5.3.1 Cykelfri dag
Det finns två regler som man gemensamt kommit fram till varav den ena handlar om att klättra i träd och den väljer jag att återkomma till längre fram. Den andra regeln som kom till för länge sedan, ingen verkar riktigt veta när, handlar om cykling. På gården finns en asfalterad cykelslinga som rör sig lite slingrande runt en rätt stor gräsyta med små kullar. Här cyklar barnen gärna och ofta på de tiotalet cyklar som förskolan förvarar i sitt förråd med uteleksaker. Det finns två olika storlekar på cyklarna och den största storleken finns både som enmanscykel och utformad som ”taxicykel”. Cyklarna är mycket populära och cykla är det som många av barnen gör allra mest. De yngre, som ännu inte lärt sig cykla åker gärna bak på ”taxicyklarna”. Det finns många barn menar pedagogerna, som bara cyklar och inte gör något annat. Detta har upplevts negativt och det anses var anledningen till att den ”cykelfria tisdagen” inrättades. Trots att pedagogerna mycket samstämmigt uttalat att det bästa barnen vet är att cykla så har de infört en cykelfri dag.
Pedagogerna menar att på tisdagarna ska barnen leka något annat, de ska fantisera mera, prova och ge de andra sakerna på gården en chans. ”De ska lära sig och fantisera själva och inte bara sätta sig på en cykel.” (ped. 3). ”Det är så mycket cykling, vi tycker att de ska fantisera mer och hitta på egna lekar. Det är viktigt att de inte fastnar, utan vågar prova på andra saker.” (ped. 4). En pedagog säger dock att hon tycker synd om barnen när de så glatt rusar ut för att ta en cykel och så blir nekade för att det är tisdag. En annan ifrågasätter varför barnen inte ska få cykla och menar att det inte gör någonting om de cyklar varje dag.
Det råder alltså en viss oenighet under ytan kring den här regeln. Alla säger sig tillämpa den men flera uttrycker osäkerhet kring dess legitimitet. De har svårt att förklara varför det är så problematiskt med barn som bara cyklar och påståenden som att ”de bara cyklar hela tiden” kommer lite på skam. Det är i verkligheten inte så stor del av barnens
tid på förskolan som de kan ägna sig åt att cykla och när vi samtalar så visar det sig att flera av pedagogerna egentligen inte har reflekterat över det här tidigare. En viss självkritik framträder också. “Om vi engagerade oss lite mer skulle vi kunna få barnet som alltid cyklar att göra något annat, även om cyklarna var ute.” (ped.1). Barnen accepterar den cykelfria dagen och efter en kort besvikelse hittar de på något annat menar pedagogerna. ”Någonstans tror jag inte att de är så negativt för barnen. De funderar inte så mycket på varför det är si och varför det är så, utan accepterar att så är det och så hittar de på något annat.” (ped. 2).
5.3.2 Naturmaterial
Intressant är att i intervjuerna berättar flera pedagoger om oskrivna regler som de anser finns, exempelvis att sanden ska stanna i sandlådan. Flera tror att de andra tycker att det ska vara så, men de svar jag får visar att merparten av pedagogerna tycker att sanden kan vara på många olika ställen, det är barnens lek som styr var sanden är. ”Det gör mig absolut ingenting att de tar sand och flyttar den någon annanstans, det ingår i leken. De kanske ska hälsa på någon med en tårta eller något.” (ped. 4). ”Jag tycker att när man är ute ska barnen få använda det material som finns. Varför måste det materialet vara här och det materialet vara där?” (ped. 3). Samtidigt uppfattar jag att det hos flera av pedagogerna finns en önskan om att det ska vara en viss ordning och reda på gården trots allt. Sand i stora högar på cykelslingan uppskattas inte. Inte heller att barnen häller ut sand på gräsmattan eller uppe i klätterställningen. De får ta med sig sanden dit, men de bör ta bort den när de lekt färdigt, är en vanlig åsikt bland de jag intervjuat.
Flera av pedagogerna berättar om hur de lekte med jord som barn, hur de gjorde mat och geggamoja. I samtalen framgår också att de är positiva till att barnen gräver och leker med jorden (inte i rabatterna), även om det inte händer så ofta. ”Ja visst ska de få gräva i jorden. Det här är ju en förskola och gården är till för att barnen ska kunna leka där. Vill vi inte att barnen ska gräva i jorden, så får vi väl plantera gräs där istället.” (ped. 3). Det anses alltså okej att gräva men återigen finns inslag av ordning och reda. ”Jag tycker att när de leker med sand eller jord så får de stanna där de är på det stället. Det är bättre att barnen lär sig från början var sakerna ska vara”. (ped. 6).
