Resultatdiskussion/analys

4.2.1 Tema 1 - Före behandlingen

De 20 barn och ungdomar som ingick i uppföljningen hade en medianålder på elva år, könsfördelningen kan tyckas vara något ojämn då 65 procent var flickor. Fördelningen flickor/pojkar överensstämmer dock i hög grad med hur BUP verksamhetens könsfördelning såg ut år 2006, då 60 procent av klienterna var flickor.

Enligt Carlberg (1998) är korttidsterapi en verksam behandlingsform för intrapsykiska problem, relationsproblem och problem i föräldrarollen. Den vanligaste sökorsaken i vår uppföljning var intrapsykiska problem som innefattade 45 procent, föräldraproblem och relationsproblem var sammanlagt 17 procent. Det kan tolkas som att behandlarna valt ut de problem som är lämpliga i korttidsterapi.

När det gäller frågan om hur föräldrarna skattade barnets problem vid söktillfället på en skala mellan 1-10, var 8 den skattade medianen. En förälder skattade skala 1 även om det senare i intervjun kom fram att föräldern var orolig över sitt barn och var i behov av snabb hjälp. Vid intervjun blev denne tillfrågad två gånger kring svarsalternativen men vidhöll att skalvärdet skulle vara 1. Känslan från den av oss som intervjuade var trots det att föräldern missförstod frågan och nog menade skalvärde 10. Vilket hade i sådana fall inneburit att medianvärdet blivit något högre.

Det var intressant att endast mammor ringde BUP i alla fall förutom fem, men i inget fall var det någon pappa som hade ringt. Hälften av de pappor som intervjuades uttalade att det var lite

”skämmigt” och främmande för dem att söka hjälp, ingen mamma yttrade det. Det tycks som att det är mammans roll att söka hjälp. Det kanske är så att män generellt tycker att det är mer

”jobbigt” än kvinnor att söka hjälp.

Vår uppfattning efter intervjuerna är att många föräldrar inte ringer förrän de är i stort behov av hjälp och därmed vill ha hjälp snabbt. Vilket betyder att snabb hjälp är väldigt viktigt för familjer. Det är därmed positivt att vårdgaranti nu är infört på BUP, men att få besked om hjälp inom tre månader kan säkert kännas som lång tid väntetid när en familj är i stort behov av hjälp. Det vore intressant att veta hur länge en familj i genomsnitt väntar innan de tar kontakt med BUP.

4.2.2 Tema 2 - Behandlingen

De flesta föräldrar (81 %) anser att det blev tydligt vad behandlingen innebar däremot var det många (62 %) som upplevde att de inte fick veta vilka andra alternativ som fanns. Det var en viss skillnad mellan mammor och pappors svar. Föräldrarnas svar kan tolkas på flera sätt, dels kan det vara svårt att minnas erbjudandet om korttidsterapi när en del av föräldrarna fick sitt erbjudande för 12-29 månader sedan. En annan orsak skulle kunna vara att den som

intervjuades inte är den föräldern som tagit emot samtalet från behandlaren när de fick

erbjudande om korttidsterapi. Föräldern som blev uppringd kanske inte alltid har förmedlat vad behandlaren sade till den andre föräldern, i vissa fall var föräldrarna skilda och behandlarna är inte säkra på om de ringt båda föräldrarna. I barnets journal finns det ingen anteckning om det är mamman eller pappan som tog emot samtalet från behandlaren som ringde upp. Men enligt korttidsgruppen väljer de ofta att prata med den som ringt BUP. Vilket skulle innebära att de till största del pratade med mamman.

Många tackade ja till korttidsterapi i vår uppföljning för att de ville ha snabb hjälp och hade stort hjälpbehov. Både Carlberg (1998) och Skogsholm (1999) menar att en del föräldrar desperat tackar ja till korttidsterapi för att de vill komma snabbt och upplever sig inte ha något annat val. Skogsholm (1999) ställer sig också frågan om en familj som är i kris och har stort hjälpbehov själv kan avgöra vilken behandlingsform som passar bäst för dem, denna fråga väcktes även hos oss. Om korttidsterapin skall vara en verksam behandling är det viktigt att behandlaren är duktig på att avgöra om korttidsterapi är lämpligt för familjen eller inte.

Familjen skall kanske inte i alla lägen behöva ta ställning för eller emot korttidsterapi om de är i stort behov av hjälp. Föräldern litar förmodligen på att den behandling som erbjuds är

lämpligt för dem.

Frågorna i intervjuguiden om det brev som behandlarna skickade ut innan familjens första samtal var en av de frågor som var tillagda av oss i intervjuguiden. Många hade inga

kommentarer alls till brevet eller minns inte om de diskuterat brevet innan de kom till BUP.

