörelse och en verksamhet med sociala välfärdsprogram.20 Idag är rörelsen också en inflytelserik aktör i palestinsk politik.
Hamas är listad som en terrororganisation av Israel, EU, USA, Kanada och Japan, och är fortfarande enligt sina stadgar överlåten åt Israels förstörelse.21
2.3 Vägen fram till dagens styre
Som nämnts ovan kom Palestinska myndigheten till som ett resultat av Osloprocessen och skapades som ett interimistiskt självstyrande organ. 1995 års Osloavtal delade Västbanken i tre delar, som ett första steg av en process för att steg för steg överföra kontrollen av Västbanken från Israel till palestinierna.22 År 2000 bröt den andra intifadan ut och sedan dess har Fatahs stabilitet vacklat samtidigt som stödet för Hamas har växt. Efter Arafats död vann Mahmoud Abbas det efterföljande presidentvalet, i mars 2005. Valen till det palestinska parlamentet (PLC) 2006 resulterade i att Hamas fick majoritet i nästa alla av de 16 valkretsar i distrikten i Västbanken, Gaza och Jerusalem.23
17 Letters of Mutual Recognition between Israel and the PLO, Security Dialogue March 1994 25:
124.
18 Watson, s 224.
19 Tessler, A History of the Israeli-‐Palestinian Conflict, s 692-‐94, BBC News, Profile: Hamas
Palestinian movement, 11 juli 2014, http://www.bbc.com/news/world-‐middle-‐east-‐13331522.
20 Duteil & Kriegel, Hamas många ansikten, Fokus nr 3-‐2009, 16 januari 2009.
21 BBC News, Profile: Hamas Palestinian movement, 11 juli 2014, http://www.bbc.com/news/world-‐middle-‐east-‐13331522.
22 Israeli-‐Palestinian Interim Agreement on the West Bank and the Gaza Strip (Oslo II), 28 September 1995.
23 Bickerton & Klausner. A History of the Arab-‐Israeli Conflict, s 369, 379, Bickerton, The Arab-‐
Israeli Conflict – A Guide for the Perplexed, s 237.
I mars 2007 etablerades en kortlivad samlingsregering med både Hamas och Fatah. Några månader senare, i juni, tog Hamas kontrollen över Gaza och körde ut Fatah i en våldsam kupp.24 Splittringen mellan Hamas och Fatah har utgjort ett problem för en eventuell återförening av Västbanken och Gaza under ett enda politiskt styre.25
Under en period av 2014 föreföll dock en återförening vara möjlig. I april 2014 kom Fatah and Hamas överens om att återförenas och skrev under ett dokument om att en samlingsregering bestående av PLO-‐medlemmar skulle skapas fem veckor senare. Regeringen tillträdde 2 juni 2014. Val skulle ha hållits sex månader senare, men blev uppskjutet på grund av sommarens händelser. Tre israeliska tonåringar kidnappades och mördades av Hamasmedlemmar, vilket ledde till konflikt mellan Abbas och Hamas. Efter detta inleddes också Gazakriget. Dessutom planerade Hamas att störta Abbas och inleda en tredje intifada.26 Det faktiska resultatet av samlingsregeringen blev att Västbanken fortsatt styrdes av Fatah och Gaza av Hamas.27
Enligt Sami Abu Zuhri, talesman för Hamas, löpte samlingsregeringens mandat ut den 30 november 2014, och en nationell dialog måste därför enligt honom föras angående regeringens framtid.28 Dessa uppgifter förnekas dock av Faisal Abu Shahla, medlem av Fatahs revolutionsråd.29 Det är därför oklart om regeringen sitter kvar, men det troligaste är efter Hamas uttalande att den inte gör det. Även om Fatah anser att den fortfarande är enad är det svårt att tänka sig en bibelhållen regering när ett av de styrande partierna inte anser att regeringen har kvar sitt mandat.
24 Bickerton, a st.
25 Brown, s 46.
26 Miller, Abbas: No reconciliation with Hamas before elections, 13 oktober 2014,
http://www.timesofisrael.com/abbas-‐no-‐reconciliation-‐with-‐hamas-‐before-‐elections/.
