6.2.1 Presentation av intervjupersonerna
Av de sex intervjuade specialpedagogerna/lärarna arbetar tre av dem med de lägre åldrarna och tre med de högre åldrarna. Vi ger en kort beskrivning av intervjupersonerna och vi kommer att benämna dem fortsättningsvis med respektive förkortning. De respondenter som har ”H” undervisar i de högre årskurserna och de med ”L” i de lägre årskurserna.
Specialpedagog (H1) är mellanstadielärare, har den gamla utbildningen
med lång erfarenhet. Har utbildat sig till specialpedagog och är nu inne på sin tredje termin som detta. Är och har alltid varit mycket intresserad av matematikämnet. Undervisar nu i år 7-9 och arbetar i ett specialpedagogiskt resursteam. Är arbetslagsansvarig i det specialpedagogiska resursteamet och är därmed med i ledningsgruppen. Har inga egna mattegrupper utan träffar i regel eleverna ett eller två pass/vecka. Resten av tiden är eleven i gruppen.
Speciallärare (H2) är i grunden lågstadielärare och har senare läst 40 p
matematik och utbildat sig till speciallärare. Arbetar idag med år 7-9. Har arbetat som speciallärare i ca 10 år. Ansvarar för har all matte i en liten mattegrupp. Alla elever är indelade i olika mattegrupper efter önskemål och behov.
Speciallärare (H3) är i grunden mellanstadielärare med lång erfarenhet
som detta. Utbildade sig 1980 till speciallärare. Är mycket intresserad av matematikämnet. Arbetar idag med år 7-9 och är samordnare för det specialpedagogiska teamet på rektorsområdet. Arbetar med matematik med elever i liten grupp.
Speciallärare (L4) är förskollärare i grunden. Har utbildat sig till
specialpedagog och har ytterligare 20p språk och kommunikation samt 20 p grav språkstörning. Arbetar med barn i fsk upp till år 5. Har arbetat i resursteam. Stödjer elever i matematiksvårigheter enskilt eller i liten grupp, oftast två och två.
Specialpedagog (L5) är förskollärare med specialpedagogutbildning och
20 p tal och språk. Har även en psykologutbildning sedan tidigare. Arbetar med år 1-4 och ämnena svenska och matte. Arbetar med elever en och en eller två och två, vill helst inte stödja elever i matematiksvårigheter inne i klassrummet.
Specialpedagog (L6) är fritidspedagog med specialpedagogutbildning. Har
arbetat som specialpedagog 4,5 år. Arbetar med år 1-5 i matematik och svenska. Tjänsten är ungefär jämnt fördelad mellan undervisning, handledning och skolutveckling. Gör pedagogiska utredningar och arbetar endast med en elev åt gången.
6.2.2 Sammanställning av intervjusvaren
Vi redovisar här respondenternas svar på de fyra huvudfrågorna. För att förtydliga de mest omfattande frågorna ytterligare har vi valt att redovisa dessa svar uppdelat på de underfrågor som finns till varje huvudfråga (se bilaga 3).
Fråga 1. Hur avgörs det om en elev får extra stöd i matematik?
Då det gäller respondenterna H1 och H2 så finns det en klar och tydlig gång. Eleverna testas då de börjar i sjuan och därefter samtalar lärare och specialpedagog med eleven och ibland förälder så att eleven skall få det stöd han eller hon behöver och önskar.
H2 berättar om nivågrupperingar som tar form efter sjuans test och att eleverna har möjlighet att välja nivågrupp som de känner att de behärskar. ”Nivågrupperingarna är inte statiska utan det finns alltid möjlighet att byta grupp”, förklarar hon.
H3 arbetar som samordnare för det specialpedagogiska resursteamet på rektorsområdet som samlar in information från klasslärarna och diskuterar behovet. H3 gör sedan den slutgiltiga sammanställningen och skickar detta som förslag till ledningen. Det finns också en matematikpedagog knuten till tre klasser i år 7-9. Efter observationer kan elever som är i behov av stöd få gå i denna ”lilla” grupp. H3 ansvarar för specialpedagogundervisning i ytterligare en grupp och då för de elever som har specifika matematiksvårigheter.
Då det gäller de tidigare åren och respondenterna där fick vi mycket skilda svar.