Enligt Carlberg (1998) och Ringborg (2005) är syftet med brevet att behandlingsprocessen skall starta redan innan första behandlingstillfället. Utifrån vår uppföljning är det svårt att veta om brevet hade någon verkan. Någon förälder nämner dock att brevet sätter igång tankarna, men tror samtidigt att det är en bra starthjälp för behandlarna. När vi frågar Erik Abrahamsson en av behandlarna i korttidsgruppen (personlig kommunikation, 21 november 2007) om de alltid tar upp frågorna i brevet vid första samtalet säger han att de inte alltid gör det. Det kan

delvis förklara att 67 procent svarar att brevet inte togs upp i samtalet eller att de inte minns det. Här spelar tiden också en roll då de föräldrar som genomgått behandling för 12-29 månader sedan av förklarliga skäl kanske inte kommer ihåg brevet.

När det gäller vilka som deltog i behandlingen var det i 72 procent båda föräldrarna som deltog. Enligt Carlberg (1998) och Skogsholm (1999) blir det bäst resultat om båda föräldrarna deltar i behandlingen och att papporna varit engagerande i kontakten. När vi försökte analysera detta i vår studie hade vi svårt att hitta något mönster. Men något som kom fram under två intervjuer var att det inte alltid är lämpar sig att båda föräldrarna deltar.

Vi valde att granska den terapeutiska dagboken, dels för att få veta vilka olika

terapiformer/metoder som användes, men också för att kunna koppla resultatet till vilken terapiform som användes i samtalet med familjen. Det vi reflekterat över är att vid de enda tillfällen som föräldrarna kommenterade terapiformerna/metoderna var när reflekterande team användes i samtalet. Det skulle kunna bero på att det för familjen är en något annorlunda situation. Vilket Tom Andersen (2003) också nämner i sin beskrivning av reflekterande team som för familjen skall upplevas som ”lagom ovanligt”. I nästan alla samtal används ett eklektiskt förhållningssätt vilket gör att det svårt att veta vilken teoretisk utgångspunkt som används i samtalen.

Tidigare forskning visar precis som vår studie att många av de familjer som genomgått korttidsterapi varit nöjda med behandlingsinsatsen (Carlberg, 1998, Skogsholm, 1999, Stacy m.fl., 2001, Ringborg, 2005). De flesta av föräldrarna tyckte att samtalen var allmänt bra. Flera nämnde att de fick fika som en positiv upplevelse. Det bekräftar att behandlarna förmodligen har rätt i sin tanke med att det är bra för familjen att få ett avbrott i samtalet och få en möjlighet att reflektera med varandra. Det kan tyckas som mycket att 48 procent av föräldrarna nämner något som var mindre bra i samtalen. Men det var endast två familjer som var riktigt missnöjda med samtalen. De övriga hade mestadels positiva erfarenheter av samtalen även om de kunde nämna något som var mindre bra.

Tidigare forskning visar att korttidsterapi är en krävande behandlingsform för de som arbetar med det. Hög kompetens, utbildning och erfarenhet är av stor vikt (Talmon, 1990, Carlberg, 1998, Skogsholm, 1999, Ringborg, 2005). Eftersom de behandlare som arbetar med

korttidsterapi på BUP i Östersund alla har en lång erfarenhet och är legitimerade

psykoterapeuter stämmer det väl in med vilka som skall arbeta med korttidsterapi enligt tidigare forskning. Föräldrarna var också väldigt nöjda med behandlarna, det var endast någon enstaka förälder som var missnöjd med en av behandlarna. Det optimala för om en metod är verksam eller inte bör vara att det är en välfungerande metod och en erfaren behandlare. Kring detta väcktes två frågeställningar: hur påverkas utfallet av att det är några av BUP´s mest erfarna terapeuter som arbetar med korttidsterapi? Det kanske inte är metoden i säg utan deras långa erfarenhet som bidrar till det positiva utfallet.

4.2.3 Tema 3 - Efter behandlingen

När det gäller om familjen sökt hjälp igen för samma problem hade i vår uppföljning 70 procent inte gjort det. I Carlbergs (1998) studie var det 84 procent som inte hade sökt hjälp för samma problem igen. Det vill säga att något fler familjer har sökt hjälp igen i vår uppföljning.

En reflektion kring det är om det kan bero på att Carlbergs (1998) uppföljning gjordes ett halvår efter behandlingen medan vissa i vår uppföljning hade avslutat sin behandling för 12-29 månader sedan. Sifforna hade kanske blivit annorlunda och mer jämförbara om uppföljningarna skett under samma tidsperiod, men kring det är det svårt att uttala sig. Familjerna i Carlbergs (1998) studie hade även en till fyra samtal och BUP i Östersund en till två. Vilket förmodligen innebär att familjerna i hennes studie fick fler samtal, vilket borde kunna ge ett bättre resultat.

