MITTUNIVERSITETET ÖSTERSUND Institutionen för Socialt arbete
ÄMNE: Socialt arbete, C-kurs HANDLEDARE: Ulf Engqvist
SAMMANFATTNING:
Syftet med uppsatsen var att följa upp den korttidsterapi som bedrivs vid barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i Östersund samt undersöka om en till två samtal, utifrån ett systemiskt förhållningssätt och till utvalda familjer, kan ge goda upplevda behandlingsresultat och nöjda klienter. Metoden som användes var telefonintervjuer med 21 föräldrar till 20 barn som genomgått korttidsterapi vid BUP Östersund. Intervjuguiden var halvstrukturerad och undersökningsdesignen är därmed baserad på insamling av främst kvantitativ data med viss kvalitativ ansats. Resultatet av uppsatsen visar att behandlingen kan ge goda upplevda resultat och nöjda familjer. Hos majoriteten av barnen hade problemen
minskat/försvunnit och de flesta har inte behövt söka hjälp igen. Alla föräldrar utom en kan tänka sig att rekommendera korttidsterapi till andra. Flera nämner även att de gärna vill ha något fler samtal och betydelsen av att få snabb hjälp. En fortsatt utveckling av korttidsterapin i Östersund skulle kunna vara att se över den problematik som varit exkluderad för korttidsterapi, då flera av de barn som haft mer behov av hjälp hade som sökorsak utåtriktade symtom.
NYCKELORD: Korttidsterapi, systemisk familjeterapi, familjebehandling TITEL: Uppföljning av korttidsterapin vid BUP Östersund
FÖRFATTARE: Therése Falkdalen & Pär Källstrand DATUM: Januari 2008
Förord
Vi vill rikta ett stort tack till de familjer som genom sitt deltagande gjorde denna uppföljning möjlig. Vi vill även tacka BUP i Östersund och då särskilt korttidsgruppen och
läkaresekreterare Marianne Hovdeby för all information och statistik.
Vi vill särskilt tacka vår handledare Ulf Engqvist för sina kommentarer, råd, uttalanden och för att han tagit sig tid och orkat med alla våra frågor.
Innehållsförteckning
1. Inledning... 1
1.1 Bakgrund ... 1
1.2 Barn- och ungdomspsykiatrin i Jämtlands län ... 2
1.3 Systemisk korttidsterapi vid barn och ungdomspsykiatrin ... 2
1.4 Teoretiska utgångspunkter ... 4
1.4.1 Korttidsterapi... 4
1.4.2 Systemteoretisk modell ... 4
1.4.3 Lösningsfokuserad terapi ... 5
1.4.4 Narrativ inriktning... 6
1.4.5 Reflekterande team... 6
1.5 Tidigare forskning inom området... 7
1.5.1 Korttidsterapi som behandlingsform... 7
1.5.2 Resultat från tidigare uppföljningar/utvärderingar... 8
1.5.3 Exkluderingskriterier för korttidsterapi... 11
1.6 Syfte och frågeställningar... 11
2. Metod... 12
2.1 Insamling av information ... 12
2.2 Val av metod ... 12
2.3 Urval... 13
2.4 Tillvägagångssätt inför och vid intervjuerna... 13
2.5 Intervjuguide ... 14
2.6 Bearbetning och tolkning ... 15
2.7 Undersökningens validitet och reliabilitet... 15
3. Resultat... 16
3.1 Bakgrundsdata... 16
3.2 Tema 1 - Före behandlingen... 17
3.2.2 Föräldrars skattning av sitt/sina barns problem... 18
3.2.3 Innan föräldrarna ringde BUP ... 18
3.3 Tema 2 – Behandlingen... 19
3.3.1 Erbjudandet om korttidsterapi... 19
3.3.2 Orsaker till att föräldrarna tackade ja till korttidsterapin ... 20
3.3.3 Korttidsgruppens brev till familjen innan första samtalet... 20
3.3.4 Vilka deltog vid samtalen?... 21
3.3.5 Terapiformer i samtalen ... 22
3.3.6 Föräldrarnas beskrivning av samtalen... 23
3.3.7 Vad var bra respektive mindre bra i samtalen och med behandlarna?... 23
3.3.8 Föräldrarnas skattning av hur de trodde att barnet upplevde samtalen på BUP ... 25
3.4 Tema 3 – Efter behandlingen ... 25
3.4.1 Har familjen sökt hjälp för samma problem igen?... 25
3.4.2 Hur har det gått med barnets problem? ... 26
3.4.3 Föräldrarnas önskemål om de sökte hjälp på BUP igen... 28
3.4.4 Kan föräldrarna rekommendera korttidsterapi? ... 29
3.4.5 Övriga kommentarer från föräldrarna ... 29
4. Diskussion och analys... 29
4.1 Metoddiskussion... 29
4.2 Resultatdiskussion/analys... 31
4.2.1 Tema 1 - Före behandlingen... 31
4.2.2 Tema 2 - Behandlingen ... 32
4.2.3 Tema 3 - Efter behandlingen... 34
4.3 Förslag till fortsatt forskning... 36
4.4 Slutsats ... 36
Referenser ... 37 Bilaga 1. Författarnas informationsbrev till familjen
Bilaga 2. Korttidsgruppens brev/frågor till familjen
Bilaga 3. Intervjuguide
1. Inledning
1.1 Bakgrund
Barn och ungdomars psykiska hälsa har under de senaste åren blivit sämre till skillnad från den kroppsliga hälsan som har förbättrats. Under uppväxten drabbas mellan 10-15 procent av alla barn och ungdomar i Sverige av psykiska problem och söker konsultation hos barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) för dessa problem. Kostnaden för BUP var år 2005 cirka 15 procent av psykiatrins totala kostnader i Sverige. BUP har en hög arbetsbelastning och många barn och ungdomar måste vänta på att få hjälp (SOU 2006:100). Uppföljningsstudier gjorda på BUP har visat att behandlare i allmänhet förväntar sig längre utrednings- och behandlingstider än vad klienterna själva önskat sig. Dessutom visade det sig att besök som blivit slumpvis korta och som av personalen betraktades som misslyckade, påfallande ofta upplevdes som positiva av klienterna själva (Ringborg, 2005).
Under 90-talet skedde det en kraftig ökning av familjer som sökte hjälp på BUP-mottagningar i Sverige. För att klara av denna ökning var man inom BUP tvungna att se över de arbetsmetoder som fanns för att minska kösituationen och göra verksamheten mer effektiv. Därefter började systemisk korttidsterapi att användas på ett flertal BUP-mottagningar i Sverige. Tidigare utvärderingar och uppföljningar har visat att välstrukturerade korttidsterapier kan vara bättre än långtidsterapier. Korttidsterapi är en behandlingsmetod som är kort, fokuserad och
strukturerad. Samtalen med familjen sker med två behandlare och det innefattar ett till fyra samtal, varje samtalstillfälle är något längre än vid ett vanligt samtal (Carlberg, 1998). På BUP i Östersund startade korttidsterapi i form av ett projekt i slutet av år 2000 och är idag en del av verksamheten.
Författarna fick under sin praktikperiod på BUP i Östersund en förfrågan från
korttidsterapigruppen om att följa upp arbetsmetoden i form av en c-uppsats. Liknande
uppföljningar är genomförda på flera BUP-mottagningar i Sverige och bland annat i Östersund.
Att kunna se alternativ och möjligheter för att hitta nya perspektiv och infallsvinklar på de problem man möter är viktigt i det sociala arbetet. För att utveckla det sociala arbetet är det av betydelse att våga prova nya vägar och tankesätt. Det sociala arbetet finns inom många olika områden och en del av socionomens uppgift är att se ur ett helhetsperspektiv, som kan betyda att utforska vilka behandlingsinsatser som förväntas vara gynnsamma för en person eller familj.
En uppföljning av korttidsterapi bör därför anses som ett relevant ämne inom socialt arbete.
1.2 Barn- och ungdomspsykiatrin i Jämtlands län
BUP tillhör Jämtlands läns landsting, avdelningen Barn-kvinna och är en specialistverksamhet inom hälso- och sjukvården. Det är kostnadsfritt att besöka BUP och det krävs ingen remiss för att söka hjälp där. Verksamheten riktar sig till barn och ungdomar mellan 0-17 år samt deras familjer och nätverk. Målen för BUP är att känna igen, förebygga, lindra och bota psykiska besvär hos barn och ungdomar. På BUP arbetar de med en helhetssyn på problemen och med olika arbetssätt som diagnostik och utredning, psykoterapi, psykosociala behandlingsmetoder och pedagogiska metoder. Vanligtvis deltar hela familjen i behandlingen (Johansson, 2007).