27 Schanzer, Hamas vs. Fatah: The Struggle for Palestine, s 2.
28 Ma’an News Agency, Hamas: Palestinian unity govt has expired, 30 november 2014, http://www.maannews.net/eng/ViewDetails.aspx?ID=743683.
29 Berman, Fatah official denies unity government mandate has ended, 1 december 2014,
http://www.timesofisrael.com/fatah-‐official-‐denies-‐unity-‐government-‐mandate-‐has-‐ended/.
2.4 Demografi
Det palestinska samhället består av ett antal olika religiösa och etniska grupper. På Västbanken är skillnaderna tydligare jämfört med Gaza som är ett mer homogent samhälle. Befolkningen på Västbanken består av palestinska araber som är muslimer och kristna, judar samt mindre grupper såsom druser och samarier.
Gazas befolkning å andra sidan består av palestinska araber som huvudsakligen är muslimer, samt ett litet antal kristna.30
Väsbanken har 2 731 052, varav majoriteten är palestinska araber och övriga är judar och andra minoriteter. De olika religiösa grupperna är uppdelade enligt följande: muslimer 80-‐85 % (mestadels Sunni), judar 12-‐14 %, kristna 1-‐2,5 % (mestadels grekisk-‐ortodoxa) samt övriga, exempelvis druser och samarier <1 %.31 Gazas 1 816 379 invånare är palestinska araber varav 98-‐99 % är muslimer (mestadels sunni) och <1 % kristna och <1 % andra.32
2.5 Religiösa grupper
Av det totala antalet muslimer i världen är cirka 75 % sunnimuslimer, vilket också är den dominerande muslimska inriktningen på Västbanken och i Gaza. Som ovan nämnts är majoriteten av den palestinska befolkningen i dessa områden muslimer.33
Det finns ett antal olika kristna samfund både på Västbanken och i Gaza.
Majoriteten av de kristna tillhör historiska kyrkor, framför allt de grekisk-‐ortodoxa och romersk-‐katolska kyrkorna. Andra kyrkor är de syrisk-‐ortodoxa, koptiska och
30 Central Intelligence Agency, The World Factbook: Middle East: West Bank, 20 juni 2014, https://www.cia.gov/library/publications/the-‐world-‐factbook/geos/we.html, Central Intelligence Agency, The World Factbook: Middle East: Gaza Strip, 22 juni 2014, https://www.cia.gov/library/publications/the-‐world-‐factbook/geos/gz.html.
31 Central Intelligence Agency, The World Factbook: Middle East: West Bank, 20 juni 2014, https://www.cia.gov/library/publications/the-‐world-‐factbook/geos/we.html.
32 Central Intelligence Agency, The World Factbook: Middle East: Gaza Strip, 22 juni 2014, https://www.cia.gov/library/publications/the-‐world-‐factbook/geos/gz.html.
33 Central Intelligence Agency, The World Factbook Field Listing: Religions, 20 juni 2014, https://www.cia.gov/library/publications/the-‐world-‐factbook/fields/2122.html.
armeniska, men det finns även nyare samfund,34 exempelvis olika evangelikala grupper. Trots att de kristna samfunden delar grundläggande trossatser är de åtskilda i många andra frågor. Bland annat förekommer stridigheter när det gäller vem som ska ha kontroll över heliga plaster och stridigheter mellan palestinska nationalister och sionistiska palestinska kristna, som anser att judarna har rätt till Israel grundat på Bibeln.35
Som nämnts i inledningen behandlas i uppsatsen enbart grupperna kristna och sekulära. I den kristna gruppen finns dock konvertiter, som fortfarande ses som muslimer av myndigheterna och andra. Den sekulära gruppen består av individer som officiellt räknas både till den muslimska och till den kristna gruppen.
