Resultatdiskussion

4. Diskussion

4.1 Resultatdiskussion

4.1.1 Dödsfallen

I Karlskoga kommun avled enligt dödböckerna minst 43 personer till följd av spanska sjukan under årets sista 3 månader år 1918. Om man därtill räknar in de 15 individer som avled utanför kommunen landar siffran på sammanlagt 58 personer. Under epidemiåret avled även 5 personer i ospecificerade lunginflammationer. Eftersom de här dödsfallen inträffade under tiden för epidemin, det vill säga mellan september och december, är det möjligt att åtminstone några av dem var ett resultat av influensan. Detta går förstås inte att säga med säkerhet

eftersom ytterligare information kring dödsfallen saknas.

Signifikant för sjukdomen tycks ha varit, som bland annat Fanning, Åman och Persson också har kommit fram till, att den nästan uteslutande drabbade unga vuxna. Av de 58 identifierade influensadödsfallen i tabellerna under kapitel ”3.3 spanska sjukans offer”, kan vi utläsa att cirka 98% av dem var under 40 år när de avled. Av de 43 personer som kom att avlida i kommunen var cirka 95% av dem under 40 år. Majoriteten, det vill säga 74%, av de

sammanlagt 58 identifierade dödsfallen, var mellan 20 och 40 år gamla. Motsvarande siffra bland de 43 personer som avled i kommunen var 72%. Att betrakta det här åldersspannet som ”unga vuxna” är enligt vår tids mått mätt väl motiverat. Man bör samtidigt ha i beaktande att den uppskattade medellivslängden i Sverige under 1900-talets början var betydligt lägre, nämligen cirka 55 år.

Vad det gäller kön avled i regel fler män än kvinnor i sjukdomen. Sammanlagt var 62%, av dem i församlingens dödbok totalt 58 dokumenterade influensadödsfallen, män. Motsvarande procentuell andel av influensadödsfallen bland de som både var skrivna i församlingen och som avled i kommunen, var cirka 55%. Vad de här skillnaderna beror på, om än inte särskilt stora, kan man spekulera om. Möjligen insjuknade fler män än kvinnor men utan underlag kring insjuknandet är detta omöjligt att veta säkert. Det är också möjligt att arbetsplatserna spelade en stor roll för insjuknandet. Som framgår i tidningen från den åttonde oktober år 1918, kom Bofors industrier att drabbas särskilt hårt av epidemin, med flera hundratals insjuknade på bara några veckor.117 Inom Bofors, liksom de allra flesta industrierna under

41

1900-talets början, torde arbetet till större del ha varit mansdominerat. Om man ser till de avlidnas yrken framgår det i församlingen dödbok att kvinnorna i regel saknade arbeten. Detta tyder på att det i Karlskoga, för undersökningstiden, var vanligt att man som kvinna inte arbetade utanför hemmet. I de flesta fall, förutsatt att kvinnan hade familj, kunde man däremot utläsa vad mannen i familjen arbetade med. Som kuriosa kan också nämnas att detta var normen i Sverige under 1900-talets första hälft. Kvinnorna kunde förvisso arbeta utanför hemmet, men i dåtidens patriarkala samhällsstruktur var normen fortfarande att mannen skulle stå för hushållets huvudsakliga inkomst.

4.1.2 Överdödlighet i socialt utsatta områden

Av de 33 kyrkskrivna personerna som avled till följd av spanska sjukan i kommunen, tycks majoriteten ha arbetat inom industri, eller haft någon familjemedlem som arbetat inom industri. 67% av de avlidna arbetade, hade en make eller fader som arbetade, inom

kommunens industrier eller inom jord- och skogsbruket på dess landsbygd. Minst 12 av de här 22 personerna arbetade inom industrin. Kring fyra av dödsfallen, samtliga kvinnor, saknades yrkesinformation kring fadern eller maken.

Hos tre av dödsfallen framgick det att de var ”grovarbetare” eller ”bruksarbetare”, däremot framgick inte vad för typ av arbete de utfört under sin levnadstid. Möjligen arbetade de inom skogs- eller jordbruket, men lika möjligt är det att de arbetade inom någon av kommunens industrier. Det är lockande att tro att samtliga industriarbetare arbetade inom Bofors, men så behöver dock inte ha varit fallet, i Karlskoga fanns även för tiden också en annan stor industri, nämligen Björkborn. Eftersom industrierna i Bofors och Björkborn var arbetsgivare åt en stor del av kommunens invånare under 1900-talets början, torde det vara de här industrierna man syftade på i församlingens dödbok. Vem som arbetade vart går dock inte att utläsa. Däremot kan man se att flertalet av industriarbetarna var bosatta i Bofors, men det ska samtidigt nämnas att somliga arbetare även bodde på andra håll i kommunen. Bofors bruk lät dock upprätta arbetarbostäder i områdena kring industrierna. Detta torde således innebära att de familjer som levde i de här bostäderna hade någon anställd anhörig.