L4 känner inte till någon testning som sker i de lägre åldrarna.
L5 berättar att där hon arbetar använder man sig av en språkscreening i förskolan som även ger en ”hint” om eleven har svårigheter med
matematiken. Denna görs individuellt med ett och ett av förskolebarnen. Det görs även Nationella prov i tvåan, dessa sköts av läraren. Speciallärarna ansvarar för resterande diagnoser från år 1-4. Dessa diagnoser sker i tvåan och i trean och har till syfte att fånga upp de elever som visar sig ha svårigheter i matematik. Hon tillägger att:
”Visst har vi tester men man kan inte bara gå efter tester.”
L6 ingår i ett elevvårdsteam som, efter att klassläraren lagt fram vilka svårigheter eleven har, först gör en bedömning om det ska göras en pedagogisk utredning eller om det behövs andra åtgärder. L6 berättar att hon också administrerar Mattecirkelns åldersdiagnoser varje termin till klassläraren, som ett stöd för dem att fånga upp elever i matematiksvårigheter.
Vem avgör om en elev får extra stöd i matematik?
Här svarar alla enhälligt att det är matematiklärarna/klasslärarna som signalerar om det är en elev som är i behov av stöd. Hur man signalerade ser olika ut. Då läraren har uppmärksammat en elev i matematiksvårigheter t.ex. efter en diagnos, test eller observation, skilde det sig även mellan respondenterna hur de uppfattade vem som sedan avgjorde om eleven skulle få stöd och i vilken omfattning.
De respondenter (H1 och L4) som arbetar eller tidigare har arbetat i resursteam vill att läraren skriver ner styrkor, svagheter och vad som redan gjorts på ett dokument och lämnar detta till specialpedagogen eller det specialpedagogiska resursteamet. På detta sätt menar de att informella rop om hjälp till en elev blir färre och man får en bättre överblick över behovet. L4 har också till uppgift att bestämma vem som får stöd och hur mycket. Hon anser också att det är viktigt att var sjätte vecka titta igenom och eventuellt förändra schemat.
Hos H1 bestäms det i det specialpedagogiska resursteamet vem som ska få stöd och hur mycket.
H2 berättar att de nivågrupperar efter en diagnos i sjuan följt av individuella samtal med eleverna. Hon menar vidare att det är eleverna som
själva önskar vara i en grupp (snabb, mellan eller långsam grupp) och att det då är eleven som avgör hur dess stöd skall se ut.
”Deras önskningar brukar stämma överens med våra bedömningar”, tycker hon.
H1 tycker även hon att det är mycket viktigt att få in elevens syn och även föräldrarnas syn på elevens situation och svårigheter innan resursteamet avgör vilket stöd och om stöd skall och kan ges.
H3 berättar att lärarna i matte observerar och så småningom bildas en mindre grupp. Det finns en extra matematikpedagog knuten till tre klasser och som arbetar med denna mindre gruppen. Detta är inte nivå gruppering. I denna grupp, berättar H3, kan det finnas duktiga matte elever som kanske har koncentrationssvårigheter och som behöver lugnet i en mindre grupp. Dessutom finns det en grupp som specialpedagogen (H3) arbetar med och dessa elever har oftast specifika matematiksvårigheter. Vem som skall gå i denna grupp är det specialpedagogiska teamet som avgör.
L5 menar på att det är ett samarbete mellan specialpedagog och lärare som avgör vem som är i behov av stöd. Hon har mycket kommunikation med lärarna. Ibland kan specialpedagogen upptäcka svårigheter i matte då hon arbetar med språket och signalerar då detta till klassläraren. Hon menade att det nästan aldrig är föräldrarna som initierar att deras barn är i behov av stöd i matte.
L6 berättar att hon gör en kartläggning som visar bakomliggande orsaker till elevens svårigheter. Utifrån resultatet av detta beslutar L6 tillsammans med klassläraren vilket stöd eleven ska erbjudas.
Hur prioriteras det i resursfördelningen?
H3 berättar att specialpedagogerna samlas i ett pedagogiskt resursteam en gång i månaden och där samlar man information från klasslärarna och från det som står i åtgärdsprogrammen. En samordnare i det specialpedagogiska resursteamet sammanställer och fördelar sedan stödet som skickas till ledningsgruppen som förslag till behovsfördelningen på rektorsområdet.
