I den del av intervjun där vi diskuterade manlighet och kvinnlighet med Philip framkom en bild av mannen som handlar om att ta plats och ta för sig. Mannen han beskriver har lätt att ta till ilska och nära till vad han beskriver som ”hatkänslor”. Han menar inte att alla killar är på detta sätt men i alla fall fler killar än tjejer. Både Philip och My är överens om att killar har svårare att visa sina äkta känslor. I observationen av ”Bråkscenen” ser vi drag av vad Philip pratar om. I hans sätt att gestalta Demetrius så kan vi se att när repliker och aktioner handlar om konflikt i förhållande till någon av hans motspelare så finns en större självsäkerhet i hans spel. Denna säkerhet saknas nästan helt när handlingar och repliker innefattar kärlek och närhet. Vi kan se en koppling mellan bilden av manlighet som Philip har, och vad han gestaltar med sin Demetrius. Pedagogen uttrycker i intervjun att hon försöker ge sina elever det motsatta i förhållande till det dominerande uttrycket sin personlighet, att jobba med. Hon ser Philip som en mjuk kille som behöver öva sig i att uttrycka dessa sidor. Genom att få spela Demetrius och därmed få uttrycka känslor som handlar om närhet och mjukhet så får Philip en möjlighet att utveckla dessa sidor och därigenom undersöka känslor han kanske inte har lätt för att uttrycka i andra miljöer, utanför teaterrummet. Pedagogens sätt att arbeta med det här hävdar hon är ”att deltagarna i hennes grupp skall få en möjlighet att visa det de har inom sig”. Vi får uppfattningen om att detta är en väldigt viktig del i hennes arbetsfilosofi. När vi pratar vidare med pedagogen om hur Philip gestaltar dessa känslor i kroppen har hon svårt att formulera sig men säger att det finns så mycket värme bakom hans fasad och att se honom uttrycka att ”jag älskar dig” tror hon är bra för honom . Hon menar att ”han behöver jobba med texten och sen så tror jag att det löser sig av sig själv för han har det ju i sig… så känner jag.” Vi har troligtvis för magert observationsunderlag för att på ett djupare plan kunna se vad Philip behöver arbeta med. Vi tror oss se, precis som i analysen ovan när det gäller gestaltningen av Lysander som Hedvig gör, en viss konflikt när det kommer till att arbeta med det deltagarna har inom sig (som pedagogen uttrycker som viktigt) och att försöka arbeta på
39
ett sätt som inte befäster könsroller. I Sternudds (2000) konstpedagogiska perspektiv kan vi se att individen får möjlighet att utveckla sin personlighet. Vad vi ser som ett problem ur ett genusperspektiv är att risken att befästa könsrollen är stor om man stannar vid att enbart arbeta med det som individen har inom sig. Vi tror att man måste gå längre än så, man måste som pedagog också utmana det som finns inom individen för att kunna nå vad Sternudd talar om vidare i sitt konstpedagogiska perspektiv, nämligen att aktivt söka kunskap och att vara
skapare av kunskap och på så sätt undersöka olika aspekter av verkligheten.
För att på ännu ett plan förstå vad som kan reproducera och befästa könsroller skall vi gå in på vad uttrycket av känslor kan spela för roll i detta sammanhang.
My och Philip talar i intervjun om ”finkänslor” och ”hatkänslor”. Båda två tillskriver tjejer i högre grad ”finkänslorna” medan killarna i högre grad tillskrivs ”hatkänslorna”. My beskriver något som hon kallar ”den vanliga manligheten”, man är då hård och har lättare för att bli arg, ”man brukar ju säga att en riktig man har inga riktiga känslor”. Philip är enig med My och tillägger att killar har lättare att dölja sina känslor. Killar får visa sig arg och hård men blir mindre man då han visar sina riktiga känslor tycks My och Philip säga. Ingen av dem ställer sig bakom dessa strukturer men verkar tycka att det är hur de allra flesta tänker. My menar, ”det tycker folk inte är manligt [att visa sina finkänslor och bli kär], så då döljer vissa killar sina känslor och det tycker jag är väldigt synd. Och så tar de[killarna] ut det genom att bråka och sådant istället. Istället för att gråta så går de och slår någon”
Ambjörnsson (2008) tar i sin avhandling upp begreppet känslostrukturer, som kultur teoretikern Raymond Williams (1980 s. 109) en gång myntade. Känslostrukturer ”förklaras som en slags känslomässig bestämning av subjektet, som både skapas av tidigare erfarenheter och strukturella begränsningar och dessutom formar förutsättningarna för de sätt med vilka man meddelar sig med omvärlden” (Williams s.98). Genom att förstå begreppet ”känslostrukturer”, kan vi lättare förstå vilka konsekvenser denna uppdelning av ”hatkänslor och ”finkänslor” kan få för hur My och Philip gestaltar könsroller på scen. Vi kan även se vilka problem som kan komma av uppdelningen. Ambjörnsson (2008) talar om att det kommunikativa kapital man har är färgat av känslostrukturer. Denna påverkan ger i sin tur olika sätt att uttrycka sig på. Applicerar vi detta på vad My och Philip talar om så använder de sina tidigare erfarenheter som referenser för hur de gestaltar killar och tjejer på scen, och dess känslouttryck. Vad som skapar problem är när man börjar tala om frivilligheten och medvetenheten. Kan man säga att Philips lätthet i att uppvisa känslor som, han själv tillskriver som manliga nämligen ”att ta plats, ”visa vem som bestämmer” och så vidare, handlar om
40
frivillighet? Eller handlar det om att det är historiskt och socialt bestämda sätt att kommunicera på? Vi tror att det främst handlar om sociala och historiskt bestämda sätt att kommunicera på snarare än frivillighet. Vi tror också att det är här problemen kommer in, problem som dels handlar om att olika känslouttryck värderas olika och därigenom sätts individer på olika platser i samhällshierarkin. Dels krymper Philips känsloregister och därigenom hans personliga utveckling. Genom att applicera begreppet känslostrukturer kan vi också förstå hur normer kring genus reproduceras.
