RESULTATDISKUSSION

Syftet med studien är att bidra med kunskap om hur specialpedagoger ska kunna göra elevers röster hörda med upprättande av handlingsplan eller åtgärdsprogram genom att fokusera på specialpedagogers syn på möjligheter till elevers delaktighet och inflytande i de beslut som tas angående särskilt stöd i handlingsplan eller åtgärdsprogram. I vår diskussion kan vi endast resonera kring de beskrivningar vi fick av de deltagande specialpedagogerna.

Utifrån vårt resultat upplever vi att det har skett en positiv utveckling under de 14 år som gått sedan Asp-Onsjö (2006) presenterade sin studie om åtgärdsprogram. Den utveckling vi ser är att specialpedagogerna i studien ger uttryck för att eleverna är delaktiga och får göra sina röster hörda i framförallt den pedagogiska utredning som föreligger ett åtgärdsprogram. Ett par av specialpedagogerna berättar också att eleverna även är delaktiga i den beslutsfattande delen i åtgärdsprogramskrivandet, vilket gör att elevens röst har lyssnats på och beaktats i hela processen. Samtidigt kan vi precis som Asp-Onsjö se att åtgärdsprogrammen till viss del fortfarande är förberedda med förslag på insatser, där det i huvudsak är vårdnadshavarna som får tycka till kring förslagen.

Specialpedagogerna menar överlag att förskola och skola måste ge möjlighet för eleven att kunna uttrycka hur de känner och upplever sin skolsituation och vilka svårigheter de har. Några poängterar vikten av relationen till eleverna och att pedagoger måste ha en god relation till barnet för att de skall känna sig trygga och våga ge så ärliga svar som möjligt. Observationer anges som ett komplement för att kunna få reda på elevens röst om barnet är litet och inte kommit så långt i sin språkutveckling eller av andra anledningar har svårt att uttrycka sig. Svårigheten blir då att kunna tolka och få barnets perspektiv, vilket även kan vara svårt vid samtal. Specialpedagogerna i förskolan trycker på svårigheten att fånga elevens perspektiv genom att det är den vuxnes tolkning av den situation som observerats eller av det samtal de haft med barnet.

36

Johansson (2003) fångar detta dilemma genom följande citat ”Det handlar å ena sidan om att ta fasta på de villkor under vilka barn lever och vad dessa innebär för barns erfarenheter, å andra sidan om att söka förstå barns intentioner och meningsuttryck” (s. 42).

Till skillnad från ElSaheli-Elhage och Sawilowsky (2016), Giota (2013), Pramling Samuelsson och Sheridan (2003) och Shevlin och Rose (2008) ger inte specialpedagogerna uttryck för att det skulle vara några svårigheter med att låta eleverna vara delaktiga i arbetet med åtgärdsprogramsskrivandet. De ger flera exempel på hur de gör för att möjliggöra delaktighet för eleven genom att intervjua, screena och observera samt diskutera med eleverna kring vilka olika stöd som kan vara aktuella. Även här visar vårt resultat att de låter eleverna komma till tals genom att de får berätta hur de lär sig på bästa sätt. ElSaheli-Elhage och Sawilowsky (2016) studie är gjord i Libanon och kan inte riktigt liknas vid en svensk kontext då en större del av lärarna i Libanon inte har adekvat lärarutbildning. Även specialpedagoger kan endast ha en utbildningsnivå motsvarande svensk gymnasieutbildning. ElSaheli-Elhage och Sawilowsky ser utbildningsbristen som en av orsakerna till att specialpedagogerna upplever svårigheter med att göra eleverna delaktiga kring sitt särskilda stöd. Giota (2013), Pramling Samuelsson och Sheridan (2003) och Shevlin och Rose (2008) studier hänvisas till tidigt 2000- tal och under de år som har gått har stödmaterial utvecklats vilka kan tänkas tillgodose de behov som uttryckts av specialpedagoger, vilket nu kan göra att de inte upplever det som svårigheter att göra eleverna delaktiga.

Utifrån vårt syfte med hela denna studie tolkar vi de resultat som vi fått att specialpedagogerna ser många möjligheter till elevers delaktighet i framförallt den pedagogiska utredningen. De var få som uttryckte att eleverna verkligen var med i den beslutsfattande processen i att besluta vilket stöd som skall ges. Anledningarna till detta kan vara många men vi spekulerar i att det kan bero på dels vad Shier (2001a) säger om att bara för att en elev uttrycker en önskan eller åsikt så behöver inte vuxna uppfylla det. Shier citerar Penelope Leach som säger följande ” Children must be given their say, but they do not always have to be given their way” (s. 113). Citatet kan tolkas som att de vuxna ser till barnets bästa och därför inte låter barnen vara med och bestämma insatserna, men att barnets synpunkter har beaktats i överensstämmelse med att se till barnets bästa som uttrycks i Artikel 3 i Barnkonventionen (UNICEF Sverige, 2018). Å andra sidan är våra styrdokument inte helt tydliga i sina skrivelser kring delaktigheten i just den beslutsfattande delen av åtgärdsprogramskrivandet. Det står att elever och vårdnadshavare skall ges möjlighet till utformning av det särskilda stödet. Då det endast står att vårdnadshavare skall ges möjlighet att delta i förskolan, likställer vi deras röst med elevernas då de för sitt barns talan. Vad innebär ges möjlighet och hur högt i Shiers

37

delaktighetsmodell (2001a) skall verksamheterna tolka in den delaktigheten? Kanske kan betoningen i Skolverket (2014) om att verksamheterna skall skapa så goda förutsättningar som möjligt genom samarbete med elever och vårdnadshavare för att på så sätt främja så goda förutsättningar för elevens lärande och kunskapsutveckling visa på att begreppet ges möjlighet har en starkare betydelse än vad som ges sken av vid första ögonblicket. Vi valde att tolka in våra styrdokument upp till steget Skyldigheter Nivå 4 i Shiers (2001a) delaktighetsmodell. Enligt Shier uppfyller steget Skyldigheter Nivå 4 minimikravet för de länder som skrivit på Barnkonventionen. Våra styrdokument tar inte upp elevers ansvar kring beslutsfattandet i åtgärdsprogram, men de tar upp att elever skall ges möjlighet till delaktighet. Vi vill vara tydliga med att vi inte lägger några värderingar kring de specialpedagoger som uttrycker viss tveksamhet kring Nivå 5, då vi själva tycker att den är svår att tolka i vad ansvaret ligger i. Vi är helt eniga om att eleverna inte är ansvariga för de insatser som sätts in eller att de är ansvariga för att se till att insatserna utförs. Däremot är det en lockande tanke att de skall få ha ansvar i att få vara delaktiga i beslut kring sitt eget stöd.

Vi gick in arbetet med förutfattade meningar om att det skulle se ut som Asp -Onsjö (2006) beskriver i sin studie att möjlighet till delaktighet är förhållandevis låg för eleverna. Intervjuerna gjorde oss glatt överraskade över att det inte stämde riktigt med vår bild om hur det ser ut ute i verksamheterna.