34 Weiner, Palestinian Christians: Equal Citizens or Oppressed Minority In a Future Palestinian State? s 46.
35 A a s 16 ff, se även Gule, Trosfrihet i den muslimske verden, Nordic Journal of Human Rights, 0301/2001, s 42.
3 En närmare undersökning av Palestinska myndighetens tillträde till ICCPR
3.1 Inledning
Som tidigare nämnts tillträdde Palestinska myndigheten 1 april 2014 bland annat ICCPR. Tillträdet till ICCPR trädde ikraft den 2 juli 2014.36 I detta kapitel diskuteras och analyseras Palestinska myndighetens kapacitet att tillträda internationella konventioner. Om kapacitet saknas och tillträdet till ICCPR inte är i enlighet med internationell rätt kan det ifrågasättas om myndigheten är rättsligt bunden av sina åtaganden. Först analyseras Palestinska myndighetens ställning som stat och därefter följer en diskussion om vad som krävs för bundenhet enligt traktaträtten.
3.2 Vad krävs för att tillträda konventioner enligt internationell rätt?
Wienkonventionen om traktaträtten fastställer regler om traktaträttens funktion och verkan. I Wienkonventionens regler om hur tillträde och bundenhet till traktat sker framgår enligt ordalydelsen att enbart stater har kapacitet att tillträda traktat.
Artikel 2.1.b definierar olika åtgärder för staters samtycke till bundenhet och artikel 15 reglerar en stats anslutning till traktat. Termen stat definieras inte i konventionen, utan tycks vara självklar. Inte heller framgår någonstans att andra än just stater är tänkta att innefattas i de artiklar som behandlar tillträde och bundenhet. Ikraftträdandet av en anslutning till en traktat regleras i artikel 24.
Denna artikel reglerar dock enbart ikraftträdandet av anslutningar gjorda av stater.
För att en stat som inte deltog i formandet av ett fördrag ska kunna bli en part till fördraget krävs att den inbjuds att tillträda av de andra staterna, samt att fördraget ger möjlighet till detta eller att alla andra parter har kommit överens om
36 International Covenant on Civil and Political Rights New York, 16 december 1966, State of Palestine: Accession, Reference: C.N.181.2014.TREATIES-‐IV.4 (Depositary Notification), https://treaties.un.org/doc/Publication/CN/2014/CN.181.2014-‐Eng.pdf.
att staten ska få tillträda.37 I ICCPR artikel 48.2 ges möjligheten att ansluta sig till konventionen, förutsatt att staten uppfyller kriterierna enligt artikel 48.1. Dessa kriterier är: att det är fråga om en stat som är medlem i FN eller något av dess fackorgan, att staten är ansluten till Internationella domstolens stadga eller att FN:s generalförsamling (GA) har inbjudit staten att ansluta sig till konventionen.
Enligt Sevastik betyder det faktum att enbart stater nämns i Wienkonventionen om traktaträtt inte att andra enheter inte kan ingå fördrag.38 Den senare Wienkonventionen om traktaträtten mellan stater och internationella organisationer eller internationella organisationer sinsemellan utvidgar möjligheten att ingå fördrag för internationella organisationer samt andra enheter.39 Konventionen har dock inte trätt i kraft ännu.40
Enligt Reuter kan andra enheter än stater bli part till överenskommelser under internationell rätt, men till skillnad från stater har de inte en full och oreserverad kapacitet att bli part till alla sorters fördrag. Deras möjlighet sträcker sig så långt som deras speciella status tillåter eller så långt andra parter till fördraget erkänner deras kapacitet.41 Detta gäller också enheter som har etablerats för att ha makten i en stat som ännu inte har etablerats, såsom nationella kommittéer, frihetsrörelser eller revolutionära makter som är i konflikt med regeringen. Enligt Reuter kan överenskommelser ingångna med sådana enheter utgöra fördrag med hänsyn till den specifika stat som ingått överenskommelsen. Rätten att delta i obegränsade, multilaterala fördrag existerar enbart enligt villkoren i fördraget och enbart för organisationer som uttryckligen nämnts.42
37 Sevastik, The binding force of treaties under international law – handbook for government lawyers and human rights advocates, s 38.
38 Sevastik, s 23.
39 Vienna Convention on the Law of Treaties between States and International Organizations or between International Organizations, Vienna, 21 March 1986.
40 Sevastik, s 23.
41 Reuter, Introduction to the law of treaties, s 59.
42 A st.
3.3 Är Palestina en stat?