Under 2006 var det 1 238 barn och ungdomar som hade kontakt med BUP i Östersund vilket är det högsta antalet sedan de startade sin verksamhet år 1970. Av dessa barn är den största gruppen pojkar 9-10 år och flickor 14-15 år. De vanligaste anmälningsorsakerna är depression, bråkighet, oro och krisproblematik (Olsson, 2006). Enligt läkarsekreterare Marianne Hovdeby på BUP Östersund (personlig kommunikation, 10 december 2007) var könsfördelningen år 2006, 60 procent flickor och 40 procent pojkar.
Det är cirka 45 personer som arbetar på BUP med olika yrkeskategorier såsom psykologer, socionomer, läkare, sjuksköterskor, skötare och sekreterare. Av dessa anställda är tio socionomer, fem män och fem kvinnor. Personalen på BUP arbetar i olika arbetsgrupper så kallade basgrupper, förutom dessa basgrupper finns det specialistgrupper med olika
inriktningar, som exempelvis kring tvångssyndrom (OCD), systemisk korttidsterapi, ätstörningar och en specialistgrupp för utsatta barn. BUP har dessutom en akut- och jourverksamhet som finns tillgänglig dygnet runt (ibid).
1.3 Systemisk korttidsterapi vid barn och ungdomspsykiatrin
Generellt kan korttidsterapi som arbetsmetod se lite olika ut beroende på BUP-mottagning i Sverige. Metoden går ut på korta, strukturerade och fokuserade samtal med familjer. Familjer erbjuds och får själva ta ställning till om de vill ha denna behandling. Om de tackar ja får familjen vanligtvis ett brev med några olika frågeställningar att fundera på inför den första träffen. Detta för att behandlingsprocessen skall starta redan innan det första
behandlingstillfället. Samtalet pågår cirka två timmar och vanligtvis är två behandlare
delaktiga. Behandlarna träffas i korttidsteamet (ofta 4-5 personer) både före och efter samtalet för att reflektera och stödja varandra. Även om familjen inte är nöjd efter dessa samtal avslutas
kontakten med behandlarna och familjen placeras i ordinarie kö/väntelista (Carlberg, 1998, Ringborg, 2005).
Korttidsterapin på BUP i Östersund startade i form av ett projekt i slutet av år 2000. Det är fyra behandlare, tre kvinnor och en man, som ingår i korttidsgruppen idag. Samtliga har lång
erfarenhet inom verksamheten och är legitimerade psykoterapeuter med familjeinriktning.
Antalet inkommande ärenden har varierat över tid. När projektet startade var väntetiden cirka åtta månader till BUP, det gjorde att det fanns många familjer att tillgå (Abrahamsson m.fl., 2002). Köerna är idag minskade eftersom BUP´s klienter innefattas av vårdgarantin, det vill säga att klienter skall få hjälp inom tre månader. Enligt Marianne Hovdeby (personlig kommunikation, 10 december 2007) var medianväntetiden på BUP i Östersund 28 dagar mellan januari och november 2007.
Korttidsgruppen har en fast tid varje vecka för administration, uppföljning, metodutveckling, kamrathandledning och behandling. Under det mötet går teamet igenom nya ärenden och gör en bedömning om ärendet är lämpligt för korttidsterapi (Abrahamsson m.fl., 2002).
Ärenden som är exkluderade för korttidsterapin i Östersund är psykosocial problematik med många samarbetspartners, bedömningar, utredningar, akuta kriser, tonåringar som söker själva, ätstörningar och psykoser (ibid).
Om familjens problematik bedöms vara lämplig för korttidsterapi, ringer en av behandlarna upp familjen för att tillsammans med dem göra en gemensam bedömning om behandlingen är något för dem eller inte. Om familjen tackar ja till korttidsterapi, sänds ett brev till familjen med tre frågeställningar där det även ingår en skattningsskala där familjen får skatta styrkan på sitt problem (bilaga 2) (ibid).
Familjen erbjuds två samtal och varje samtal pågår cirka två timmar med ett avbrott för en fikapaus. Under pausen lämnas familjen ensamma och både familjen och behandlarna har möjlighet att reflektera var för sig (ibid).
Både före och efter samtalet träffas de två behandlare som skall möta familjen tillsammans med de övriga i korttidsgruppen. Genom att lyssna och reflektera på de andras förberedelser
försöker man inspirera och bidra till att utöka behandlarnas mångfald av idéer och hypoteser
för att samtalet skall bli så bra som möjligt. Behandlarna skriver en terapeutisk dagbok där de anger vilken terapiform som används i korttidsterapin och vad de själva tror har bidragit till en positiv effekt samt vad de i efterhand tänkt att de borde gjort annorlunda. Syftet är att leta efter mönster i sitt förhållningssätt i samtalen och att utveckla och förbättra arbetsmetoden inför kommande samtal (ibid).
De teoretiska utgångspunkter och det arbetssätt som korttidsgruppen i Östersund har valt är systemisk familjeterapi, lösningsfokuserad med en salutogen1 och narrativ inriktning.
Reflekterande team används i vissa samtal. För att belysa metodens art kommer dessa teoretiska utgångspunkter att beskrivas under rubrik 1.4. Teorierna kommer till viss del att användas i diskussionen/analysen av intervjuerna. Korttidsterapi finns även med en
psykodynamisk inriktning men den innefattar många fler samtal och är inte den korttidsterapi som följs upp i denna uppsats.
1.4 Teoretiska utgångspunkter
1.4.1 Korttidsterapi
I Sverige började korttidsterapi att användas inom psykodynamisk behandling i mitten av 70- talet. Inom den psykodynamiska korttidsterapin finns det flera olika inriktningar. Förespråkarna för denna modell var Small, Sifneos och Mann. Under samma period växte familjeterapin fram där det var naturligt att insatserna var korta. Minuchin är en av de familjeterapeuter som har haft stort inflytande i Sverige. Han introducerade en modell där hjälpsökande familjer fick erbjudanden om korta, tydligt strukturerade insatser. Trots det positiva resultatet slog
korttidsterapi inte riktigt igenom på grund av att den psykodynamiska korttidsterapin har varit dominerande (Carlberg, 1998). I slutet av 80-talet och i början av 90-talet var familjeterapin mer inriktad på systemiska och socialkonstruktivistiska2 metoder med reflekterande processer (Hansson, Hedenbro, 2001).
1.4.2 Systemteoretisk modell
I familjebehandling/familjeterapi fokuseras på hela familjen som system istället för på barnet och föräldrarna var för sig. Teorierna bakom familjebehandling/familjeterapi är att det bästa sättet att hjälpa ett barn är att man som behandlare stärker hela familjen. En individs beteende
1 Salutogen: ser till faktorer som bidrar till att en människa vidmakthåller och uppnår hälsa (Abrahamsson, Berglund, 2007).
2 Socialkonstruktivistisk: en individ utvecklar sin verklighet utifrån sitt samspel med andra människor (Hansson
är till stor del påverkad av omgivningen och omgivningen i sin tur påverkas av individens beteende. Om samspelet förändras mellan familjemedlemmar kan det bli möjligt för individen att förändras och det påverkar i sin tur hela familjen (Berg, 1994). Inom familjeterapi anses det av många företrädare att systemteori är familjeterapins kärna. Familjen betraktas på många sätt som ett system, förändras en del av systemet påverkas också de andra delarna av systemet (De Shazer, 1994).
Även Wrangsjö och Rudfors (2002) betonar vikten av att i systemiskt tänkande se varje individ i familjen som lika viktig. Centralt i arbetet är att se relationerna som finns mellan
familjemedlemmarna och hur de påverkar varandra. Hur en person i familjen mår påverkar övriga familjemedlemmar vilket i sig gör att familjen kommer i obalans. Varje del är viktig för att skapa helhet. Systemteorin även kallad systemperspektivet eller systemiskt tänkande har fått en stor betydelse inom familjeterapin.
1.4.3 Lösningsfokuserad terapi
När det gäller samspel grundar sig lösningsfokuserad terapi på samma idéer som familjeterapi och systemteori, det vill säga att se individen i sitt sammanhang. I lösningsfokuserad terapi fokuseras det däremot mycket på förändringsprocesser. Lösningsfokuserade korttidsterapeuter arbetar för att konstruera lösningar istället för att lösa problem. Terapeuterna arbetar för att hjälpa klienten att hitta sina egna lösningar genom frågor, bland annat används den så kallade
”mirakelfrågan”. Den hjälper klienten att precisera hur saker och ting kommer att vara
annorlunda då problemet är löst. I lösningsfokuserad terapi är det vanligt att skalfrågor mellan 1-10 används. Syftet med skalfrågorna är bland annat att klienten får en möjlighet att skatta abstrakta saker som är svåra att konkretisera som exempelvis framsteg eller hur stort problemet upplevs (Berg, 1994).
