Självständigt arbete på grundnivå
Independent degree project first cycle
Socialt arbete Hemlöshet
Boendets villkor.
-Tankar och reflektioner runt boendefrågor från människor i hemlöshet.
Magnus Bylund
MITTUNIVERSITETET
Institutionen för psykologi och socialt arbete
Examinator: Majen Espvall, Majen.espvall@miun.se Handledare: Mats Blid, Matbli51@gmail.com
Författare: Magnus Bylund, maby1104@student.miun.se Utbildningsprogram: Socionomprogrammet, 210 hp Huvudområde: Socialt arbete
Termin, år: HT, 2020
Abstract
There is extensive research in the area of homelessness, both in terms of explaining how home- lessness occurs, but also in order to provide support in the work of curbing homelessness. From society's side, a number of measures are carried out in order to counteract homelessness and to support individuals to avoid different situations of homelessness. However, some individuals find it difficult to regain a position in the housing market, which indicates that the initiatives do not suit everyone. In the present qualitative study, I have examined the factors that are the basis for individuals not taking part in the interventions that are provided by society. The study was conducted by interviewing individuals in Östersund municipality, with their own experience of living in primary homelessness. By exploring the individual’s situations and why some reject- ing housing when it’s offered, various explanations emerge as to why some individuals choose primary homelessness over other forms of housing. The material has been analyzed with the- matic analysis and as a theoretical framework I have used Capability Approach, based on a model of Martha Nussbaum.
Keywords: Homelessness, Capability Approach, semi-structured interview, thematic analysis.
Abstract
Det finns omfattande forskning runt hemlöshet, både när det gäller att förklara hur hemlöshet uppstår, men även i syfte att ge stöd i arbetet med att stävja hemlöshet. Från samhällets sida utförs en rad åtgärder i syfte att motverka hemlöshet och för att stödja individer med att ta sig ur olika situationer av hemlöshet. Vissa individer har dock svårt att återta en position på bo- stadsmarknaden vilket indikerar att insatserna inte passar alla. I föreliggande kvalitativa studie har jag undersökt vilka faktorer som ligger grund för att individer inte tar del av de insatser som erbjuds. Studien är utförd genom att intervjua individer inom Östersunds kommun, med egen erfarenhet av att leva i akut hemlöshet. Genom att utforska individernas livssituationer och var- för vissa avböjer erbjudande om bostad framkommer olika förklaringar till varför vissa väljer akut hemlöshet framför annan boendeform. Intervjumaterialet har analyserats med tematisk analys och som teoretiskt ramverk har jag använt mig av Capability Approach, utefter förlaga av Martha Nussbaum.
Nyckelord: Hemlöshet, Capability Approach, semistrukturerad intervju, tematisk analys.
Förord
Att skriva den här uppsatsen har för mig personligen på många plan varit en intressant upp- levelse. De intervjuer som ligger till grund för studien har bjudit på flera spännande möten som för mig varit både lärorika och givande. De erfarenheter jag tar med mig från dessa mö- ten vet jag att jag kommer att ha nytta av i framtiden och jag hoppas att jag själv kan förvalta dem på ett sådant sätt att de så småningom kommer andra till del. Jag vill därför passa på att tacka de personer som ställt upp och medverkat i intervju genom att dela med sig av sina livs- situationer, som trots en många gånger allvarsam inramning ändå bjudit mig som åhörare på möjligheter att ta del av flera intressanta perspektiv, samt även av en och annan komisk anek- dot.
Jag vill även tacka min handledare Mats Blid, som inkommit med nyttiga synpunkter och tips för att ge arbetet en tydligare struktur. Ett stort tack även till de personer jag intervjuat inom Östersunds Kommun som arbetar med att samordna och leda arbetet med boendefrågor och med arbetet inom öppenvården.
Magnus Bylund Östersund 2021-01-05
Innehåll
1. Inledning – Social och strukturell hemlöshet... 1
1.2 Ansvarsfördelning gällande boendefrågor ... 3
1.3 Problemformulering ... 4
1.4 Syfte och frågeställningar ... 5
1.4.1 Frågeställningar ... 5
1.4.2 Avgränsningar ... 5
2. Bakgrund ... 6
2.1 Hemlöshet – inte bara uteliggare ... 6
2.3 Trappstegsmodellen och Bostad Först ... 9
2.3.1 Trappstegsmodellen ... 9
2.3.2 Bostad först ... 10
2.3.3 Östersunds Kommun ... 11
3.Tidigare forskning och teoretiska perspektiv ... 11
3.1 Tidigare forskning ... 11
3.2 Capability Approach ... 15
4. Metod ... 16
4.1 Val av metod ... 16
4.2 Urval av respondenter ... 17
4.3 Respondenter ... 18
4.4 Datainsamling ... 18
4.5 Analys av det insamlade materialet ... 18
4.6 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet ... 20
4.7 Etiska överväganden... 21
5 Resultat och analys ... 22
5.1 Resultat från intervjuer ... 23
5.1.1 Bostadssituation ... 23
5.1.2 Orsaker till hemlöshet ... 23
5.1.3 Ekonomi ... 24
5.1.4 Sociala nätverk och relationer ... 25
5.1.5 Kontakt med myndigheter, vård och övriga insatser. ... 26
5.1.6 Skadereducering och lågtröskelboende ... 28
5.1.6 Samhällets syn på hemlöshet ... 29
5.2 Tackat nej till bostad? ... 30
5.2.1 Vilket stöd behövs? ... 31
5.3 Analys av respondenternas livssituation kopplat till deras centrala förmågor ... 32
5.3.1 Liv (Life) ... 32
5.3.2 Självbestämmande över kropp och sexualitet (Bodily integrity) ... 32
5.3.3 Sammanhang (Affilation) ... 33
5.3.4 Utbildning, skapande och tankefrihet (Senses imagination & Thought) ... 34
5.3.5 Hälsa (Bodily Health) ... 34
5.3.6 Känslor (Emotions) ... 35
5.3.7 Planera och reflektera (Practical Reason) ... 36
5.3.18 Kontroll över sin omgivning (Control over one´s Enviroment) ... 36
6. Diskussion och slutsatser ... 37
6.1 Synen på samhällets insatser ... 37
6.2 Varför tackar individer nej till boende? ... 38
6.3 Vilka faktorer skulle underlätta för individer att tacka ja till erbjudande om boende? ... 39
6.4 Metoddiskussion ... 40
6.5 Slutsatser ... 42
6.6 Förslag till framtida forskning ... 43
Referenslista ... 44 Bilagor
Bilaga 1 – Överenskommelse mellan Socialförvaltningen och Svenska kyrkan Bilaga 2 – informationsblad
Bilaga 3 – Intervjuformulär
1. Inledning – Social och strukturell hemlöshet
Det vore fel att se fenomenet hemlöshet som [ett enskilt] samhällsproblem, forskning visar att hemlöshet snarare är en intersektion av flera samhällsproblem som påverkar både individer och samhälle på olika nivåer enligt Sahlin (1992; 2005); Swärd, (2004). Om man förhåller sig till hemlöshet på ett socialt eller individuellt plan går det att koppla hemlöshet till en rad olika orsaksfaktorer, som separation från en partner, våld i nära relation, ekonomisk utsatthet, sjuk- dom, missbruks- och beroendeproblematik, eller helt enkelt orsakat av andra händelser som kan betraktas som rena tillfälligheter i en människas liv. Att inte ha en bostad kan för individer innebära personlig tragedi, då hemlöshet på många vis försvårar möjligheterna till att leva vad man skulle kunna kalla ett anständigt liv och kan således innebära en tillvaro under svåra för- hållanden. Att leva i akut hemlöshet innebär för många även en social stigmatisering och den gängse synen från omgivningen när det gäller människor som bor på gatan är sällan positiv.
Ofta associeras hemlöshet till problem som missbruk och psykisk ohälsa, vilket i sig kanske inte är ogrundat då olika typer av missbruksproblematik och psykisk såväl som somatisk sjuk- domsbild är vanlig inom gruppen akut hemlösa (Socialstyrelsen, 2017). Vad som är orsak och verkan i dessa fall råder det dock delade meningar om. Bedömare, exempelvis Swärd (2004);
Knutagård & Kristiansen (2018) menar att det hårda livet i social utsatthet mycket väl kan ha fått människor att börja missbruka och svåra levnadsförhållanden kan naturligtvis även ha ne- gativ påverkan på den egna hälsan.