Den problematik som fungerade sämre i korttidsterapi enligt Carlberg (1998) var

beteendestörningar, långvariga skolproblem, sviktande föräldraansvar och otydligt formulerade uppdrag. När vi analyserar resultatet på de fem barn som behövde fler samtal på BUP än de två samtal som erbjöds, hade föräldrarna i fyra fall angett att barnet var svårstyrt och hade

aggressioner. På BUP i Östersund är inte utåtriktade symtom/beteendestörningar exkluderade för korttidsterapi, medan både Carlberg (1998) och Stacy m.fl. (2001) anser att

beteendestörningar kräver mer behandlingstid än vad kortttidsterapi kan erbjuda. Visserligen är underlaget inte så stort men det kan ändå vara något att reflektera över för korttidsgruppen i Östersund.

Problemen har minskat/försvunnit hos 81 procent av de barn som ingick i vår uppföljning, vilket kan jämföras med Skogsholms (1999) resultat då 82 procent hade minskat omfattningen av sina problem. Även i Stacy m.fl., (2001) studie tyckte 73 procent av föräldrarna att

korttidsterapin fortfarande efter ett år bidrog till positiva förändringar. Med tanke på att vår uppföljning genomfördes längre tid efter avslutad behandling än de andra studierna visar vår

uppföljning ett bra resultat. Det hade dock varit intressant att intervjua bägge föräldrarna för att få veta om föräldrarna skattade olika hur problemet ser ut idag. I vår studie var det två skilda par som blev intervjuade för samma barn, dessa föräldrar skattade olika om hur barnets problem ser ut idag.

Det som bidrog till att problemen minskade/försvunnit var till största delen att samtalet på BUP hjälpte och att barnet ändrade sig. Vilket betyder att de två samtalen på BUP har varit till hjälp för många familjer.

En intressant reflektion är att behandlarna i sin terapeutiska dagbok har, i fem av de sex

återkommande familjerna, bedömt efter samtalen att det varit lämpliga korttidsärenden. Endast i ett fall bedömdes familjens problem inte vara lämpligt för korttidsterapi. De behandlare som arbetar med korttidsterapi vid BUP i Östersund är mycket erfarna och har arbetat länge inom verksamheten. Detta tyder på att det ändå är svårt att bedöma om ett ärende är lämpligt för korttidsterapi eller ej. Vilket betyder att det måste vara ännu svårare för en familj som är i stort behov av hjälp att kunna avgöra om det är en lämplig behandlingsmetod för dem.

I vår uppföljning tyckte tio procent av föräldrarna att problemen inte kom fram i samtalen. I Carlbergs (1998) studie är det 25 procent av föräldrarna som inte tyckte att problemet kom fram. Detta tyder på att behandlarna som arbetar med korttidsterapi i Östersund till stor del tar upp rätt saker i samtalet. Visserligen var underlaget mycket större i Carlbergs studie (1998) vilket kan påverka utfallet. Intressant är att 90 procent kommer ihåg att problemet kom fram ordentligt i samtalen, trots att det var ganska länge sedan en del av familjerna avslutade behandlingen.

Av föräldrarna var det 46 procent i vår uppföljning som ville ha samma upplägg igen,

motsvarande siffror i Carlbergs (1998) studie var 38 procent. Det innebär att det var 54 procent som ville ha något annat i denna studie. Vår uppfattning efter intervjuerna med föräldrarna är att många tycker att metoden är bra men att den inte fungerar för alla problem, vilket även tidigare forskning visar. Många vill gärna ha fler samtal eller en uppföljning. Även i Stacy m.fl., (2001) studie tyckte föräldrarna att behandlingen var något för kort och att det fanns brister i uppföljningen. Boyhan (2006) anser att om behandlingen ska vara så verkningsfull som möjligt ringer behandlaren upp familjen både före och efter samtalet. Boyhan pratar visserligen om engångsterapier men att även ringa upp familjen ett tag efter sista samtalet

kanske skulle bidra till nöjdare föräldrar. Detta kan vara något för korttidsgruppen i Östersund att reflektera över. Det som ändå stärker att korttidsterapi uppfattas som en bra metod av

föräldrarna är att alla utom en kan tänka sig att rekommendera korttidsterapi till andra. Något vi har reflekterat över är att det är många föräldrar som uttalat att korttidsterapi är det enda

alternativ de känner till. De flesta föräldrar har därmed kanske inte något/några behandlingsalternativ att jämföra med. Resultatet hade kanske blivit annorlunda om föräldrarna känt till andra behandlingsmetoder. De elva föräldrar som hade övriga kommentarer var också väldigt positiva och tacksamma för all hjälp de fått.