Inom lösningsfokuserad terapi används tre regler:
1. Om det inte är trasigt, låt då bli att laga det 2. Om du vet vad som fungerar, gör då mer av det
3. Om det inte fungerar, upprepa det inte utan gör något annorlunda (ibid, s.30-31).
Enligt Hårtveit och Jensen (2002) är det varken intressant att se hur problemet är idag eller hur det har uppstått utan det är som terapeut viktigt att se på framtiden, där de intressanta
lösningarna finns. Terapeuterna tror inte på att ge ”riktiga” eller korrekta råd till någon familj eftersom familjen själva har lösningen på problemet. Vad som är rätt och riktigt för
klienten/familjen är inte självklart för en annan. Genom att se sina egna lösningar undgår klienten/familjen både motstånd och försvar till skillnad från andra terapier. Det är familjen, inte terapeuterna, som vet inriktningen/målet med behandlingen (Hårtveit m.fl, 2002).
1.4.4 Narrativ inriktning
Inom den familjeterapeutiska traditionen finns en narrativ inriktning. Inom detta synsätt framhålls att vi människor skapar mening i våra liv och genom det formulerar livsberättelser om oss själva och andra. I terapin ses livsberättelsen som en process där individen berättar sin problemfyllda historia för terapeuten. Individen och terapeuten arbetar sedan tillsammans för att få tillgång till en alternativ livsberättelse, fylld av resurser och möjligheter, till motsats mot den problemorienterande (Lundby, 2002).
I terapeutiska sammanhang började narrativ terapi att användas av Michael White och David Epston. I det narrativa arbetssättet utgås det från att individen har många färdigheter,
kompetenser, värderingar, livsmål och förmågor som kan vara till hjälp för dem att ändra sitt sätt att se på sina problem. Individen ses som expert på sitt eget liv även när de söker hjälp hos professionella. Terapeutens uppgift är att utforska och utvidga de berättelser som kommer fram i samtalet (Morgan, 2004).
1.4.5 Reflekterande team
Denna metod växte fram i mitten av 80-talet och har utarbetats av Tom Andersen, tidigare professor i socialpsykiatri vid Tromsö Universitet. Den är influerad av familjeterapeutiska metoder och teorier där helhet, samband och relationer är viktiga delar (Andersen, 2003).
Tom Andersen menade att det som behandlaren skall presentera för familjen vid ett
terapisamtal skall vara ”lagom ovanligt”, det vill säga inte för välbekant eller obekant, då har familjen störst möjlighet till utveckling. Rollen som behandlare i reflekterande team blir annorlunda än vid vanliga terapisamtal. Behandlaren blir endast experten på att leda samtalen medan familjen är den som vet bäst om vad som är möjligt och inte möjligt när det gäller att hantera sitt eget liv. Syftet med metoden är att få familjen att själv ta ansvar för sin egen livssituation (ibid).
Metoden går ut på att en behandlare intervjuar familjemedlemmarna medan någon eller några i teamet observerar samtalet. Det kan ske antingen genom att de som observerar sitter bakom en
envägsspegel eller att de sitter i samtalsrummet och lyssnar på konversationen under tystnad.
Behandlarna som ingår i det reflekterande teamet pratar inte med varandra och ställer inga frågor till familjen under intervjusituationen. Efter en stund kan det reflekterande teamet erbjuda familjen sina tankar om de vill höra dem. Det reflekterande teamet talar med varandra medan familjen lyssnar tillsammans med den behandlare som intervjuar familjen. Reflektionen börjar ofta med att den som reflekterar återger det man hörde. Därefter omformuleras
reflektionen till frågor som familjen kan fundera på. Varje teammedlem kan därmed ge sin version på det definierade problemet och de talar med varandra på ett frågande sätt. Denna procedur ger familjen möjlighet att tänka under tiden de lyssnar till teamets tankar om samtalet.
När de avslutat sina reflektioner får familjen och intervjuaren möjlighet att prata om vilka tankar de fick då de lyssnade på reflektionerna. I reflekterande processer undviker både intervjuaren och de som reflekterar att komma med åsikter och att ge råd till familjen. Det reflekterande teamet arbetar istället med frågor och att aktivt lyssna på vad
familjemedlemmarna säger, för att sedan fortsätta samtala om det som familjen tycker är viktigt (Andersen, 2003).
Metoden har visat sig passa många olika slags familjer, i den livliga och pratsamma familjen skapar den lugn och eftertänksamhet. I den tysta familjen skapar reflekterandet en större möjlighet till funderingar och uttryck av känslor (ibid).
1.5 Tidigare forskning inom området
1.5.1 Korttidsterapi som behandlingsform
Många studier visar att korttidsterapi är en verkningsfull behandlingsmetod. Den ger familjerna snabb och adekvat hjälp och den bidrar till att köerna minskar. Många av de familjer som har fått korttidsterapi har dessutom varit nöjda med den behandlingsinsatsen. Korttidsterapi anses vara ett både ekonomiskt och ett bra alternativ jämfört med längre behandlingsmetoder (Carlberg, 1998, Skogsholm, 1999, Stacy, Allison, Dadds, Roeger, Wood & Martin, 2001, Ringborg, 2005).
Enligt Furman (1997) är korttidsterapi en mycket effektiv metod att hjälpa människor att själva ta kontroll och makt över sin egen situation. Detta genom att terapin fokuserar på familjens egna resurser istället för deras problem. Han menar att man som behandlare måste ha tilltro till människors egen förmåga att själva förändra sin tillvaro. Även Talmon (1990) menar att klienter har goda möjligheter att återhämta sig själva och att själva finna lösningar på sina
problem, dels på egen hand men också genom andra betydelsefulla personer i det sociala nätverket. Han menar att ett samtal kan vara tillräckligt och han har utarbetat en metod som syftar till att maximera effekten av detta samtal. Terapeutens uppgift blir då att ta tillvara klientens egen kraft så att han kan hela sig själv. Terapeuten bör behärska flera olika arbetssätt och får inte fastna endast i en teori eller ett arbetssätt (Talmon, 1990).
Boyhan (2006) anser att terapier med endast ett samtal, så kallade engångsterapier, är mycket verkningsfulla. Han har de senaste tio åren försökt övertyga andra inom området om att engångsterapier kan ge mycket bra resultat och många gånger vara tillräcklig hjälp. I engångsterapier är det viktigt att klienten förstår behandlingsprocessen och att problemet kommer fram. Det fokuseras också på vad som är hjälpfullt ”just nu” för klienten. För att behandlingen skall ge så bra effekt som möjligt ringer behandlaren upp klienten både före och efter samtalet.
Korttidsterapi är en krävande behandlingsform och är en metod som kräver hög kompetens av terapeuterna, både utbildning och mycket erfarenhet är av stor vikt (Talmon, 1990, Carlberg, 1998, Skogsholm, 1999, Ringborg, 2005). Behandlarnas inställning till korttidsterapi är mycket positiv och bidrar till att de som behandlare kan arbeta mer avgränsat och fokuserat. Det
negativa som har framkommit är oftast relaterad till resursbristen och att behandlarna kan känna en press att erbjuda korttidsterapi även i de fall där man tror att behoven kan vara mer omfattande (Landberg, Carlberg, 2000).
I korttidsterapi är frågan om samtalstiden är tillräcklig en ständigt aktuell fråga, vad samtalet bör innehålla och hur den skall bli meningsfull och tillräcklig i mötet med familjen (Carlberg, 1998). I korttidsterapi kan det vara en fördel att ge hemuppgifter, en svårighet med det kan vara att tiden inte räcker till, intentionen om att ge familjen en hemuppgift misslyckas därmed. Det innebär att behandlarna inte lyckas sätta familjen i arbete, utan själva tar på sig att exempelvis ta kontakt med skolan. Terapeuten kan vara inne i det långa processtänkandet och låter familjen berätta om sina problem i lugn och ro och tänker att ”vi får ta det vid nästa samtal” (Ringborg, 2005).
1.5.2 Resultat från tidigare uppföljningar/utvärderingar
Carlberg (1998) gjorde en studie på 101 familjer som genomgått korttidsterapi mellan en till fyra samtal, vid fyra olika BUP-mottagningar i Stockholms län. Uppföljningen genomfördes på
familjerna sex månader efter att behandlingen avslutats. Den studien visade att 84 procent av de sammanlagt 101 familjerna inte har sökt hjälp för samma problem igen. Av de 101
föräldrarna skulle 38 procent både rekommendera den till andra, men även själva välja samma behandling igen. 37 procent skulle rekommendera den till andra, men skulle själva vilja ha en längre behandlingstid. Uppföljningen visade tydligt att korttidsterapi ger ett mycket bättre behandlingsresultat än för ”vanliga samtal” som sker mellan en till fyra gånger.
Skogsholm (1999) utvärderade 17 familjer som deltagit i korttidsterapi vid BUP i Västerås.
Telefonintervjuerna skedde med familjerna tre till fyra månader efter avslutad behandling.