Hemlöshet kan även förklaras utifrån strukturella faktorer, det vill säga olika typer av ekono- miskt och politiskt grundade orsaker som påverkar människan i dess vardag. Flera forskare Mcnoughton Nicholls, (2010); Sahlin, (1992; 2005); Wolch m.fl., (1988) lyfter fram just sådana orsaker som starkt bidragande faktorer till att människor saknar bostad. I en ansats till att för- klara hur hemlöshet uppstår skapade Wolch m.fl. (1988) en modell för att beskriva hur ned- dragningar inom offentlig verksamhet i USA slagit mot de som har det svårast i samhället. I modellen förklarar de hur en bostadspolitik med stark nyliberal prägel skapat stor brist på mindre och billigare bostäder, vilket anses vara en betydande orsak till att hemlösa individer inte kunnat återta sin plats på bostadsmarknaden. Den gentrifieringsprocess många bostadsom- råden går igenom skapar en bostadsmarknad där vissa medborgare trängs undan genom att de inte helt enkelt inte har råd att bo kvar i de upprustade och dyrare bostäderna. Därtill kommer även attityder gällande vilka som anses vara välkomna i vissa givna områden, vilket även det
bidrar till bostadssegregationen och minskar bostadsutbudet för de mindre bemedlade. En an- nan enskild faktor som bidragit till det omfattande problemet med hemlöshet menar Wolch m.fl (1988) vara den avinstitutionalisering gällande olika former av slutenvård, som i USA inleddes genom ett federalt dekret redan 1963, vilket fick till följd att flera grupper av människor med stora behov, men svag förankring på arbetsmarknaden, nu skulle konkurrera om bostäder på en öppen och oreglerad bostadsmarknad. Swärd (2004) menar att det även i en svensk kontext går att göra en sådan koppling, men att de strukturella, såväl som de sociala faktorerna troligen samverkar med en rad andra latenta faktorer som inte forskningen helt lyckats besvara eller identifiera. Swärd menar även att;
”Det finns förvånansvärt få studier som mer konkret demonstrerar de processer och mekan- ismer som binder ihop makro och mikroförklaringar” (Swärd 2004 s. 12).
Det är enligt Swärd (2004) alltså komplicerade förhållanden som samverkar och bidrar till den process som orsakar och vidmakthåller hemlöshet och därigenom även svårt att peka ut enskilda faktorer då hemlöshet ska förklaras.
Sociala frågor tenderar även att ändra karaktär över tid, hemlöshet är inget undantag och för- hållningssättet till hur hemlöshet ska bemötas har ur ett historiskt perspektiv haft en nära kopp- ling till rådande välfärdspolitik, som i sin tur formas av de samtida strömningarna och attity- derna i samhället. Sahlin (1992) förklarar bland annat hur svenska myndigheter länge försökt att lösa hemlöshet genom lagstiftning, där bland annat lagen om samhällsfarlig asocialitet (SFS 1962:22) tillkom i syfte att kunna tvångsomhänderta individer som med dåvarande lagstiftning inte gick att ”hjälpa”.
Den strukturella hemlösheten kan idag i många avseenden även knytas till privatekonomiska faktorer, där små försämringar i den egna inkomsten kan få stora konsekvenser i människors liv (Socialstyrelsen, 2017). Enligt Statistiska Centralbyrån (SCB, 2018) framkommer exempel- vis att 410 000 barn i åldrarna 0–17 år lever i familjer vars medianinkomst är 0–60 % av riks- genomsnittet, vilket kan anses riskfyllt då en ansträngd ekonomi även innebär en betydande riskfaktor för att hamna och förbli i hemlöshet. I en studie förlagd till Los Angeles-området visar Nicholas & Henwood, (2018) att just billiga bostäder fyller en viktig funktion i att före- bygga och förhindra hemlöshet, de låginkomsttagare som kartlades i studien lade i genomsnitt hälften av sin disponibla inkomst på hyreskostnader, vilket gjorde att ytterligare försämringar i privatekonomin ofta kunde äventyra tillgången på bostad. Även i en svensk kontext har studien bäring då såväl bostadens andel av de totala hushållskostnaderna som de generella samhälls-
klyftorna har ökat i landet. I Göteborg och i Stockholm lägger exempelvis ensamstående för- äldrar i genomsnitt 46 % respektive 45% av hushållets disponibla inkomst på boendet (Swed- bank, 2020) vilket kan ses som oroväckande i sammanhanget.
1.2 Ansvarsfördelning gällande boendefrågor
Det övergripande ansvaret över bostadsmarknadens utformning ligger hos regering och riks- dag och det politiska arbetet på nationell nivå ska genom uppsatta mål skapa goda förutsätt- ningar för människor att kunna bo under ordnade former (Regeringen 2020).
Boverket har av riksdagen fått i uppdrag (SFS 2012:546) att förvalta de politiska målen när det gäller den nationella strategin för samhällsplanering i boendefrågor och arbetar med bland annat bostadsförsörjning, stadsutveckling, brottsförebyggande åtgärder, samt utvecklar arbete i samverkan med kommuner och regioner. På lokal nivå är det dock kommunerna själva som bär ansvaret och beslutar i frågor runt bostadsbyggande (Boverket 2019), det är heller inte sta- tens uppgift att sköta det praktiska arbetet med att tillhandahålla bostäder, även där är det lan- dets kommuner som på det lokala planet är ålagda att lösa boendefrågor. Socialtjänstlagen (SFS 2001:453) anger att kommuner är ansvariga genom sin socialnämnd att exempelvis medverka i samhällsplanering, samt ”svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver det” (SFS 2001:453 3 kap 1 §), samt i 3 kap 2 § att:
”Socialnämnden ska även i övrigt ta initiativ till och bevaka att åtgärder vidtas för att skapa en god samhällsmiljö och goda förhållanden för barn och unga, äldre och andra grupper som har behov av samhällets särskilda stöd. Socialnämnden ska i sin verksamhet främja den en- skildes rätt till arbete, bostad och utbildning”
(SFS 2001:453 3 kap 2 §).
Det framgår alltså i socialtjänstlagen att kommuner har ett betydande ansvar när det gäller att motverka hemlöshet, däremot anges inte i lagen att kommuner är skyldiga att tillhandahålla bostäder åt alla. Det är heller inte vanligt förekommande att kommuner förlorar rättsliga tvis- ter i de fall ansvarsfrågan prövats i domstol, utom i vissa specifika fall, exempelvis i ett mål i dåvarande Regeringsrätten (RÅ 2004 ref. 130). Det är alltså inte helt klarlagt hur och när kommuner ska tillhandahålla bostad, bostadsbehovet utreds av handläggare och beslut grun- das ofta på gällande praxis. Myndiga personer har ett stort egenansvar när det gäller att ordna med sitt eget boende, vilket även Östersunds kommun (2020) tydliggör på sin hemsida. En in- divid har ett betydande ansvar även då det gäller att ta hand om en bostad och att betala sin
hyra, vilket exempelvis regleras i Jordabalken (SFS 1970:994) 12 kap, Hyreslagen, 25 och 42
§§.
Enligt boendesamordnare i Östersunds kommun finns tre målgrupper som har en lagstadgad rätt till bostad i Sverige, kommuner ansvarar för funktionshindrades och äldres bostadssituat- ion, (i Östersunds kommun genom Vård och omsorgsförvaltningen), medan staten bär ansvar för boendefrågor som rör asylsökande. Socialtjänsten prioriterar vissa grupper när det kom- mer till bostad, nämligen; barnfamiljer, personer utsatta för våld i nära relation och vissa andra brottsoffer, samt personer som befinner sig i en vårdkedja. Med vårdkedja menas perso- ner som via socialförvaltningen är placerade i HVB-hem eller stödboende utifrån missbruk eller andra sociala problem. I vårdkedjan ingår även personer som ska slussas ut i samhället via kriminalvården. Personer som tillhör någon av dessa målgrupper och som bedöms ha sär- skilda svårigheter att på egen hand anskaffa boende kan bedömas ha rätt till stöd med det, alla andra alternativ ska dock vara uttömda innan bistånd kan beviljas. I vissa andra undantagsfall kan socialnämnden dock vara skyldig att bistå även enskilda tillhörandes andra grupper om liknande problematik föreligger. För att den enskilde skall uppnå skälig levnadsnivå beviljas primärt bistånd med hyresskulden för att undvika att den enskilde hamnar utanför bostads- marknaden, övrig hjälp kan ske i form av vräkningsförebyggande insatser, budget och skuld- rådgivning, samt stöd att komma ut på arbetsmarknaden eller stöd i hur man söker bostad. Det vill säga insatser som stärker individen och dess chanser att självständigt kunna anskaffa och behålla en bostad.