H1 och L4 som arbetar utefter en resursteammodell får in blanketter där lärarna skrivit ner styrkor, svagheter och vad som gjorts för eleven och därefter sker fördelningen av resurser i resursteamet.
L4 som arbetat i ett resursteam arbetar så fortfarande fast hon nu är ensam specialpedagog och ensam ansvarar för resursfördelningen.
H1 säger att det är en stor skola och det mesta stödet måste ges i klassen av matteläraren.
H2 berättar att de ”nivågrupperar” och har på det viset löst resursfördelningen.
”Vi (speciallärarna) på skolan är alltid involverade i dessa smågrupper där de svagaste eleverna befinner sig. Detta har fungerat mycket väl och det är få kritiska röster som hörs”, menar H2.
L5 säger att det är speciallärarna tillsammans med klasslärarna som gör behovsfördelningen.
”Svårt att hinna med man måste ju lägga krutet på läsinlärningen”, menar hon.
L6 menar att första prioriteringen sker i elevvårdsteamet och sedan får hon hjälp av rektorn att prioritera ytterligare om hon får för många elever.
Är alla införstådda med hur det fungerar?
Alla respondenter menar att policyn var klar och tydlig. De vet hur de ska gå tillväga om de upptäcker en elev med matematiksvårigheter och hur den eleven ska upptäckas.
L4 tycker som ensam ansvarig specialpedagog att det är svårt att leva upp till hela gången så som den egentligen skulle se ut. T.ex. önskar lärarna och ledning att hon ska vara med på arbetslagens planeringstillfällen vilket L4 skulle vilja med hon klarar inte detta tidsmässigt.
Hur och när upptäcks elever med matematiksvårigheter/Vilka tester görs och vem ansvarar för dem?
H1 menar att eleverna upptäcks då de gör diagnos i sjuan.
H2 berättar att på hennes skola gör eleverna en diagnos i sjuan och dessutom åker specialläraren ut till de skolor som lämnar elever och förhör sig om vad som behöver åtgärdas.
H3 säger att de inte har några test utan lärarna observerar och ser efter en tid vilka elever som är i behov av liten grupp eller specialpedagogstöd. L4 är lite osäker på detta men i år 2 eller möjligtvis år 3 brukar hon få ”larm” från klasslärarna om en elev har svårt för matte och inte klarar diagnoserna som görs i klassen.
L5 menar att redan i förskoleklassen kan de hitta elever som har svårt med matte, men många hankar sig fram till andra eller tredje klass.
L6 anser att tack vare att de gör diagnoserna varje termin har de en ganska klar bild av vilka elever som är i behov av stöd redan under de första åren.
När ska elever i behov av särskilt stöd i matte fångas upp?
Fem av respondenterna svarar här att det bör ske så tidigt som möjligt. H1 anser att svårigheterna ska upptäckas i fyran och på Nationella proven i femman, men sedan säger hon också att man skall sträva efter att hitta dem så tidigt som möjligt. Hon menade att hjärnan är som mest mottaglig vid fem års ålder och att det egentligen är då vi skall ”pusha på”.
H2 tycker det känns konstigt att repetera grunderna i sjuan. Detta ska sitta i sjuan menar hon.
H3 är den som inte nämner att eleverna ska hittas så tidigt som möjligt utan hon menar istället att eleverna förändras i tonåren och att matematikämnet ligger långt ifrån deras vardag och intressen. Engelskan menar hon är mer intressant för dem då t.ex. datorspel och filmer ofta kräver kunskaper i engelska.
L4 anser att vi skall upptäcka dem direkt och ha fortlöpande kontroll inne i förskoleklassen.
L6 tycker det är viktigt med tidiga insatser och hon tror inte på att invänta mognad och att problemen då löser sig av sig självt.
Fråga 2. Vad avgör i vilken form arbetet med dessa elever sker?
Varför ser det ut som det gör på din skola/i ditt arbetslag?
Respondenterna är eniga att det handlar om kommunikation mellan klasslärare/mattelärare, elev, föräldrar och detta sker i samband med upprättandet av ett åtgärdsprogram för eleven. Organisationen ser olika ut på de olika områdena och det är rektor som i de flesta fallen har styrt detta och i samarbete med någon pedagogisk grupp och specialpedagoger.
