Min studie handlar om elever som är mottagna i grundsärskolan men är integrerade i grundskolan, och vårdnadshavares uppfattning om integrering. Detta ämnesområde utifrån vårdnadshavarnas perspektiv upplever jag ganska outforskat, jag har endast hittat ett fåtal äldre studier och forskning inom området från (Bergvall och Åberg (1986), Tideman (1998), Skolverket (2002).. Det hade varit önskvärt med nyare forskning, eftersom skolan är en föränderlig värld, som ständigt påverkas av den politik och samhällssyn som råder. Därför känns det angeläget att fördjupa mina kunskaper och se om mitt studieresultat har förändrats eller är oförändrad jämfört med tidigare studier och forskning. Jag hade hoppats på en större svarsfrekvens, men eftersom svaren var någorlunda samstämmiga hade kanske inte resultatet blivit mycket annorlunda även om fler vårdnadshavare hade deltagit. Mitt val av ämne har varit intressant och relevant, eftersom just föräldrasamverkan länge har varit och fortfarande är ett aktuellt område för forskning, diskussion och granskning. Jag är medveten om att mitt resultat inte kan generaliseras, med tanke på att det är så få vårdnadshavare som har deltagit i studien. Istället får studien ses representera några röster från deltagande 33 vårdnadshavare (27 svarsformulär) och deras uppfattning om integrering.
Frågeställningarna som ligger till grund för min studie är:
Hur stort inflytande har vårdnadshavares över val av skolform?
Hur uppfattar vårdnadshavarna diagnosens betydelse för att få resurser?
Vilken uppfattning har vårdnadshavarna om integrering, som skolform?
Vilka faktorer anser vårdnadshavarna vara viktiga för deras barn skolgång?
7.1.1 Hur stort inflytande har vårdnadshavares över val av skolform?
Majoriteten av vårdnadshavarna i min studie anser att de har fått bra information gällande olika skolalternativ, men så har det inte alltid varit. Enligt Tideman (1998) så har vårdnadshavare tidigare fått stå på sig och själv söka information kring sina rättigheter till skolvalet. Jag är förvånad över resultatet, men samtidigt oerhört glad därför detta visar på en ändrad riktning när det gäller vårdnadshavarnas inflytande av skolval. 22 vårdnadshavare uppgav att de hade stort inflytande över sitt barns skolval, och det var dem själva som tog beslutet att deras barn skulle gå integrerat. Skolverket (1999) har skrivit en rapport gällande ökat föräldrainflytande över val av skolform. I denna rapport ifrågasatte flera föräldrar om valet av skolform egentligen är ett val, eftersom eleverna inte kan nå grundskolans mål. Eleverna kan heller inte förvänta sig samma stöd i grundskolan som i särskolan. Skolverkets rapport (2002) visar att det finns vårdnadshavare som känt sig tvingade att välja särskola på grund av grundskolans bristande resurser, vilket väcker frågor om hur resursfördelningen mellan grundskola och särskola är organiserad. Min uppfattning är dock att vårdnadshavarna i min studie har frivilligt valt att placera sitt barn i grundsärskolan för att deras barn inte har förutsättningarna att gå i reguljär klass.
Kan skolans och elevens intresse kollidera? Är elevens bästa inte alltid det bästa för skolan? Vems och vilka intressen får styra? Ahlberg, (2001), Rosenqvist och Tideman (2000) menar att det är den politiska och ideologiska grundsynen som råder i samhället under en viss tidsperiod som bestämmer målen och riktningen för skolans verksamhet. I och med reformen (1996) när kommunerna tog över skolansvaret från staten, har den lokala friheten ökat och den statliga styrningen minskat. Vilket innebär att nämnder, förvaltningsledare, skolledare/rektorer har ansvaret för skolornas ekonomi. Rektors roll som sorterare av elever har ökat, och det är han/hon som sköter den konkreta kategoriseringen av eleverna utifrån de förutsättningar staten och kommunerna ger (Ahlbeg, 2001; Rosenqvist och Tideman, 2000; Skolverket, 2002). Rektors uppgift att skilja behövande från icke-behövande har genom de minskade resurserna accentuerats. Skolledarna blir därför nyckelpersoner i skolans sortering av elever och måste kunna hantera motstridiga intressen. Såsom krav från politiker och ledning från idévärlden och krav som pedagoger, föräldrar och elever från den s.k. praktiska världen ställer (Rosenqvist och Tideman, 2000). Ahlberg (2001) skriver att när det gäller skolans arbete att tillgodose elevers behov handlar det om kommunikationen mellan olika ledningsnivåer samt den enskilda skolans organisation och ledning. Hur skolan styrs är avgörande för om den enskilde elevens görs delaktig i skolans dagliga verksamhet. Men även skolbyggnader och skollokaler har stor betydelse för vad som är möjligt att åstadkomma i undervisningssituationen. Rummet antingen begränsar eller vidgar
handlingsfriheten, och möjliggör vissa händelser medan andra skeenden omöjliggörs. Dessa faktorer påverkar i stor utsträckning verksamheten och kan vara en bidragande orsak till att en enskild skola inte uppnår de nationella målen (Ahlberg, 2001; Rosenqvist och Tideman, 2000).