”Socialtjänsten i Östersund brukar hänvisa till 4 kap 1 § samt 1 kap 2 § Socialtjänstlagen (SoL) i beslut på ansökan om boende. I socialtjänstlagen framgår det inte så tydligt vad soci- altjänsten är ålagd att bistå med när det gäller bostad, och socialtjänsten har därför utformat lokala riktlinjer vid bistånd i form av bostad via socialtjänsten”.
(Personlig kommunikation, E. Dahlström, boendesamordnare, Social- och arbetsmarknads- förvaltningen, Östersunds kommun, 21 december 2020)
1.3 Problemformulering
Att vissa personer inte klarar av att hantera de åtaganden det innebär att förvalta en bostad, eller av olika anledningar inte sörjer för de kostnader som boendet medför är vanliga orsaker till att människor så småningom hamnar i hemlöshet. I de fall människor riskerar hemlöshet på eko- nomisk grund har kommuner ett ansvar genom socialtjänstlagen, SoL (SFS 2001:453) att till- handahålla ekonomiskt bistånd, i de fall hemlöshet kan härröras till missbruks- och beroende- problematik ska även kommuner och regioner enligt lagen erbjuda vård och stöd, detsamma när människor lider av annan sjukdomsproblematik. Den typ av hjälp och stöd som kommuner och
regioner erbjuder sker dock oftast på frivillig grund och det är inte alltid individer väljer att tacka ja till de insatserna.
Trots en rad olika samhällsinsatser i form av boende och vård förblir vissa individer i akut hemlöshet, vilket indikerar på att de metoder som används inte alltid svarar upp till dessa indi- viders faktiska behov, vilket även finns konstaterat i tidigare studier; Blid, (2008);
O´Shaughnessy m.fl., (2020); Pleace, (2011).
Exempelvis händer det att individer väljer att tacka nej till de boendealternativ som Social- och arbetsmarknadsförvaltningen (SAF) i Östersunds kommun (2020) tillhandahåller. Ur ett nor- malitetsperspektiv kan företeelsen tyckas märklig, men där kan givetvis finnas naturliga förkla- ringar till individernas val. Avgränsningen mellan det som anses vara normalt och inte är fly- tande och normalitet är i hög utsträckning situationsberoende, i varje grupp finns därmed både normalitet och avvikelse i varje given situation (Svensson 2007). Att undersöka närmare hur klienter själva uppfattar situationer kan därmed ge en tydligare bild i frågan, vilket kan vara intressant i forskningssyfte.
1.4 Syfte och frågeställningar
Syftet med mitt arbete är att undersöka vilka omständigheter som ligger till grund för att män- niskor väljer att leva i akut hemlöshet istället för att ta del av de bostadslösningar som erbjuds.
Med studien avser jag även undersöka hur individernas livssituationer tar sig form och hur de kan förstås utifrån teorier om Capability Approach, samt även att spegla deras syn på de sam- hällsinsatser som erbjuds.
1.4.1 Frågeställningar
- Hur ser människor med erfarenhet av akut hemlöshet på de insatser som erbjuds av samhället i form av vård och boende?
- Varför väljer vissa hemlösa individer att tacka nej till erbjudande om bostad?
- Skulle en förändring avseende utformning av insats eller stöd göra att individer istället tackade ja till erbjudande om boende?
1.4.2 Avgränsningar
Syftet med studien är inte att knyta personers situationer till eventuell missbruks- eller beroen- deproblematik, ej heller att förklara samband med respondenternas eventuella sjukdomshisto- ria, även om nämnda faktorer kan ha spelat in i respondenternas livssituation. Jag kategoriserar
inte respondenterna utefter eventuell problematik, men väljer de att själva att hänvisa till exem- pelvis missbruk för att förklara sin situation kan jag om jag bedömer det vara relevant även omnämna det i resultatet. Syftet med studien är heller inte att undersöka eller spegla hur den egentliga, eller sammanlagda problematiken runt hemlöshet tar sig uttryck i Östersund, då det skulle krävas studier med betydligt bredare ansatser som riktar sig till andra grupper och som även använder andra mätmetoder.
2. Bakgrund
2.1 Hemlöshet – inte bara uteliggare
Socialstyrelsen utför vart sjätte år en kartläggning av hemlöshetens omfattning i Sverige, i den senaste kartläggningen som presenterades under november 2017, framkom att drygt 33 000 personer levde som hemlösa i någon form, dock påpekar Socialstyrelsen i rapporten att inte alla hemlösa tar plats i beräkningarna, delvis på grund av att vissa grupper medvetet valts bort, samt att kartläggningen begränsas till en specifikt angiven vecka under året. Dessutom svarade heller inte 20 % av landets kommuner på enkäten. Grupper som inte finns med i den presenterade statistiken är exempelvis barn, papperslösa, EU-migranter och asylsökande, den verkliga siffran när det gäller hemlösa individer är därför sannolikt betydligt högre. Av de totalt 33 000 perso- nerna i hemlöshet framkom i kartläggningen att 5 900 personer levde i akut hemlöshet, det vill säga att dessa personer helt saknar egna boendealternativ och antingen tillbringar dygnsvilan utomhus, i någon av socialtjänstens anvisade akutboenden, i andra typer av härbärgen, eller i offentliga utrymmen som trappuppgångar och olika typer av lokaler. (Socialstyrelsen, 2017) Gruppen akut hemlösa är kanske även den grupp som de flesta associerar till då hemlöshet kommer på tal och ofta sätts missbruk och psykisk ohälsa i relation till hemlösheten. Även om hemlöshet kan ta sig olika uttryck så är andra former av hemlöshet kanske inte lika påtagliga och synliggörs inte i samma utsträckning för allmänheten som den akuta hemlösheten. Mer om Socialstyrelsens olika definitioner av människor i hemlöshet längre ned under stycket med samma namn.
Hans Swärd, professor i socialt arbete vid Lunds universitet och Per Eriksson, professor och tidigare rektor vid samma universitet, menar i ett debattinlägg att problemen med hemlöshet förminskas i och med den syn som media förmedlar, där det ofta är just de så kallade uteliggarna som synliggörs. Debattörerna vill sätta fokus på att hemlösheten är betydligt mer omfattande
än att enbart handla om de personer som lever på gatan och att media behöver visa upp en mer diversifierad bild av hur hemlösheten faktiskt tar sig uttryck. Många kan även genom medias rapportering få en bild av att det är missbruk och psykisk ohälsa som orsakat de situationer individerna lever under, men det kan mycket väl kan vara så att det är livet på gatan som istället orsakat dessa problem (Swärd & Eriksson, 2019). Att hemlöshet är en bidragande faktor till missbruk och psykisk ohälsa lyfter även Marcus Knutagård, forskare på Socialhögskolan i Lund, fram i en artikel från Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd (Forte) och passar samtidigt på att poängtera att fattigdom skulle vara en betydligt lämpligare orsaksfaktor att fo- kusera på då man letar förklaringar till varför människor hamnar i hemlöshet (Arnborg, 2020).
Samhällets arbete riktat mot individer för att stävja akut hemlöshet sker på flera plan, dels ge- nom att erbjuda olika typer av boendeformer för människor utan permanent bostad, dels genom behandlingsinsatser riktade till de individer som bedöms vara i behov av stöd och hjälp med exempelvis missbruks- och beroendeproblematik. En stor del av de personer som lever i akut hemlöshet bedöms även lida av psykiatrisk problematik i en sådan utsträckning att de behöver vård och behandling för sina tillstånd (Socialstyrelsen 2017).
2.2 Socialstyrelsens definition av hemlöshet
För att kategorisera den problematik som hemlöshet medför har Socialstyrelsen valt att dela upp personer som befinner sig i hemlöshet enligt följande fyra följande kategorier, eller situat- ioner som de väljer att kalla det:
Situation 1: Akut hemlöshet.