Enligt informationen i församlingens dödbok tycks två områden ha varit särskilt drabbade av influensaepidemin. Under september, epidemins första månad, kunde vi se att majoriteten av dödsfallen var relaterade till bostadsområden i Bofors. Exakt vilka områden i Bofors det rörde sig om framgår däremot inte. Månaden därpå stod municipalsamhället och Bofors

42

municipalsamhället och 23% till bostadsområden i Bofors. Under november månad, då antalet dödsfall minskade väsentligt, var inga av dem sammanlagt 3 dödsfallen relaterade till något av områdena, istället skulle det visa sig att samtliga var relaterade till olika områden utanför kommunens centrum.

I december var bostadsområdena i Bofors återigen överrepresenterade i dödsfallsstatistiken. Av de sammanlagt 13 dödsfallen under månaden, var 46% av dem relaterade till Bofors och 15% till municipalsamhället. Av de totalt 33 kyrkskrivna som kom att avlida i kommunen, levde 36% av dem i bostadsområdena kring Bofors. Även om flertalet av dödsfallen var relaterade till municipalsamhällets bostadsområden, stod inget område ensamt för så många av dödsfallen som Bofors gjorde. Detta tyder således på en överdödlighet i de här

bostadsområdena, där man också kan se att i princip samtliga av de avlidna arbetat inom industri, eller haft en make eller fader som arbetat inom industri.

Vad det gäller de som avled utanför kommunen kan det finnas anledning att diskutera kring dem med. Sammanlagt avled 15 kyrkskrivna individer utanför kommunen, av dem arbetade 10 individer med industriarbete. Av de övriga fem dödsfallen, var en dotter till en disponent och en var sjöman, kring de övriga tre dödsfallen saknades yrkesinformation. Majoriteten av de avlidna var hemmahörande i tätorterna Bofors och municipalsamhället, det vill säga 53% av dem. Av de här åtta personerna levde tre personer i Bofors och fem i municipalsamhället. Trots att personerna avled utanför kommunen, går det inte med säkerhet att utesluta att de smittats hemma.

Liksom Åman och Fannings studier, bekräftar även den här studien en överdödlighet i en visst typ av område. Fanning menar bland annat att de kulturella skillnaderna och de lingvistiska bristerna kunde ligga till grund för överdödligheten i Norwoods södra periferi.¹¹⁸ Åman kom i sin studie om spanska sjukans förlopp i Karlstad också fram till en överdödlighet, men i hennes studie torde inte kultur och språk ha svarat för denna överdödlighet. Åman menar snarare att trångboddhet kombinerat med sanitära olägenheter var anledningen till att fler dog i området Viken i Karlstad.119

Liksom Viken i Karlstad, var och är Bofors ett industriområde. I anslutning till industrin fanns, för tiden då epidemin utbröt, ett flertal arbetarbostäder. Som nämnts tidigare var en stor

118 Fanning 2010, s. 118.

43

andel av de avlidna hemmahörande i Bofors. I tidningen från den åttonde oktober år 1918¹²⁰ och hälsovårdsnämndens protokoll från den första oktober år 1918¹²¹, framgår det att Bofors och Björkborn var särskilt drabbade av epidemin. Det är således möjligt att spridningen och dödsfallen i områdena kring Bofors, var ett resultat av hur industriarbetet var organiserat, men också ett resultat av hur man levde.

Tidningen vittnar om en stor spridning inom industrierna och eftersom många av

industriarbetarna också tycks ha levt i områdena kring Bofors, är det sannolikt att de burit med sig smittan hem. Tillskillnad från Åman och Fanning kan undertecknad inte med

säkerhet uttala sig om huruvida de här bostadsområdena var osanitära eller inte. Eftersom det rörde sig om arbetarbostäder kan man dock misstänka att man levde ganska trångt, detta låter han dock vara osagt. Från folkräkningen den 31a december år 1920 framgår dock att lite drygt 23% av Karlskogas totalt 13 201församlingsskrivna invånarantal, levde i områdena kring Björkborn och Bofors.¹²² Trots detta stora invånarantal, på en relativt liten del av kommunen, går det inte med säkerhet att hävda att området var socialt utsatt, däremot var överdödligheten ett faktum.