Undersökningen visade att efter kontakten med BUP upplevde 14 av 17 familjer att
omfattningen av deras problem hade minskat. Av familjerna tyckte 94 procent att det hade skett en förbättring genom att problemet försvunnit, minskat eller blivit mer lätthanterligt efter kontakten med BUP. Av de 17 familjerna tyckte 13 (76 %) av dem i efterhand att de var övervägande positiva till samtalen de fått. Tre av familjerna var mer tveksamma och en familj var negativ till behandlingen. Både Carlberg (1998) och Skogsholm (1999) belyser att
fokuserade och strukturerade korttidssamtal är bättre än fem ”vanliga” samtal. Bäst resultat blir det om båda föräldrarna deltar i samtalet. Det har även visat att det blivit ett mer positivt utfall då papporna varit engagerande i kontakten. Detta har även gällt oberoende om familjen varit separerad eller inte.
Slutsatsen av en studie som genomfördes på en barn- och ungdomsklinik i Australien av Stacy m.fl. (2001), där föräldrarna som deltog i korttidsterapi intervjuades både tre månader och tolv månader efter avslutad behandling, visade att korttidsterapi varit en mycket positiv upplevelse för de flesta föräldrar som deltagit. Av föräldrarna tyckte 73 procent att korttidsterapin, fortfarande efter tolv månader, bidragit till positiva förändringar för familjen. Föräldrarna upplevde att de hade förändrat sitt beteende i sin föräldraroll och att de nu såg saker på ett annorlunda sätt. Föräldrarna har blivit mer fokuserade på barnen, mer empatiska och fått bättre tålamod. De tycker också att de har blivit bättre på att kommunicera och lyssna på sina barn.
Skogsholms (1999) studie visar att många föräldrar upplever sig också ha fått bekräftelse på att de gör eller tänker rätt kring sina barn. Det har bidragit till att de har blivit tryggare i sin
föräldraroll.
Många undersökningar har också visat att ju fler besök en familj har gjort desto bättre blir behandlingsresultatet (SOU 1998:31, Carlberg, PT, 1998). Föräldrars negativa upplevelser
kring korttidsterapi är att behandlingen varit för kort och att det finns brister i uppföljningen.
De tycker också att de har fått för lite feedback på hur andra problem, än det problem de sökt för, kan hanteras. De tycker inte heller att de fått hjälp eller blivit uppmuntrade till att kontakta andra hjälpinsatser när det funnits behov av det (Stacy m.fl., 2001).
Den långa väntetiden på BUP i Sverige som ibland kan vara flera månader eller upp till ett halvår kan göra att en del föräldrar ”desperat” väljer korttidsterapi. Detta för att de upplever att de måste få snabb hjälp och upplever sig inte ha något val att välja andra terapiformer. Endast 17 procent av familjerna uppger att de valde korttidsterapi på grund av att det är en kort behandlingsform (Carlberg, 1998). Hälften av familjerna i Carlbergs (1998) studie och tio av 17 familjer i Skogsholms (1999) studie valde korttidsterapi för att få snabb hjälp och att slippa stå i kö.
I gruppen med positivt utfall i Carlbergs (1998) studie, skulle 68 procent av familjerna vilja ha mer hjälp om de skulle söka igen. Trots detta skulle nästan alla i denna grupp rekommendera korttidsterapi till andra. Av de 24 familjer som hade ett mer negativt utfall ville cirka hälften av familjerna ha en mer omfattande behandling. De ansåg att samtalsformen var dålig, de var missnöjda med innehållet, tyckte att tiden var för kort och upplevde att de inte fick adekvat hjälp (Carlberg, 1998).
Skogsholm (1999) anser att det kanske inte alltid framgår för familjerna att det rör sig om en begränsad terapiform när de får en förfrågan om korttidsterapi. Hennes studie från Västerås tyder på det, då 41 procent av familjerna inte förstod att det handlade om en begränsad insats.
Det finns inte något entydigt svar på varför det har blivit så. Några av orsakerna tycks vara att familjen är i kris och bara ”tar det första bästa” utan att egentligen förstå behandlingsmetoden.
Det kan också vara så att behandlarna har varit otydliga i sin information/kontakt med familjerna. Att tydligt informera familjen om dennes valmöjligheter av behandlingsmetoder, istället för att vara styrd av resurserna är viktigt. Korttidsterapi bör inte betraktas som en nödlösning eller ett andrahandsalternativ utan kan många gånger vara en väldigt bra och
lämpligt behandlingssätt. I korttidsterapi läggs mycket över på familjerna att avgöra om detta är en lämplig terapiform för dem eller ej. Frågan är om en familj som är i kris och har ett stort behov av hjälp själv kan avgöra vilken behandlingsform som är bäst för dem?
I de familjer som inte har haft så bra utfall av korttidsterapi har familjerna haft svårt att definiera problemet. Problemen kan ha varit diffusa, svåra att formulera eller handla om
”multiproblem”. Om problemen inte kommer fram i samtalen är det svårt att hjälpa familjen.
En fjärdedel av de tillfrågade familjerna tyckte att problemen inte kom fram tillräckligt i samtalen. I korttidsterapi måste både föräldrar och behandlare därför ta ansvar för att problemen kommer fram (Carlberg, 1998). I vissa fall hinner inte problemen synliggöras på grund av den begränsade tiden, vilket gör att familjerna söker hjälp igen (Carlberg 1998, Stacy m.fl., 2001).
1.5.3 Exkluderingskriterier för korttidsterapi
Den problematik som har varit exkluderad för korttidsterapi enligt Carlbergs (1998)
uppföljning har varit: anorexi, psykostecken, suicidrisk, misstanke om misshandel, sexuella övergrepp, tonåringar som själva tagit kontakt samt utredning på begäran av myndighet. Det har varit en verksam behandlingsform för problem i föräldrarollen, andra relationsproblem samt intrapsykiska (t.ex. ångest, depression) problem. Slutsatsen av Carlbergs (1998)
uppföljning visade att beteendestörningar, långvariga skolproblem, sviktande föräldraansvar och otydligt formulerade uppdrag inte är passande för korttidsterapi.
Enligt Talmon (1990) är engångsterapi inte lämpligt för dem som har neuropsykiatriska problem. Denna terapiform passar inte heller för problem som hypokondri, ätstörningar, kronisk smärta och uppmärksamhetsstörningar. Människor som har psykoser eller självmordstankar är inte heller lämpade för denna metod. I Stacy m.fl. (2001) studie blev slutsatsen att vissa problem som t ex sexuella övergrepp, beteendestörningar kräver mer behandlingstid än vad korttidsterapi kan erbjuda.
1.6 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna uppsats har varit att följa upp den korttidsterapi som bedrivs vid barn- och ungdomspsykiatrin i Östersund och att undersöka om en till två samtal, utifrån ett systemiskt förhållningssätt till utvalda familjer, gett goda upplevda behandlingsresultat och därmed nöjda familjer.
Frågeställningarna är indelade i tre teman:
1. Före behandlingen med frågor kring familjens problem 2. Frågor kring själva behandlingen och samtalen
3. Avslutande frågor som berör tiden efter behandlingen
Under varje tema finns vidare frågor i intervjuguiden (bilaga 3).
2. Metod
2.1 Insamling av information
För att hitta material till tidigare forskning och teoretiska utgångspunkter användes olika databaser via Mittuniversitetets bibliotek. Dessa databaser var: Academic search elite, CSA Social Sciences, LIBRIS, MIMA och Internet. Sökorden som valdes utifrån syftet var: short- term psychotherapy, family therapy, solution focused, single-session therapy, korttidsterapi, lösningsfokuserat, systemisk familjeterapi och familjebehandling.
2.2 Val av metod
För att besvara syftet och frågeställningar genomfördes telefonintervjuer med föräldrar till barn som genomgått korttidsterapi vid BUP i Östersund. Intervjuerna skedde via telefon dels för att personliga intervjuer med föräldrarna bedömdes vara mer tidskrävande och svårare att praktiskt genomföra. Men också på grund av att telefonintervju användes vid tidigare undersökning på BUP Östersund. Enligt Jacobsen (2007) har telefonintervjuer en positiv sida, förutom att den är kostnadsbesparande, har den en anonymiserande form. Den kan bidra till att intervjuareffekten minskas, det vill säga att respondenten inte påverkas lika mycket av intervjuarens
förhållningssätt.
Vår studie anges i arbetet som en uppföljning och inte som en utvärdering. Detta på grund av att en uppföljning sker löpande och avser i detta fall förhållandet mellan myndigheter och dess klienter. En utvärdering ger en mer samlad bedömning av en viss verksamhet och resultaten jämförs ofta mot något, exempelvis kan insatsen jämföras gentemot effekt och/eller kostnad (Vedung, 1998).