Personen är hänvisad till akutboende, härbärge, jourboende, skyddade boenden eller motsvarande. Här ingår också personer som sover i offentliga lokaler, utomhus eller i trappuppgångar, tält, bilar eller motsvarande.
Situation 2: Institutionsvistelse och stödboende.
Personen är antingen intagen eller inskriven på en kriminalvårdsanstalt, ett hem för vård och boende (HVB), ett familjehem eller en SiS-institution, eller bor på
ett stödboende som drivs av socialtjänst eller hälso- och sjukvård. Personen har inte någon egen bostad. Hit räknas även de personer som skulle ha skrivits ut eller flyttat, men som är kvar på grund av att de inte har någon
egen bostad ordnad.
Situation 3: Långsiktiga boendelösningar.
Personen bor i en av kommunen (socialtjänsten) ordnad boendelösning, som exempelvis försökslägenhet, träningslägenhet, socialt kontrakt, kommunalt kontrakt eller
motsvarande på grund av att personen inte får tillgång till den ordinarie bostadsmarknaden. Det handlar om boendelösningar med någon form av hyresavtal (eller kontrakt) där boendet är förenat med tillsyn, särskilda villkor eller regler.
Situation 4: Eget ordnat kortsiktigt boende.
Personen bor tillfälligt och kontraktslöst hos kompisar/bekanta, familj/släktingar eller har ett tillfälligt inneboende- eller andrahandskontrakt hos en privatperson.
(Socialstyrelsen (2017)
I Diagrammet nedan visas även fördelningen av individer i de olika situationerna.
2.3 Trappstegsmodellen och Bostad Först
Den vanligaste modellen gällande boende och behandling som används i svenska kommuner är idag den så kallade trappstegsmodellen, men under det senaste decenniet har även modellen Bostad först börjat att användas av en rad svenska kommuner. En viktig skillnad mellan de två modellerna är att i Bostad först-modellen ses bostad som ett medel för att minska hemlöshet och att öka samhällsintegration, medan bostad i trappstegsmodellen istället är själva målet med insatsen (Pleace, 2018). Det finns en hel del forskning utförd där de två olika modellerna jäm- förs med varandra, exempelvis Gaboardi m.fl, (2019); Källmen & Blid, (2016), en forsknings- översikt gällande svenska studier om Bostad först publicerades även i mars 2020 av Segnestam Larsson (2020), där 42 enskilda texter analyserades. Det sammanställda resultatet i forsknings- översikten tyder på att Bostad först-modellen i vissa fall tenderar att ha ett gynnsammare utfall när det gäller både andel kvarboende och i form av förbättrad livskvalitet för deltagarna, vilket även Tsemberis m.fl. (2004) påvisat. Dock är det svårt att härleda dessa gynnsamma effekter enbart till Bostad först-modellen, delvis på grund av studiernas bristande underlag, men även på grund av olika former av metodproblem i de utvärderingar som gjorts (Segnestam Larsson, 2020).
2.3.1 Trappstegsmodellen
De flesta kommuner i Sverige använder idag i arbetet mot hemlöshet någon form av trappstegs- modell där boende och behandling sker i en samordnad insats. Syftet är att individen ska tränas i olika steg till att klara av ett eget boende och successivt under behandlingstiden avancera till att så småningom klara av att sköta en egen lägenhet. De individer som erbjuds boende via trappstegsmodellen kan börja på olika nivåer. Vissa kommer in via det nedersta trappsteget, det vill säga via akutboende eller härbärge, medan andra kommer in i ett senare skede, beroende på hur de individuella förutsättningarna ser ut. Trappstegsmodellen har mött en del kritik då mo- dellen av många anses som allt för rigid och moraliserande i dess utförande, vilket inte sällan får till följd att många kastas ut från boendet då de återfaller i missbruk och enligt kritikerna är det relativt få individer klarar av att genomgå hela trappstegen, vilket lyfts i Knutagård & Kris- tiansen, (2018); Pleace, (2018); Sahlin, (2005).
2.3.2 Bostad först
Bostad först är det svenska namnet på en modell vars förlaga, Pathways to Housing First, här- stammar från USA och grundades av psykologen Sam Tsemberis i början av 90-talet. Mo- dellens filosofi bottnar i att rätten till en bostad är en grundläggande mänsklig rättighet och att samhället därför kravlöst ska erbjuda boende till de som behöver det. Bostaden anses i modellen även vara en förutsättning för att individen ska kunna gå vidare för att ta tag i andra utmaningar i sina liv, exempelvis när det gäller problematik runt missbruk och beroende, samt olika former av psykiatrisk problematik. (Bostad först, 2018). Den bostadssociala verksamheten i Helsing- borg har sedan 2010 bedrivit ett Bostad först-program, som vid utvärdering visat på olika for- mer av positiva resultat. I resultatet framkommer bland annat att deltagarna i programmet har en kvarboendeandel på 80 %. De stabiliserande effekter som ett fast boende medför har även lett till ökad social integration där de boende vidgat sina kontaktnät och hos flera klienter har deltagandet i programmet även bidragit till klara förbättringar gällande deras hälsa (Knutagård
& Kristiansen 2018).
Andra påvisade fördelar med Bostad först enligt Gaboardi m.fl. (2019) kan vara att modellen möjliggör att yrkespersoner verksamma i anslutning till hemlösa individer i högre utsträckning kan koncentrera sitt arbete till relationsbyggande och planering i samråd med klienten, istället för att fokus enbart ska ligga på att lösa akuta situationer. Personal upplever i och med det även att de kan utföra ett mer strukturerat och långsiktigt arbete i samråd med klienten. I Socialsty- relsens (2020) senaste Öppna jämförelser framkommer att 20% av de svenska kommunerna idag uppger att de använder sig av Bostad först-modellen, andelen kommuner har inte ökat sedan 2012, trots att Socialstyrelsen förespråkar modellen med motiveringen att Bostad först uppvisar bättre effekter på individ och samhälle än vad exempelvis trappstegsmodellen gör.
Förklaringar till det kan möjligtvis ha att göra med den prekära bostadssituationen som flertalet kommuner brottas med (Boverket 2020), vilken bidrar till att det kan vara svårt att uppbringa bostäder för ändamålet.
Hypotetiska nackdelar med Bostad Först-modellen skulle enligt en enhetschef inom öppenvår- den kunna vara att det eventuellt skulle kunna blir svårare att motivera människor till att ge- nomgå behandling, då boende och behandling inte sker i en samordnad insats. Bostad först- modellen kanske heller inte passar alla individer, beroende på hur deras livssituation gällande missbruk och beroende ser ut (personlig kommunikation, V. Haase, enhetschef, Östersunds kommun, den 22 december 2020). Det finns även synpunkter på hur man från kommunens sida ska gå vidare i de fall personer inte tar hand om sitt boende och det finns även frågetecken runt hur stödet i anslutning till boendet ska utformas inom ramen för de resurser som finns att tillgå.
2.3.3 Östersunds Kommun
Östersunds kommun använder sig av den ”traditionella” formen av trappstegsboende i sin bo- endeverksamhet inom öppenvården. Verksamheten är förlagd till Björkebo och består dels av Akutboendet med 12 platser, där besökare har tillgång till sovplats mellan klockan 21:30 – 08:00 och måste efter det avlägsna sig från lokalerna. De besökare som är skrivna i andra kom- muner erbjuds övernattning under endast en natt, efter det hänvisas de till sina hemkommuner (Östersund, 2020). På boendet finns vidare en avdelning, Björken med 6 platser vilken fungerar som ett lågtröskelboende (boende där personer kan ha ett pågående missbruk, vidare förklaring under stycke 5.1.6), samt själva Björkebo med sammanlagt 25 platser. Öppenvården i Ös- tersunds kommun driver även ytterligare en lågtröskelverksamhet, Skogsgläntan med 16 plat- ser.
Östersunds kommun bedriver i sitt arbete mot hemlöshet ett samarbetsprojekt (bilaga 1) till- sammans med Svenska kyrkan och hyresvärdarna Rikshem och Östersundshem, Bostad Nu.
