Resultatdiskussion

Vi börjar med att diskutera vårt resultat med utgångspunkt i kommunikationens betydelse i samverkan runt elever i socioemotionella svårigheter. Sedan fortsätter vi med att resonera kring vikten av samspelets betydelse för att skapa bra förutsättningar för lärande för dessa elever.

6.1.1 Kommunikationens betydelse i samverkan runt elever i socioemotionella svårigheter

Utifrån vår tolkning av resultatet ser vi att kommunikationen är ett viktigt pedagogiskt verktyg för lärarna i vår undersökning. Alla lärare betonar att det är viktigt att samverka med kollegor om vilket arbetssätt de ska ha med elever i socioemotionella svårigheter. De nämner vikten av ett gemensamt förhållningssätt och en god kommunikation med varandra i arbetet med eleverna. Säljö (2005) skriver att kommunikation och språk är centrala för lärandet. När det gäller att förstå lärandet i kommunikation med andra krävs en förståelse för varandras uttryck och samspel.

Lärarna i vår undersökning säger att det inte alltid är så lätt att samverka för det saknas både tid och någon som tar ansvar. Flera lärare tyckte det var svårt när de inte var överens i arbetslaget gällande vilket förhållningssätt de skulle ha till eleverna. Vi märkte att även de lärare som hade arbetat länge hade svårt att ta upp och diskutera hur man förhåller sig till

elever och kollegor. Liljegren (2001) menar att det krävs gemensamma resurser för att en utveckling ska komma till stånd och då behövs teorier om mänskliga relationer, mänsklig kommunikation och social inlärning. Vidare skriver hon att det är viktigt att lärare fortbildar sig i dessa frågor och diskuterar med varandra. De lärare som hade arbetat kortast tid i yrket sa att det var först när man kom ut i yrkeslivet som man förstår hur man bemöter elever i socioemotionella svårigheter. En av dem tyckte att hon inte fått tillräcklig beredskap i sin utbildning när det gäller svåra föräldrasamtal. Vi tolkar dessa lärare som att de anser att de inte har tillräcklig kunskap i hur man bemöter elever och deras föräldrar. Henricsson (2006) skriver att det i hennes undersökning visar sig att lärare saknar verktyg för att möta elever i socioemotionella svårigheter. Hon menar att lärarutbildningen inte tar upp denna problematik i tillräckligt stor utsträckning. De lärare som i vår studie fick handledning av en

specialpedagog var mycket nöjda och positiva. Andersson (2000) berättar utifrån sin egen erfarenhet när hon arbetade i ett resursteam, att man där fokuserade på att hitta

samverkansformer för alla personer som var inblandade kring en elev. Hon menar att först måste vi hjälpa de vuxna till ett fungerande samspel för att kunna hjälpa eleverna. Vi tror att kontinuerlig handledning kan vara ett verktyg för lärare i arbetet med att finna gemensamma, fungerande lösningar för elever i socioemotionella svårigheter.

I vårt resultat ser vi att lärarna betonar vikten av en god samverkan med föräldrarna och att skapa en förtroendefull relation till dem. De framhåller också att det är viktigt att respektera föräldrarnas olikheter. Danielsson & Liljeroth (1987/1996) menar att ett sätt att visa respekt för föräldrarna handlar om att utgå ifrån att de alltid vill sina barns bästa. De anser också att ett fungerande samarbete bygger på ett ömsesidigt förtroende och att föräldrarna ses som naturliga samarbetspartners till de yrkesverksamma. En av lärarna i vår undersökning poängterar vikten av att ha en öppen och ärlig kommunikation med föräldrarna. Flera intervjudeltagare betonar att det är viktigt att berätta för föräldrarna när något positivt har hänt, inte bara fokusera på det negativa. I likhet med Andersson (1999) tror vi att ett positivt tänkande kring eleven och dennes familj frigör inneboende krafter och resurser, vilket utvecklar möjligheterna för en god samverkan.

6.1.2 Samspelets betydelse för att kunna skapa bra förutsättningar för lärande för elever i socioemotionella svårigheter.