H1 är samordnare i det specialpedagogiska resursteamet på skolan. Alla i resursteamet är knutna till vars ett arbetslag och får därigenom information varje vecka. H1 sitter med i ledningsgruppen och samtalar med rektor enskilt, i egenskap av arbetslagsledare för resursteamet, en gång i veckan. Det är rektor som styrt upp organisationen. H1 tycker att det är ganska tungrott och mycket pappersexercis men hon tycker ändå att det är bättre att gå via ärende.
”Ingen skall kunna komma och säga: Detta är ett problem, har du möjlighet….”, berättar hon.
H2 berättar att nivågrupperingsmodellen är något som både speciallärarna och mattelärarna kämpat för och de flesta är överens om att detta är ett bra sätt.
”Det kommer inte uppifrån”, enligt H2.
H3 känner att hon har mandat hos ledningen och att det finns möjligheter för henne att driva igenom förslag och åtgärder. Det är lärarna tillsammans med specialpedagogerna och den tidigare rektorn som drivit igenom denna organisationsmodell och det har satsats på matematikämnet.
L4 berättar att tanken är att specialpedagogen och rektorn skall bilda ett arbetslag men L4 känner att tiden inte räcker till. Hon har många diskussioner med rektorn men känner att det läggs ett tungt ansvar på henne då hon får organisera det specialpedagogiska arbetet så som hon
önskar. Hon upplever sig vara ensam i sin yrkesroll. Hon skickar alla åtgärdsprogram till rektorn för underskrift och sedan diskuterar de utifrån detta. Rektorn är mycket uppdaterad då det gäller eleverna och L4 och rektorn samtalar ofta.
L5 menar att det är speciallärarna som avgör i vilken form arbetet med elever i behov av stöd sker och att dessa försöker styra resurserna dit behovet är störst.
”Skolledningen har varit mycket aktiv och jag tror att de är rätt nöjda själv, det känns som om de lyssnar, vi har rätt stor frihet, dom litar på oss för vi är ambitiösa och det händer en del.”
L6 började arbeta på skolan i liten undervisningsgrupp men efter utvärdering och samtal med rektorn ville hon förändra denna form av specialundervisning. Hon tycker att hon fick väldigt fria händer att utforma hur stödinsatserna skulle omorganiseras. Men hon understryker att det aldrig hade fungerat om hon inte hade haft ledningens stöd för sina idéer från början.
Fråga 3. Hur går du tillväga när du får en elev med matematiksvårigheter?
Hur väljer du metod och innehåll?
H1 berättar att metoden hon väljer beror på vem och vilken grupp. Hon förklarar:
”Jag skulle vilja backa bandet så långt, men det går inte. Det är ungdomar i puberteten, alltså. Vissa vill inte erkänna att de har problem så det gäller på något vis att syssla med det som klassen sysslar med.”
H2 menar att hon använder sin erfarenhet och täpper till luckor. Om hon inte blir klok på någon elevs svårighet så har det hänt att hon tagit kontakt med skolpsykologen. Hon har inte mycket prov. Det behövs inte i en grupp på 5-8 elever, tycker hon.
Hon bygger sin undervisning mycket på förtroligheten och tror att alla elever skulle kunna bli godkända om man tror på dem. Hon tycker att förhållningssättet är viktigt och att det kan finnas brister då det gäller detta hos de tidigare lärarna. Hon berättar:
”Jag har fått så många som jag måste börja med att bygga upp och få dem att känna att de är någonting värda.”
Hon börjar med uppgifter som alla kan lyckas med, använder mycket tidningar och talar inte alltid om att det är matte. Hon arbetar mycket med vardagsmatte. ”Det står i läroplanen att det är det viktigaste att satsa på.” Det är viktigt med variation, menar hon, eftersom det finns en del mycket svaga elever som verkligen kan glänsa inom ett område i matematik. H2 bygger hellre vidare på detta än fastnar i färdighetsträning och låter eleven räkna flera sidor med det de inte kan.
H3 har inga test utan liksom föregående respondent litar hon på sin erfarenhet och lägger tyngdpunkten på det lustfyllda och på överraskningsmoment.
