Resultat av arbetet med Elsa och Henning

Elsa var i början av vår tid tillsammans väldigt orolig och undrade hela tiden vad hon skulle göra, vart hon var osv. Efter hand avtog detta beteende och Elsa tog utan oro emot attribut och spelade nya koder. Elsa var även relativt avskärmande mot mig och sökte inte samverkan. Även detta ändrades så småningom och Elsa var med på när koden tog slut och när en ny skulle börja. Personalen kring Elsa framförde innan FMT:s början, misstankar om att Elsa var deprimerad. Den Elsa som jag mötte i FMT-rummet var långt ifrån en

deprimerad, apatisk dam som ”bara vill ligga i sängen och titta på TV”. Det jag såg efter en orolig inledning var en person som skojade och sjöng och tog egna initiativ. Elsas

kontaktperson bekräftade även detta då hon sa att Elsa aldrig protesterar när hon ska till mig, att hon är nöjd och glad på väg ifrån FMT:n ända tills personalen lämnar henne i hennes lägenhet.

Även vad gäller Elsas minne har jag sett tydliga framsteg. Enligt Elsas journal är hon varken orienterad till tid, rum eller person. Ändå kunde Elsa efter bara halva vår tid tillsammans, associera en uppställning av instrument vi förankrat under en lång tid till ett särskilt sätt att spela. Vi kunde gå vidare i kodsystemet och utveckla det hon redan kunde, istället för att börja från noll vid varje tillfälle. Att Elsa vid ett tillfälle utbrast ”det är ju hon” när hon rullades in i FMT-rummet är anmärkningsvärt både rent språkmässigt och minnesmässigt, med tanke på hennes afasi och grava demens. Att Elsa även kunde räkna till tre när tre trummor var uppställda, var även det uppseendeväckande.

Elsas visuella perception blev efter hand vidare och hon förstärkte speciellt sin vänstra sida, där hon tidigare inte uppfattade vad som fanns. Hennes stela handleder blev efter många olika varianter av trumstockar och olika vinklar och höjd på trummorna, lite mindre stela vilket medförde att hela arm/axelpartiet slappnade av mer.

Vad gäller Elsas initiativtagande har jag sett effekter i direkt anslutning till FMT-

sessionerna. Efter en avslutad session gick vi tillsammans ut ur terapirummet. Elsa pekade då på en gitarr som hängde på väggen, varpå hennes kontaktperson gav henne den. Elsa tog med vana händer emot den och jag tyckte mig se några ackordsgrepp. Glad och stolt

spelade hon något valsliknande och hennes kontaktperson sa att Elsa är en helt annan person när hon är hos mig. Elsa vill heller aldrig lämna terapirummet utan visar tydligt att hon är ledsen att det är slut.

Med Henning var det inte lika lätt att se tydliga framsteg. Men att han alltid satt utanför terapirummet och väntade vid avtalad tid, med ett undantag, säger i alla fall något om hans egen uppfattning av terapin. Att känna motivation och glädje är i sig ett framsteg. Henning har också blivit mindre ”rädd” om sin högra hand, han försöker använda den till olika trumstockar och ryggar inte bakåt när jag tar av hans stödskena. Att han till sist kunde föra en blockflöjt hela vägen upp till munnen utan hjälp av sin vänstra hand, är även något som

jag trodde var otänkbart i början då jag hade orden från hans journal i bakhuvudet. Där stod att Henning inte kunde röra sin högra hand alls och inte krama runt ett föremål. I avseendet modell/logik verkade dagsformen påverka Henning enormt mycket då det ena sessionen fanns en viss struktur medan veckan efter kunde te sig kaosartad.

Tack vare att Hennings visuella perception förbättrades en del, kunde vi arbeta med bålrotationen, eller så kan man säga att tack vare att bålrotationen utvecklades kunde vi arbeta med den visuella perceptionen. Allt är ju nära sammanlänkat i dessa processer. Det var mycket som hände den dagen då Henning började vrida på bålen. Han rätade upp sig och vred även på huvudet för att titta åt sidorna.

Hennings sätt att spela blev en aning mindre staccatoartat även fast detta varierade något enormt med dagsformen. Andningen påverkades mer tydligt och andetagen blev påtagligt lugnare och djupare tack vare många byten mellan olika blåsinstrument och ett

förhoppningsvis medvetandegörande av andningen.

Henning visade ett stort intresse under de gånger vi träffades och han tog egna initiativ till att använda sin högra hand på olika sätt. Han visade aldrig tendenser till att bli arg eller irriterad. Efter vår sista session satte jag mig med Henning och tog fram mina egenhändigt tillverkade kommunikationshjälpmedel, inspirerade av Talking mats (Talking mats (a) 2010) och VAS-skalan (Hjälpmedelsinstitutet 2008). Ett papper med skalan 1–10 och ett papper med tre ”gubbar”   . Jag frågade Henning om han tyckte om att komma till musikterapin. Han pekade då på 8–9 på skalan. Jag frågade vidare hur han mår direkt efter att han varit hos mig? Även här blev svaret 8–9. När jag frågade om han skulle vilja fortsätta att komma till FMT:n blev svaret en nickning. Efter avslutad FMT med Elsa gjorde jag samma sak. Jag frågade Elsa hur det hade varit att komma till mig? Elsa pekade på den sura gubben och sa “nu är det slut”. Jag frågade även hur det känns i kroppen och förväntade mig en pekning på en gubbe men istället svarade hon; “det händer någonting”.