Resultatdiskussion

Vad gör förskolepedagogen och pedagogen som undervisar årskurs 1-3 för att bekämpa mobbning?

Straffläxor, beröm: Olweus (1991) anser att straffläxor är ett konstigt val. Fysiskt straff, isolering, skuldbelägga eller förödmjuka lär inte mobbaren beteendekunskap och dessutom känner den sig som ett offer pga. straffet (Coloroso, 2004). För bästa resultat att ändra oacceptabelt beteende är att blanda beröm med ”straff”, visar forskning (Olweus, 1991).

Eftersom belöning och sanktion är en stor del i Komets modell, så stärker forskningen och modellen varandra. Om ett barn endast skulle bli tillrättavisad skulle den fortsätta med det illa beteendet, eftersom det är det enda sätt att bli sedd. Sharp m.fl. (1996) och Skolverket (2009) styrker mitt antagande med att barn beter sig illa för de vill ha respons, alla vill synas. Det är orsaken till att utsläckning är effektivt, alla vill synas. Ge beröm har en verkan, anser jag. När jag berömde ett barn för att denne lydde mig sa den stolt någon minut efteråt till en annan vuxen att jag tyckte den var duktig.

Prata inte med klassen om den pågående processen: (Höistad, 2001). Sara sade att hon kunde ta alla i ring och alla fick säga sitt. Lisa sade att hon pratar om det i klassen, men oftast som en mer generell sak. Förutom de två skriver även Olweus (1991) emot Höistad, ibland måste pedagogen prata med klassen. Jag tror det beror på gruppen, vad det gäller, hur länge det pågått. Om det är verbal-, fysisk- eller tyst mobbning. Anledningen till att jag lade skillnaderna här och inte i analysen är för att författaren inte är vetenskaplig.

Medlöpare: Båda lärarna i intervjuerna sade att medlöparna vet ofta inte att de gör fel. När Lisa talar om att tala med hela gruppen, är min reflektion att det främst är medlöparna pedagogen ska påverka. För mobbarna måste pedagogen ta hårdare tag om, så som Lisa gör med individuella samtal. Medlöparna däremot står i mitten och inte riktigt valt sida. Jag vet med egen erfarenhet om osäkerheten med det dubbelmoraliska handlandet samt de

skuldkänslor man haft efteråt. Önskar att en lärare gripit in när jag gick på högstadiet.

Förflyttning: Författaren är inte vetenskaplig, men anser att det finns två negativa påföljder av att flytta den utsatte. Klassens moral är fortfarande fel och offret kan utsättas för mobbning i den nya miljön. Flyttning för offret kan bli en befrielse (Coloroso, 2004). Med hänvisning till analysdelen bör pedagogen inte säga blankt nej eller ja till att offret flyttas. Pedagogens ansvar är att titta på vad som är bäst för gruppen och för eleven. Flytta inte eleven bara för att det är en bra lösning, utan motverkande arbete måste pågått för att förinta mobbningen. Finns vänskap i en annan klass eller skola tror jag att mitt godkännande till flyttning skulle vara lättare att ta, eftersom jag då vet att eleven får vänner dit den kommer. Det stora negativa med

29

att göra så är att klassen har kvar bilden av att det är fel på offret. Pedagogen vet heller inte när det okamratliga beteende har förbättrats, eftersom den utsatte inte är kvar.

Förskola: Sara sade att hon hela tiden är ”på, på, på”, jag fick då bilden av att

förskolepedagogerna är alltid på plats och kan alltid säga ifrån. I gruppintervjun sa de att de går in i situationen och pratar med barnen, för barnen löser det inte på egen hand.

Förskolepedagogen går rakt in i handlingen och talar med alla, individuellt eller i grupp. Detta görs oberoende på om det är fysisk, psykisk eller tystmobbning. Däremot ansåg Sara att det är lätt när de är mindre att föra ihop dem, då det rör sig om tystmobbning. Som läsaren fått ta del av berättar Sharp m.fl. (1996) om lekgrupper och gruppaktivitet pedagogen kan använda sig av.

