Tiden jag har haft med Henning och Elsa har varit mycket lärorik. Att arbeta inom äldreomsorgen innebär att man har ”tiden emot sig”. Adepterna kanske inte gör samma framsteg som ett barn i utveckling gör. Min ena adept, Henning drabbades efter ungefär halva vår tid tillsammans av cancer i levern, vilket påverkade hans allmäntillstånd enormt.
Hans utveckling i terapirummet avstannade och gick även bakåt i perioder. Som jag beskrev i avsnitt 3.6 verkade Henning ibland ”gå in i sig själv”. Vår samverkan försvann då och Henning var inte med på varken kodernas modell eller avslut. Jag tror att beskedet om cancer kan ha bidragit till att Henning avskärmade sig och blev mindre utåtriktad.
Även Elsa var väldigt påverkad av dagsformen. Något vi hade förankrat många sessioner tidigare kunde helt plötsligt vara som bortblåst. Med undantag för två tillfällen då Elsas kontaktperson var sjuk, var det alltid samma personal som kom med Elsa. De gångerna det var någon annan eller det blev missförstånd på olika sätt, märkte jag direkt att Elsa var orolig. Att ha en väl fungerande personalstyrka kring adepten tror jag är mycket viktigt, att alla är införstådda med vad som pågår.
Elsas kontaktperson som insåg vad musikterapin kom att betyda för Elsa, uttryckte att Elsa var som en ”helt annan person” efter FMT:n. Elsa pratade ibland i hela meningar, skojade och tog initiativ. Hon kom ihåg mig och blev i terapirummet en självklar ”samverkare”
som även mindes koderna. Innan jag började arbeta med mina adepter hade jag till viss del uppfattningen att det var själva momenten med blåsinstrument som eventuellt kunde utveckla talet. Under min praktik blev jag verkligen medveten om att alla kroppens
funktioner hänger ihop och stödjer varandra. Elsas sätt att spela med händerna var en exakt kopia av hur hon talade och efter hand när spelet lugnade ner sig, började även andningen och senare även talet att bli mer ”flytande”.
Osäkerheten och känsligheten för press och nya situationer tror jag har gjort att FMT-metoden har varit särskilt bra för Elsa. Hon har vid varje session mötts av samma rum, samma person och samma instrument. Mina adepter har haft många saker gemensamt, trots deras skiljande diagnoser. Både Henning och Elsa har varit känsliga för stress och gett upp
väldigt fort, båda har haft ett eldigt humör och samtidigt varit relativt initiativlösa. Enligt personalen har det varit svårt att hitta meningsfulla aktiviteter till Henning och Elsa.
Vid tillfället då Elsa bad att få spela gitarr, antydde hennes kontaktperson något som jag tror är typiskt inom demensvården: ”varför vet man inte om sånt här?”. När en person som i Elsas fall inte är orienterad till varken tid, rum eller person och inte kan göra sig förstådd språkligt, är det väldigt svårt att få en bild av vad personen faktiskt har för funktioner, förmågor och intressen. Jag tror att FMT-metoden kan locka fram dolda förmågor och ge terapeuten en möjlighet att se var adepten befinner sig och vad man skulle kunna erbjuda adepten i form av andra aktiviteter.
Om jag utgår från observationspunkterna kan jag se att båda mina adepters funktioner var väldigt nedsatta när jag först träffade dem. Elsas bålrotation var nästintill obefintlig, hon hade stor sidoskillnad med en svag vänstersida både perceptuellt och rent kraftmässigt.
Hon hade stora svårigheter vad gäller modell/logik och tappade bort sig i spelandet hela tiden och mindes inte vad vi hade arbetat med föregående session. Elsas handleder var väldigt stela precis som hennes handgrepp. Andningen var ryckig och hade inget ”flyt”.
Elsa hade svårt med stabiliteten och helhetskoordinationen, hon verkade vara rädd för att ramla av stolen och kunde inte blåsa i ACME-instrument och spela med händerna
samtidigt. Kort sagt, Elsa hade det kämpigt med det mesta. När Elsa fick igång sin andning ordentligt märkte jag en förbättring i hennes hållning och hon började röra på bålen.
Allteftersom Elsa kunde associera till tidigare sessioner, kunde vi också gå vidare i
kodsystemet och arbeta ut från kroppen, något som gav en rejäl skjuts i många avseenden.
Elsas handleder blev mindre stela, hon använde svanken när hon spelade framåt och sidoskillnaden märktes inte lika mycket längre.
Henning hjälpte oftast till med sin vänstra, starka hand när han skulle använda den högra.
Det ser jag absolut inte som något dåligt. Trots att den svaga sidan då inte arbetade självständigt, fick den en mängd impulser och stimulans bara genom att vara i rörelse. Att själv involvera sin svaga hand i det vardagliga livet, tror jag är en stor sak för Henning. Det blir lätt så att den bara blir hängande/liggande. I FMT-rummet fick Henning ofta ha handen liggande på en trumma och jag gav honom olika föremål att ha i den. Trots att han då inte rörde på handen fick den en mängd stimuli från trumskinnet och vibrationerna från pianot.
Det blev tydligt att vibrationerna påverkade honom då jag hade ställt trumman i direkt anslutning till pianot och Henning började röra handen i cirklar på trumskinnet. Det är möjligt att de extra starka vibrationerna motiverade till rörelse. Trots att handgymnastik och annan träning är mycket bra, tror jag att vibrationer och denna typ av rörelser utan instruktioner var mycket värdefullt för Henning som så lätt kände sig dålig och stressad av för höga krav.
Om jag skulle kunna börja om med mina adepter skulle jag be om ett mer avskilt rum. Det rum jag hade tillgång till under min praktikperiod var i vanliga fall ett samlingsrum. Det gjorde att det var svårt att hålla personal och andra boenden därifrån trots lappar på dörren och muntlig information. Vid ett tillfälle störtade en dam in i rummet och skrek. Jag såg på Henning att han, den store sjöbusen, fick något skamset i blicken när han satt med sin blockflöjt i handen. Gången efter dök han inte upp. Detta såg jag som ett stort nederlag eftersom Henning hittills hade varit så motiverad att komma. Jag tror att det var väldigt viktigt för honom att ingen såg vad han ”presterade” när han var hos mig. Ingen skulle få kommentera, berömma eller korrigera honom.