Syftet med denna studie var att undersöka hur barnperspektivet beaktas i utredningar av barnfamiljer som ansökt om långsiktigt boende och vad det innebär för socialsekreterarnas handlingsutrymme med hänsyn till barnperspektivet.
- Vilka erfarenheter har socialsekreterarna vad det gäller att beakta ett barnperspektiv i utredningar av barnfamiljer som ansökt om långsiktigt boende?
- Hur upplever socialsekreterarna sitt handlingsutrymme i utredningar av barnfamiljer som ansökt om långsiktigt boende, med hänsyn till ett barnperspektiv?
Det övergripande resultatet från denna studie visar att de intervjuade socialsekreterarna vid den bostadssociala enheten upplever sina möjligheter att beakta barnperspektivet vid utredningar av barnfamiljer som begränsad. Denna slutsats drar vi utifrån att
intervjupersonerna beskrev att de inte upplever att barn är särskilt delaktiga i utredningar. Vi upplever att socialsekreterarna hade större möjlighet att beakta ett barnperspektiv i boende utredningar innan deras riktlinjer förändrades och innan barnkonventionen lagstadgades. Detta anser vi är konstigt då barnkonventionen betonar barns delaktighet i utredningar som rör den själv och vi hade trott eller hoppats på att barnkonventionen skulle ha
implementerats i verksamheten och att de hade tagit mer hänsyn till lagen. Denna diskussion stärks även av att intervjupersonerna hade förhoppningar att barn skulle bli mer delaktiga i och med att barnkonventionen skulle bli lag och att deras arbetssätt skulle påverkas av den nya lagen.
Vi har tidigare diskuterat att föräldraansvaret sträcker sig långt och det nämner även Tilbury m.fl. (2016) i sin diskussion av föräldraansvaret. Betoningen av föräldrarnas ansvar att lösa boendesituationen kan ses som en möjlig förklaring till begränsningarna i att se till barnets perspektiv. Vi kan tänka oss att det är en utmaning för socialsekreterarna att förhålla sig till ett barnperspektiv i utredningar och att det är en komplex fråga. Denna diskussion grundar sig i det som Tillbury m.fl. tar upp i sin studie, där de menar att det är svårt att beakta barn i frågor som rör ”vuxenproblem” och att det även görs i liten utsträckning. Vi anser att denna fråga är viktig att lyfta och att det borde finnas en diskussion kring när barn bör bli delaktig i bostadsfrågor eftersom tidigare forskning ändå visar på att barn drabbas negativt av att bo i en hemlöshetssituation. Denna diskussion kan sträcka sig långt då vi tror att en del
människor kan anse att barn inte är mogna att bli involverade i bostadsfrågor vilket skulle kunna vara ännu en förklaring till att det kan vara svårt att ta ställning till om eller när ett barn ska involveras i en utredning som rör långsiktigt boende. Men i och med att
barnkonventionen nu blivit lag kan denna diskussion bli lite motsägelsefullt, eftersom barn ska ha rätt till att uttrycka sig i utredningar som rör denne själv utefter ålder och mognad. Barnets ålder och mognad kan för socialsekreterare vara svårt att avgöra själv eftersom det inte finns en gemensam förklaring på vad det innebär och hur det ska tolkas. Detta gör att vi har en förståelse kring svårigheten att beakta barnperspektivet men vi tycker ändå att det borde finnas riktlinjer som involverar ett barnperspektiv mer.
Resultatet visade också att handlingsutrymmet för socialsekreterarna är begränsat och att det har påverkats av de nya riktlinjerna och avsaknaden av mandat för att fatta beslut. Detta kan ha bidragit till att dilemman kring handlingsutrymmet har uppstått för intervjupersonerna. Socialsekreterare kan enligt Lipsky (2010) och Hjörne m.fl. (2010) stöta på dilemman som är kopplat till både lagar och regler men även kopplat till beslutsfattande. Det kan vara svårt för socialsekreterarna på enheten att handla mellan lagar och regler då det kan upplevas svårt att gå utanför dessa strikta ramar. I och med att socialsekreterarna på enheten inte har
delegation på bifallsbeslut, skulle det kunna ha bidragit till att socialsekreterarna inte upplever etiska och moraliska dilemman som de hade kunnat göra om de själva hade fattat beslut. Utifrån det kan det tänkas att socialsekreterare kan uppleva det som en avlastning att inte vara den som fattar det slutgiltiga beslutet. Det framkom dock i vårt resultat att de allra flesta vill ha sin delegation tillbaka och att de själva vill kunna fatta det avgörande beslutet. Att chefen har delegation kan både ha för- och nackdelar. Vi menar att mandat att fatta beslut grundat på en professionell bedömning är en central del av socialsekreterarens yrkesidentitet som riskerar att utarmas om chefen är den som är beslutsfattare. Om socialsekreterarna skulle få tillbaka delegationen anser vi att det är viktigt att det finns en
gemensam bild kring hur bedömningar ska genomföras då en av intervjupersonerna nämnde att de tidigare kunde vara godtyckliga i sina bedömningar. Detta skulle kunna kopplas till det Svensson m.fl. (2008) beskriver som byråkratiidealet, som innebär att sträva efter att
socialsekreterares bedömningar inte ska skilja sig alltför mycket åt och att mottagaren ska få en rättvis bedömning oavsett vem som gör bedömningen. Trots det menar vi att det är viktigt att det finns utrymme att göra individuella bedömningar, vilket de flesta av
intervjupersonerna ansåg var svårt att göra utifrån de direktiv de fått. Detta anser vi är ett stort dilemma då bedömningar bör sträva efter att vara likvärdiga oavsett vem som utreder och vem som ansöker om hjälp, men att det fortfarande bör finnas ett utrymme till att genomföra individuella bedömningar.