”Kvinnligt för mig är att vara lugn, ha en inre skönhet, vara vis och alltid, i alla fall försöka, göra det rätta. Vara mogen, inte vara rädd för att säga sin mening. Inte ha för mycket uppmärksamhet, men samtidigt inte vara osynlig, vara något där emellan... Förstår ni vad jag menar?” Så här skriver Malin i sitt mail till oss på frågan om vad hon upplever som kvinnlighet. Trots att detta är en något stereotyp bild som beskrivs, och att hon troligtvis är medveten om detta, så tolkar vi det ändå som att det stämmer väl överens med hur Malin upplever sin verklighet och kanske också sig själv. Av det vi har sett i observationerna av hur hon gestaltar Hermia, så finns alla de mänskliga drag som beskrivs ovan.
Malin beskriver att hon upplever att Hermia i bråkscenen i skogen, inte kan kontrollera sina känslor. Att hon blir arg och vill hoppa på Helena. Hon har i intervjun uttryckt en lust över att få gestalta Hermia på detta sätt. Det är lustfyllt att få lov att vara arg, tolkar vi det som. Men detta är inget som hon ägnar sig åt i sin egen värld, utanför teatern, berättar hon för oss när hon beskriver om en erfarenhet som liknade den situation som beskrivs i scenen. ”Det är inte direkt normalt att vilja slå ner någon, i alla fall inte i min värld”. I den bild som Malin ger av kvinnlighet och även i det vi sett genom observationerna, kan vi skönja även pedagogens sätt att se på Malin. Pedagogen pratar om henne i ordalag som ”blyg”, ”känslig” och ”ärlig”. Pedagogen vill att Malin skall ta plats på scen genom dessa uttryck. Det är gott och väl, men i vårt samtal med Malin får vi en uppfattning om viljan att vara arg är stark. Kanske måste Malin få mer plats att undersöka även denna känsla för att lära sig ta plats både i livet och på scen. För annars finns den risk vi tidigare talat om, att känsloregistret krymper och de tjejer Malin gestaltar i fortsättningen blir marginaliserade tjejer som upprätthåller den rådande genusordningen, där tjejen är blyg, tillbakadragen och känslig, både i verkliga livet och på scen. Vi ser här en koppling till Ambjörnssons feminina normativitet. I sin forskning beskriver hon en grupp av tjejer som går samhällsvetenskaplige linje och deras svårighet att uttrycka ilska. I en intervju från avhandlingen med två av tjejerna skriver Ambjörnsson (2009 s 99) så här:
41
Det är svårt att bli arg säger de och skrattar. Däremot enas de om att det trots allt är bra att kunna bli arg. […] men det är nog killarna som oftast visar ilska. ”Glädje är nog det som är lättast att visa säger Lina bestämt. Det tror jag helt klart. Hmm… Lättast är det att skratta, även om man inte är så glad” säger hon och skrattar lite. ”Det är väl det mest naturliga, eller vanliga, eller vad man ska säga
Malin får utrymme på scen att gestalta både den arga och den mer känsliga sidan av Hermia men vi tolkar det som att pedagogen vill lyfta den känsliga sidan av Hermia. Något som ligger närmare den föreställning som både pedagog och Matilda verkar ha av kvinnlighet. Precis som tjejerna i citatet ovan är pedagogen och Malins sätt att vilja meddela sig med omvärlden färgat av de känslostrukturer de har inom sig. Är då Malins sätt att gestalta tjejen Hermia ett frivilligt val eller är det socialt och historiskt bestämda sätt att kommunicera på? Vi tror på det senare och ser nödvändigheten att arbeta på ett djupgående plan med de känslor som inte är fullt lika bestämda historiska och sociala sätt att uttrycka sig på. Vi ser att den normativa femininiteten måste ifrågasättas och utmanas på scen för att dessa ungdomar skall ha möjlighet att uttrycka sig genom alla de tusen nyanser av känslor och handlingar som en människa besitter.