Syftet med projektet är att individer ska få möjlighet till att under ett års tid förvalta en bostad och sedermera överta hyreskontraktet om de uppfyller de kriterier gällande skötsamhet som finns angivna i samverkansöverenskommelsen. Det har tidigare uppmärksammats att trots nyk- terhet och skötsamhet har boende inom Social- och arbetsmarknadsförvaltningens verksam- heter svårt att återetablera sig på den reguljära bostadsmarknaden, därför ska Bostad Nu enligt projektbeskrivningen fungera som en förlängning på den form av trappstegsmodell för boende inom öppenvården som kommunen bedriver och är tänkt att bli det sista trappsteget ut. Projektet riktar sig till personer i Socialstyrelsens situation 2 – Institutionsvistelse och stödboende.
3.Tidigare forskning och teoretiska perspektiv
3.1 Tidigare forskning
Nussbaum (2011) beskriver en rad olika (tio stycken) livsområden och hur centrala förmågor (central capbilities) inverkar i individers liv. I tabellen nedan, hämtad från O´Shaughnessy m.fl, (2020) återger författarna Nussbaums definition av centrala förmågor och hur de möjliggör ett gott liv för individen.
(O´ Shaughnessy m.fl. 2020 s. 2)
Nussbaum (2001) menar att individer måste få samtliga centrala förmågor tillgodosedda för att kunna upprätthålla en adekvat mänsklig funktion och samhällets mål med den förda socialpo- litiken, såväl som i det individorienterade arbetet måste därför vara att tillgodose varje enskild förmåga. Det räcker alltså inte att individer får vissa basala delområden som boende, hälsa och näring tillgodosedda. För att en människa ska få möjlighet till att leva ett fullvärdigt liv krävs till exempel även ett deltagande i sociala sammanhang och meningsfulla och glädjerika tidsför- driv.
Att se till helheten då en människas förmågor kommer på tal menar även McNaughton Nicholls (2010) vara av yttersta vikt, bland annat därför att en människa nödvändigtvis inte upplever trygghet i och med tillgången till en bostad. Det faktum att bostaden för många förvandlas till ett fängelse i vilket de får utstå våld och trakasserier gör att Nussbaums (2011) lista gällande centrala förmågor för att användas på rätt sätt måste tolkas och förstås utifrån en individs spe- ciella situation.
O´Shaughnessy m.fl. (2020) menar att hemlöshet utifrån Capability Approach (CA) på flera vis exemplifierar hur extrem orättvisa kan ta sig form. Författarna lyfter fram hur hemlöshet i hög utsträckning påverkar människors möjligheter till att leva ett gott liv. Individer i hemlöshet är till att börja med utsatta genom det faktum att de saknar bostad, men de drabbas även betydligt oftare av våld, har svårare att tillgodogöra sig ett gynnsamt näringsintag och
riskerar även att dö i ett betydligt tidigare skede av livet. En rapport från National Record of Scotland (2020) visar att dödligheten bland akut hemlösa i Skottland är långt mycket högre än
hos befolkningen i övrigt, medelåldern hos de hemlösa som avled under 2018 var 43 år för kvinnor och 44 år för män, vilket i jämförelse med genomsnittsbefolkningen innebar en för tidig död med över 30 år. Över hälften av dödsfallen var drogrelaterade och de avlidna bestod till 80
% av män. I en polsk studie, Romaszko m.fl. (2017) framkommer att akut hemlösa i genomsnitt dog 17,5 år tidigare än genomsnittsbefolkningen, bland kvinnor hela 25 år tidigare. En svensk sammanställning gällande överdödlighet bland hemlösa gjordes av Beijer & Fuglestad (2004), där framkom att överdödligheten i de sex olika longitudinella studierna varierar på mellan två gånger ända upp till tio gånger. Författarna menar att det generellt går att finna en markant överdödlighet bland hemlösa, men att överdödligheten är särskilt påtaglig då det gäller kvinnor.
Även här rör sig dödsorsakerna i hög utsträckning om narkotikaförgiftning, men många dog även av yttre våld. Kvinnor i hemlöshet ansågs i jämförelse med män ha ett mer utbrett narko- tikamissbruk, men även i övrigt en betydligt mer utsatt social situation. Det har inte gjorts några senare kartläggningar gällande överdödlighet bland hemlösa i Sverige, en anledning till det kan vara att individers eventuella hemlöshet inte alltid undersöks vid överdödlighet i missbrukssi- tuationer. Beijer & Fuglestad (2004) nämner även att hemlöshet inte kan kartläggas med utnytt- jande av befintliga register och att tidigare studier undersöker så pass olika grupper, vilket för- svårar jämförelser studier emellan. Trenden är dock tydlig, överdödligheten har ökat kraftigt sedan 1960-talet, sannolikt på grund av ökat narkotikamissbruk.
Genom att inte ha en egen bostad är det dessutom svårare att upprätthålla en grundläggande social samvaro med andra, vilket påverkar människors sociala nätverk negativt, likaså möjlig- heten till att upprätthålla känslomässiga och sexuella relationer (O´Shaughnessy m.fl. 2020).
För att personer i hemlöshet som behöver vård och stöd i samband med missbruksproblematik och psykisk ohälsa ska kunna ta del av behandling krävs dessutom en god kommunikation och relation mellan klient och behandlare. En god personlig relation visar sig i Andvig m.fl. (2018);
Greenwood m.fl. (2019) vara en viktig del i arbetet med människor i olika situationer av hem- löshet och möjliggör en initial kontakt för att människor med alkohol- och drogproblematik öppet ska börja att prata om sina problem, vilket i sig även visar sig minska behovet hos indi- vider av att använda droger och alkohol. Att hjälpa och stötta personer till att medvetandegöra den egna problematiken om sådan föreligger, är även enligt Nicholas & Henwood (2018) en förutsättning för att på ett trovärdigt vis kunna bedriva preventivt arbete när det kommer till hemlöshet. Enligt Nussbaum (2001) grundas arbetet med att tillgodose människors centrala för- mågor just i att arbeta individorienterat med empowerment-metoder. Att uppmärksamma per- sonen själv på sina förmågor och vad den själv kan göra för att förbättra sin situation är ett
viktigt inslag för att kunna tillgodose en människas möjligheter till en god livsföring. En ar- betsmetod som även Tsemberis m.fl. (2004) visar vara effektiv i att höja välmående och kvar- boendefrekvens bland klienter i med dubbeldiagnos i ett Housing First- (Bostad först) program.
Bostad först-modellen använder sig följaktligen av ett utpräglat CA-perspektiv i sin filosofi, som utgår från bostaden som en mänsklig rättighet. Det kan i sammanhanget tilläggas att även FN definierar bostaden som en grundläggande mänsklig rättighet genom artikel 25;
”Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefin- nande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.” (Regeringen, 2011)
För att nå framgång i arbetet med människor i hemlöshet måste faktorer som relationsbyggande och känslan av deltagande få stort fokus, i synnerhet då arbetet huvudsakligen är tänkt att bygga på frivillig grund. Det är även en egen slutsats jag dragit på de erfarenheter jag tagit med mig då jag arbetat med människor i svåra situationer.
I arbetet mot hemlöshet på ett strukturellt, eller strategiskt plan efterlyser Watts & Fitzpatrick (2020) även att den socialpolitiska debatten uppvisar ett tydligare förhållningssätt gentemot etiska dilemman i frågor som rör bostäder och hemlöshet och där fyller ett CA-orienterat arbete en viktig funktion, tack vare sin nära koppling till mänskliga rättigheter och människors centrala behov. Författarna menar att tidigare forskning om hemlöshet ofta har tenderat till att se hem- lösa och andra utsatta grupper som exotiska inslag i samhällsbilden och genom det har sam- hällsforskning målat upp en bild av en parallell kultur med specifika behov, vilket är en bild som inte återger verkliga förhållanden. För ett konstruktivt arbete krävs istället ett fokus på de orättvisor som ligger till grund för att människor hamnar i hemlöshet. Även Michael Sosin (2003) menar att hemlöshet snarare bör ses som en naturlig (om än oönskad) del av samhälls- strukturen och därigenom låta fokus på ett mer pragmatiskt sätt istället rikta in sig på att ut- veckla bättre metoder och i ett samlat grepp försöka motverka hemlöshet inom ramen för det befintliga välfärdssystemet. Det går alltså inte, enligt Sosin att enbart bygga eller behandla bort hemlöshet, problemen behöver bemötas på ett individuellt och strukturellt plan, men utefter individers specifika behov. Sosins synsätt gällande hur hemlöshet ska bemötas ger uttryck för liknande teoretiska perspektiv som bland annat Nussbaum (2001; 2003; 2011) förespråkar med Capability Approach (CA).