Palestinska myndigheten har tillträtt tidigare nämnda konventioner som en representant för staten Palestina.43 Palestina har sedan tidigare observatörsstatus i FN.44 En fråga som då infinner sig är huruvida detta är den grund på vilken GA har accepterat dess tillträde till konventionen. Även om Palestina av ett antal stater politiskt har accepterats som en stat är det fortfarande inte uppenbart att kriterierna i Montevideokonventionen är uppfyllda.45 Enligt den deklarativa teorin blir en stat en stat först när alla kriterierna är uppfyllda. Detta är enligt Ademola Abbas den traditionella synen i internationell rätt.46 Den konstitutiva teorin innebär istället att en stat blir till när den erkänns av andra stater. Att entiteten redan innan den erkänns uppfyller kriterierna enigt Montevideokonventionen är irrelevant. Ett problem med den konstitutiva teorin är att det är svårt att avgöra hur många staters erkännande som behövs för statsstatus.47
Enligt Montevideokonventionen artikel 1 krävs att fyra kriterier är uppfyllda för att en stat ska existera: staten ska ha en permanent befolkning, ett definierat territorium, regering och kapacitet att ingå relationer med andra stater. De kriterier vars uppfyllelse framför allt kan ifrågasättas i detta fall är om det finns ett definierat territorium samt om regeringen har kontroll över territoriet.
Exempelvis kan det baserat på de senaste månadernas händelser ifrågasättas om Gaza är en del av Palestinska myndighetens territorium, och om så inte är fallet, är staten Palestina enbart Västbanken? Hamas verkar också ha en annan bild av vad Palestinas territorium är än vad som erkänts av exempelvis Sverige. Khaled Mashaal, Hamas ledare uttalade sig 2008 om vad som utgör Palestina och sa att:
”Palestina är vårt, från floden till havet och från söder till norr [dvs. inklusive nuvarande Israel]. Inte en tum av landet kommer att upplåtas”.48 Palestinska
43 Se bl a International Covenant on Civil and Political Rights New York, 16 december 1966, State of Palestine: Accession, Reference: C.N.181.2014.TREATIES-‐IV.4 (Depositary Notification), https://treaties.un.org/doc/Publication/CN/2014/CN.181.2014-‐Eng.pdf.
44 UN General Assembly, Status of Palestine in the United Nations : resolution / adopted by the General Assembly , 4 December 2012, A/RES/67/19.
45 Se Montevideo Convention on the Rights and Duties of States of 1933.
46 Abbas, Complete International Law: text, cases and materials, s 135.
47 A a s 136ff.
48 Ayyoub & Sherwood, Tens of thousands celebrate Hamas 'victory' rally as exiled leader returns, 8 december 2012, http://www.theguardian.com/world/2012/dec/08/hamas-‐gaza-‐palestine-‐
khaled-‐meshaal-‐israel.
myndigheten saknar också kontroll över Gaza som styrs av Hamas. Även om Fatah fortfarande skulle anse att samlingsregeringen har kvar sitt mandat har den uppenbarligen ingen kontroll över Gaza eftersom Hamas inte håller med om att samlingsregeringen sitter kvar.49 Även Palestinska myndighetens ställning som en giltig regering för staten Palestina kan ifrågasättas eftersom den är en interimistisk myndighet och inte vid dess etablerande var tänkt som en regering för en stat.50 Att uppnå observatörsstatus innebär enligt Vidmar inte heller ett implicit erkännande av statsstatus. Observatörsstatusen grundas inte på någon formell internationell rättskälla och flertalet icke-‐statliga aktörer har haft denna ställning tidigare.51 Exempelvis var Österrike och Bangladesh observatörer innan de erhöll statsstatus och blev fullvärdiga medlemmar i FN.52 Om omröstningen hade setts som en erkännandehandling skulle den kunna ha haft rättslig effekt, men i detta fall hade flera stater uttryckligen separerat omröstningen från ett erkännande av statsstatus. Inte heller var det någon markant skillnad mellan antalet röster för att ge Palestina observatörsstatus (138) och antalet tidigare erkännande av Palestina som stat (132). Alltså erkänner i princip samma antal stater Palestina som stat efter omröstningen som det antal som gjorde det tidigare. Själva omröstningen innebär därför enligt Vidmar inte att Palestina blev mer stat efter omröstningen än den hade varit innan.53 Det skulle dock kunna anföras att termen stat i FN:s konventioner skulle innefatta termen observatörsstat. Avsikten med konventionen är nämligen att skydda mänskliga rättigheter och inte att definiera vilka entiteter som är stater och inte.54 Därför kan det antas att en entitet som har uppnått ställningen som observatörsstat har kapaciteten att respektera och skydda mänskliga rättigheter i det område under dess kontroll och därför också kan binda sig juridiskt att göra detta.
