5. PRESENTATION AV STUDIENS RESULTAT
5.4 Resultatdiskussion
Studiens resultat visar den brokiga väg som Försvarsmakten och dess officersutbildning i taktik följt sedan slutet av 2000-talet och framåt. I de taktiska proven innebär det att scenarion gått från fiktiva stater och fokus på internationella operationer med EU och senare NATO, till det rent nationella fokus som åter gjorde sig påmint under senare delen av 2010-talet, med en tydlig brytpunkt i Krimkriget 2014. Glädjande så är utbildningen logisk att följa avseende komplexitet och nivå (kompani – bataljon - brigad).169
Officersutbildningen inriktar sig på kompani till bataljon och med fokus på att omsätta en relativt given taktisk situation till order för förband. Kaptensutbildningen utgör ett naturligt steg och komplexiteten ökar främst genom att olika handlingsalternativ i det taktiska provet skall analyseras, värderas och motiveras och i sitt fokus på bataljonsnivån. Genom stabsutbildningen ökar komplexiteten ytterligare genom att ett relativt omfattande scenario och kontext presenteras som sedan eleven självständigt skall formulera order till förband utifrån utan alternativ eller på förhand givna lösningar. Nivån är dessutom brigad, vilket utgör en naturlig stegring från kaptensutbildningen. Detta är positivt i sammanhanget, det finns en spårbarhet genom utbildningssystemet och komplexiteten och svårighetsgraden i de taktiska proven följer ett tydligt mönster. Det är sammantaget inte den röda tråden igenom utbildningssystemet som har varit bristande.
När det kommer till studiens kärna, hur den militära kulturen reproduceras genom utbildningssystemet kopplat till offensiv och defensiv krigföring framstår resultatet som betydligt mer spretigt och intressant. Genomgående är det en offensiv militär kultur som gör sig gällande igenom utbildningssystemet och det empiriska underlaget de inledande åren på 2010-talet. Denna offensiva militära kultur återfinns inom samtliga de tre teoretiska yttringarna. En tydlig kulturell identitet som glorifierar kriget, seger genom att söka ett avgörande på stridsfältet är det normerande. Detta skapar en offensiv norm och attityd som reproduceras genom utbildningssystemet. De tidiga åren vid främst officers- och kaptensutbildningen går därför att tydligt koppla till den krigarkultur som Finlan och Burk framhäver finns i västerländska försvarsmakter.170
169 Med reservation för officersutbildningens svårighet att hitta rätt nivå i sina taktiska prov.
Även det taktiska handlingsmönstret reproducerar den starka offensiva militära kulturen under dessa år. Proven framhäver offensiva lösningar som nyckeln till ett taktiskt problem och tydligast är detta vid de inledande åren vid officersprogrammet. Detta bidrar till att forma det Murray beskriver som ett kulturellt mönster, officerens referensram i strid.171 Den teoretiska yttringen som under längst tid från empirins startpunkt behåller sin offensiva prägel är hur
kriget skall förstås. Armén är i regel ett verktyg för att kraftsamlas och slå motståndaren, trots
att det övergripande scenariot kan vara av internationell prägel eller fokuserade på att skapa förutsättningar för tredje parts stöd. Det skapar en doktrinär förståelse över vad arméns uppgift är – kriget skall utkämpas som ett anfallskrig. Detta kan forma det Jans och Schmidtchen benämner ”ett fast beteende i strid” för armén.172
Det kan vara denna starka kulturella offensiva drivkraft inom armén under de inledande studerade åren som kan hjälpa oss att förstå Arméreglemente Taktik från 2013 offensiva prägel. Val mellan offensivt och defensivt militärt tänkande förstås bäst utifrån ett kulturellt perspektiv.173 Denna kulturella koppling mellan reglementet och hur kriget skall förstås kan exemplifieras med följande två markoperativa inriktningar; En offensiv inriktning som innebär att vi tar och behåller initiativet eller når ett avgörande på våra villkor, endast genom anfall kan ett avgörande nås. En markoperation med defensiv inriktning genomförs för att vinna tid och på sikt möjliggöra en markoperation med offensiv inriktning.174 Kriget skall förstås som att
motståndaren skall slås och förintas – nu eller i ett senare skede. Mansoor och Murray menar att militär kultur har två avgörande inverkningar på organisationen, den skapar en gemensam identitet och den formar ett bias för hur medlemmarna kommer agera i en taktisk situation.175
Båda dessa inverkningar kan skönjas i resultatet.