7.1.2 Hur upplever vårdnadshavarna diagnosens betydelse för att få resurser?
Nästan alla vårdnadshavare i min studie instämmer helt/delvis i att det är bra med diagnoser för att få en förklaring på sitt barns svårigheter. 18 vårdnadshavare tror också att diagnoser är en förutsättning för att få tillgång till resurser. Rosenqvist och Tideman (2000) skriver:
I skolan är etiketteringen, vilken ofta är förknippad med en medicinsk eller psykologisk diagnostisering och klassifikation, av elever med svårigheter ofta en inträdesbiljett till individuella stödinsatser. För att få dessa särskilda insatser krävs att eleven bedöms ha större behov än vad som betraktas som normalt. De elever som har sämre förutsättningar och större svårigheter får genom diagnosen extra stöd och hjälp och därmed likartade chanser till skolframgång som andra elever (Rosenqvist och Tideman, 2000, s. 9).
Diagnoser har i detta perspektiv kommit att bli mycket betydelsefull i förhandlingsspelet om begränsade resurser både för den enskilda eleven och för grupper (Rosenqvist och Tideman, 2000). Oftast har motivationen till inskrivning i grundsärskolan varit att det saknades pengar och resurser för att ge eleven det stöd den hade rätt till i den reguljära grundskolan. Däremot om eleven mottogs i särskolan frigjordes pengar och eleven fick det stöd den var i behov av (Skolverket, 2000). Ahlberg (2001) skriver att det individinriktade perspektivet dominerar skolans arbete med barn i behov av särskilt stöd. Fokus ligger på elevens prestationer och specialundervisningens uppgift blir att kompensera elevens brister och skapa möjligheter för eleven att nå upp till skolans krav. Konsekvensen blir ofta en kategorisering av elever som och de placeras i andra grupper med andra förväntningar. Det specialpedagogiska arbetet inriktar sig därmed på eleven ska anpassas till skolan och inte tvärtom. Det borde vara en självklar rättighet för alla elever att få det stöd de behöver oavsett om de har fått en diagnos eller inte. Men tyvärr ser verkligheten inte alltid ut så, i de flesta fall måste eleven ha en diagnos för att bli berättigad till den hjälp eleven behöver (Lindstrand & Brodin, 2007). Denna uppfattning stämmer väl överens med vad tidigare forskare och undersökningar har kommit fram till:
Tendensen är att diagnoser som kopplas till ekonomiska resurser ökar och resultatet blir en överdiagnostisering. På kort sikt kan detta vara bra för barn men på lång sikt kan det vara förödande att få en diagnos som är oriktig eller osäker. Risk finns att barn med olika svårigheter diagnosticeras som handikappade, eftersom de då har större möjligheter att få hjälp och därmed kan få tillgång till ”öronmärkta” pengar (Lindstrand & Brodin, 2007, s. 259).
Pedagogerna och personalen är begränsade i sitt arbete med eleverna genom de resurser som skolan förfogar över (Hjörne & Säljö, 2008). Ett annat hinder är när pedagogerna inte ser olikheter
som möjligheter i klassrummet. Vårdnadshavarna i min studie upplever att det måste finnas en diagnos på barnet för att han/hon ska få det stöd de behöver.