49 Se Ma’an News Agency, Hamas: Palestinian unity govt has expired, 30 november 2014, http://www.maannews.net/eng/ViewDetails.aspx?ID=743683, Berman, Fatah official denies unity government mandate has ended, 1 december 2014, http://www.timesofisrael.com/fatah-‐
official-‐denies-‐unity-‐government-‐mandate-‐has-‐ended/.
50 Se Israeli-‐Palestinian Interim Agreement on the West Bank and the Gaza Strip (Oslo II), 28 september 1995.
51 Vidmar, Palestine and the Conceptual Problem of Implicit Statehood, Chinese Journal of International Law (2013), 19–41, s 40f.
52 Vidmar, Palestine and the Conceptual Problem of Implicit Statehood, Chinese Journal of International Law (2013), 19–41, s 24ff.
53 A st.
54 Se ICCPR:s preambel.
3.4 Kan icke-statliga aktörer bindas av internationell rätt?
FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) adresserade frågan om Palestinska myndighetens skyldigheter att tillvarata mänskliga rättigheter i sin roll som en icke-‐statlig aktör år 2009, två år före beslutet att ge Palestina observatörsstatus. I förbifarten noterades att enbart stater kan bli part till internationella fördrag. I sammanhanget framgår att UNHRC:s åsikt är att frågan om vem som kan ingå internationella fördrag är oproblematisk, eftersom alla icke-‐statliga aktörer ställs utanför dessa. UNHRC gör en poäng av skillnaden mellan mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt som automatiskt binder alla aktörer i en konflikt.
UNHRC drar dock slutsatsen att även icke-‐statliga aktörer som har regeringsliknande funktioner är skyldiga att respektera mänskliga rättigheter. Vikt läggs vid Palestinska myndighetens, PLO:s och PLC:s egenpåtagna åtaganden att respektera mänskliga rättigheter, samt Hamas egna deklarationer om respekt för mänskliga rättigheter tillsammans med den palestinska grundlagens (PABL) regleringar på området.55 Det nämns dock inte vad konsekvenserna av dessa egna åtaganden är vid brott mot dem.
Ronen påpekar att frågan huruvida icke-‐statliga aktörer kan vara bundna av internationell rätt beror på lagen och inte aktörernas egna subjektiva ståndpunkt.
Om de inte är kapabla att vara bundna av internationell människorättslagstiftning gör deras egna åtaganden dem inte mer juridiskt ansvariga. Hon jämför denna oförmåga att vara bunden med scenariot att en icke-‐statlig organisation förklarar sig vara bunden av våldsförbudet. En sådan förklaring skulle inte, oavsett hur offentlig och otvetydig den än är, binda organisationen till förbuden eftersom förbudet inte är tillämpligt på icke-‐statliga organisationer. Däremot skulle egna åtaganden och överenskommelser kunna få andra, exempelvis kontraktsrättsliga konsekvenser.56
UNHRC går inte närmare in på de olika grunderna för Palestinska myndighetens skyldigheter utan nöjer sig med att konstatera att alla parter i en väpnad konflikt
55 UN Human Rights Council, Report of the United Nations Fact-‐Finding Mission on the Gaza Conflict, 25 September 2009, A/HRC/12/48, s 80.
56 Ronen, Human Rights Obligations of Territorial Non-‐State Actors (2013) 41 Cornell International Law Journal 21-‐50, s 36.
