Resultat från intervjuer

Nedan följer en sammanställning av de svar jag fick på respektive fråga under de intervjuer jag utförde med respondenterna mellan den 20 november – 30 november 2020.

Vid direktcitat refererar jag till respondenterna, benämnda som: Nils, Åke, Niklas, Mats, Leif och Johan.

5.1.1 Bostadssituation

Samtliga sex respondenter hade egen erfarenhet av att leva i Socialstyrelsens situation 1 - akut hemlöshet. Däremot skiljer sig deras nuvarande situation åt.

Vid intervjutillfället bodde Åke och Johan i situation 2 – institutionsvistelse och stödboende, Leif i situation 3 – Långsiktiga boendelösningar, medan Nils, Niklas och Mats bodde i situation 4 – Eget ordnat kortsiktigt boende.

När det gäller respondenterna i situation 2 uppgav både Åke och Johan att de kände sig trygga med upplägget runt deras boendesituation, det fanns inte någon överhängande risk att de skulle bli av med sitt boende och det fanns även en långsiktig planering upprättad från socialtjänstens sida gällande de två personerna.

Leif i situation 3 uppgav att boendet var tryggt och att sannolikheten för kvarboende var mycket hög. Personen mottog även stöd i anslutning till boendet och hade regelbunden kontakt med personal, ett upplägg som enligt uppgift fungerade bra.

Nils, Niklas och Mats i situation 3 hyrde alla tre in sig hos bekanta, men med kortsiktiga och osäkra hyresupplägg. Nils och Niklas uttryckte oro över situationen och de hade inte någon egentlig plan om var de skulle ta vägen efter det att den nuvarande överenskommelsen löpte ut, medan Mats inte upplevde någon oro över framtiden och väntade enligt uppgift på att få en egen bostad.

”Det händer även ibland att jag blir inbjuden till att bo hos någon i ett par månader, det är helt ok, men det ska komma från personen själv i så fall, jag frågar aldrig” (Mats).

Vid fråga om vilken orsak som låg till grund för att respondenterna under perioder hamnat i akut hemlöshet skilde sig berättelserna åt. Tre respondenter angav missbruksrelaterade orsaker till hemlöshet, de angav att de helt enkelt inte klarade av att sköta en bostad då de haft tillgång till en sådan. En respondent uppgav även att missbruk till följd av psykiatrisk problematik var orsaken till att inte ha en permanent bostad, men att det alltid funnits så pass mycket pengar och därigenom även möjligheten att bo på hotell.

”Det är så det sett ut, det var dock inte vin, kvinnor och sång, det var bara vin” (Leif).

Två respondenter uppgav att situationen var mer eller mindre självvald och att de så gott som alltid kunnat välja boende framför akut hemlöshet, men att de prioriterat bort boende på grund av ekonomiska orsaker eller av logistiska skäl.

”Jag har kunnat få en etta på 15 kvadrat, men där vill jag inte bo, speciellt inte uppe på Björ-kebo där man ska blåsa och så (lämna utandningsprov). Jag har egentligen inte de problemen, men vill gärna ta någon öl ibland” (Mats).

Flera av respondenterna anser att människor idag hamnar i olika situationer av hemlöshet på grund av ekonomiska skäl, ofta i kombination med psykisk ohälsa och tillhörande missbruk. Tre respondenter nämner även otrygga uppväxtvillkor som möjliga orsaker till att utveckla pro-blematik som senare leder till svårigheter att ta hand om en bostad och även problem med övrig livsföring. Ekonomiska skäl anges av fem respondenter som huvudorsaken till att inte hemlösa människor kan återetablera sig på bostadsmarknaden, då många har tidigare hyresskulder. Två respondenter menade att det är beroende och missbruksproblematik som ligger till grund för i stort sett alla fall av hemlöshet.

”95% av de hemlösa har missbruk och psykisk ohälsa, övriga 5 % endast psykisk ohälsa” (Leif).

”Det finns väl fall där det handlar om ekonomi, men då är det ofta psykisk ohälsa inblandat. Är man inte beroende och har jobb, då är det klart att man har en bostad” (Niklas).

5.1.3 Ekonomi

Vid fråga om hur de idag försörjer sig svarade tre respondenter att de som huvudinkomst uppbar ekonomiskt bistånd, medan en respondent mottog ekonomiskt bistånd, men att det mer var att betrakta som en sidoinkomst och såg sig själv som ekonomiskt oberoende. Två respondenter

uppgav att de levde på allmän pension eller aktivitetsersättning. En av de tillfrågade uppgav att denne precis börjat förvärvsarbeta igen efter ett uppehåll på några år.

