”Det är väldigt roligt om ni dansar lite såhär…” säger Pedagogen till deltagarna som ska gestalta älvor. Hon har sin bild av hur älvor är, hur hon som regissör vill att älvorna ska vara. Älvor är för henne guld och glamour. Tre av fyra älvor är måttligt förtjusta i dansuppmaningen, men Pedagogen är ihärdig och vid ett tillfälle utbrister hon ”Ni är älvor, kom igen nu!”. Pedagogen menar att det blir väldigt roligt om de dansar och är extremt feminina. Att vara älva innebär automatiskt att man är feminin, kan man uppfatta det som Pedagogen uttrycker. Vi tolkar det som: Är man inte feminin så är man ingen älva? Pedagogen talar bland annat om älvor som arketyper, urtyper som finns djupt rotade i vårt psyke, som man inte kan bortse ifrån. Denna arketyp tolkar vi som en idé, som enligt Hacking (2000) formar kategorier, som i sin tur omtolkas till att representera en viss typ av person, i det här fallet en älva, som tillskrivs egenskaper som feminin just för att det är en älva. Att vara djupt rotad upplever vi indikerar en beständighet, något varaktigt, något som är svårt att ändra på. En älva är förvisso ett sagoväsen, men arketyper och begreppet stereotyper kan ligga nära varandra. Pedagogen pratar om manliga och kvinnliga klichéer, om känslor som är mer stereotypiskt kvinnliga och vice versa. Så länge man är medveten om att det är stereotyper så gör det inget att prata om stereotyper, fortsätter hon. I vår intervju med pedagogen har vi, bara genom att nämna ämnet genus som för oss är ett relativt komplicerat begrepp, försatt oss i en situation där vi gjort sken av att vara mer insatta i ämnet än respondenten. Vi upplever det svårt och i vissa fall även känsligt att formulera sig kring
37
genus, eftersom det är så komplext. Att i intervjun, utan att på förhand vara förberedd på frågorna samt att konfronteras med våra observationer av henne, ge sig i kast med detta kan ha lett till att respondenten upplevde situationen som pressande. Detta kan ha påverkat svaren. Vår tolkning av pedagogens roll bygger förutom på observationer på detta enda intervjutillfälle och de svar som spontant dök upp där. Med denna reservation vill vi lyfta att pedagogen samtidigt, i samtalet om stereotyper, säger att män har lite mer av det manliga i sig och kvinnor mer av det kvinnliga, men att alla har både och. En tolkning, således högst subjektiv, av detta kan vara att hon menar att människan har en, beroende på kön, stereotyp i sig, som är dominerande. Är dessa stereotyper då beständiga i likhet med våra biologiska kön, är det egenskaper som är oberoende sina handlingar? Alltså att genus är beroende av det biologiska könet. Ser man till Butlers (2007) performativa handlingar ser hon genus på ett annat sätt. Genus är enligt henne inte beroende av kön, utan bara av handlingar, som i sin tur skapar illusion av biologiskt kön. När Hedvig, som spelar Lysander, försöker finna sin roll är utgångspunkten det biologiska könet, det faktum att Lysander är man. Pedagogen försöker i sin regi att stötta genom att uppmuntra till manliga poser. Detta kan man återigen knyta an till Hackings (2000) tankar om social konstruktion, där idén om objektet, i detta fall en man, gör mannen till en kategori. Pedagogen menar att Hedvig behöver ta över de manliga klichéerna för att bli trovärdig på scen. För att klichén ska nå ut? För att publiken ska tro på att hon är man och tillhör den manliga kategorin? Kanske, men med klichén vill pedagogen också utmana, att Hedvig tar ut klichén och överdriver för att finna något nytt i sig själv. Detta går i samklang med det konstpedagogiska perspektivet (Sternudd 2000), att man i teatern genom att leva sig in i främmande situationer kan utvecklas på ett personligt plan. Vi vill också dra paralleller till det som Butler uttalar sig om drag (när en kvinna klär ut sig till man och vice versa). Hon menar att: ”Genom sin genusimitation avslöjar drag indirekt genusstrukturens imitativa karaktär, liksom dess tillfällighet” (2007 s. 216). Pedagogen tycks inte vilja att Hedvig ska imitera en man helt och hållet, utan utveckla ett eget uttryck genom detta. Men i och med att hon som tjej till exempel bär typiskt manliga kläder och ändrar sitt rörelseschema mot ett, enligt Pedagogens och Hedvigs bild av manlighet, mer stereotypiskt manligt så blir hon en form av imitation, stereotyp. Enligt Butler skulle detta då kunna verka utmanande av könsroller, genom att man avslöjar en konstruerad relation mellan kön och genus. Hedvig överskrider en gräns, beter sig typiskt manligt, sitt biologiska kön till trots och visar på att det manliga kön hon som tjej representerar i rollen som mannen Lysander är föränderlig. Eller snarare att den könsroll (det stereotypa manliga beteende) som hon gestaltar inte är avhängigt
38
ett kön. Detta menar Butler strider mot de kulturellt förankrade tankar som anser att orsakssambandet mellan kön och genus är naturligt och nödvändigt (2007 s. 216). En annan sida av detta är ju att Hedvig trots allt spelar man, hon ger sken av att ha ett manligt kön genom att anta ett stereotypt manligt genus, iklä sig en manlig könsroll. Den idé som Pedagogen och Hedvig har om vad en man är läggs på Lysander, som enligt vår tolkning av Hacking (2000), då blir en social konstruktion. Som då kan sägas befästa en bild av hur någonting är när det kanske just bara är en bild, en idé om hur något är.