Eftersom uppföljningen var en beställningsstudie från BUP i Östersund användes en tidigare utformad intervjuguide (bilaga 3), som kommer presenteras närmare under rubriken 2.5
intervjuguide. Resultatet kommer till viss del att jämföras med tidigare forskning men inte med BUP i Östersunds tidigare uppföljning. Detta på grund av tidsbegränsning, utrymmesbrist i uppsatsen samt att vi inte ville bli påverkade av tidigare resultat vid vår analys.
Förutom datainsamlingen som skedde via telefonintervjuer valde vi även att granska den terapeutiska dagboken för att försöka hitta mönster i behandlarnas arbetssätt och eventuellt få vetskap om vilken/vilka terapiformer/metoder som gav goda behandlingsresultat.
Undersökningsdesignen är baserad på insamling av främst kvantitativa data med viss kvalitativ ansats eftersom intervjuguiden är halvstrukturerad med en kombination av både öppna och fasta svarsalternativ.
2.3 Urval
De familjer som genomgått korttidsterapi vid BUP i Östersund har tidigare blivit uppföljda till sista maj 2005. Från juni 2005 till april 2007 var det totalt 32 familjer som fick erbjudande om korttidsterapi. Av dessa 32 var det nio familjer som tackade nej eller bedömes som inte
lämpliga för korttidsterapi när behandlaren ringde upp familjen.
Till denna uppföljning valdes samtliga familjer som genomgått korttidsterapi perioden juni 2005 till april 2007. Det handlade om sammanlagt 24 barn och ungdomar från 23 familjer, ett syskonpar ingick där båda räknades som klienter. I de fem fall där föräldrarna var skilda och båda deltog i behandlingen, skickades brev med en förfrågan om deltagande till bägge
föräldrarna, vilket gjorde att 28 föräldrar hade kunnat ingå i uppföljningen. Efter brevet svarade tre föräldrar via e-post att de inte ville delta, tre tackade nej när de blev uppringda för intervju och en förälder var bortrest. Det innebar att av de tillfrågade var det 21 föräldrar (75 %), till 20 barn, som var villiga att delta i uppföljningen, sex pappor och 15 mammor. Av de 21
föräldrarna var det två skilda familjer som ingick, det innebar att sammanlagt 19 familjer deltog i uppföljningen.
2.4 Tillvägagångssätt inför och vid intervjuerna
Innan intervjuerna informerades författarna av korttidsgruppen i Östersund, både allmänt kring tidigare tillvägagångssätt samt vilka familjer som skulle vara aktuella i uppföljningen.
Författarna till uppsatsen var båda timanställda och arbetade inom verksamheten under
perioden när uppsatsen skrevs, vilket innebar att vi hade tillgång till journaler, därför behövdes ingen ansökan om tillstånd från forskningsetiska kommittén.
Till samtliga föräldrar skickades ett brev (bilaga 1), som blev godkänt av BUP verksamheten, där föräldrarna blev tillfrågade om de kunde tänka sig att delta i en uppföljning av den
korttidsterapi som de genomgått vid BUP i Östersund. I brevet informerades om syftet med uppföljningen, frivilligheten i deltagandet, att intervjupersonen när som helst kan avbryta intervjun samt att ingen skall kunna kopplas till resultatet i uppföljningen. De forskningsetiska principer som Kvale (1997) anger är därmed följda.
En förberedande undersökning, det vill säga en pilotstudie som syftar till att pröva
undersökningsinstrumentet i en liten skala gjordes innan första intervjun (Olsson, Sörensen 2007). Syftet var dels att pröva frågorna innan intervjuerna, men också att testa att intervjua via telefon. Båda författarna genomförde var sin provintervju, dels med högtalartelefon men också via headset. I provintervjuerna tyckte respondenterna att ljudet inte var tillfredsställande när högtalartelefon användes. Därför valdes headset under själva intervjuerna något som
underlättade att föra anteckningar för den som intervjuade. Provintervjuerna ingick inte i uppsatsen. Antalet respondenter delades därefter jämnt upp mellan oss. Telefonintervjuerna genomfördes var för sig under november månad från BUP i Östersund. Den förälder som svarade i telefon vid intervjutillfället var den som blev tillfrågad om den var villig att ställa upp för intervju. I intervjuguiden skrevs svaren in för hand så utförligt som möjligt för att sedan analyseras närmare. Vid frågorna i intervjuguiden där det finns flera svarsalternativ har dessa inte lästs upp för föräldrarna, utan de är kategoriserande utifrån respondenternas svar. För att hinna anteckna så mycket som möjligt av föräldrars uttalanden bad intervjuarna ibland om en paus i samtalet. Intervjuerna varade mellan 20-40 minuter.
2.5 Intervjuguide
Intervjufrågorna, förutom de av oss tillagda, var redan färdigställda och är använda vid tidigare uppföljningar, bland annat av Carlberg (1998) men också vid BUP i Östersund. Intervjuguiden är uppdelad i tre teman: före behandlingen, behandlingen och efter behandlingen (bilaga 3).
Intervjufrågorna var halvstrukturerade som av Lantz (2007) beskrivs som frågeområden i bestämd följd med en kombination av öppna och fasta svar.
Till vissa frågor fanns förvalda svarsalternativ för att materialet lättare skulle kunna analyseras.
Några frågor var också utformade i skattningsskalor där föräldrarna skulle gradera från 1 till 10, de högre värdena på skalan innebar mer påfrestning än de lägre.
Till intervjuguiden tillfördes av författarna tre egna frågor som dels handlade om brevet/frågorna som skickades ut innan första samtalet, vad föräldrarna tyckte var bra
respektive mindre bra i samtalen och med behandlarna. Brevet tas upp både i tidigare forskning och i BUP Östersunds egen beskrivning på hur de går tillväga i korttidsterapi. Därför ansåg vi att det vore intressant att få kännedom om föräldrars uppfattning om brevet. Vad gäller
frågorna om vad som var bra respektive mindre bra med samtalen och behandlarna tillfördes de
dels för att få en tydligare bild på föräldrars upplevelse av samtalen och behandlarna. Men också för att dessa frågor eventuellt skulle kunna förstärka syftet med uppsatsen.
2.6 Bearbetning och tolkning
Eftersom uppsatsen hade både en kvantitativ och kvalitativ del genomfördes
sammanställningen av data i två steg. Den kvantitativa delen fördes in i tabeller som
utformades efter intervjuguidens svarsalternativ. I den kvalitativa delen skrevs varje fråga ut gemensamt av författarna för vidare bearbetning och tolkning. För att komma ihåg så mycket som möjligt av intervjuerna har vi gemensamt efter varje telefonintervju gått igenom
föräldrarnas svar och därefter kodat de olika svarsalternativen. All sammanställning av
resultatet har skett gemensamt. Analysen av resultatet är delvis jämförd med tidigare forskning och uppges under rubriken 4.2 resultatdiskussion/analys.
2.7 Undersökningens validitet och reliabilitet
Både hög validitet och reliabilitet är nödvändigt för att få tillförlitliga resultat. Validitet beskriver om studien har mätt det som undersökningen utgav sig för att mäta och inte något annat. Reliabilitet beskriver om studien är tillförlitlig och om det gjorts korrekta mätningar (Larsson, Lilja & Mannheimer, 2005).
När det handlar om validitet är urvalet av enheter av stor vikt, det vill säga att rätt personer har intervjuats (Jacobsen, 2007). Samtliga som genomgått korttidsterapi på BUP i Östersund, som inte redan genomgått en uppföljning, valdes ut för denna uppsats. Eftersom samtliga valdes ut har inte de som arbetar med korttidsterapi valt ut vilka som skall intervjuas. Risken med det skulle annars kunna vara att intervjupersoner med främst positiva erfarenheter väljs ut.
Svarsprocenten från de tillfrågade föräldrarna blev 75 procent. Enligt Jacobsen (2007) är procenttal över 70 procent mycket bra.
Intervjuguidens validitet stärks av att den, förutom våra egna frågor, är använd vid tidigare uppföljningar. Intervjufrågorna besvarar vårt syfte/frågeställningar och flera frågor behandlar samma ämne. Resultatet i uppföljningen är i diskussionen/analysen jämförd med tidigare forskning och har visat på liknande resultat, vilket ger ökad validitet.
Eftersom tidigare forskning visar på liknande resultat tyder det på att mätningarna är korrekta och tillförlitliga, vilket i sig ger hög reliabilitet. Kodningen av både de öppna och fasta svarsalternativen gjordes gemensamt för att de skulle tolkas lika och ge ett tillförlitigare
resultat. Vi letade även tillsammans efter centrala begrepp och återkommande uttalanden i materialet. Materialet har av oss båda granskats ett flertal gånger.
