1. Hur skolan identifierar och hittar de elever som är i behov av särskilt stöd? Det har framkommit i respondenternas svar att alla respondenter kände till det screeningstest som skolan utför varje år, i början av höstterminen i årskurs ett. Detta gäller för kärnämnena svenska, engelska och matematik. Det görs redan i förskolan och på grundskolan olika tester. På dessa tester upptäcks avvikelser från standardiserade värden.
Det är viktigt att svårigheter upptäcks tidigt så att åtgärder kan sättas in så snabbt som möjligt. De eventuella åtgärderna diskuteras tillsammans med elev, föräldrar, mentor och specialpedagog. Rör det sig om andra skolsvårigheten som inte har någon medicinsk diagnos, tas dessa frågor upp i Elevhälsan, där man diskuterar igenom vad skolan kan erbjuda. Det kan bli fråga om en anpassad studiegång, erbjudan om extra undervisning, stödsamtal med elev samt föräldrar, hjälp till samtalskontakt utanför skolan (Respondent B).
Respondent D förklarar att under september månad genomförs ett screeningstest i svenska, läsförståelse och ett screeningstest i matematik för alla elever. Lärarna i det svenska språket genomför också ett screeningstest i ordförståelse och rättstavning som tillhör LS II. Dessa resultat används framförallt av ämnesläraren själv som en
information om elevernas behov, men den lämnas också till specialpedagogen för kännedom. Alla resultaten sammantaget lämnas till specialpedagogen. Denne går i samarbete med aktuell lärare i svenska och matematik igenom testet. Tillsammans utvärderar de elevernas resultat, samt bestämmer en riktlinje för hur läraren bör arbeta med eleverna i klassen, för att öka läsförmågan.
Testet som används fr.o.m. ht 20007, är LS II. Vilket är ett normerat för elever i åk 1 enligt stanine skalan för studie- respektive yrkesförberedande program. Om det finns några anteckningar/intyg om dyslexi tar jag kontakt med aktuell ämneslärare och elev, för att reda ut vad eleven önskar få hjälp med.
Staninepoäng (av engelskans standard nine) är en modifierad typ av
standardpoäng, där råpoängen bearbetats vidare ett steg, så att fördelningen får medelvärdet 5 och standardavvikelsen 2. Dessa värden avrundas till närmaste heltal så kommer materialets totala huvuddel att få värden i intervallet från 1 till 9 (Respondent D).
Respondent F berättar: ”Vi mentorer uppmanar även eleverna som har intyg från utredning rörande dyslexi(läs- och skrivsvårigheter) och/eller dyskalkyli (
matematiksvårigheter) att lämna intyget till specialpedagogen. Specialpedagogen arkiverar intygen, samt försöker följa upp hur studierna fungerar för de olika eleverna, under hela gymnasietiden.”
Testet i matematik genomför i början av höstterminen. Gudrun Malmers s. k ALP- test nr 7 i alla klasser i åk 1. Detta test är inte normerat utan resultatet redovisas i rå- poäng och efterlämnas också till specialpedagogen för en sammanställning och utvärdering. Specialpedagogen samtalar sedan med varje elev, som hamnar på stanine 1 eller 2 om han/hennes läs- och skrivsvårigheter. Här diskuteras även de eventuella åtgärder, som kan hjälpa eleven i skolarbetet.(Respondent G)
Alla respondenter nämnde även kompensatoriska hjälpmedel. Behöver eleven
kompensatoriska hjälpmedel, försöker specialpedagogen skaffa fram dessa så fort som möjligt. Med kompensatoriska hjälpmedel menas att hjälpmedlen är unika för varje elev och beroende på elevens behov. T.ex. bandspelare, kamera, dator och akustiskt rum. Det finns en god tillgång på kompensatoriska hjälpmedel vilka vid behov kan användas i undervisningen.
2. Vilken kunskap finns på skolan om dessa ungdomars behov?
Det har framkommit i respondenternas svar att det beror på vad för typ av problem det gäller. När det gäller dyslexi finns det idag en god kunskap om problematiken och vad som kan göras bland lärare och mentorer. När det gäller de neuropsykiatriska funktionshindren så är kunskapen betydligt mer begränsad hur man bemöter dessa. Det beror på att dessa problem inte har belysts hittills i någon större utsträckning. Den verkligt stora utmaningen här, är att dessa problem kan komma till uttryck på ett mycket mer varierat sätt och kan därigenom lätt feltolkas
(Respondenter A).
Huvudperson i denna problematik som innehar kunskapen är specialpedagogen. Specialpedagogen har ansvar för en bra kommunikation med de andra lärarna. En bra kommunikation med eleven, föräldrarna och skolpersonalen är av stor vikt i
respondenterna tycker att de får en bra handledning från specialpedagogen. Alla respondenter tycker att specialpedagogen har en mycket hög spetskompetens när det gäller utredningar och förslag till studieplaner för alla elever i behov av extra stöd oavsett diagnos eller ej. Det har framkommit i respondenternas svar att
specialpedagogen ger lärarna tips om metoder och arbetssätt som de kan tillämpa till de unika behoven hos varje enskild elev.