De samarbetar i arbetslag och även med andra arbetslag. Föräldrarna träffar de dagligen vid hämtning/lämning där de ger information om det är något som är på gång, de allvarligare samtalen tas senare. I ett verkligt fall samlade personalen alla barn och föräldrar till ett gemensamt möte då de misslyckas att på egen hand fixa problematiken med hjälp av samtal med barnen. På mötet gjordes en åtgärdsplan. Personalen informerade rektor och hade specialpedagog till stor hjälp samt likabehandlingsplanen. Andra kunniga personer förskolorna kan ringa till är BVC, BUP och psykolog på sjukhus.

Om jag samlar ihop de metoder utöver det jag skrivit i tidigare två styckena, som kom fram ur intervjuerna. Blir det att förskolepedagogen kan använda sig utav sig själva i rollspel, ta hjälp av böcker, teater, samlingar, föra dialog, samarbetslekar, massage och sånger. Det som framkommer svagt i intervjuerna som står i likabehandlingsplanen som pedagogen också ska göra är att dokumentera. Däremot blir åtgärdsplanen som en form av dokumentation och Victoria talar om kartläggning som pedagogen ska göra, vilket även är en form av dokumentation. Uppföljning samt återkoppling till föräldrar får inte glömmas, vilket

likabehandlingsplanerna och metoderna (se 1.6) har. Även detta sägs i andra ord, inte rätt ut.

Maria berättar om fallet med de tre pojkarna då personalen efteråt hade samtal med föräldrarna.

Skola: Pedagogen samlar information från kolleger och tar hjälp utav dem. Klassläraren samtalar med offret, mobbarna och medlöparna. Lisa tar dem enskilt, men kan även prata med hela klassen om mobbning som ett generellt område. Sedan tar lärarna kontakt med föräldrar.

Löser det sig inte kontaktar läraren elevhälsoteamet (inkl. rektor). Sista utvägen är som Skolverket (2003, 2009) skriver, att anmäla till polis. Anmälan till sociala myndigheten eller polis står med i en av de två likabehandlingsplanerna.

Fors (1994) berättar för oss (vilket jag förutom i litteraturen även lyfter fram i analysen) att pedagoger ska värna om den starka relationen som oftast finns mellan barn och

vårdnadshavare. De vuxna kan vara en viktig resurs och läraren bör därför använda dem som resurs och inte i form av hotelser. Trotts detta används föräldrarna som hot, men även som förmedlare av information från hemma miljön. Det märks i intervjuerna att föräldrarna har stor betydelse och att lärarna tycker att problemtiken kan lösas enklare då pedagogen har en välfungerande dialog med föräldrarna. Bra kontakt med föräldrar är A och O, även fast åsikter skiljer så kan man ha en bra dialog.

30

Endast den ena skolan lyfter fram åtgärdsplan i sin likabehandlingsplan. I och för sig står det i litteraturen att vem som helst kan ansöka om det. Då kanske det inte behöver stå med i

likabehandlingsplanen, eftersom det kan av flera parter lätt få sin vilja igenom, med att

inskaffa en åtgärdsplan. Andra sidan kan jag känna att mobbning är så allvarligt och viktigt att ta bort, att det alltid borde finnas ett åtgärdsprogram. Dessutom står det att skolan har

skyldighet att skapa ett åtgärdsprogram om den som blir mobbad behöver stödåtgärder (Skolverket, 2003). Behövs det inte i princip alla ärenden stödåtgärder när det gäller mobbning? Det behöver inte vara med som första steg men bör finnas i

likabehandlingsplanen, bedömer jag.

Problematiken lärare har som inte rör förskolepedagoger är eftermiddagarna, att veta vad som händer barnen/eleverna sinsemellan. Detta talar Eva brett om, att hon inte har mycket i utbyte med fritidspersonal och att eleverna går på olika fritidshem försvårar det hela. Förskolebarn är hos samma pedagogarbetslag oftast. Fördelen skolorna har är att de har stödpersoner på sin arbetsplats t.ex. kurator, skolsköterska. Eva fick stor hjälp utav dem då hon var sjukskriven.

