I samtalet med pedagogen, kunde vi se några återkommande teman som hon talar kring. Vi kallar dem för: motsatser (pedagogen försöker utmana deltagarna genom att låta dem arbeta med sin motsatta personlighet), fokus (pedagogens fokus när det gäller vision samt arbetssätt),
klichéer. (Anna pratar om att arbeta med klichéer och inom begreppet ryms stereotyper och
arketyper)
4.4.1 Motsatser
En av de första frågor som vi ställde till pedagogen, var hur hon upplever sig själv som ledare och regissör. Hon svarar att ” jag tror att jag är nog en sådan som försöker bejaka deras lust att uttrycka sig”. Hon vill att deltagarna i hennes grupp skall få en möjlighet att visa det de har inom sig, utan att fastna i vad som är rätt och fel. Pedagogen nämner ett par gånger under intervjun att hon litar på sin intuition. ”jag är nog rätt så irrationell som ledare men jag litar på min intuition”.
Vi har i början av intervjun berättat för pedagogen att vi kommer att ställa frågor utifrån vårt upplägg i intervjuerna med deltagarna, vi kommer att ställa frågor som väckts utifrån hur deltagarna uttryckte sig kring de scener vi samtalade om. Vi börjar med att om hur hon ser på Philip och hans karaktär Demetrius. ”-Jag tycker det är… Jag har känt Philip så himla länge och han är ju en ganska speciell person. Han är ju en stark person men svag som alla men han… det är så mycket kärlek i den här personen”. Hon beskriver att Philip i tidigare uppsättningar ofta spelat arga personer men när han nu får möjlighet att gestalta en person som är kär och trånande så upplever hon att det har positiv inverkan på honom. När vi kommer in på hur hon ser att Philip uttrycker dessa känslor blir hon mer tveksam. Vi upplever att hon har svårt att formulera sig. Efter viss tvekan inför vad vi egentligen menar uttrycker hon att ”-det finns så mycket värme bakom hans fasad och att se honom uttrycka att ””-jag älskar dig”” och allt det här, jag tror att det är bra för honom. Han behöver jobba med texten och sen så tror jag att det löser sig av sig själv för han har det ju i sig… så känner jag.”
Vi ställer samma frågor om Malin och hennes roll Hermia. Pedagogen berättar om ett tidigare rollarbete där Malin valde att arbeta med en text som frambringade något äkta i Malin. En slags sårbarhet som hon ser som något väldigt fint. Hon vill att Malin skall ta och få en möjlighet att ta plats på scen med detta uttryck och att hon själv ska se att det är något fint. Vi berättar att när vi intervjuade Malin om denna scen så uttryckte hon en glädje över att få uttrycka ilska i sin roll som Hermia. Vi ber henne beskriva hur hon ser att Malin uttrycker
33
den känslan. ”Varför frågar du det?”, undrar pedagogen. Vi förklarar att vi i våra observationer och intervjuer med deltagarna försökt komma åt vad och hur de själva ser på deras egna handlingar på scen. Vi vill se och höra vad de själva upplever att de gör. Pedagogen säger att det är svårt att formulera, hon uttrycker att om de hade haft mer tid för att gå in i arbetet på ett annat sätt så skulle det troligtvis se annorlunda ut. Hon säger sig lita på dels sin intuition och dels sin egen erfarenhet som skådespelare, om hur viktigt det är att ”våga” på scen. Att det är något hon vill föra över till deltagarna.
Vid ett senare tillfälle i intervjun talar vi om pjäsens drottning vid namn Titania som spelas av Clara. Claras gestaltning tycker pedagogen stämmer väl överens med hur Clara är som person, hon upplever att Clara har lätt för att spela drottninglik och stolt. Men precis som hon uttrycker när hon talar om Philip och Malin så vill hon att även klara skall få arbeta med det som inte finns så lättillgängligt i henne ”nästa år skulle jag vilja att hon spelar en tjej som är liksom, att hon spelar någon så som Malin, för att få lov att skala av lite det här att hon har så mycket kontroll… men som ni ser, jag försöker hela tiden hitta deras motsatser”
4.4.2Fokus
Vi vill få en bild av Pedagogens tankar kring pjäsval och hennes fokus i arbetet. Vi frågar om hennes vision med pjäsen. Pedagogen suckar och säger att det finns alldeles för lite tid till att gå in i vilken vision som ska finnas i arbetet. Men senare under intervjun återkommer hon till detta och uttrycker det så här ”då kanske min vision är att det blir levande [pjäsen och texten] att dom kan säga texten och mena det.”