Svaren på denna fråga visar att kommunikationen mellan specialpedagogen och skolpersonal fungerar bra.
Kunskapen angående elev i behov av extra stöd har markant ökat under de senaste åren, när jag jämför med min egen kunskap för 10 år sedan. Mina kunskaper/insikter ökar för varje dag och min lust att lära mig mer är betydligt större nu. Det har lagts ner mycket tid på studiedagar med olika former av funktionshinder som tema. Diskussionerna i arbetslagen har också medfört en ökad insikt om problematiken och förslag på lösningar (Respondent B).
Kunskapen och medvetenheten är stor om ungdomarnas behov. Alla respondenter intygar detta, men samtidigt är verklighetens ekonomiska ramar påtagligt begränsade. En positiv attityd ger dessutom ett bra utgångsläge för att förverkliga en skola för alla. Skoldebatten handlar mycket om läs- och skrivsvårigheter och det har tagits på allvar. Det finns ett stort intresse att lära sig mer för att kunna hjälpa våra elever på ett rätt sätt.
3. Vilket stöd får lärarna som undervisar dessa elever eller vilka extra resurser finns på skolan?
Det har framkommit i respondenternas svar att det förekommer föreläsningar för personalen under tema/kompetens dagar. Även studiedagar ägnas åt ämnet.
Vi på individuella programmet har periodvis haft handledning. Vi lärare har en kortare utbildning inom aktuella teman. Studiedagar organiseras för all personal kring elever som är i behov av särskilt stöd, anpassat stöd för lärarna. Nu har vi fått en lärare till, så vi har delat in en stor grupp elever till två mindre grupper
(Respondent H).
Tillsammans med aktuell elev arbetar specialpedagogen fram information om elevens svårigheter inom läs-, skriv och matematik. Detta sprids till de olika ämneslärare som eleven möter i klassundervisningen.
Lärare och aktuella elever kan alltid hämta inlästa läromedel/böcker på CD-skivor hos mig. Dessutom har jag ansvar för att informera ämneslärarna, inte bara om aktuell elevs svårigheter, utan även att ge råd till en anpassad inlärning just för denna elev, samt att de kompensatoriska hjälpmedlen skall vara på plats. Ämneslärare får också information om alternativa läromedel som passar till olika elevers svårigheter. Jag måste sprida allmän information till ämneslärarna om den forskning och de metoder som finns tillgängliga, för att underlätta inlärningen för de elever som har svårigheter. Vi har tyvärr ekonomiska besparingar idag och jag är rädd för att jag inte räcker till. Vi är två lärare som jobbar med elever i behov
av särskilt stöd, men vi hoppas att vi får förstärkningen med en tjänst till
(Respondent D).
Alla respondenter framhäver Elevhälsans roll och vikten av en god kommunikation mellan elev, förälder och lärare. Det är grunden för att ämneslärare skall kunna ge ett bra stöd till eleven. Initiativet till stöd kommer i första hand från elev, förälder och/eller ämneslärare gemensamt. Specialpedagogen har ansvar för att arbeta med eleven och hitta den bästa inlärningsmetoden.
Idag finns det inga andra särskilda extra resurser, utöver kompetensdagar, elevhälsa, kompensatoriska hjälpmedel och speciallärare. Med tanke på ett omfattande och växlande behov av särskilt stöd, tror jag inte att detta skulle räcka för att täcka och klara alla elevers behov (Respondent B).
Samtliga respondenter har på ena sidan talat om viljan och medvetandet angående problematiken och på andra sidan om brister på de resurser som finns tillgängliga inom dagens ekonomiska ramar.
4. Finns det skillnader angående rättigheter till extra stöd för de elever som har diagnostiserade problem och de elever som har olika synliga svårigheter, men som inte har någon diagnos?
Elever med diagnos får hjälp automatiskt och det är alltid svårare att få hjälp utan en diagnos, eftersom behovet ifrågasätts. Elever som inte har någon diagnos måste ta ett eget initiativ. Initiativet till stödet kommer i första hand från elev själv, förälder och/eller ämneslärare gemensamt, men det kan ta lång tid innan ett beslut fattas. I vissa fall kan behovet dyka upp i samband med att rektor och/eller Elevhälsans personal möter eleven i samband med elevvårdskonferenser. Om det anses att behov föreligger, bestäms att specialpedagogen ska kontaktas (Respondent A).
Respondent F tycker att elever utan diagnos blir relativt snabbt uppfångade av lärare och/eller mentor. De erbjuds alltid olika former av stöd. Här är det viktigt att mentorer och elevvårdsteamet kan driva frågan, för att det ska kunna bli en positiv förändring.
Särskilt stöd till enskilda elever i framförallt EnA, MaA och SvA, där ger jag särskilt stöd till de elever, som anses behöva detta. Detta stöd bygger på frivillighet och alla elever är berättigade till hjälp. Behov av stödet anmäls först till rektorn, därefter kontaktar rektorn mig för att jag ska kartlägga vilket behov som föreligger. Denna kartläggning äger främst rum genom att jag träffar eleven och jobbar med honom/henne i det aktuella ämnet under de ordinarie lektionstiderna vid fyra till sex tillfällen. Därefter redovisar jag för eleven och/eller ämnesläraren, vilken typ av stöd som troligtvis kommer att fungera bäst för eleven. Rektorn tar därefter ett beslut om eleven ska få stödundervisning i kursen hos mig eller en annan speciallärare, i stället för i klassen (Respondent D).
diagnos, tyckte de flesta av respondenterna.