Lärarna har i intervjun sagt att de jobbar med gruppen innan, t.ex. SET, värderingsövningar. I arbetet med SET kan läraren prata om vad som är okej att säga. Läraren kan jobba med gruppen genom att prata om mobbning som en generell företeelse, men även att fråga elever om det blivit bättre i klassen. Anonymitet av mobbare och offer sker beroende på

omständigheterna. Medlöparna är svåra att få tag på och de förstår ofta inte att de gör fel.

Prata om att man håller med mobbaren om man inte säger ifrån, många har svårt att förstå detta. Läraren ska prata med mobbare/na och offer. Alla ska få säga sin version i enrum med läraren, då är de inte starka och kan inte ta stöd av varandra.

För att bekämpa verbal mobbning gäller det att diskutera med gruppen vad som är tillåtet att säga, samt vad som inte är det. Angående fysisk mobbning svarade båda lärarna att det är viktigt att reflektera över vilka platser som inte är överbevakade av vuxna. Fysisk mobbning är den lättaste varianten av de tre, att upptäcka. Den syns lättare eftersom att den består av slag, sparkar och kan ge utslag som blåmärken och sår (Höistad, 2001). Ord som sägs ser man inte med ögat. Den är även enklare att förstå, att det är fel att göra. Som Lisa sa är det lättare för ett barn att förstå att någon annan blir sårad då den blir slagen. Slag gör ont, det syns. Ord som sägs gör ont på insidan och syns inte utåt lika tydligt. Tystmobbning upplevs som fulast och svårast. Pedagogen ska reflektera om pedagogen hinner se alla under en dag, om någon är ensam och vilka är dominanta respektive försiktiga? Bestäm placering för vilka eleverna ska gå/sitta med. Det blir ju alltid någon som blir vald sist och vilket jag nu kopplar till det som Sara sa, så kan pedagogen påverka sammanförning av elever. Jag anser att pedagogen kan vara taktisk och hjälpa den utsatte genom att sammanföre den med elever pedagogen tror skulle stötta och bli framtida vänner.

Modellval: När pedagogen har upptäckt mobbning tycker jag att problematiken ska arbetas med två utav de metoder jag skrivit om. Det allra första pedagogen ska göra är att använda sig av en modell som behandlar samtalet med mobbarna och åtgärder: Friends i speciella fall, Farstametoden, GBm, Ingens fel och/eller Olweus-metoden. Där den vuxne samtalar med mobbarna och tar fram åtgärder. Dessa samtal varar under en dag och därför bör efterarbete

31

finnas. Förutom att pedagogen ser om mobbaren följer åtgärder, har uppföljningsmöten och samtal med föräldrar samt rektor. Bör pedagogen även jobba med en utav metoderna: Friends kompisstödjare, StegVis, SET eller Komet.

Sammanfattade slutsatser: Det verbala verktyget har stor påverkan. Ge inte straffläxor.

Pedagogen kan ibland ta hjälp av klassen, blanda sanktioner med beröm och glöm inte medlöparna. Flytta de som mobbar. Använd lekgrupper, grupparbeten/gruppaktiviteter, föräldrar i form av resurs och inte hot, äldre barn som förebilder samt hjälp den utsatte att förbättra självförtroendet.

Förskolepedagogen är alltid närvarande, går in i handling och pratar med alla. Antingen enskilt eller med hela gruppen. I skolan letar de först information och har sedan individuella möten. Skolorna har (oftast) skolhälsan/elevhälsoteam på plats, medan förskolan får vända sig till organisationer och professionella personer. I förskolan uppstår och finns (oftast) en daglig kontakt med föräldrar, medan lärare måste kontakta och en del väntar med det. Lärare har specifika åtgärder mot verbal-, fysisk- och tystmobbning, medan förskolepedagogerna talar mer om det förebyggande arbetet.

Mobbning finns inte i lika stor mängd på förskolan eller ser vi den inte? Forskningsmässigt finns det inte lika mycket för förskolan, vad Fors (1994) och jag sett. Vuxna kanske pga. det underskattar dess existens? I vilket fall finns den i alla åldrar (Fors, 1994) och jag tror det är jätteviktigt att förskolepedagogen är uppmärksam och har öppna ögon för mobbning.

32