4.1.3 Intervention eller nonintervention?

Huruvida man skulle försöka att påverka smittspridningen eller inte var då, liksom under dagens pandemi, en fråga man flitigt diskuterade i Sverige redan år 1918. En del hävdade att nedstängningar inte tjänade någonting till eftersom epidemin ändå inte gick att hejda. Samma förespråkare menade, av samma anledning, att rapporteringar i pressen därmed endast skulle resultera i oroligheter bland befolkningen. Den andra linjen ansåg tvärtom, det vill säga att medborgarna förtjänade att informeras om spanska sjukans förlopp. Man menade bland annat också att en underrättad befolkning skulle kunna resultera i ett minskat eller fördröjt

spridningsförlopp. Vissa förespråkare för interventions-linjen menade också att en fördröjd smittspridning skulle få vården att klara av epidemin bättre. Debatten mellan de olika linjerna resulterade aldrig i några generella förhållningssätt i landet, åtminstone inte mer än att den statliga myndigheten Medicinalstyrelsen lät upprätta allmänna råd och rekommendationer.

120 KARLSKOGA TIDNING, N:o 81 tisdagen den 8 oktober1918.

121 Hälsovårdsnämndens protokoll, 1 oktober år 1918, s. 17.

122 Riksarkivet, Karlskoga Kyrkoarkiv SE/ULA/10 513/A III/1, Böcker över obefintliga 1896 - 1941, s. 134 - 136.

44

Detta rörde sig just om råd och rekommendationer, det skulle visa sig vara upp till den enskilda kommunen att avgöra huruvida man skulle rätta sig efter dessa eller inte.

Liknande argumentationslinjer och mönster gör sig påminda än idag i och med den rådande Corona-pandemin. En del hävdar bland annat att Sverige skulle ha stängt ned skolorna tidigare, meningsmotståndarna menade att detta ändå inte skulle ha tjänat mycket till då skolbarnen inte drev smittan. Man diskuterade även under Corona-pandemins början

möjligheten till minskad smittspridning genom flockimmunitet, även här fanns de som var för och emot. Idag liksom år 1918, finns det inget botemedel mot det epidemiska, tillika

pandemiska viruset. Man är överens om att smittspridningen behöver minska, men idéerna och tillvägagångssätten för att uppnå detta varierar.

Debatten om Corona-epidemin har däremot alltid legat de svenska medborgarna nära till hands, sällan mer än en Internetsökning bort. År 1918 var det som sagt upp till den enskilda kommunen att avgöra vad och om man skulle göra något åt spanska sjukans spridning. Huruvida man rapporterade om sjukdomen i tidningarna eller begränsade folksamlingar var därmed en lokal angelägenhet.

Hur agerade då Karlskoga kommun mitt i allt det här och hur rapporterade man om sjukdomen i tidningen? Hälsovårdsnämnden verkade ha varit väldigt mån om att försöka begränsa smittspridningen i kommunen. Redan ett par dagar efter det första dödsfallet den 21a september, gick man i tidningen ut med information om at spanska sjukan börjat härja i

kommunen. Den första oktober sammanträdde hälsovårdsnämnden för första gången med anledning av det epidemiska utbrottet år 1918. Sammanträdet resulterade i ett beslut om nedstängningar av ”icke nödiga” offentliga sammankomster, med hot om vitesbelägg vid överträdelser. Samma protokoll vittnar även om hur de här restriktionerna skulle

kommuniceras till befolkningen genom kungörelser i tidningen och på kommunens anslagstavlor.

Tidningen tycks således, i någon mening, för tiden ha fungerat som hälsovårdsnämndens språkrör till allmänheten. Varje fattade myndighetsbeslut kommunicerades i Karlskoga Tidning, så även varje ny upplysning om sjukdomens karaktär och spridning. Man kan även se att restriktionerna följde dödsantalet. Under november då antalet dödsfall minskade väsentligt, lättade hälsovårdsnämnden på restriktionerna. Samtidigt betonade man hur restriktionerna återigen kunde bli gällande om epidemin skulle visa sig att tillta på nytt. I samband med de lättade restriktionerna, avtog även rapporteringarna om sjukdomen i