Tiden är något pedagogen återkommer till. När vi talar om på vilket sätt de arbetar med att ta fram karaktärerna, deras kläder och så vidare så säger hon att de inte riktigt har tiden att tillsammans arbeta fram kläder och så vidare, utan de satsar på att göra det individuellt för att tillslut försöka styra ihop det hela på slutet.
I slutet av intervjun pratar vi om hur och om gruppen tillsammans med henne har diskuterat manlighet och kvinnlighet och om det går att tillskriva manliga egenskaper till män och vise versa, så beskriver pedagogen att hon försökt att föra sådana samtal med gruppen men att det varit svårt, ”det har ju vi haft snack om, ja haft mycket sånt där snack och då ””Anna kan vi jobba istället””, dom tycker inte alls att det är så speciellt kul å prata om. När jag försökt med socialpsykologiska experiment då blir dom liksom, okej kan vi jobba nu, kan vi inte göra lite improvisationer.” Men-, försöker vi, handlar det inte om att man faktiskt kan jobba med det just i improvisationer, inte bara vända på steken och låta en kille spela tjej och
34
tvärt om, utan utmana den stereotypa bilden av hur en kille sitter och går exempelvis?” Pedagogen tycker att det låter intressant och vill ta det till sig men tillägger, ”Men det här e ju jätte intressant, men så vill dom ju göra pjäs å då handlar det lite om att jag måste göra dom slagkraftiga, alltså det är lite min uppgift, att få dom, att när dom står på scen… sen att publiken inte blir uttråkad. Och få hitta den energin, och spela, för de ger dom ändå så mycket”. Vi fortsätter att diskutera kring hur man rent praktiskt skulle kunna arbeta. Pedagogen formulerar sig så här: ”Jag skulle inte våga med det ni håller på med [hon syftar på vår uppsats] i en föreställning för jag skulle bli, skulle bli så stort arbete så jag skulle få liksom, jo kanske, men då skulle man ha jätte lång tid. För annars måste man göra en mycket kortare, mycket enklare pjäs”.
4.4.3 Klichéer
Anna förklarar att för henne fungerar klichéerna som ett verktyg, som en hjälp till att överdriva sin karaktär. Hon menar att ”det här så vill jag att dom ska överdriva å tar mer plats… och sen när dom har hittat det, då kan dom dra ner på det här och släppa det.” Vidare menar hon att det inte finns plats för litet spel i pjäsen, skådespelarna ska synas när dom spelar eftersom de ska spela inför mycket publik. Hon berättar om den deltagare, Hedvig vars roll är Lysander. Pedagogen beskriver att när hon ska spela man, måste hon ”testa det här manliga… sen kan hon slappna av och vara den hon är” Det hon också menar är att ” i och med att hon ska spela det motsatta könet… hon är ju söt och allt det där, hon måste… gå in och ta över dom manliga klichéerna för att hon ska bli trovärdig på scen.” Men Pedagogen påpekar även att hon indirekt arbetar mot klichéerna, hon menar att när man som kvinna spelar man och överdriver klichéerna så upptäcker man någonting annat i sig själv och det arbetar mot klichéerna. Hon förklarar att det är detta hon vill, hon säger ”Jag vill ju sätta sprutt på klichéerna”.