Flera respondenter vittnar om att många kostnader blir högre då man lever på gatan än vad motsvarande kostnader hade varit om man haft en bostad, ägodelar försvinner eller går sönder, det är svårt att lagra och tillreda mat, ofta tvingas man till kortsiktiga ekonomiska lösningar vilket gör det betydligt mycket svårare att planera sin ekonomi. En respondent jämför situat-ionen som akut hemlös liknande som när en turist är på resande fot, då många extra kostnader tillkommer som man normalt inte har då man vistas hemma. Vid fråga om ekonomiskt bistånd gav trygghet i respondentens livssituation blev svaret;

”Är man bostadslös så räcker 4000 (kronor) inte så lång tid. Så att, jag vet inte hur tryggt det är, men 4 000 är ju bättre än ingenting” (Nils).

5.1.4 Sociala nätverk och relationer

Fyra av sex respondenter ansåg att det fanns brister i deras nuvarande sociala nätverk och tre av respondenterna uppgav att deras nätverk till stor del bestod av andra hemlösa individer varav många även hade missbruksproblematik. En respondent återgav att det fanns en nära vän som följt med under hela livet, där det fanns ett viktigt och ömsesidigt utbyte av social kontakt i form av råd och stöd, medan en annan respondent istället uttryckte saknad av en närmare be-kantskap,

”Jag har nog ingen vän, jag har massor med bekanta men ingen vän, jag saknar någon det gör jag definitivt” (Niklas).

Vid fråga har även flera av respondenterna uttryckt att umgänge med etablerade människor i stabila livssituationer har en gynnsam inverkan på deras nuvarande livssituation, flera menade även att det fanns en önskan om att ha en mer etablerad kontakt med människor som lever under ordnade former, men i form av en kontakt som bygger på kravlöshet och inte en påtvingad insats från myndigheter. Det finns även i gruppen av respondenter en uttalad vilja att hjälpa andra i sina nätverk då dessa är i behov av hjälp, men integritetsaspekten är även den tydlig och man vill inte gärna tränga sig på. Även i kontakten med myndigheter och behandlingspersonal menar flera respondenter att en dålig relation ställt till det och skapat onödiga konflikter.

En respondent menar att det finns mycket att utveckla då det gäller arbetsmetoder i mötet mel-lan behandlingspersonal och klient. Social kompetens vara oerhört viktig och förmågan att skapa en god relation till klienten är helt avgörande för en lyckosam behandling. En respondent som själv genomgått åtskilliga behandlingssejourer menar att mycket av kontakten som sker med personal inte sällan känns konstlad och onaturlig;

”Missbrukare har en bra förmåga att läsa andra människor, det blir lätt negativt. Skulle jag jobba inom det där (behandling), så skulle jag försöka att ge svar på folks frågor och inte svara på frågor de inte har” (Leif).

I mötet mellan klient och behandlare menar även en annan respondent att det i verksamheterna är väldigt viktigt med professionell kompetens och att personal har kunskap om hur människor i missbruk fungerar;

”Det är ju väldigt lätt att nå samförstånd med en missbrukare så länge den har någon vinst av det” (Nils).

5.1.5 Kontakt med myndigheter, vård och övriga insatser.

Två av de tillfrågade respondenterna angav att den enda myndighetskontakten de hade var den med ekonomiskt bistånd och att det var en kontakt man undvek in i det längsta. En respondent hade inte någon kontakt alls med myndigheter och uppgav att det aldrig heller egentligen fun-nits någon kontakt.

”Jag har en gång fått 200 kronor av soc. då jag inte kunde ta mig tillbaka till Östersund vid ett tillfälle. Då fick jag pengar till en biljett” (Mats).

Tre av respondenterna hade kontakt med öppenvården inom Östersunds kommun då de bodde i anslutning till boendeformer vilka de tilldelats efter placering av socialtjänsten. Två respon-denter uppgav att de hade regelbunden kontakt med beroendeenheten, och en av de tillfrågade hade kontakt med sprututbytesmottagningen, som båda drivs av Region Jämtland Härjedalen. Två respondenter uppger även att de hade kontakt med Kronofogden. Ingen av de tillfrågade genomgick vid intervjutillfället någon behandling, men flera hade tidigare erfarenheter av be-handling i olika former. De respondenter som bodde i placeringsformer via socialtjänsten mot-tog dock insatser i form av råd och stöd och hade kontakt med personer från öppenvården som

de vid behov kunde vända sig till, ett samarbete samtliga tillfrågade uppgav fungerade tillfred-ställande

”Hittills tycker jag att jag får den hjälp och stöd jag behöver, och kommer jag på något jag behöver hjälp med kan jag bara nypa någon personal mitt i natten” (Johan).

