5.1.1 Diskussion om identitet
Sexualiteten ses som en av de mest centrala delarna inom incelrörelse, till den mån att identiteten formas runt bristen på sexuella relationer. Det finns mycket att hämta i bara namnet incel där gruppen kunnat fokusera på andra delar så som ensamhet eller utseende men där det sexuella ändå blir centra för identitetsbildning. I ett skapande och formande av identiteten kring vi och dem är heterosexualiteten är viktig faktor för att bekräfta maskuliniteten och vidmakthålla ordningen. Homosexuella och transpersoner har svårare att hamna innanför dessa ramar vilket gör det till öppna mål och utestängda av forumet. På många plan bekräftar gruppen om en ”omaskulin” identitet som ligger över hela gruppen, samtidigt finns den sexuella lusten och drivet om våld som primära och kvarliggande maskulina normer inom personerna. Det finns alltså en selektiv inställning till vad som är maskulint, är det beteende, normer, utseende, självförtroende?
Diskussionerna visar också på en stor medvetenhet kring den egna och andras kroppar där man i olika mån försöker att kontrollera den på olika sätt genom exempelvis ’maxxing’. Identiteten är relationellt konstruerad och har i sig ingen mening utan får det när kroppen ställs i relation till någonting, i detta fall ett sexuellt marknadsvärde. Det blottar en osäkerhet över kroppen som tidigare associerats med kvinnor men i takt med att män blir allt mer synliga i media så formas också en bild av vad som anses vara attraktivt och eftersträvansvärt. Det går inte minst att se i illustrationer av ”Chad” som målas upp med en muskulös kropp och väldefinierade ansiktsdrag, vilket också återkommande lyfts som ett manligt idéal. Det skapar en bild av vad som är eftersträvansvärt men som också är ouppnåeligt för många.
Precis som Gill, Henwood och Mclean (2005) uttrycker i studien om bodyprojects så finns det även en önskan om att bryta sig loss och visa sig annorlunda från andra. I studien handlar det om att inte följa trender utan istället känna sig unik och speciell, vilket majoriteten av deltagarna hade gemensamt. Gällande incels går det att se samma strävan efter att vara unika men på ett mer filosofiskt än fysiskt plan. Diskussionerna och avståndstagandet till ’normies’ och Bluepill filosofin visar på en vilja att bryta sig loss från det konventionella vilket går i linje med tanken om att vara unik och självständigt tänkande. Incels tävlar egentligen inte mot feminismens utveckling av
samhället i sig utan om samhällets utveckling av den individualiserade vardagen där den egna prestationen ständigt är närvarande och mäts.
Boshini och Sundström (2018) lyfter att det finns tre huvudsakliga parametrar som man anser att kvinnors val av partner grundar sig i; utseende, pengar och status vilket är återkommande i diskussionerna på forumet vid diskussioner kring ’maxxing’. Medlemmarnas diskussioner kring utanförskapet har alltså en viss legitimitet då många användare hänvisa till just utseende, social status och psykisk hälsa som grunden för sitt utanförskap. Det finns ett tydligt hopp hos vissa av medlemmarna där man diskuterar så kallad maxxing för att potentiellt kunna attrahera en framtida partner. Detta skulle jag säga är en stor vattendelare inom rörelsen då många känner ett starkt hat mot kvinnor, andra hatar men kan inte stå emot och vissa är villiga att ändra sig för att kunna attrahera någon. Barnlösheten hos män har ökar under de senaste åren vilket ger en viss legitim grund till de män som önskar bilda familj men inte längre har samma förutsättningar att anta detta som en självklarhet. Många medlemmar påvisar däremot en stark ångest kring att skaffa barn då man är rädd att barnen ska behöva leva samma liv av ensamhet.
Den starka teorin kring maktbalansen i relationer där kvinnan sitter på allt det sexuella kapitalet och mannen står för det materiella har under de senaste decennierna blivit rubbade i och med kvinnor ekonomiska frigörelse. Även om inte alla kvinnor är ekonomiskt oberoende så finns det en uppmuntran till att var självförsörjande. Kvinnan går från att i äldre versioner av manosfären bortses för att inte vara intellektuellt kapabla till att idag anses vara omänskliga, foids. Kvinnor ses inte längre som människor utan som något onödigt ont som inte går att komma ifrån, det är en viktig del i deras liv men dem kan själva inte göra någonting åt det.