3.2 Capability Approach
Capability approach (CA) är i grunden en ekonomisk teori inom välfärdsforskningen. Teorin lades först fram av Amartya Sen (1980) och utvecklades vidare av bland annat Martha Nuss- baum (2001;2003;2011). Teorier runt CA beskriver individers handlingsutrymme inom ramen för den service som samhället erbjuder genom att kategorisera olika centrala förmågor, som i sin tur speglar individers centrala livsområden. CA fungerar enligt Nussbaum (2003) som ett förtydligande och kompletterande element till den mer traditionella synen på rättigheter.
”Capabilities, I would argue, are very closely linked to rights, but the language of capabilities gives important precision and supplementation to the language of rights” (Nussbaum, 2003 s.
6)
CA kan enligt Sen (1980) sägas bygga vidare på de teorier om social rättvisa som John Rawls (1996) förde fram i sitt verk A Theory of Justice, vilket utkom 1971 och fick stor genomslags- kraft inom politisk filosofi och jämlikhetsteori. Sen (1980) invänder dock mot delar av Rawls slutsatser genom att konstatera att det inte räcker med att en rättvis resursfördelning sker, verk- lig rättvisa kräver även förståelse för hur resurser kommer att påverka de människor som tar del av dem.
”This problem would be avoidable under certain assumptions, notably the case in which eve- ryone has the same utility function. In the pure distribution problem, with this assumption the utilitarian best would require absolute equality of everyone’s total
utilities. This is because when the marginal utilities are equated, so would be the total utilities if everyone has the same utility function.”
(Sen 1980 s. 6)
Det finns i huvudsak två olika grupper av påverkansfaktorer som inverkar i människors förmåga att ta till sig av välfärden, dels de externa egenskaperna såsom miljö, social klass och geografisk plats, samt de personliga kriterierna, vilka består av ålder, etnicitet och kön, samt fysisk och mental funktionsförmåga. Sen menar även att synen hos enskilda individer gällande vad som egentligen kännetecknar jämlikhet kan skilja sig markant åt. Sen (1980) valde att kalla sitt jäm- likhetsperspektiv för Basic Capability Equality, med fokus på vilka möjligheter individer har att ta del av befintliga resurser i samhället.
Martha Nussbaum (2003; 2011) menar att CA är nära knutet till mänskliga rättigheter och att samhällsinsatserna för att nå bäst effekt bör planeras och utföras på en resultatinriktad snarare
än ideologisk eller traditionsbunden grund. Fokus enligt Nussbaum bör hamna på att styra sam- hällets insatser till att möjliggöra individers delaktighet och att arbetet dessutom sker med en bred samhällelig koncensus och inte låta sig styras av snäva politiska beslut.
Jag anser att CA är en god teori att använda mig av för att styrka och förklara det samband mellan individers förmågor och deras möjligheter när det gäller att ta del av vad samhället er- bjuder. Vissa individer har sämre möjligheter än andra då det gäller att hantera och tillgodogöra sig vardagliga, men viktiga aspekter i livsföringen och för att samhället ska kunna anpassa in- satser för att svara upp till individers faktiska behov behöver dessa faktorer uppmärksammas.
Det går att identifiera klara brister när det gäller centrala förmågor hos människor levandes i hemlöshet, även om såväl livsbetingelser som livskvalitet enligt Socialstyrelsen (2017) givetvis kan skilja sig åt mellan individer i de olika situationerna. Att människor väljer att inte ta del av möjligheter till boende under de former som ofta erbjuds i samband med vård och behandling kan mycket väl ha att göra med tidigare erfarenheter av hur upplägg är utformade. Det kan även bero på avsaknaden av en gynnsam relation med exempelvis behandlingspersonal eller myn- dighetshandläggare. Att arbeta mer orienterat till en människas centrala förmågor kan öppna upp för nya typer av ingångar till hur villkor i samband med behandling och boende utformas.
Det finns enligt tidigare forskning en rad fördelar med att knyta CA till de insatser som är tänkta att hjälpa människor tillbaka till en fungerande tillvaro.
4. Metod
4.1 Val av metod
Då syftet med min studie är att undersöka hur respondenterna i egenskap av individer med egen erfarenhet av hemlöshet själva uppfattar hur olika faktorer inverkat på deras situation eller livsval har jag funnit att kvalitativa, semistrukturerade och platsförlagda intervjuer varit den metod som passat syftet bäst. Dels för att jag bedömt att intervjuer med målgruppen skulle vara svåra att genomföra på annat sätt, men även för att intervjumetoden enligt Creswell (2014) ger möjligheter till att ställa viktiga följdfrågor av fördjupande karaktär och ger mig som forskare kontroll över att jag får ut nödvändig information från intervjun.
Jag har i min studie valt att använda mig av en abduktiv ansats genom att jag i forskningspro- cessen systematiskt kombinerat vald teori med den empiri jag från början tagit med in i proces- sen, samt med den empiri som jag efter hand samlat på mig i min studie. Under processens gång har jag haft med de ursprungliga teorierna om Capability Approach, för att genom det teoretiska ramverket förstå och förklara individers livssituation och livsval.
4.2 Urval av respondenter
För att komma i kontakt med människor med egen erfarenhet av att leva i hemlöshet har jag gått ut med information (bilaga 2) som anslagits dels på Björkebo, boende inom öppenvården, Östersunds kommun och dels på Värmestugan, Svenska kyrkan. I anslaget bifogade jag förutom information om studien även mina kontaktuppgifter. Jag har även haft kontakt med enhetschef vid öppenvården och med personal anställda vid Svenska kyrkan för att be dem sprida inform- ation om mitt arbete i deras verksamheter. Jag har alltså inte valt att styra sökningsförfarandet till en viss grupp av respondenter med erfarenhet av hemlöshet, istället har jag försökt att finna en bredare bas med individer i olika situationer och det har inte varit ett krav att respondenterna ska leva i hemlöshet vid intervjutillfället. Jag anser att jag gjort ett målstyrt, teoretiskt urval, som det benämns i Bryman (2018). Då jag i huvudsak riktat mitt fokus till ovan nämnda verk- samheter har jag därmed haft som ambition att finna människor med egen erfarenhet gällande de frågor jag avser undersöka. Det finns även inslag av snöbollsurval då jag låtit andra personer föra vidare frågan om deltagande i studien till sina respektive källor.
En ytterligare anledning till att inte göra ett allt för snävt urval har varit att det skulle kunna äventyra möjligheten att finna tillräckligt antal respondenter vilket skulle kunna påverka studien negativt. Jag hade som mål att utföra intervjuer med 7–10 respondenter, för att jag genom det skulle få ett tillräckligt brett underlag. Det visade sig emellertid vara ett mål jag inte riktigt lyckades nå upp till. Några av de planerade intervjuerna blev aldrig genomförda, vilket kan ha berott på missförstånd mellan mig och berörda respondenter. En avgränsning gjordes sedan av mig för att hinna göra klar min studie inom utsatt tid, jag avbröt därmed försöken med att finna fler respondenter och nöjde mig med det materialet jag redan samlat in. Jag bedömde att det fanns en mättnad i det material jag samlat in och kvalitativa studier handlar sällan om att in- hämta generaliserbara data, utan istället om att finna förståelse för ett fenomen eller som i det här fallet individers erfarenheter (Öberg, 2015).
4.3 Respondenter
Sex respondenter deltog slutligen i intervjustudien, varav jag själv initierat kontakt med fyra av dem. Övriga två personer tog jag kontakt med efter att jag fått deras kontaktuppgifter från an- svariga personer i de två olika verksamheterna. Jag har utifrån konfidentiella skäl i studien för- sökt att så gott det går beskriva respondenterna i ordalag som inte röjer deras person, dock kan nämnas att samtliga respondenter är män i åldrarna 40–70 år, som alla vistats i Östersunds kommun under de senaste åren. Samtliga respondenter hade även egen erfarenhet av att leva i akut hemlöshet, men levde under tiden för intervjuerna i andra former av hemlöshetssituationer, vilket senare nämns i resultatframställningen.
