Utomhusleken är full av utmaningar, såväl små som stora. ”Jag känner att är man barn måste man få lov att busa lite. Visst ska det finnas regler, men man måste låta barnen ha roligt också. De måste få lov att prova och göra sina misstag och känna sig för.” (ped.1). Pedagogerna upplever det som en ständig balansgång mellan barnens behov och önskan, den aktuella situationen, pedagogens eget tyckande och eventuella oro och ansvaret gentemot föräldrarna då det gäller lek och andra aktiviteter utomhus.
”Tänk om barnet ramlar ner och skadar sig, jag skulle inte klara av att ha det på mitt samvete. De får klättra i träd när de är ute med sina föräldrar. ” (ped. 1). Det finns på den här förskolan en regel som säger att man inte får klättra i träd som står intill staketet, dels för att det medför en risk att skada sig på själva staketet, men även för att
det finns en risk att barnet ramlar ner på fel sida av staketet. ”Jag tycker de ska få klättra i träd där det inte finns några faror under, som t.ex. våra staket, där får de inte klättra. Jag tycker det hör till på något sätt, men ändå är man ju lite orolig”. (ped. 4). ”Det är klart att de ska få klättra i träd och jag tycker gott vi kunde ha fler klätterträd.” (ped. 5).
Pedagogerna menar att det är beroende på vilket barn det är, hur vädret är, om det är halt och vått, vad barnet har på fötterna, hur många barn det är och givetvis vilket träd det handlar om och hur det ser ut under trädet. Pedagogerna uttrycker i grunden en positiv inställning till att barn klättrar och de vill också ha fler ställen för barnen att klättra på och sin egen oro försöker de lägga band på. Jag uppfattar det som att rädslan för olyckor är störst när det gäller just klättra i träd. ”Nej, jag tycker inte de behöver klättra i träd om det finns en klätterställning, det är så lätt att de skadar sig” (ped.6).
Oron för olyckor och skador finns även då det gäller lek på lekredskap och andra aktiviteter utomhus, men pedagogerna uttrycker inte en lika stark oro kring det. Men skillnader i deras resonemang kring olycksrisken är stor. ”Olyckor kan hända överallt, även om jag står alldeles intill.” (ped. 3) är ett sätt att se på det hela. En annan pedagog menar att det är bäst att undvika sådant som man vet kan vara farligt, lika bra att barnen lär sig det när de är små. Definitionen ”farligt” är som sagt inte glasklar, utan varierar beroende på pedagog, barn och den aktuella situationen. Man måste se till situationen, hur det ser ut här och nu är en kommentar jag hör flera gånger under mina samtal. De menar att barnen i princip själva ska klara av att ta sig upp på klätterställningar, stenar etc. annars får de vänta tills de är ”mogna”. Den hjälp de ger barn som inte riktigt klarar av att ta sig upp på egen hand, beskriver de som en ”liten putt i gumpen, men inga lyft”.
Barn är påhittiga och har behov av att testa och se vad de kan göra, såväl med sin egen kropp som med saker och ting i sin omgivning. Ett exempel på det, är det faktum att barn gärna åker på mage eller baklänges på rutschkanan, de springer, drar och sliter sig uppför kanan istället för att använda den för ändamålet avsedda trappan. Pedagogerna i min undersökning är i stort positiva till det och tycker att barnen måste få prova och menar att det är bättre att de gör det när en vuxen finns i närheten. ”Vem bestämmer att man ska sitta på rumpan och åka. Vem bestämmer att det måste vara så?” (ped. 4). Hur pedagogerna säger sig agera är återigen beroende av det enskilda barnet i den aktuella situationen. ”Allt är avvägningar, det gäller att läsa av situationen.” (ped. 5). Även här
ligger oron på lut. ”Det är bättre de får prova när vi är i närheten än att de ger sig på det när vi inte är med. Då är nog risken för att det ska gå galet större.” (ped. 5). Springa uppför kanan tycker flertalet pedagoger att barnen kan få göra, så länge det inte finns barn som väntar på att åka ner, för då säger de till.
Lek utan insyn från vuxna, gärna i ett ”grönt rum” är något som pedagogerna vill att barnen ska få uppleva. De säger att barn har behov av avskildhet och behov av att få leka ifred. Barn har ett stort rörelsebehov och när de är utomhus är de hela tiden i rörelse anser pedagogerna. Framför allt pojkarna anses extra ”rörliga” och de byter också aktivitet mer än flickorna menar en pedagog. Barnens stora rörelsebehov tar pedagogerna också upp som en anledning till att gå ut. Utrymmet inomhus är begränsat och resulterar i att pedagogerna upplever att de tvingas stoppa barnen och även tysta ner dem mer än vad de egentligen vill göra.
När man är ute på gården på gården säger sig pedagogerna vilja ge barnen en större frihet att bestämma var, vad och hur de ska använda tiden. De tycker att barnen ska få springa runt och använda alla delar av gården och de tycker att barnen ska få höras och de vill att de har kul. ”Vi ska titta till dem men hålla oss lite vid sidan om och låta dem ha roligt och göra lite vad de vill.” (ped.6). ”Jag måste veta var de är, men måste för den skull inte se dem hela tiden.” (ped. 2). En pedagog påpekar att det omöjligt att kunna se alla barnen, hur gärna hon än skulle vilja det. ”Man kan omöjligt springa omkring och räkna hela tiden. Men det beror givetvis på vilka barn det är, de stora får klara sig lite mer själva, medan man får ha mer koll på de små.” (ped. 3). Pedagogerna talar om förtroende, att de måste lita på barnens kompetens och omdöme. De menar att de känner barnen och vet vilka de behöver ha extra koll på. ”Det är mest när de snart ska bli hämtade som jag vill ha lite extra koll, så att jag kan peka ut var de är någonstans. Men annars rör de sig ju fritt och vi rör ju också på oss. Man håller på och räknar och har sig.” (ped.5).
5.4.1 Slutsatser
De regler och förmaningar som barnen på den här förskolan ska följa handlar till största delen om hänsyn till andras välbefinnande och den egna och andras säkerhet. T.ex. det att barnen kan springa uppför rutschkanan om det inte står barn och väntar på att åka ner. Är så fallet, säger pedagogerna till och jag tolkar det som att de genom sitt agerande
vill göra barnen uppmärksamma på andras behov och lära barnen att visa hänsyn och samspela med andra. De tar flera gånger upp avvägningen mellan barnets önskemål och behov och det ansvar de har för barnet och den oro de känner inför att något ska hända. Klättra i träd t.ex. anses som riskfyllt och jag tror att det till viss del beror på att pedagogerna känner att de har svårare att ha kontroll över det händelseförloppet. De kan inte stötta och hjälpa till på samma sätt när barnet befinner sig uppe i ett träd, som när de exempelvis är på en klätterställning.
Att gå över en gropig gräsmatta när man precis lärt sig gå är en verklig utmaning och att klättra uppför trappan på den stora klätterställningen när man är två kan vara en hisnande upplevelse. Rulla ner för backen eller stå upp i gungan när en större kompis ger fart kan ge fjärilar i magen. Att efter mycket slit lyckats ta sig uppför rutschkanan via själva kanan är en skön känsla och att äntligen som femåring ha vågat sig upp i det där trädet, som man i alla sina förskoleår bara sett de stora barnen klättra upp i, ger en rejäl kick för självkänslan. Men ska barnen få uppleva dessa ögonblick av ”Yes, jag klarade det!” så måste vi pedagogerna våga låta dem försöka.