5.1.2 Diskussion kring motstånd
Rörelsen ser sig själva som marginaliserade i stor utsträckning vilket Asen (2000) skulle mena är en avgörande roll i om incels ska ses som Counterpublic. Sveriges överrepresentation inom rörelsen, räknat per miljoner invånare i kombination med en mer feministisk politik kan tyda på att rörelsen kan anses vara marginaliserade i Sverige. Önskan om att flytta till länder med mer traditionella relationer mellan män och kvinnor samt den avsky som uppvisas mot Sverige visar på en medvetenhet kring gruppens kontextuella marginalisering. Frågan om incels är marginaliserade och counterpublics kan alltså vara lokalt och kulturellt beroende.
Det finns ett starkt motstånd till feminismen och uppmaningar om att ta till våld för att starta en revolution. För att ”ta tillbaka makten” vilket motsäger idéen om att
kvinnor alltid haft en strukturell makt i samhället. Blackpill medlemmar har en dogmatisk inställning till identiteten och samtiden vilket på sikt kan göra det svårt att nå gruppen för förändring. Kantad av en katastrofinställning till livet och den egna situationen gör det svårt för den enskilda individen att göra en förändring och bryta sig loss från destruktiva tankemönster. Många av användarna beskriver även ett utanförskap från både familj och samhälle runt dem vilket leder till självisolering och gruppen blir därför svår att upptäcka för omvärlden. När det ”träffar” andra som befinner sig i samma situation och kan validera känslan av ensamhet och hopplöshet byggs också en känsla av tillhörighet, som förvisso bryter ner varandra, men som visar att man inte är ensam. Kulturen kan lätt bli destruktiv då trådarna göder depression, hat och utseendefixering.
Krakowski (2019) lyfter att enskilda personer som begått terrorhandlingar ofta har publicerat sina planer på sociala medier innan eller pratat med någon i sin omgivning innan attentatet ägt rum. Detta stämmer överens med Elliot Rodger och Alek Minassians agerande inför attentaten men det gör också att vi kanske borde vara mer vaksamma när det kommer till gruppens diskussioner. Utifrån resultatet kan vi konstatera att uppmaningar om våld är vanligt förekommande och riktar sig vanligen mot samhället som har anses synonymt med ett matriarkat, men också enskilda individer. Det är inte troligt att alla medlemmar som skriver denna typ av inlägg kommer att ta till handling, men det öppnar för diskussioner kring hur vi ska nå ut till en grupp som känner en allt större misstro till samhället och sina medmänniskor.
5.1.3
Incels och feminism
Genomgående visar rörelsen på ett tydligt motstånd till feminismen, men det går även att se likheter till feminism när medlemmarna från rörelsen talar om en strukturell orättvisa och visar på en stark systemkritik. Likt särartsfeminismen så menar en majoritet av användarna att vi i grunden är biologiskt olika vilket även är en ståndpunkt som lyfts inom manosfären men åsikterna splittras när det kommer till vem som man anser drar nytta av dessa skillnader. Till skillnad från särartsfeminismen som anser att mäns egenskaper värderas högre så anser manosfären att kvinnors sexuella makt är det avgörande.
De flesta feministiska ideologierna utgår idag från likhetsfeminism vilket bland annat utgrenas i radikalfeminismen. Inom manosfären, och i detta fall incel-rörelsen, menar man att vi idag lever i ett matriarkat där kvinnor drar större fördel av skillnaderna, främst när det kommer till sexuell makt och att dessa skillnader bör regleras och jämnas ut av exempelvis staten. Precis som radikal feminismen så visar även rörelsen på ett sökande efter roten till den upplevda problematiken där källan anses leda till matriarkatet. Precis som radikalfeminismen så anser även rörelsen att det privata är
en del av politiken där många incels menar att matriarkatet och inte patriarkatet orsakat den situation som dem befinner sig samt att det skulle kunna lösas genom att man exempelvis instiftade monogama äktenskap eller att man på andra sätt försöker att kompensera för deras utsatthet genom att tillskriva en annan partner för att jämna ut klyftorna mellan 80/20 principen. En kritik som däremot bör lyftas kring 80/20 principen är påståendets orimlighet i att 20 procent av alla män har 80 procent av allt sex då det skulle innebära att top 20 procenten av män skulle ha samlag två gånger.