Att måttet är stabilt och inte störs av variationer av tid, plats och intervjuare är av stor vikt vid hög reliabilitet. Alla intervjuer är genomförda från BUP och de flesta intervjuer skedde på eftermiddagar. I de fall föräldrarna hade svårt att genomföra intervjuerna när vi ringde upp bokades en ny intervjutid. Reliabiliteten stärks även av att intervjuguiden var halvstrukturerad vilket gör att föräldrarna fått samma frågor i ordningsföljd och har ställts på ett liknande sätt (Larsson, Lilja, Mannheimer, 2005).
3. Resultat
Redovisningen av resultatet från intervjuerna följer intervjuguidens uppdelning i tre teman, före behandlingen, behandlingen och efter behandlingen. Resultatet presenteras både i tabellform och i beskrivande text av kvalitativa data och delas till viss del upp i kön och antal månader från besökstillfället. Svarsalternativen som finns angivna i en del av tabellerna är densamma som de förvalda svarsalternativ som finns i intervjuguiden (bilaga 3). Föräldrarna har inte under intervjuerna fått kännedom om de olika svarsalternativen som fanns, utan de är kodade av oss efteråt. Vid de tillfällen när ett svarsalternativ inte har nämnts har det uteslutits från tabellen. Därför kan vissa svarsalternativ saknas vid en jämförelse mellan intervjuguiden och tabellerna.
3.1 Bakgrundsdata
Nedanstående tabell visar kön och barnets ålder söktillfället på BUP.
Tabell 1. Barnets ålder och kön (n=20)
Kön Antal % Min. ålder Max. ålder Medelålder
Flicka 13 65 5 17 11
Pojke 7 35 6 13 10
Könsfördelningen är något ojämn då flickorna utgör 13 av samtliga 20 barn. Medelåldern för hela gruppen är 10,5 år.
3.2 Tema 1 - Före behandlingen
3.2.1 Sökorsak
Nedanstående tabell visar vad sökorsaken/problemet var när föräldrarna sökte hjälp på BUP.
Sökorsaken är angiven utifrån föräldrarnas beskrivning av barnets symtom och
svarsalternativen är kodade utifrån hur föräldrarna beskrivit barnets problem/symtom. I vissa fall har föräldrarna uppgett att barnen har flera problem, därför kan flera alternativ vara angivna för samma barn. I sju fall var två alternativ angivna och i ett fall var tre alternativ angivna. För de skilda föräldrarna som intervjuades för samma barn hade föräldrarna i ett fall angett samma svarsalternativ medan de andra föräldrarna skilde sig åt i ett av svaren.
Procenttalen som anges i tabellen avser andelen av det totala antalet angivna problem.
Tabell 2. Sökorsak/vad var problemet innan familjen sökte hjälp
Sökorsak Flickor Pojkar Antal %
Problem i skolan (t.ex. inlärnings- och kamratproblem) 3 3 6 19 Intrapsykiska problem (inåtvända problem och psykosomatiska) 9 5 14 45
Föräldraproblem (vårt barn bekymrar oss) 1 1 2 7
Relationsproblem i familjen (ej utifrån föräldrarollen) 2 1 3 10
Utåtriktade symtom (bråkighet, skolk m.m.) 3 3 6 19
Totalt: 18 13 31 100
I svarsalternativet problem i skolan skall föräldrarna ha nämnt ordet skola. De barn vars föräldrar uppgav att de hade skolproblem beskrevs i tre fall att barnet hade det ”jobbigt” i skolan. Andra orsaker var konflikter med andra, olämpliga kamrater och att barnet inte trivdes i skolan och/eller hade svårt med inlärning.
Intrapsykiska problem innefattar oro, ångest, depressioner och krisreaktioner (ej akuta) eftersom dessa olika problem ofta ger intrapsykiska symtom. När det gäller intrapsykiska problem som var den största gruppen, har sju av föräldrarna nämnt att deras barn varit oroliga, fyra sade att deras barn hade sömnsvårigheter, tre tyckte att deras barn var deprimerade. Andra orsaker hos tre barn var psykosomatiska symtom som ont i magen, migrän och huvudvärk.
Självmordsförsök, ångest, ledsenhet och matvägran nämndes också av föräldrar som annan problematik.
När det handlar om utåtriktade symtom beskriver tre föräldrar att deras barn har problem med aggressioner och tre föräldrar anger att deras barn hamnar i konflikter.
3.2.2 Föräldrars skattning av sitt/sina barns problem
Vid frågan hur föräldrarna skattade problemet vid söktillfället, på en skala från 1-10, där 1 stod för ”inga problem” och 10 för ”mycket stora problem” är medianen 8. Lägsta värdet var 1, i övrigt var de vanligaste skattningarna: sex personer som skattade värde 8 respektive 10, fyra som skattade 7 och två föräldrar som skattade 3. Medianvärdet låg nära varandra när det gäller mammor och pappors svarsalternativ, pappors medianvärde var 7,5 och mammors 8.
3.2.3 Innan föräldrarna ringde BUP
Tabellen visar vad föräldrarna svarade på frågan om hur de pratade om problemet/problemen innan de ringde BUP.
Tabell 3. Hur pratade föräldrarna om problemet innan de ringde BUP
Svarsalternativ Antal %
1. Hjälpbehov 10 48
2. Andra sa att vi borde söka 3 14
3. Vi undrade var man kunde få hjälp 0 0
Svarsalternativ 1 + 2 6 28
Svarsalternativ 1 + 3 2 10
Totalt: 21 100
Innan föräldrarna bestämde sig för att kontakta BUP har de flesta (86 %) diskuterat själva om de behövde hjälp eller om de skulle kunna klara sig själva. Hos 14/19 familjer är det mamman som har kontaktat BUP vid första tillfället. I de övriga fem familjerna har det varit andra instanser, som exempelvis elevhälsan eller vårdcentral som kontaktat BUP, i inget fall är det pappan som har ringt in. Hälften av papporna som deltog i uppföljningen uttalade att innan de kontaktade BUP tyckte de att det var ”lite skämmigt” och främmande för dem att söka hjälp.
I familjer där det var andra som sa att de borde söka hjälp, nämndes bland annat lärare, socialtjänst och sjuksköterska. De två föräldrar som undrade vart man skulle söka hjälp var osäkra på vart de skulle kunna få hjälp för sitt barn.
Det som gjorde att föräldrarna bestämde sig för att kontakta BUP var för 52 procent att de inte stod ut längre med situationen, i 33 procent var det andra som sa att de borde söka hjälp för sitt barn på BUP. I tio procent av familjerna var det både att de inte stod ut längre och att andra
sade att de borde söka hjälp. I ett fall var det en konkret situation som gjorde att familjen kontaktade BUP.
3.3 Tema 2 – Behandlingen
3.3.1 Erbjudandet om korttidsterapi
Innan familjen erbjöds korttidsterapi ringde en av behandlarna upp familjen och berättade vad behandlingsformen innebar och stämde av om det var en lämplig behandling för dem. Tabellen visar om det för familjen blev tydligt vad korttidsterapin innebar och vilka andra alternativ som fanns.
Tabell 4. Blev det tydligt vad korttidsterapin innebar och vilka andra alternativ som fanns?
Förälder Ja Nej Vet ej
Blev det tydligt vad Mamma 12 2 1
behandlingen innebar? Pappa 5 1 0
Totalt & procent: 17 (81 %) 3 (14 %) 1 (5 %)
Fick ni veta vilka Mamma 4 8 3
alternativ som fanns? Pappa 1 5 0
Totalt & procent: 5 (24 %) 13 (62 %) 3 (14 %)
Tabellen visar att det blev tydligt vad behandlingen innebar (81 %). Det var inte några större skillnader mellan mammor och pappors svar. För 80 procent av mammorna och för 83 procent av papporna blev det tydligt vad behandlingen innebar.
Av föräldrarna upplevde 62 procent att de inte fick veta vilka andra alternativ som fanns. När det gäller skillnaden mellan mammor och pappor, svarade 53 procent av mammorna och 83 procent av papporna att de inte fick veta några andra alternativ när de blev erbjudna
korttidsterapi.
3.3.2 Orsaker till att föräldrarna tackade ja till korttidsterapin
Tabellen nedan visar vad det var som gjorde att familjen tackade ja till korttidsterapi.
Tabell 5. Vad gjorde att föräldrarna tackade ja till korttidsterapi
Av föräldrarna var det 62 procent som valde att tacka ja till korttidsterapi för att de skulle få snabb hjälp, av dessa var det tre personer som även ansåg att kort behandling borde räcka. Två av föräldrarna som svarade att de behövde snabb hjälp sade även att de valde det alternativ som erbjöds. Även när det gäller svarsalternativet annat svarade föräldrarna att de valde det
alternativ som erbjöds, de kände inte till något annat. Detta gör att sammanlagt åtta personer, det vill säga 38 procent, tackade ja till korttidsterapi för att de valde det alternativ som erbjöds.