4.4 Datainsamling
Datainsamling utfördes genom semistrukturerade intervjuer där en utarbetad intervjumall (Bi- laga 3) användes som underlag. Intervjuerna genomfördes mellan den 20 november – 30 no- vember 2020, dels på Svenska Kyrkans verksamhet, Värmestugan i Östersund, där jag har haft tillgång till lokaler avskilda från resterande delar av verksamheten, samt på Mittuniversitetet Östersund. Varje intervju tog mellan 38 minuter till 68 minuter och vid samtliga intervjuer för- sökte jag lägga stor vikt vid att respondenterna själva skulle få utveckla sina resonemang. Dock såg jag det ibland tvunget att bryta in då respondenter uppenbart missuppfattat frågor, eller vid tillfällen jag själv inte förstod delar av de resonemang som respondenterna förde.
Intervjuerna spelades in via mobiltelefon efter respondenternas muntliga samtycke och tran- skriberades sedan manuellt av mig själv.
4.5 Analys av det insamlade materialet
För att analysera det transkriberade materialet har jag använt mig av tematisk analys, där jag först har använt mig av meningskoncentrering och kodning för att på så vis korta ned de tran- skriberade intervjuerna och för att få fram och tydliggöra den information jag finner vara vä- sentlig för min analys. Jag har sedan kategoriserat informationen i olika återkommande teman.
För att avgöra intressanta teman har jag enligt Bryman (2018), valt att fokusera på dels repetit- ioner, teman som är vanligt förekommande i intervjuerna för att på så sätt finna intressanta mönster, men även likheter och skillnader, för de fall där respondenters syn skiljer sig märkbart åt när det gäller olika företeelser. Fenomenet kan indikera på att man upplevt situationer på olika sätt, men även att man exempelvis får ett annat bemötande från sin omgivning. Trots att
antalet respondenter var förhållande vis få, fanns det ändå i det insamlade materialet en del motsättningar och skillnader i hur olika personer upplever liknande situationer. Att ställa olika utsagor mot varandra menar Öberg (2015);
”vara centralt för analysen för att få de enskilda fallen att kommunicera med varandra att söka efter negativa fall, att nå en mättnadspunkt där man kan generalisera till en given social kontext” (Öberg, 2015. s. 64)
Jag färglade texten utefter tema vilket gjorde det enklare att överblicka och på så vis kunde jag kategorisera texten för att skapa tydlighet inför analysen. I intervjuerna framkom en hel del intressanta svar, dock tog intervjuerna lite olika form beroende på hur respondenterna själva ställde sig till de frågor jag ville ha svar på, vilket gjorde att vissa frågor fick betydligt större utrymme. Jag försökte att knyta de kategorier eller teman som framkom under analysprocessen till de frågeställningar som även speglar själva syftet med studien, för att göra materialet veten- skapligt intressant. I de teman som framkommit i analysprocessen ryms även sådant material jag inte från början hade räknat med att få in.
I kategoriseringsprocessen tematiserades informationen enligt följande:
Tackat nej till bostad
Behov av stöd i anslutning till boende
Syn på samhället
Boendesituation
Orsak till hemlöshet
Relationer och kommunikation
Ekonomi
Det koncentrerade och tematiserade materialet finns nedan återgett under stycke (5.1). Materi- alet analyserades även under (5.3) med hjälp av vald teori, (Capapability Approach), som för- klarar hur individen påverkas av givna faktorer i deras liv och i vilken utsträckning förlusten av deras centrala förmågor (central capabilities) försvårar livsföringen. Intervjuerna har dock inte utförts med Nussbaums mall som strikt underlag och alla de centrala förmågor som Nussbaum (2011) återger finns därför heller inte med som enskilda punkter under intervjuerna och presen- teras därmed inte heller i nedanstående analys. De centrala förmågor jag valt att utelämna är Play och Other Species, inte för att de är ointressanta eller oviktiga, men avvägningen gjordes då jag ansåg att intervjuerna behövdes koncentreras till själva huvudfrågorna.
4.6 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet
Begreppet validitet tar fasta på att det som avses undersökas faktiskt också gör det och syftet med föreliggande studie är som bekant att genom intervjuer ta del av respondenternas berättel- ser. För att bedöma kvalitativ forskning efterfrågas bedömningskriterier som ska underlätta för läsaren att förstå hur forskningsprocessen tagit form, en studie ska därmed uppvisa trovärdighet som ett led i att säkerställa validitetsaspekten. Det finns tidigare i metodavsnittet angivet hur jag gått tillväga under processens gång när det gäller urval, datainsamling och analys av det empiriska materialet. Metodredovisningen sker i syfte att öka studiens pålitlighet genom att läsaren i avsnittet kan följa och själv värdera den utförda forskningsprocessen.
Kvalitativ forskning ställer enligt Ahrne & Svensson (2015) andra krav på trovärdighet och generaliserbarhet än vad kvantitativ forskning gör. Istället för statistiska rådata använder sig som bekant föreliggande studie av empiri i form av intervjusvar för att få en fördjupad bild av respondenternas situationer, därför är det av stor vikt att metodanvändandet även tydliggörs för läsaren.
Genom att ta del av hur studien är utformad ska även framgå om det funnits alternativa sätt att undersöka samma fenomen på, om det eventuellt gått att använda annan datainsamlingsmetod, eller om målpopulationen kan anses vara representativ informationskälla för att undersöka det givna fenomenet på, en kort diskussion förs om studiens reliabilitet i metoddiskussionen (6.4).
Underlaget till den här studien är inhämtat från ett fåtal individer i olika situationer av hemlös- het och det är respondenternas subjektiva upplevelser som ligger till grund för det material jag analyserat. Det är högst troligt att andra individer skulle förmedla information som skiljer sig från den jag samlat in. Dock kan studien ändå anses vara överförbar genom att replikera metod och frågeställningar och applicera dem i en annan kontext, exempelvis en annan kommun, eller på en annan målpopulation. Studier av den här typen kan även vara värdefulla då fenomen ska studeras över tid. Dock menar Ahrne & Svensson (2015) att en viss försiktighet bör iakttas i bedömningen av kvalitativa studiers överförbarhet så till vida att beaktan tas när det gäller me- todval och målpopulation. Författarna nämner även att kvalitativa studier kan generaliseras ge- nom teoretisk, eller analytisk generalisering där det snarare är de tillämpade teorierna och be- greppen som relateras till andra studier. Den replikerade studien behöver då inte nödvändigtvis ha studerat samma fenomen eller situation som den aktuella studien avser göra.
Jag har i mitt syfte angett att studien avses utföras på en relativt begränsad population utan att i resultatet närmare presentera om eventuell problematik föreligger i form av missbruk eller
psykisk ohälsa och ej heller gått in djupare i potentiella orsaker till att dessa problem uppstått.
Det skulle kunna vara faktorer som kan vara intressanta då ett resultat ska jämföras från en studie till en annan och sannolikt minskar det även studiens överförbarhet (Bryman 2018). Mina avvägningar när det gäller att utelämna vissa hypotetiskt viktiga faktorer, som exempelvis över- greppssituationer eller annat typ av våld, som kan väcka eventuella trauman, har i det fallet gjorts av etiska skäl.
En annan viktig aspekt jag vill poängtera som rör överförbarheten är det faktum att jag genom att göra mitt urval i anslutning till vissa givna arenor därigenom inte kommer att spegla hur den totala hemlösheten faktiskt tar sig form. I mitt resultat kommer jag därför heller inte nödvän- digtvis att återge synsätt gällande sociala normer som flertalet människor i hemlöshet ger ut- tryck för, vilket Sahlin, (1992) anser vara viktigt att kungöra vid en studies framställan. Jag har heller inte avsett att i mitt urval försöka spegla den verkliga populationen av hemlösa, som antagligen även under lokala betingelser ser helt annorlunda ut.