Vi har i vår undersökning sett att förmågan till samspel i lärandet är ett väldigt viktigt pedagogiskt verktyg. Flera av lärarna nämner ”närheten” till eleverna som mycket viktig. Vi instämmer med Kinge (2000) som menar att det är oerhört viktigt att de vuxna klarar av att känna empati i interaktion med elever i socioemotionella svårigheter. I likhet med Normell (2004) anser vi att det krävs en självinsikt och medvetenhet av oss som lärare för att kunna fungera som anknytningsperson om så behövs. Vi tror också det är viktigt att kunna säga ifrån när man inte klarar av att ställa upp för en elev som anknytningsperson, och be om hjälp av kollegor eller ledning. Lika viktigt är att den kollega som ”står bredvid” och ser att samspelet av olika orsaker inte fungerar med en elev, vågar gå in och stödja och kanske till och med ta över rollen som anknytningsperson. I vår undersökning framkom att det upplevs som svårt och känsligt när lärarna hade en annan åsikt i hur man t.ex. skulle bemöta eleverna. De upplevde att de stod mittemellan eleverna och kollegorna. Här tror vi att det är viktigt att det finns en medvetenhet från ledningens sida om vikten av att ta tillvara på den kunskap som finns i arbetslagen och kanske ge ”mandat” för någon erfaren och kunnig lärare att hålla i handledning eller fungera som mentor för kollegor.

I vår studie betonar lärarna att det är väldigt viktigt att utgå från elevens behov och förutsättningar i samspelet. I likhet med Andersson (2000) tror vi att en av de viktigaste uppgifterna för alla som arbetar med elever i socioemotionella svårigheter är att utgå från eleven och se hur miljön, pedagogiken, gruppen och samspelet kan förändras för att stödja eleven. Några lärare tycker att det är viktigt att utgå ifrån och uppmuntra det som är positivt hos eleven. En lärare menar att det gäller att ”hitta” varje elev. Vi vill i detta sammanhang dra en parallell till det som Vygotskij benämner som den utvecklingsbara zonen. Hundeide (2003) menar att för att kunna stödja en elev i sin utveckling gäller det att lokalisera zonen för möjlig utveckling. Vidare anser han att det är viktigt att läraren i sin undervisning söker efter elevens positiva och starka sidor för att ha som grund för den utvecklingsbara zonen.

Lärarna i vår studie säger att det är viktigt att lärandet ska vara roligt och lustfyllt. Vi kan skönja att flera lärare tycker det är viktigt att lärandet för eleven ska vara meningsfullt och ske i ett sammanhang, även om de inte uttrycker detta på ett tydligt sätt. En lärare, däremot, är väldigt övertygad och medveten om att meningsfullheten är avgörande för elevernas lärande och utveckling. Vi tolkar det som att denna lärare utgår från det sociokulturella perspektivet i

sitt arbete. I likhet med Dysthe (2003) och Säljö (2005) tycker vi att i detta perspektiv sker lärande bäst i ett meningsfullt sammanhang i samspel med andra. Ett sätt att skapa

meningsfulla och lustfyllda lärsituationer kan enligt vår tolkning vara att variera sitt arbetssätt. Vi har funnit att intervjudeltagarna ger många exempel på detta och det tycker vi är positivt. Av vårt resultat kan vi dra slutsatsen att lärarna arbetar med gruppen på olika sätt för att utveckla den. Enligt vår tolkning är gruppen en förutsättning i individens lärande i ett sociokulturellt synsätt. Vygotskij, refererad i Bråten och Thurmann-Moe (1998), menade att för att eleven ska kunna utvecklas optimalt krävs en aktiv interaktion mellan eleven, kamrater och läraren. Vi tolkar det som att ett par av lärarna i vår undersökning är väldigt medvetna om gruppens betydelse för elever i socioemotionella svårigheter. Av egen erfarenhet har vi märkt att det finns en stor spridning bland lärare när det gäller kunskap om hur man kan arbeta med gruppen för att individerna i den ska utvecklas. I likhet med Dysthe (2003) anser vi att det är väldigt viktigt att finna harmoni i relationen mellan individen och gruppen och mellan individualiserande och samspelsinriktade former för lärande. Författaren menar att det är oerhört svårt att få till stånd ett fungerande samspel där lärande sker. Olika former av

kommunikation är det som binder samman den kollektiva erfarenheten med den individuella.