Eftersom det visade sig vara svårt att hitta tidigare studier kring nordkoreanska avhoppares upplevelser blev jag tvungen att vidga forskningsområdet och se det i en bredare kontext. Jag fick därmed också inkludera studier som berör media och deras framställning av Nordkorea, vilket ända känns relevant då min studie kan belysa huruvida individerna pratar om
34
Nordkorea. Mitt bidrag till forskningsfältet handlar om att fylla en lucka då nordkoreanska avhoppares upplevelser är outforskat i Sverige.
I studie av Jeon (2002) fann resultatet att många av avhopparna njöt av sina individuella frihet i Sydkorea och ville därmed inte engagera sig i någon social grupp. Orsaken till detta var att de hade tvingats leva kollektivt i Nordkorea, vilket de inte ville göra i Sydkorea. I min studie har det istället synliggjorts att det är det kollektiva som avhopparna saknar i kontrast med det individuella samhället som fanns i bland annat Sydkorea. Avhopparna njöt inte av sin
individuella frihet och gjorde istället allt för att engagera sig i någon social grupp. Jeon (2002) visade att avhopparna upplevde att det var svårt att komma nära sydkoreanska människor på grund av deras låga ekonomiska status, kulturella skillnader och brist på försäkringar om att de skulle accepteras, vilket var något som även visade sig i mitt resultat. Avhopparna
upplevde att en del människor i Sydkorea var likgiltiga eller avståndstagande på grund av att de var rädda för Nordkorea, att avhopparna fick statliga bidrag och drog nytta av systemet eller att det fanns en stereotypisk bild av nordkoreaner. Avhopparna gjorde till och med vissa saker, som att följa ett tips hur man gjorde sig vän med sydkoreaner, för att få en försäkran om att de skulle accepteras.
En annan anpassningssvårighet som visade sig i Jeons (2002) resultat var deras olika tankesätt. Avhopparna hade tänkt kollektivt, medan en slående aspekt av det sydkoreanska folket var deras individualistiska beteende och sätt att tänka. Avhopparna hade haft ett strängt sätt att tänka på, de hade lärt sig att se världen i svartvita termer och därför haft svårt att acceptera att människor kan ha olika åsikter eller se saker annorlunda. Liknande resultat går att urskilja i min studie då avhopparna belyser hur de i Nordkorea fick lära sig att undertrycka individuellt tänkande och skulle istället tänka som om alla hade ett enda medvetande och där var allting dessutom antingen svart eller vitt, det fanns ingen gråskala alls. De nordkoreanska avhoppare som kom till Sydkorea upplevde, som i studien av Jeon (2002) att de där blev tvungna att tänka själva då landet var fullt av valmöjligheter och där fanns det helt plötsligt inte någon som sa åt dem vad de skulle välja eller tänka. Sådana tankar blev också synliga då samtliga avhoppare upplevde att alla gick åt sitt eget håll utan att alltid tänka så mycket på andra i Sydkorea.
Sohn (2013) visar i sin tur hur avhopparna upplevde ha problem när de valde från olika, komplexa och okända produkter från marknaden och hur de upplevde ett tryck när det kom till att hålla jämna steg med sina sydkoreanska kamrater, det var svårt att utmärka sig akademiskt och ta examen. Avhopparnas berättelse i min studie är i linje med Sohn (2013) då avhopparna berättar om hur de alltid gjorde fel med de obekanta produkter som omgav dem, exempelvis sprutade parfym i munnen för att de trodde det var munsprej. Avhopparna berättar också om en konkurrerande utbildning som de ej var vana vid där mammor satt sina barn i extra privatundervisning redan från förskolan för att barnen ska kunna bli konkurrenskraftiga. De upplevde att de måste arbeta hårt för att komma ifatt de sydkoreanska medborgarna och att det
35
var tävlingsinriktat, särskilt vad gäller just skolan och betygen. De flesta kände sig underlägsna i förhållande till sydkoreanerna vilket tog på deras självkänsla.
Studien skriven av Chang m.fl. (2008) undersökte också migrationsupplevelser och deras resultat betonade psykologiska konsekvenser av resorna de nordkoreanska avhopparna gjort, vilket skiljer sig från min studies betoning, som var mer åt ett sociologiskt håll. Men ett gemensamt resultat var upplevelsen av rädsla och ångest, många av de nordkoreanska flyktingar de intervjuade kämpade med ångest och rädsla. Källorna till ångesten visade sig vara flera och omfattade händelser i Nordkorea som drev flyktingarna över gränsen,
spänningarna i samband med själva flykten men också förhållandena i Kina när flyktingarna anlände. Deras trauman påverkar förmågan att ha jobb i Kina och samla resurser för
migration. Upplevelser av rädsla och ångest var även något som visade sig hos avhopparna i min studie, där källorna till rädslan och ångesten också visade sig vara flera, exempelvis vittnar avhopparna om en rädsla för att välja sin egen framtid, att varje gång de försökte föreställa sig vad som låg framför dem fanns det ingen klar bild utan bara en virvlande dimma som var insvept med olösta frågor och utan mening.