”Det skall inte vara den gamla vanliga matten och matteboken. Matematik är ofta något negativt för de här eleverna och deras självförtroende är i botten”, förklarar hon.
Hon berättar att de ofta går ut och gör annorlunda matte. Hon ger gärna eleverna något att tugga på t.ex. ett kex som belöning.
”Det går alltid hem”, menar hon.
L4 använder sig av Mattecirkeln som underlag samt det hon läst av Malmer. Utifrån det försöker hon ”luska” ut vad det egentligen är för svårigheter.
”Jag börjar nog alltid med alla de här Malmers mattebegrepp.”
Hon har läst lite här och lite där och lyssnat på föreläsningar av Karl-Åke Kronqvist. Hon känner till Adler och Peggy Kaye.
L5 berättar att när hon får en elev plockar hon fram konkret material, pratar och leker och kollar då upp om de automatiserat första tiotalet, sedan upp till tjugo, positionssystemet och så vidare.
”Även upp i år 4 kan svårigheter bero på detta och kan de inte så arbetar vi med det tills de kan det”, berättar hon.
Hon jobbar alltid med hjälp av praktiskt material och lekfullt med spel och liknande. Hon tränar mycket begrepp som hälften och dubbelt, för att de har nytta av det i huvudräkningen, och tallinje och med 10-basklossar för att de skall få en bra taluppfattning.
”Jag försöker jobba vidare där de är.”
L6 gör en analys för att få fram de bakomliggande orsakerna. Det kan handla om dåligt arbetsminne, perceptionsproblem och liknande. Utifrån resultatet av analysen arbetar hon med svårigheterna.
”Matteboken är förbjuden hos mig.”
Hon anser att om eleven bara behöver hjälp med uppgifter ska det skötas av resurslärare i klassrummet, eventuellt med hjälpmedel som miniräknare, tabeller och tallinje. Specialpedagogens uppgift är att komma tillrätta med specifika svårigheter.
Använder du något analysmaterial?
H1: ”Nej, Gudrun Malmers screeningmaterial, om man vill kolla så att det inte är i språket det brister.”
H2: ”Nej, inget förutom diagnoserna” H3: ”Nej”
L4: ”Ja, Mattecirkeln”
L5: ”Nej, jag har följt lite Malmers och Neumanns men annars är det mest erfarenhet.”
Fråga 4. Hur ser du på behovet av samverkan kring elever i behov av särskilt stöd?
Med de övriga pedagogerna som undervisar i matematik?
H1 menar att det finns mycket mer att önska då det gäller samverkan med de andra pedagogerna.
”Man stjäl till sig en stund här och en liten stund där”, förklarar hon. Det finns ingen schemalagd tid för denna samverkan för H1.
H2 menar att det fungerar bra. De har veckomöten ihop med andra lärare där det diskuteras om någon skall byta grupp.
”Andra lärare kommer till mig för de vet att jag är involverad och har kanske veckorapportering hem.”
H3 träffar de andra mattelärarna en gång i vecka och diskuterar då metod och innehåll. Hon tycker att samverkan fungerar bra.
L4 pratar mycket med de andra pedagogerna. Det är rektorns önskemål att hon skall delta i arbetslagens planeringsmöten men det finns inte tid tycker hon. De träffas alltid innan ett åtgärdsprogram skall skrivas.
L5 säger att på lågstadiet blir det mest på raster som samverkan sker men ”det blir i alla fall av”. Då hon arbetar mot högre årskurser är det svårare att få tid, tycker hon, och tror det beror på deras striktare schema. Ingen tid är avsatt för samverkan men L4 anser att det är jätteviktigt med samverkan. L6, som har handledning i sin tjänst, tycker hon har mycket tid avsatt för att träffa klasslärarna. De träffas så ofta de behöver men frekvensen varierar från en gång i veckan till någon gång per termin. Det är lärarnas önskemål som styr.
Med skolledning och elevvårdsteam?
H1 sitter med i elevvårdsteamet och ledningsgruppen och har därför stor möjlighet till samverkan med dessa.
H2 säger att hon inte riktigt vet.
”De ställer upp om man behöver hjälp, men jag vet hur gången är och skolledningen behövs bara om en elev har anpassad studiegång”, förklarar