3.3.3 Korttidsgruppens brev till familjen innan första samtalet
Samtliga familjer som deltog i korttidsterapi fick ett brev hemskickat innan första besöket (bilaga 2). Tabellen visar om familjen diskuterade frågorna innan besöket och om frågorna togs upp i första samtalet. Tabellen är uppdelad i antal månader efter första besökstillfället, det vill säga besöket skedde för 0-12 månader respektive 12-29 månader sedan.
Tabell 6. Brev/frågor innan besök
0-12 mån. 12-29 mån. Antal %
Diskuterade ni frågorna Ja 3 8 11 53
innan ni kom på Nej 0 3 3 14
ert första besök? Vet ej 2 5 7 33
Totalt: 5 16 21 100
Togs sedan frågorna Ja 3 4 7 33
upp i första samtalet? Nej 0 3 3 14
Vet ej 2 9 11 53
Totalt: 5 16 21 100
Svarsalternativ Antal %
1. Kort behandling borde räcka 2 10
2. Snabbt: ville inte vänta längre 10 48
Svarsalternativ 1 + 2 3 14
3. Annat 6 28
Totalt: 21 100
Av föräldrarna kommer 47 procent inte ihåg eller svarade nej på om de diskuterat frågorna innan första besöket.
Vid frågan i intervjuguiden på hur det var för familjen att svara på frågorna i brevet kommer 71 procent inte ihåg hur det var att svara på dessa eller var osäkra på om de diskuterat dem innan första samtalet. Av de 29 procent som kommer ihåg hur det var att svara på frågorna var det flera föräldrar som menade att de diskuterat frågorna innan besöket och att det satte igång tankarna. En förälder nämner att det var bra att skicka ut ett brev innan.
När det gäller hur frågorna togs upp av behandlarna i första samtalet skiljer sig föräldrarnas svar åt beroende på hur länge sedan samtalet ägde rum. Av de 76 procent som genomgått korttidsterapi för 12-29 månader sedan hade många svårt att komma ihåg om frågorna togs upp i första samtalet. En förälder nämnde att brevet kanske inte var nödvändigt men att det kan vara en bra starthjälp och ett bra stöd för behandlarna.
3.3.4 Vilka deltog vid samtalen?
När det gäller vilka som deltog vid samtalen var båda föräldrarna med i 72 procent av samtalen. Sex av föräldrarna var skilda och när det gäller de skilda föräldrarna deltog både mammorna och papporna i fyra av de sex familjerna. Två pappor kunde ej delta av olika skäl.
Det innebär att i 17 procent av samtalen deltog mamma och barn. I elva procent av samtalen deltog mamma, barn och någon annan som till exempel syskon, styvpappa eller moster. I inget samtal deltog pappa och barn.
Av de som deltog var det tre familjer som hade ett samtal, de övriga hade två. Fyra föräldrar skulle ha velat att någon mer skulle ha deltagit i samtalen. Här nämns pappan, kontaktfamiljen, barnpsykolog och hela klassen. Av föräldrarna var det 81 procent som tyckte att inte någon fler skulle ha deltagit. En del föräldrar har här kommenterat att för många deltog i samtalet. Vid några av samtalen har tre behandlare deltagit, då som reflekterande team.
3.3.5 Terapiformer i samtalen
Efter varje samtal i korttidsterapi uppger behandlarna i den terapeutiska dagboken vilken terapiform som har använts i respektive samtal. Detta visas i nedanstående tabell. Flera olika terapiformer kan ha använts under samma samtal, vilket förklarar det totala antalet
terapiformer/metoder. Tre familjer deltog i ett samtal och 16 familjer hade två samtal, vilket innebar att det totala antalet samtal blev 35 stycken.
Tabell 7. Terapiform/metoder som användes i samtalen
Co terapeuter Eklektiskt Reflekterande Övrigt
Samtal 1 15 11 5 4
Samtal 2 13 11 4 2
Totalt: 28 22 9 8
I de flesta samtalen använder behandlarna ett eklektiskt förhållningssätt de vill säga att flera olika teoretiska utgångspunkter och metoder används. I vissa samtal används reflekterande team medan i andra samtal är de båda terapeuterna lika aktiva i samtalet med familjen så kallade co terapeuter. När det gäller de övriga terapiformerna innefattar dessa tejping3, språksystemiskt4, externalisering5, narrativt och familjeterapeutiskt arbetssätt. Vid några tillfällen under intervjuerna nämnde föräldrarna något om metoden/terapiformen. Tre föräldrar nämnde att det var bra med reflekterande team. En av dessa tyckte att det kändes ovant men att det ändå fungerade bra. Två föräldrar som intervjuades beträffande samma barn var mer kritiska till reflekterande team, de förstod inte varför det var så många med i samtalet. De uttalade att det blev otydligt varför de andra behandlarna var med i samtalet och att det blev en olustig stämning.
3 Tejping: leksamtal där barnet konstruerar rum, vägar m.m. med hjälp av tejpremsor (Soltvedt, 2005).
4 Språksystemiskt: genom språket skapar vi mening, både genom uttalade och outtalade samtal och i interaktionen med andra och inom oss själva (Anderson, 1999).
5 Externalisering: problemet objektifieras och beskrivs utifrån istället för något som finns inom personen
3.3.6 Föräldrarnas beskrivning av samtalen
Tabellen visar vad föräldrarna har beskrivit, beträffande vad de minns när de tänker tillbaka på samtalen. Det kan hänföras till något som behandlarna sagt, mötet med behandlarna eller de yttre ramarna och processen i samtalen.
Tabell 8. Vad minns föräldrarna från samtalen
Svarsalternativ Antal %
1. Yttre ramar beskrivs 7 33
2. Detaljer i vad behandlarna sa 2 10
3. Familjens reaktioner, uttalanden 3 14
Svarsalternativ 1 + 3 1 5
Svarsalternativ 2 + 3 1 5
4. Processen/mötet 7 33
Totalt: 21 100
När det gäller de yttre ramarna minns föräldrarna i två fall att reflekterande team användes. En av föräldrarna beskriver att reflekterande team var ovant men båda föräldrarna tyckte att det fungerade bra. Två föräldrar minns att de i samtalet delade upp sig och pratade var för sig.
Andra kommer ihåg att de fick fika, att barnet fick rita och att alla fick prata i samtalet. En förälder tyckte att upplägget inte passade dem alls och att det var för många personer med i samtalet. I denna familj användes reflekterande team som metod.
När det handlar om familjens reaktioner och uttalanden har föräldrarna bland annat beskrivit att de känt sig stärkta efteråt och att det varit bra att barnen fått prata om vad de kände. Två föräldrar minns speciellt att behandlarna sade ungefär samma sak som de själva brukar säga till sina barn, fast på ett annat sätt vilket var positivt för dem.
När det gäller processen och mötet minns föräldrarna att det var skönt att prata med någon som förstod deras problem samt att det var positivt att de fick bekräftat att deras barns beteende var normalt. Två föräldrar var mer kritiska och tyckte inte att samtalet gav något.