7.1.3 Vilken uppfattning har vårdnadshavarna om integrering?
Majoriteten av vårdnadshavarna i min studie är nöjda och anger att integrering är bra för sitt barn, de tycker det är viktigt att deras barn får gå integrerat. De anser att integreringen innebär fler kamratrelationer, men samtidigt uppger de en oro för att klyftorna mellan deras barn och andra barn i klassen ökar och att det lärarna har svårt att anpassa undervisningen efter deras barns behov. Vårdnadshavarnas oro för sitt barns skolgång i min studie skiljer sig inte från Skolverkets studie (2002) även om den har några år på nacken. Många vårdnadshavare utför en hård och slitsam kamp för sitt barns skolgång. Detta är dock vårdnadshavarnas oro, hade jag undersökt pedagogernas beskrivningar av barnets skolsituation skulle kanske svaren bli annorlunda. Allt eftersom barnet blir äldre förskjuts intresset hos barnet från vuxna mot jämnåriga. Förmågan att få en bra social status bland kamraterna har betydelse för skolprestationerna, omtyckta barn lyckas väl och förekommer sällan i myndighetsregister (Rydell, 1991 i Andersson och Strander, 2001). Faktorer som gynnar goda kamratkontakter är att barnen har gått i förskola tillsammans eller på annat sätt känner varandra redan vid skolstart. Skolverkets granskning (2002) påvisar att integreringen av särskoleelever i grundskoleklasser har en rad positiva effekter för särskoleeleverna: De får positiv dragkraft av grundskolebarnen t ex genom att ha dem som förebilder. I och med kommunen tog över ansvaret för grundskolan och särskolan (1996) kom fler särskoleklasser att flytta in i de reguljära grundskolornas lokaler, vilket oftast innebar en lokalintegrering, men även i viss mån en funktionell och även en social integrering. Gemensamma raster och aktiviteter leder till ökad acceptans och ibland även gemenskap mellan särskoleelever och grundskoleelever (Szönyi, 2005). I ett sociokulturellt perspektiv sker lärandet i ett socialt samspel där det innebär att barnen konstruerar gemensamma uppfattningar i en dialog eller samspel med både kamrater och vuxna (Bronfenbrenner, 1979; Vygotskij, 2001). Om grundskolan och grundsärskolan finns i gemensamma lokaler underlättar detta kunskapsutbytet mellan pedagogerna i de olika skolformerna. Likaså kan förståelse mellan eleverna underlätta genom att de träffas dagligen i skolans gemensamma utrymmen. Skolverket (2002) ställer dock frågan: Har kommunaliseringen av särskolan verkligen inneburit att skolformerna i praktiken närmat sig och berikat varandra? Har självförtroende och kompetens utvecklas, eller råder det en känsla av olikhet och brist på stimulans? I vilken mån utnyttjas den lokala närheten och tas det tolkningsföreträde som dagens skolsystem förutsätter, tillvara av kommuner och skolor? Det är ingen lätt uppgift som skolorna ställs inför. Det krävs att skolorna arbetar aktivt med positiv syn och förståelse för mångfald. Det handlar inte enbart om mångfald bland elever med eller utan
funktionsnedsättning utan även om elever med annan etnisk bakgrund, sociala betingelser med mera. Människans sätt att se på varandra hör ihop med de värderingar och idé strukturer som finns i samhället. För att individen ska kunna urskilja vad som är ”normalt” respektive ”onormalt” måste det finnas en föreställning om vad som är normalt, något att utgå ifrån och göra jämförelse mot (Blom, 2007; Brodin och Lindstrand, 2004; Skolverket 2002).
7.1.4 Vilka faktorer anser vårdnadshavarna vara viktiga för deras barn skolgång?
Vårdnadshavarna i min studie och tidigare forskning uppger att de viktigaste faktorerna i ett barns skolgång är att lärarna har kunskap om deras barns funktionshinder och att de har specialpedagogisk kompetens. Haug (1998)betonar att om skolorna ska kunna utveckla en skola
för alla måste lärarna ha grundläggande kunskaper om specialpedagogik, samt en positiv
inställning gentemot elever med särskilt behov, detta gäller inte bara berörda lärare utan alla som arbetar på en skola. Enligt Skolverkets rapport (2002), är det främst pedagoger i särskoleklasser som har specialpedagogisk kompetens i form av specialutbildning. Pedagoger i särskoleklass har generellt längre erfarenhet av att undervisa särskoleelever än pedagoger i grundskoleklass. Det kan också konstateras att pedagoger i grundskoleklass i flera avseenden skattar sin egen kompetens i områden som rör barn med utvecklingsstörning betydligt lägre än lärare i särskoleklass. De upplever sig inte heller få tillräckligt stöd i arbetet med särskoleeleverna i klassen (Skolverket, 2002). Kritiska röster menar att lösningen inte är så enkel, att bara sätta in specialpedagogiska åtgärder när den vanliga pedagogiken inte räcker till. Detta skulle kunna tolkas som att specialpedagogiken är en fördjupning eller förfining av den ”vanliga” pedagogiken och där spetskompetens är nödvändig för att kunna lösa de svårigheter som eleven har. Detta skulle också i princip innebära att specialpedagogik är en den bästa pedagogiken och bör utövas av alla pedagoger. Vad är det unika med specialpedagogik? Cook och Schirmer (2003) i (Lindstrand och Brodin, 2007) menar att det i princip är tre kriterier som måste uppfyllas för att specialpedagogiken ska kunna betraktas som speciell och dessa är:
1. Effektiva, anpassade undervisningsmetoder 2. Metoderna måste vara beprövade och ge resultat
3. Metoderna måste vara unika för specialpedagogiken; d.v.s. inte användas i frånvaro av specialpedagogik. (Lindstrand & Brodin, 2007, s. 261)