En respondent som idag inte har någon kontakt med öppenvården menar dock att det är ett misslyckande att det i missbrukarkretsar inte ses som en resurs att kunna få hjälp inom den kommunala öppenvården;

”Som jag ser det var tanken med Björkebo från början att människor skulle vilja söka sig dit för att de ville göra en förändring, istället har det blivit så att socialsekreterare använder Björ-kebo för att kunna ställa krav; Du ska bo på BjörBjör-kebo, för att få det här och det här…Man ställer upp på reglerna bara för att få någonting annat liksom. Då funkar inte upplägget, 90 % av de som bor på Björkebo har inte valt att leva nyktert, men ändå går man med på att blåsa varje dag, lämna urinprov och sånt där, men man har inte valt det själv, det är någon annan som valt det åt en” (Nils).

Att utredning och behandling kan uppfattas som halvhjärtade insatser vittnar även fler respon-denter om, där fokus på psykiatrisk kartläggning måste få mycket större utrymme än det får idag och trots gedigna försök till behandling kan den vara verkningslös om den inte föregås av en riktig utredning av personen.

”Om du hamnar på Björkebo och ska gå upp dit (Nexus, behandlingsenhet) och lalla fyra dagar i veckan, en som har supit i trettio år, tror du han tar åt sig av det?” (Leif).

Samma person berättar vad hen tror behövs för att lösa situationer då människor fastnat i miss-bruk, mycket handlar enligt personen om timing och att kunna få hjälp då man som klient verk-ligen har motivation.

”Jag har tänkt på en sak. När jag har varit helt nedsupen och nere på absoluta botten har jag även haft stor motivation till att ta tag i problemen, det är ju då man måste ta tag i de här människorna. Det fungerar inte så idag. Om jag skulle gå in till sociala och säga -Nu jävlar ska jag lägga av, då skulle den människan kliva upp och säga:

-Kom med här så hjälper jag dig. Säger de som de gör idag, att du kan komma tillbaka nästa vecka, ja då är det ju redan för sent. Tar du tag i den människan just då, då följer motivationen med, men motivationen försvinner så fort du tar en öl, sen går det en period innan du är mot-taglig igen. Det är därför jag tycker att man ska sätta in insatser när en människa kommer och säger -Hjälp mig för fan! Man tar tag i det då och inte efter en halvtimme, då är det redan för sent, då måste man ta en sväng igen”. (Leif)

5.1.6 Skadereducering och lågtröskelboende

Synen på skadereduceringsprinciper, och lågtröskelboenden varierar bland de tillfrågade. Med skadereducering, eller Harm Reduction, menas åtgärder som snarare riktar in sig på att begränsa skadeverkningarna av missbruk, än att behandla missbruket eller beroendet i sig. Exempel på hur skadereducering praktiseras i Sverige finns bland annat att hämta inom läkemedelsassiste-rad rehabilitering vid opioidberoende, även kallad LARO, eller de sprututbytesprogram som idag finns i de flesta svenska regioner (Socialstyrelsen 2019b). Ett lågtröskelboende är en bo-endeform där även den som har ett pågående missbruk har möjlighet att bo och på så sätt minska de skadeverkningar som hemlöshet medför. Med de lågtröskelboenden som Östersunds kom-mun driver och som praktiserar skadereduceringsprincipen skapas enligt intervjuad enhetschef en form av stabilitet och kommunen kan på så vis undvika både externa placeringar och LVM-beslut, som många gånger anses vara ineffektiva och kostsamma insatser. Genom att deltagande i LARO-programmet även kräver boende, så tillhandahåller Östersunds kommun det genom sina lågtröskelboenden, (personlig kommunikation, V. Haase, enhetschef, Östersunds kommun, den 22 december 2020)

En respondent som idag lever som nykter menar att lågtröskelboende enbart friserar statistiken en aning, men inte fyller någon egentligt långsiktig funktion,

”Värdelöst, det finns ingen som någonsin gjort några framsteg som bott där (Björken), förr eller senare hamnar de på gatan igen” (Leif).

Medan en annan tillfrågad tvärt om tycker att lågtröskelboenden verkligen kan göra skillnad;

”För min del har det ju hjälpt, jag vet inte hur det är för de andra, men om de inte tyckte att det var bra hade de inte varit kvar där, då hade de stuckit ut och fortsatt med sitt forna beteende” (Åke).