På gården finns buskar och träd innanför det staket som omgärdar gården, utöver det finns också enstaka buskar och/eller träd på ett flertal platser. Som jag tidigare nämnt
uttryckte pedagogerna en önskan efter mer naturlik och vild utemiljö. Hur återspeglar då det sig i deras attityder till hur barnen använder buskar, träd, blad och blommor i sin lek.
De anser att det är viktigt att barnen redan på förskolan lär sig att vara aktsam om miljön och blir medvetna om allt levande i naturen. Inget får förstöras utan barnen ska vara rädda om och vårda sin närmiljö. De rabatter som finns på förskolan sköts om av trädgårdsarbetare och blommorna där får barnen inte plocka. ”De går vi och tittar, luktar och känner på tillsammans.” (ped. 4). Blommor (och ogräs) som växer i gräsmattan är det däremot helt fritt att plocka, men sedan går meningarna isär kring blommor och blad på buskar och träd. Lite grann kan de få ta menar någon. Okej så länge de inte bara drar av och slänger det på marken säger en annan, för det är en del av barnens lek. Nej, de ska lära sig att vara rädd om naturen anser en tredje. ”Bladen är som ditt hår och det gör ont på träden, fick jag lära mig när jag var liten.” (ped. 6). ”Nej, jag tycker inte att de ska få plocka blommor eller dra av blad från buskarna. De får ta det som ligger på marken. Varför vet jag egentligen inte, jag har inte tänkt så mycket på det här tidigare.” (ped. 5).
”Jag lekte mycket med pinnar när jag var liten, vi gjorde bl.a. drakar.” (ped. 6). ”Vi knöt band om pinnar och så hade vi dem som hästar.” (ped. 2). ”Pinnar är ju jätteroligt, det är något som barn alltid gillat, detta att plocka och gå och dra med en pinne.” (ped. 5). ”Vi sköt äppelkart med pinnar, det var jättekul.” (ped. 3). Fyra pedagoger delar med sig av fyra olika barndomsminnen av lek med pinnar, men trots dessa glädjefyllda minnen uttrycker pedagogerna i min undersökning en viss ambivalens inför lek med pinnar. De tycker alla att lek med pinnar ”hör till” och att det okej så länge barnen ”leker fint”. Samtidigt känner de en oro över att barnen ska göra illa varandra eller sig själva. De ogillar att pinnarna används som vapen av olika slag och ifrågasätter att barnen använder pinnarna på ett enligt pedagogerna konstruktivt (?) sätt. ”Här är så många barn och det finns en risk att man tappar kontrollen över det. De kan skada sig och jag har ju ett visst ansvar inför föräldrarna.” (ped. 2).
5.3.3 Slutsatser
Barn är anpassningsbara och de accepterar det mesta som vi vuxna bestämmer, de har liksom inget val. Den cykelfria dagen är ett sådant exempel. Regeln är väletablerad och trots mångas ambivalens inför den, så tror jag att den kommer att finnas kvar länge. Jag
uppfattar att pedagogerna utrycker förståelse för barnens behov av att använda såväl fasta som lösa material och redskap på många olika sätt och på olika platser. De strävar efter att ge barnen frihet att vara kreativa och i stor utsträckning själva bestämma över vad, var och med vem de vill leka när de är på gården. Men deras ambition att lära barnen värna om miljön och allt levande gör att de begränsar barnens möjligheter att använda naturmaterial i sin lek.
Även förhållningssättet till vad och hur barnen tillåts leka och använda sin förskolegård är påverkat av de stora barngrupperna. Pedagogerna uttrycker t.ex. en tveksamhet inför om barnen kan klara av att leka med pinnar på ett för dem stimulerande sätt. Det förekommer tydliga restriktioner och barnen ses inte som kapabla att använda pinnar utan att det förr eller senare kommer att ske en olycka. Är detta ett uttryck för tron att ”det var bättre förr”. Var barn för tjugofem år sedan så mycket bättre på att hantera dessa ”farliga” lekredskap på ett korrekt sätt? Nej, jag tror inte det. Däremot hade de en större vana av att använda pinnar och lärde sig därmed också att hantera dem utan att skada sig själv eller andra. Det fanns inte heller så många vuxna i närheten som satte stopp, utan barnen fick klara den avvägningen själva och jag tycker att det är något vi måste jobba med inom förskolan. Många av oss måste lära oss att avvakta en lite längre stund innan vi ”rycker ut”.