Den tidigare forskningen i den andra tematiseringen ”Hur det pratas om Nordkorea i media” indikerade att det fanns en annan trend mellan de två sydkoreanska tidningarna om
rapportering av problem och händelser relaterade till Nordkorea än hos de amerikanska tidningarna. Lim & Seos (2009) resultat visade att den amerikanska regeringen och The New York Times utvecklade tre specifika ramar som tillämpades på Nordkorea där varje ram indikerade ett negativt sätt att tala om Nordkorea, som exempelvis att Nordkorea var ett terrorismsponsorande land eller hade ett ledarskap som missbrukade mänskliga rättigheter. I studien av Choi (2018) undersöks tillskillnad från Lim & Seo (2009) hur två stora
sydkoreanska tidningar representerade Nordkoreas nationella image. Resultatet visade att för Sydkorea är Nordkorea inte bara fienden utan även bror och samma ras, som Sydkorea hoppas återförenas så snart som möjligt. På grund av denna speciella relation till Nordkorea skildrade de sydkoreanska tidningarna den nationella bilden av Nordkorea positivt. Vad som blir intressant är huruvida avhopparna, i min studie, pratar om Nordkorea och om det stämmer överens eller skiljer sig med mediernas sätt att tala om Nordkorea. I mitt resultat går det att urskilja, som mediernas framställning, ett positivt sätt att tala om Nordkorea men också ett negativt. Det positiva sättet speglar sig i avhopparnas berättelser om den starka grupptillvaro och gemenskap som fanns i Nordkorea. Det fanns förtrolighet och umgänge mellan människor vilket dessutom var något de saknade i det land de kom till. Men berättelserna om Nordkorea var av majoriteten negativ, i alla fall efter att avhopparna kommit till det moderna samhället då de insåg att man bland annat inte hade haft möjlighet att välja vilken väg man ville gå i Nordkorea utan din väg valdes åt dig.
Både Yoon (2015) och Karp & Lee (2009) studerade vardagen i Nordkorea. Yoon (2015) undersökte unga nordkoreanska avhoppare och deras erfarenhet av att titta på sydkoreanska
36
medier vilket var förbjudet i Nordkorea. Resultatet visade att sydkoreanska medier var ett av de populära sätten på vilka unga nordkoreaner tillägnade sin fritid och att titta på
sydkoreanska medier gav ungdomarna ett utlopp för att drömma om en annan livsstil än den nordkoreanska kulturen. Intervjuerna visade att ungdomarna kunde titlarna på sydkoreansk Tv-drama och namnen på kändisar som var populära. Ungdomarna imiterade mode, dans och sånger från sydkoreanska medier. Enligt ungdomarna var tittandet på sydkoreanska tv inte bara ett sätt att fly från verkligheten utan också ett sätt att beteckna social förändring. Yoons (2015) resultat kan i viss mån ta stöd avhopparnas berättelse, exempelvis en avhoppare berättade hur hon lärde sig namnen på sydkoreanska kändisar och deras historier, vad som hände i filmer och tv-program, men tillskillnad från Yoons studie var det inte ett sätt att fly från verkligheten eller ett sätt att beteckna social förändring utan det var för att finna gemenskap i det moderna samhället. Det går dock att urskilja, i linje med vad Yoon (2015) fann, genom att titta på sydkoreanska filmer och tv-program upplevde avhopparna ett fönster ut mot ett helt annat liv.
Karp & Lee (2009) undersöker huruvida de ideologiska och materiella matematiska komponenterna integrerar i matematikundervisningen i Nordkorea. Resultatet visade att ideologisk propaganda krävs under varje matematiklektion, oavsett hur litet sambandet är mellan det och ämnet för lektionen kan vara, och oavsett hur mycket tid det tar bort från studiet av matematiken. Studien av Karp & Lee (2009) kan ta stöd i min studie där flertalet av avhopparna upplevde att princip all den kunskap de fått hemma i Nordkorea var värdelös i ett utvecklat land och blev därför tvungna att lära sig det mesta på nytt när de kom till det
moderna samhället. Varenda ämne, inte bara matematik som Yoon (2015) undersökte, utan även historia, naturvetenskap, läsning eller musik beskrevs av avhopparna i min studie ha levererats med en dos av propaganda och ledarens levnad tillhörde det viktigaste ämnena och läroplanen.
De tidigare studierna har till mesta dels skildrat vilka anpassningssvårigheter nordkoreanska avhoppare upplever, medan min studie istället har fyllt en lucka som belyser vilka kontraster nordkoreanska avhoppare upplever mellan det slutna och moderna samhället. Det största fyndet med min studie har varit den upplevda kontrasten och inte upplevda
anpassningssvårigheter då mitt resultat därmed fått möjlighet att inrymma såväl positiva som negativa upplevelser. Eftersom min studie även belyser avhopparnas upplevelser och
erfarenheter så fylls även en kunskapslucka då resultatet mänskliggör den ofta opersonliga nyhetsrapporteringen om Nordkorea.