Hon menar att ”drottningen och älvan och kungen… är ju arketyper… och dom kommer man aldrig komma ifrån, för dom är ju så djupt rotade i vårt psyke”
I sin regi använder hon sig ibland av termerna manligt och kvinnligt. Bland annat har vi uppmärksammat det i Älvscenen. Hon använder också ordet feminin och ber älvorna att vara ”extremt feminina”. När vi undrar hur hon tänker kring detta, menar hon att det blir roligt att titta på, där har hon den kommande publiken i åtanke. Hon tror att ”dom kommer skratta” Men hon förklarar också vidare att hon inte vill att älvorna ska se dumma ut. När vi frågar hur hon tänker när My, som vi upplever det, går emot hennes regi till älvorna (hon gör skarpa
35
rörelser och räcker ut tungan) svarar hon bland annat såhär: ”det får bli lite som det blir också, jag kan inte säga till dom alla saker och jag tycker samtidigt hennes grej är ju rolig” Men hon fortsätter med att säga att det måste finnas en jämvikt i scenen, att älvorna inte får ta över, utan att det främst är Oberons och Titanias scen. Hon tycker inte att det gör något att hon räcker ut tungan, men att hon nog kommer försöka få henne att blir lite mer som de andra älvorna.
I sin regi till älvorna använder hon ordet fånigt ihop med ordet feminint och vi undrar om hon ser på dem som synonymer. Men så tycker hon inte alls, hon menar att ”feminint är det vackraste som finns, hon tycker det är roligt med feminint och maskulint. Hon tycker att Älvscenen blir en rolig scen helt enkelt och hon lägger ingen värdering i ordet feminin. När vi diskuterar kvinnliga och manliga klichéer menar Pedagogen att sådana finns men att det inte gör något så länge man är medveten om att de finns. För henne är det en manlig kliché att vara arg och en kvinnlig att gråta. När hon ska beskriva de positiva egenskaper som enligt henne ryms under kategorin manlighet blir det ”kropp och styrka, aggressivitet, när det gäller liksom”. Vad beträffar kvinnlighet uttrycker hon sig såhär: ”lyhördhet, mycket känslor, mycket vatten” Men hon menar att en kvinna behöver manliga egenskaper och vice versa. Hon fortsätter med ”kvinnor har ju en man i sig och en man har en kvinna i sig”. Vidare tycker hon att ”männen har ju lite mer av det manliga och kvinnorna har ju lite mer av det kvinnliga och sen är det ju helt personligt ju.”
5 Analys
Gruppen har repeterat pjäsen ”En midsommarnatts dröm” sen i december 2009. Pedagogen har arbetat tillsammans med en del av deltagarna i nästan tio år, tre av fyra av de intervjuade deltagarna är några av dessa. Vår korta inblick i gruppen och dess arbete är långt ifrån nog för att ha möjlighet att göra en djupgående analys. Det finns följaktligen en mängd information och nyanser i vad vi sett som vi missat eller möjligtvis feltolkat. Framförallt finns det mycket som vi inte har sett. Dessutom är vi människor som är präglade och påverkade av vårt sammanhang, i detta fall genus kopplat till pedagogiskt drama. Trots att vår intention varit att gå in i observationer och intervjuer med så objektiva och rena ögon som möjligt så misstänker vi att vårt sammanhang ändå har påverkat på vilket sätt vi observerat, intervjuat och analyserat kring studien. Vi ställer oss ödmjuka inför deltagarna och pedagogen i deras arbete, och kommer nu att presentera vår analys, men ber läsaren att ta det som just skrivits, i beaktande vid läsningen.
36
Det som vi ser som övergripande och som vi valt att lyfta i vår analys är att det finns en viss konflikt när det kommer till att för deltagarna utveckla det de har inom sig, sin
personlighet och att arbeta på ett sätt som inte befäster könsroller. Analysen struktureras i tre
delar. Först ser vi denna svårighet ur den performativa teorins ögon (Butler 2007). Vi övergår sedan till att förstå det genom känslostrukturers påverkan (Ambjörnsson 2008). Avslutningsvis tittar vi på det exempel där vi sett att deltagarna och pedagogen har arbetat på ett annat sätt och vilka konsekvenser det har gett. Lite förenklat kan det förklaras som att genus är en del av vår identitet som skapas och upprätthålls genom performativa handlingar samt känslostrukturer. Genom att arbeta med drama på scen och med olika karaktärer kan könsroller både vara befästande och befriande beroende på hur deltagare och pedagog förhåller sig till genus. I vår analys kommer vi att på ett djupare plan förklara vad vi sett genom våra teorier.