7.1.5 Hur pass nöjda är vårdnadshavarna med sitt val av skolform?
Vad det gäller vårdnadshavarnas grad av “nöjdhet”, kan jag konstatera att en majoritet av vårdnadshavarna i min studie förklarar sig nöjda med valet av skolform, men det finns några vårdnadshavare som är oroliga för deras barns skolgång, att de inte får den utbildning de har rätt
till. Resultatet från min studie stämmer väl överens med en tidigare undersökning genomförd av Skolverket, (2002), där 80 procent av vårdnadshavarna var nöjda med sitt val av skolform, men resterande är oroliga för sina barns skolgång.
En likvärdig utbildning innebär inte att undervisningen ska utformas på samma sätt överallt eller att skolans resurser ska fördelas lika. Hänsyn ska tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Det finns också olika vägar att nå målet. Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen. Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla (Skolverket, Lgr11, s. 8).
Hur ser verksamheten ut för elever i behov av särskilt stöd? Enligt Haug (1998) i Ahlberg (2001) utför många skolor segregerande integrering. Vilket innebär att eleverna går i samma skola, men de som har problem avskiljs eller segregeras från klassgemenskapen. Min fråga är om vårdnadshavarna kan vara säkra på att deras barn får den undervisning de har rätt till? Kan skolorna i nuläget ge en 100 % garanti för detta, och på vilket sätt kan ovanstående mål uppfyllas? Haug (1998) i Ahlberg (2001) menar att vi ska sträva mot en inkluderande integrering där alla elever deltar aktivt i skolans verksamhet, i en klassgemenskap där all undervisning ska ske. Specialundervisningen ska fokusera på det som eleverna har gemensamt istället för det som skiljer dem åt. En skola för alla bygger på en inkluderande utbildning, ett demokratiskt deltagande, lika värde och social rättvisa. Individen har rätt att delta i den sociala gemenskapen på sina egna villkor (Haug, 1998, i Ahlberg, 2001).
7.1.6 Hur ser och samarbetet ut mellan skolan och vårdnadshavarna?
Resultatet i min undersökning visar också att vårdnadshavarna tycker det är viktigt att deras barn trivs, har kamrater och känner tillit i skolan för att kunna utvecklas. De anser att om barnet har kompisar, ett samspel med jämbördiga kamrater är detta utvecklande på många plan. En annan viktig fråga är samarbetet mellan vårdnadshavarna och skolan. I denna fråga anser 22 av 27 vårdnadshavare att: det finns en positiv och tillitsfull dialog mellan föräldrar och skola samt att föräldrars kunskap om sitt barn, är en tillgång för barnets lärande. Resultatet stämmer mycket väl överens med den utvärdering Skolverket gjorde 2002, gällande ökat föräldrainflytande, resultatet visade: att barnets skolgång är starkt beroende av vårdnadshavarens inställning. Framgång för vårdnadshavaren innebär därmed också oftast framgång för eleven.Vikten av föräldrars inflytande markeras kraftigare i Sverige i dag än tidigare. Sedan 1996 finns det möjlighet att inrätta lokala skolstyrelser med föräldramajoritet (Andersson och Strander, 2001). Utifrån detta kan vi utläsa att när det gäller föräldrasamverkan innebär detta inte enbart en bra kontakt och dialog mellan föräldrar och skolan, utan här skulle jag önska att föräldrarna bidrar med sina erfarenheter och kunskaper om sitt barn. Detta skulle innebära givande kunskapsutbyte, framförallt för
pedagogerna i skolan. När det gäller det pedagogiska arbetet runt elever med intellektuell funktionsnedsättning fungerar föräldrarna som viktiga informatörer. Det läraren ser av eleven i skolan är aldrig en helhet utan endast en del av elevens liv. I samverkan med föräldern kan läraren bygga upp sin kunskap o den enskilde eleven (Swärd och Florin, 2011). Skolans mål runt eleven måste bli känt för föräldrarna, så att de kan samarbeta om hur undervisningen kan bedrivas för barnet.