Det förstås som att armén har en djupt rotad offensiv militär kultur, troligtvis mer offensiv än de andra vapengrenarna och Försvarsmakten i stort. Arméreglemente Taktik är betydligt mer offensivt orienterad än rådande militärstrategisk doktrin under inledningen av 2010-talet.176 Detta följer Murrays och Kiers argumentation, att det finns konkurrerande kulturer inom en försvarsmakt och att armékulturen formar en specifik vägledning och ideologi för handling.
171 Murray, Does Military Culture Matter?, 27-29. 172 Jans & Schmidtchen, The real C-cubed, 65-67. 173 Kier, France between the Wars, 66.
174 Försvarsmakten, AR Taktik, 46.
175Mansoor, Peter R. & Murray, Williamson (red.), The culture of military organizations, Cambridge University Press, Cambridge, 2019, 2. 176 Den Militärstrategiska konceptuella inriktningen från 2012 poängterar förmågan att växla mellan offensiv och defensiv inriktning samt att
Murray och Kier menar att ideologin kommer vara mycket kraftfull eftersom den styr aktörerna till vad som är målet och hur de skall uppnås.177 Efter denna inledande tidsperiod i studien så
tar sig den militära kulturen ett betydligt mer balanserat uttryck i det empiriska underlaget, med ett undantag – officersprogrammet, som fram till OP 14-17 i stort uteslutande tolkas reproducera en tydlig offensiv militär kultur. Detta är olycklig, då det torde vara de yngsta och minst erfarna eleverna som är mest påverkningsbara för denna kulturella reproduktion från äldre kollegor och därmed formar deras taktiska preferensram i strid – som offensiv.
Officersprogrammet innehåller därmed tydliga element för den socialiseringsprocess som Weissmann och Ahlström beskriver när den militära kulturen reproduceras och överför den gemensamma offensiva identiteten till yngre officerare.178 Efter dessa utbildningsår så går dock även officersprogrammet mot samma utveckling som kaptens- och stabsutbildningen, ett i stort mer balanserat uttryck för den militära kultur som reproduceras genom utbildningssystemet.
För de avslutande åren, dvs. från 2015 och framåt är det en betydligt mer balanserad militär kultur som tar sig uttryck i den taktiska utbildningen. Detta är genomgående vid utbildningarna, med en liten passus för kaptenskursen där den offensiva militära kulturen främst kopplat till yttringen hur kriget skall förstås finns kvar. Det taktiska provet från stabsutbildningen 2017- 2018 är det bästa exemplet på hur ett taktiskt prov kan främja en flexibel syn på krigföring. Provet visar hur Finkels flexibilitetskoncept kan omsättas vid en taktisk utbildning. Det offensiva får lika stort genomslag som det defensiva och elevens förmåga att balansera mellan olika former av krigföring är i centrum. Något som Finkel menar är avgörande för att kunna uppnå just flexibilitet.179
5.4.1 Återkoppling till studiens frågeställning
Hur reproduceras militär kultur avseende offensiv och defensiv krigföring vid taktikutbildning av svenska arméofficerare?
Studien visar att den militära kulturen reproduceras genom taktikutbildningen på olika nivåer, kulturell identitet – idealet för individen, handlingsmönster – hur uppgiften skall lösas och hur kriget skall förstås – vad uppgiften och syftet är, krigets natur och väsen.
177Kier, Imagining war, 26-27 & Murray, The Future of American Military Culture, 35-37.
178 Weissmann & Ahlström, Mirror, Mirror on the wall, who is the most offensive of them all?, 180-183. 179Finkel, On flexibility, 56.
Samtliga tre teoretiska yttringar har stor inverkan på balansen mellan offensiv och defensiv krigföring. Resultatet visar att det har funnits en stark offensiv militär kultur som tydligt reproducerats genom utbildningssystemet till arméns officerare under de tidiga åren på 2010- talet. Dock har denna offensiva kultur tonats ner för en mer balanserad och flexibel syn på krigföring vid de taktiska utbildningarna. De sista studerade åren vid respektive utbildning har de mest balanserade proven och med tydligt fokus på taktisk problemlösning. Detta kan förstås som att en mer balanserad och flexibel militär kultur är i antågande, med en närmare koppling till rådande militärstrategisk doktrin.
Studien visar vidare att den militära kulturen har ett stort genomslag i utformningen av de taktiska proven och därmed reproducerar en syn på balansen mellan offensiv och defensiv krigföring genom en socialiseringsprocess av den rådande kulturella normen inom armén. Den taktiska utbildningen ses i studien som en tydlig markör för den rådande militära kulturen, den bedöms tydligt inverka på hur officerarna kommer agera i en taktisk situation på stridsfältet.