3.3.7 Vad var bra respektive mindre bra i samtalen och med behandlarna?
Här följer några sammanfattande kommentarer om vad föräldrarna tyckte var bra respektive mindre bra i samtalen. De flesta föräldrarna var allmänt nöjda med samtalen och det som nämndes som positivt var:
♦ En lugn bra miljö
♦ Enkelt och tydligt med bra struktur
♦ Alla blev lyssnande på och fick prata samt att barnet var i fokus
♦ Problemet blev normaliserat, föräldrarna fick förståelse över sitt barns problem
♦ Duktiga och vänliga behandlare, bra att de var två
♦ Bra att behandlarna och familjen delade upp sig
♦ Fika, här fanns tid för att koppla av och familjen fick tillfälle att prata själva
♦ Tiden på samtalet var lagom långt
♦ Fick verktyg att jobba med av behandlarna
Två familjer var missnöjda med samtalen och sammanlagt var det 48 procent av föräldrarna som uttalade något som de tyckte var mindre bra i samtalen, 52 procent kunde inte nämna något som var mindre bra. Det som nämndes som mindre bra var:
♦ Att det var för få samtal, kom en bit på vägen men fastnade efter ett tag
♦ För många personer deltog i samtalet, svårt för barnet att öppna sig då
♦ Korttidsterapi var fel metod för oss
♦ Samtalet gav ingenting
♦ Ville ha fler konkreta råd och tips från behandlarna
♦ En av behandlarna var inte så bra, gav för mycket generella exempel
♦ Borde haft ett samtal först där endast föräldrarna deltog
När det handlar om vad föräldrarna tyckte var bra respektive mindre bra med behandlarna i samtalen tyckte nästan alla föräldrar att terapeuterna var duktiga i sitt arbete. De uppfattades som lugna, vänliga, tillmötesgående, lyhörda och fantastiska. Andra kommentarer från föräldrarna var:
♦ Att de var duktiga att prata med barn och läsa av när inte barnet orkade mer
♦ De kompletterade varandra och var samspelta
♦ Bra att det var en manlig och kvinnlig behandlare, hade olika synvinklar
♦ Gav konkreta råd, tips och egna exempel
♦ Var klara och tydliga samt förtroendefulla
Av föräldrarna var det 33 procent som uttalade att något var mindre bra med behandlarna. De övriga kom inte på något som var mindre bra med behandlarna. De kommentarer som nämndes som mindre bra var:
♦ Drog för enkla slutsatser och tyckte att behandlarna gav för få tips/råd
♦ Otydligt vad man skall uppnå och vad syftet var med reflekterande team
♦ Behandlarna tog inte problemet på allvar
♦ Retade sig på en del vad behandlaren sa
♦ En behandlare var mindre bra
3.3.8 Föräldrarnas skattning av hur de trodde att barnet upplevde samtalen på BUP I en av uppföljningarna deltog inte barnet i samtalen vilket betyder att 19 barn är aktuella i denna fråga. När det gäller skattningen på hur föräldrarna tror att deras barn upplevde samtalen på BUP är medianen 7 på en skala mellan 1-10. Tre av föräldrarna skattade värde 10 som betyder att barnet upplevde samtalen ”väldigt bra” och en förälder skattade värde 1 som står för
”jättejobbigt”. Nästan alla föräldrar upplevde att deras barn tyckte att det var jobbigt innan de kom på det första samtalet men många av barnen tyckte enligt föräldrarna att det kändes bra efteråt. Flera av föräldrarna beskrev barnet som trött och avslappnad efter samtalet. Några föräldrar trodde att barnet tyckte att det var skönt att få prata om problemet och att de var öppna och glada i samtalet. En del av föräldrarna trodde att barnen tyckte samtalen var väldigt jobbiga, barnen beskrivs som spända och nervösa och då speciellt i första samtalet.
3.4 Tema 3 – Efter behandlingen
3.4.1 Har familjen sökt hjälp för samma problem igen?
Totalt 14 barn (70 %) har inte behövt söka hjälp igen för samma problem, åtta flickor och sex pojkar. Av de totalt 20 barnen har däremot 30 procent sökt hjälp igen, fem flickor och en pojke.
Av de som sökt hjälp igen har föräldrarna i ett fall nämnt att problemet kan ha sett lite
annorlunda ut när de sökte hjälp igen. Av dessa sex var det fem barn som fått fortsatt hjälp på BUP och en har fått hjälp av socialtjänsten och på ungdomsmottagningen.
Av de sex barnen, där fem barn fått hjälp via BUP igen, är alla aktuella idag för liknande eller samma problematik som när de var aktuella för korttidsterapi. Behandlarna har i dessa sex fall uppskattat i den terapeutiska dagboken att fem av dessa var lämpliga korttidsärenden och ett bedömdes inte vara det. I tre av ärendena har behandlarna skattat att familjerna inte kommer att
behöva mer hjälp av BUP igen för samma problem. I två fall har de inte angett i den
terapeutiska dagboken vad de skattat och i ett fall har de angett att barnet behöver mer hjälp.
3.4.2 Hur har det gått med barnets problem?
Tabellen nedan visar hur barnets problem ser ut idag enligt föräldern. Av de skilda föräldrarna, där bägge deltog och intervjuades om samma barn, har föräldrarna skattat problemet olika. Det innebär att dessa två barn har två skattningar vardera i tabellen, vilket förklarar att det totala antalet är 22 istället för 20. Hos ett av de två barnen skattade den ena föräldern att problemet försvunnit, medan den andra tyckte att det minskat. När det gäller det andra barnet skattades problemet som förvärrat av den ena föräldern och som oförändrat av den andre.
Tabell 9. Hur ser problemet ut idag
Svarsalternativ Antal %
Förvärrat 3 14
Oförändrat 1 5
Minskat 11 50
Försvunnit 7 31
Totalt: 22 100
När det handlar om hur problemet ser ut idag visar tabellen att det hos 81 procent av barnen försvunnit/minskat enligt föräldrarna. Hos 19 procent är problemet oförändrat eller har förvärrats.
De fyra föräldrar som tyckte att deras barns problem var förvärrade eller oförändrade hade olika synpunkter på vad det berodde på. Två föräldrar uppgav att barnets ålder hade betydelse, dessa barn var båda åtta år vid besökstillfället. En av dessa föräldrar trodde inte att
korttidsterapi passade deras barn för att problemet inte riktigt kom fram. En förälder uppgav att barnet efter samtalen till en början blev bättre men att sedan problemen blivit förvärrande. En ansåg att relationsproblem var orsaken till att problemen fanns kvar. Dessa fyra barn där problemet enligt föräldrarna var oförändrat/förvärrat har fått fortsatt hjälp av BUP.
Det föräldrarna tror har bidragit till att problemen minskat/försvunnit visas i nedanstående tabell. Procenttalen som anges i tabellen avser andelen av samtliga angivna svarsalternativ på vad som bidragit till att problemen har minskat eller försvunnit.
Tabell 10. Vad har bidragit till att problemen minskat/försvunnit
Svarsalternativ Antal %
1. Samtalen på BUP hjälpte 4 22,0
2. Vi tog tag i….gjorde så att.. 1 5,5
3. Barnet ändrade sig 3 17,0
4. Annan: skolan, socialtjänst gjorde.. 1 5,5
Svarsalternativ 1 + 2 2 11,0
Svarsalternativ 1 + 3 5 28,0
Svarsalternativ 1 + 4 1 5,5
Svarsalternativ 2 + 3 1 5,5
Totalt & Procent: 18 100
Av föräldrarna var det 67 procent som tyckte att samtalen på BUP hjälpte och att barnet ändrade sig var orsaken till att problemen hade minskat eller försvunnit. De två föräldrar som nämnde svarsalternativ fyra, att det var andra som bidrog till att problemen minskade, uppgav att barnet bytt lärare eller skola. Nio föräldrar ansåg att problemen minskade eller har
försvunnit för att barnen har ändrat sig. Åtta av dessa tror att det beror på att barnen blivit äldre och genom det har mognat. Den nionde föräldern nämner som orsak att barnet tog initiativ till att förbättra relationen till sin förälder.
Det var 19 föräldrar (90 %) som tyckte att problemen kom fram ordentligt i samtalen. Två föräldrar anser att problemen inte kom fram, varav en tycker att behandlarna inte tog problemet på allvar och den andra tyckte att barnet inte öppnade sig tillräckligt för det var för många personer i rummet.
3.4.3 Föräldrarnas önskemål om de sökte hjälp på BUP igen
Nedanstående tabell visar hur föräldrarna skulle vilja ha det om de sökte hjälp på BUP. Flera alternativ kan vara ifyllda när det gäller hur föräldrarna skulle vilja ha det om de sökte hjälp igen på BUP. Procenttalen som anges i tabellen avser andelen av samtliga angivna
svarsalternativ på hur föräldrarna vill ha det om de söker hjälp igen på BUP.
Tabell 11. Hur vill föräldrarna ha det om de söker hjälp igen på BUP?
Svarsalternativ Antal %
1. Samma upplägg igen 12 46
2. Mer: skulle fått fortsätta 8 31
3. Barnet skulle få egen kontakt 1 4
4. Bättre kunnigare terapeuter 1 4
5. Annat 4 15
Totalt: 26 100
Nästan hälften av föräldrarna vill ha samma upplägg igen om de sökte hjälp. Sex föräldrar tyckte att samtalen hade fungerat bra och anser att de vill ha samma upplägg igen. Tre föräldrar berättar att det var bra att få snabb hjälp, två nämner att de inte visste något/några andra
alternativ och en förälder tyckte att tydligheten och strukturen var viktiga delar.
Av de som nämner svarsalternativet, mer att de skulle fått fortsätta på BUP, anser tre föräldrar att en uppföljning saknas. En förälder ville gå in i problemet djupare och en tycker att mamman och pappan skulle träffas själva med behandlarna innan barnet deltog i samtalet. Två familjer fick fortsätta med fler samtal, en hos samma behandlare och en hos en annan behandlare. Båda familjerna var mycket nöjda med att ha fortsatt kontakt med BUP, eftersom de hade behov av det. En förälder vill absolut inte ha samma upplägg igen utan vill ha mer samtal än vad korttidsterapi kan erbjuda.
När det gäller svarsalternativet bättre kunnigare terapeuter nämner en förälder att den kan tänka sig att ha samma upplägg igen. Men vill inte att en av de två behandlarna skall delta på grund av att föräldern var missnöjd med denne.
När föräldrarna ville ha något annat istället för korttidsterapi ansåg två personer att det var beroende på vilket problem de sökte för och en förälder skulle i första hand vilja ha