En respondent uttrycker blandade synpunkter angående lågtröskelboenden och menar dels att;

”Bostad är det viktigaste, sen kan du ta tag i det andra. Sociala faktorer som att kunna bjuda hem folk, det betyder otroligt mycket” (Mats).

Samtidigt menar han att det är av stor vikt att det finns en beredskap för de omfattande behov många kan ha i anslutning till boendet och att bostaden i sig inte behöver innebära någon ska-deminskning.

”Jag känner flera stycken som egentligen inte har kapacitet att sköta en bostad, men de får en ändå, sen tar det inte mer än 14 dagar innan den är helt förfallen” (Mats).

Flera respondenter vittnar om att just tillgången till en bostad har en positiv inverkan inte bara på den egna hälsan och måendet. Att människor har någonstans att bo har även enligt flera en gynnsam inverkan på behovet av droganvändande och därmed även på behovet av att begå kriminella handlingar.

”Man bryter sig in på olika ställen för att ha någonstans att bo och kanske skiter fullständigt i hur man beter sig där, Många stölder beror på att man inte har någonstans att ta vägen liksom” (Nils).

Att bruk av droger är kriminaliserat tror en respondent är en enskild faktor som väsentligt för-värrat problematiken och hanterandet av missbruks- och hemlöshetsfrågor.

”Är man en etablerad narkoman, då vet ju soc. vem man är, men är man 17 år och precis börjat röka hasch och känner att man behöver hjälp kan det vara svårare att be om hjälp då man bryter mot lagen” (Johan).

Att spela med öppna kort är enligt respondenten en förutsättning för att hjälp ska kunna beredas på rätt nivå.

5.1.6 Samhällets syn på hemlöshet

Under intervjuerna undersökte jag även hur respondenterna utefter egen erfarenhet kunde spegla hur samhället såg på frågor som rör hemlöshet, vilka vanliga attityder man som hemlös själv kan möta och hur man ser på det arbete som bedrivs för att hjälpa utsatta grupper.

Flera vittnar om att livet som hemlös är tufft på många plan och beskriver hur de själva ofta erfar fördömande och nedlåtande attityder från samhället och från andra enskilda människor.

”Vi är paria, vi kan inte vara någonstans, det kommer alltid folk, det är svårt som fan, man är inte välkommen någonstans” (Niklas).

En annan respondent menade att det visst fanns fördömande attityder från omgivningen men att han själv oftast hade bra relation med vaktpersonal och fastighetsskötare;

”Jag bodde i två år i ett parkeringshus där det fanns värme, eftersom jag uppfattades som renlig av mig så hade vakterna och vaktmästare överseende med att jag bodde där, jag lagade mat i ett Trangia-kök och förvarade mina saker i en låda” (Mats).

Flera respondenter menar även att samhället agerar för långsamt då det gäller människor i social utsatthet och att det tyvärr många gånger behövs tvångsåtgärder för att omhänderta män-niskor som far illa;

”Jag tycker inte att samhället ställer upp och stöttar som de borde göra. Styrande måste bli uppmärksammade på de behov som finns och gripa in tidigare, annars kommer det bara fort-sätta att bli skit” (Åke).

Det utförs dock även en hel del insatser från olika aktörer som anses ha positiv inverkan på samhället. Flera av de intervjuade personerna lyfter exempelvis fram att personal inom öppen-vården är duktiga på att stötta när det behövs och flera nämner även att Svenska kyrkans verk-samhet, Värmestugan, likväl som Pingstkyrkans och Frälsningsarméns verksamheter verkligen gör skillnad i socialt utsatta människors liv;

”Ja så är det. Det handlar ju mycket om mat och om hygien, sånt får vi ju här (Värmestugan). Alla vi som lever i den här situationen lägger ju våra pengar på droger och på alkohol, det går först, tyvärr är det ju så” (Johan).

En respondent som idag lämnat ett liv i missbruk menar att även om han själv för det mesta klarat sig på egen hand, så finns vetskapen om att verksamheterna betyder mycket för andra:

”Om de här verksamheterna inte fanns skulle de få det jobbigt på soc när människor svälter ihjäl nere på stan. Det var fyra stycken som dog förra månaden, en hängde sig, en hoppade i sjön…” (Mats).

Samtidigt efterlyser flera en bättre samordning från kommunens sida gällande sociala verksam-heter då verksamverksam-heterna idag inte upplevs täcka det egentliga behovet. Det finns svagverksam-heter i både kontinuitet tillgänglighet;

”Utan det här stället (Värmestugan) så hade det ju….det är många som är beroende av det här stället. Man märker ju när det är helg och när det inte är öppet, det märks och det känns. Då måste man ju ut och stjäla mer och sådär” (Niklas).