4.7 Etiska överväganden
I arbetet med studien har jag tagit fasta på Vetenskapsrådets (2017) principer om god forsk- ningssed gällande konfidentialitet och anonymitet. De personer som deltagit i studien har gjort det på frivillig grund, de har i förväg blivit informerade om vilka typer av frågor som ska ställas, att de när som helst kan välja att avbryta intervju och att de kan välja att inte svara på vissa av frågorna. Uppgifterna inhämtade via intervjuerna har behandlats med försiktighet och anony- miserats då de transkriberats, för att ytterligare säkerställa anonymitet har jag använt mig av fiktiva namn. Den grupp jag valt att intervjua är relativt få till antalet, flera i målpopulationen har dessutom olika former av problematik som av dem själva och av omgivningen kan uppfattas som stigmatiserande och jag har därför varit noga i mina avvägningar då det gäller frågeställ- ningarna under intervju. Jag har valt att inte gå in på vissa särskilt känsliga ämnen då jag bedömt att materialets potentiella användbarhet inte står i proportion till de känslor av olust det kan innebära för respondenten att öppna sig för en okänd person. Syftet med studien är som bekant i huvudsak att ta del av de tankar och funderingar personer i hemlöshet har gällande olika sam- hällsinsatser med fokus på boendefrågor, därför har en avvägning gjorts om vilken information som egentligen är intressant för forskningsprocessen. Andersson & Swärd (2008) framhåller dock att studier i syfte att återge tankar, åsikter och perspektiv från människor i svåra situationer är av stor betydelse. I avvägningar gällande studiedesign måste därför rätten att komma till tals vägas in i resonemanget och forskaren får inte låta sig hindras av att beröra obekväma områden.
Författarna menar även att intervjusituationer ofta utvecklas till asymmetriska möten, mellan den som intervjuar och den respondent som förväntas förmedla information och med det kom- mer även en rad etiska dilemman, därför är det viktigt att den som intervjuar inte hämmar eller tystar den som blir intervjuad, då det är den intervjuades perspektiv som ska förmedlas.
”Den stora utmaningen är att fånga den beforskades perspektiv och inse att det inte finns en utan många verkligheter, eller olika perspektiv på en och samma verklighet” (Andersson & Swärd 2008 s.
238)
Det är även viktigt att ha i åtanke att individer i hemlöshet inte är en homogen grupp, därför är det heller inte rimligt att slentrianmässigt kategorisera individer utefter deras livssituationer, då det kan leda in på allt för generaliserande tankemönster och därmed reproducera normativa fördomar. Det är lätt att fastna i de normer som förespråkar vissa perspektiv och förkastar andra.
Andersson & Swärd (2008) menar även att strikt normativt tänkande gör att vissa grupper fångas i enkla schablonbilder då de tolkas utifrån föreställningar om vad som är normalt eller inte. Det är därmed av yttersta vikt att i forskningsprocessen använda sig av kritiska reflektioner gentemot det dominerande normsystemet och att synliggöra de perspektiv som annars kan förbli dolda. Att tänka kritiskt då samhällsfenomen undersöks kan bidra till att uppmärksamma män- niskors livsförhållanden i syfte att förbättra samhällets villkor.
Jag anser att jag i och med tillvägagångsättet har uppfyllt villkoren gällande informationskra- vet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet, samt nyttjandekravet som nämns i Bryman (2018). Kontakt med vissa av de respondenter som deltagit i studien har initierats via enhetschef inom öppenvården för att på så sätt inte bryta mot sekretessbestämmelser. Vissa av responden- terna har jag själv tagit kontakt med efter att de tagit del av den information jag anslagit vid Värmestugan, Svenska kyrkan, samt vid Akutboendet, Östersunds kommun. Kontakt har tagits med respondenterna i enskildhet för att säkerställa deras anonymitet.
5 Resultat och analys
Jag väljer att presentera resultatet med en uppdelning gjord utifrån svaren jag fick de frågor jag ställde under intervjuerna (Bilaga 3), för att sedan komma till själva huvudfrågorna för min studie; Vad som gör att vissa individer tackar nej till boende och vad som skulle kunna få dem att istället tacka ja. Resultatet grundas alltså på de intervjuer som utförts med sex olika indivi- der, vilka har egen erfarenhet av att leva som hemlös i Östersund.
5.1 Resultat från intervjuer
Nedan följer en sammanställning av de svar jag fick på respektive fråga under de intervjuer jag utförde med respondenterna mellan den 20 november – 30 november 2020.
Vid direktcitat refererar jag till respondenterna, benämnda som: Nils, Åke, Niklas, Mats, Leif och Johan.
5.1.1 Bostadssituation
Samtliga sex respondenter hade egen erfarenhet av att leva i Socialstyrelsens situation 1 - akut hemlöshet. Däremot skiljer sig deras nuvarande situation åt.
Vid intervjutillfället bodde Åke och Johan i situation 2 – institutionsvistelse och stödboende, Leif i situation 3 – Långsiktiga boendelösningar, medan Nils, Niklas och Mats bodde i situation 4 – Eget ordnat kortsiktigt boende.
När det gäller respondenterna i situation 2 uppgav både Åke och Johan att de kände sig trygga med upplägget runt deras boendesituation, det fanns inte någon överhängande risk att de skulle bli av med sitt boende och det fanns även en långsiktig planering upprättad från socialtjänstens sida gällande de två personerna.
Leif i situation 3 uppgav att boendet var tryggt och att sannolikheten för kvarboende var mycket hög. Personen mottog även stöd i anslutning till boendet och hade regelbunden kontakt med personal, ett upplägg som enligt uppgift fungerade bra.
Nils, Niklas och Mats i situation 3 hyrde alla tre in sig hos bekanta, men med kortsiktiga och osäkra hyresupplägg. Nils och Niklas uttryckte oro över situationen och de hade inte någon egentlig plan om var de skulle ta vägen efter det att den nuvarande överenskommelsen löpte ut, medan Mats inte upplevde någon oro över framtiden och väntade enligt uppgift på att få en egen bostad.
”Det händer även ibland att jag blir inbjuden till att bo hos någon i ett par månader, det är helt ok, men det ska komma från personen själv i så fall, jag frågar aldrig” (Mats).
5.1.2 Orsaker till hemlöshet
Vid fråga om vilken orsak som låg till grund för att respondenterna under perioder hamnat i akut hemlöshet skilde sig berättelserna åt. Tre respondenter angav missbruksrelaterade orsaker till hemlöshet, de angav att de helt enkelt inte klarade av att sköta en bostad då de haft tillgång till en sådan. En respondent uppgav även att missbruk till följd av psykiatrisk problematik var orsaken till att inte ha en permanent bostad, men att det alltid funnits så pass mycket pengar och därigenom även möjligheten att bo på hotell.
”Det är så det sett ut, det var dock inte vin, kvinnor och sång, det var bara vin” (Leif).
Två respondenter uppgav att situationen var mer eller mindre självvald och att de så gott som alltid kunnat välja boende framför akut hemlöshet, men att de prioriterat bort boende på grund av ekonomiska orsaker eller av logistiska skäl.
”Jag har kunnat få en etta på 15 kvadrat, men där vill jag inte bo, speciellt inte uppe på Björ- kebo där man ska blåsa och så (lämna utandningsprov). Jag har egentligen inte de problemen, men vill gärna ta någon öl ibland” (Mats).
Flera av respondenterna anser att människor idag hamnar i olika situationer av hemlöshet på grund av ekonomiska skäl, ofta i kombination med psykisk ohälsa och tillhörande missbruk.
Tre respondenter nämner även otrygga uppväxtvillkor som möjliga orsaker till att utveckla pro- blematik som senare leder till svårigheter att ta hand om en bostad och även problem med övrig livsföring. Ekonomiska skäl anges av fem respondenter som huvudorsaken till att inte hemlösa människor kan återetablera sig på bostadsmarknaden, då många har tidigare hyresskulder. Två respondenter menade att det är beroende och missbruksproblematik som ligger till grund för i stort sett alla fall av hemlöshet.
”95% av de hemlösa har missbruk och psykisk ohälsa, övriga 5 % endast psykisk ohälsa” (Leif).
”Det finns väl fall där det handlar om ekonomi, men då är det ofta psykisk ohälsa inblandat. Är man inte beroende och har jobb, då är det klart att man har en bostad” (Niklas).
5.1.3 Ekonomi
Vid fråga om hur de idag försörjer sig svarade tre respondenter att de som huvudinkomst uppbar ekonomiskt bistånd, medan en respondent mottog ekonomiskt bistånd, men att det mer var att betrakta som en sidoinkomst och såg sig själv som ekonomiskt oberoende. Två respondenter