Jag tror att alla elever alltid är välkomna till specialläraren på sin schemafria tid, för extra stöd och hjälp i vissa kurser. Dock är det eleven som måste ta initiativet till denna undervisning, som oftast förmedlas av ordinarie ämneslärare. Om en elev behöver göra muntligt prov eller behöver extra tid i provsituationen, finns det alltid möjlighet att göra provet hos specialpedagogen. Detta ingår oftast i den information, som eleven och specialpedagogen gör upp och som sprids till elevens ämneslärare (Respondet F).
5. Vem har ansvar för att se till att de elever som är i behov av att få hjälp verkligen får detta, görs det någon uppföljning och utvärdering?
Jag har huvudansvaret, men såväl mentorer, elevvårdsteam och specialpedagoger är inblandade, beroende på varje enskilt fall. Alla som kommer i kontakt med en elev som har svårigheter, har ansvar att belysa detta och även att arbeta för en förändring. I praktiken är det den personal i elevens närhet som har ansvaret och ska svara för uppföljningar och utvärderingar. Uppföljningen sker genom att speciallärare rapporterar tillbaka till mig och alla de inblandade vid elevvårdsmöte och elevvårdskonferens (Respondent A).
Om en elev önskar få sina läs- och skrivsvårigheter alternativt matematiksvårigheter ytterligare utredda, för att se om beteckningarna dyslexi respektive dyskalkyli kan föreligga.
Jag gör en kartläggning med hjälp av ord- och menings -kedjor kompletterade med test inom DLS, Då används två delar ur DLS-testet, läsförståelse och diktamen, utarbetat av Birgitta Järpsten och Psykologiförlaget, för att därefter tillsammans med eleven utvärdera resultatet. Eftersom jag inte har full behörighet att utreda dyslexi/dyskalkyli uppmanas de elever som så önskar, att kontakta logopedmottagningen på närmaste sjukhus. Där görs i regel en fullständig utredning gällande både dyslexi och/eller dyskalkyli (Respondent D).
När man preciserar de elever som har språksvårigheter eller andra inlärningssvårigheter eller befinner sig i riskzonen är det viktigt att klargöra vilka svårigheter eleven har. Individualtest visar elevers både starka och svaga sidor så att adekvata stöd kan sättas in.
Den som är ansvarig för all verksamhet är rektor. Mentor och ämneslärare ska sköta ansvaret för eleven i samarbete med speciallärare om sådan är aktuell. God kommunikation mellan de berörda är nödvändig för uppföljningar och utvärderingar (Respondet B).
6. Hur ser den planerade fördelningen av budgeten för detta år ut, framför allt med avseende på resurser till de elever som är i behov av särskilt stöd?
”Cirka 700 000 kronor är avsatta, varav drygt 90 % är personalkostnader och övrigt är pedagogiska hjälpmedel” (Respondent A).
Vi har inte undersökt sanningen i den lämnade informationen, eftersom detta är oväsentligt i vår undersökning.
Resten av de intervjuade gav samma eller liknande svar, ”Jag har ingen kännedom om fördelningen av budgeten”.
7. Vad gör du själv oavsett skolans resurser, för att bidra till att dessa elever faktiskt får den hjälp som de är i behov av?
Jag tar själv upp initiativ till att ett arbete påbörjas, där vi tillsammans med elev försöker hitta olika lösningar på problemet. Jag kontaktar specialpedagogen direkt, lyfter ärendet i en elevvårdskonferens eller samtalar med mentor/ämneslärare. Om inte omedelbar åtgärd kan vidtas organiserar jag verksamheten så att det underlättar för dessa elever (Respondenten E).
Respondent H försöker vara lyhörd och uppmärksam på elever i behov av stöd.
Respondenten säger också att de arbetar för att organisera verksamheten på ett sätt som underlättar för eleverna.
Jag får information och kännedom om elever i behov av extra hjälp, via mentorer och elevvårdsteam. Jag anpassar undervisningen i rimligaste mån till de unika elevernas förutsättningar, för att eleven i fråga skall få ett större helhetsperspektiv på sin utbildning. Förhoppningsvis skall detta leda till en ökad motivation och större förståelse för det långsiktiga målet, så att en elev når uppsatta kursmål
(Respondent I).
Alla respondenterna försöker från sin sida göra det rätta, för elever i behov av extra insatser. Det är viktigt att bemöta alla elever på ett bra sätt och försöka anpassa
undervisningen till alla elever, oavsett diagnos eller svårigheter. När man ser att en elev är i riskzonen för att inte kunna uppnå kursmålet, skall man inte ge upp. Det är viktigt att man inte slutar driva ärendet innan eleven har fått den hjälp som behövs. Detta oavsett vilka hinder man stöter på.