Skolgården är inte bara ett utrymme för barnen mellan lektioner, där de kan sträcka på sig och inhämta frisk luft, utan den är en stor del av deras barndom som kommer att finnas kvar i minnet. Sebbas (1991) undersökning visade att vuxnas preferenser av bästa barndomsmiljö till stor del ägde rum utomhus (a.a.). Därför har utformandet av skolgårdsmiljön stor betydelse. En ingrediens som i tidigare forskning visat sig vara betydelsefull är inslag av natur som ökar både barns kreativitet och aktivitet inte bara i naturområdena utan över hela skolgården, även på asfaltsytor (Lindholm, 1995). Det överensstämmer med mina resultat. Skolgården sjöd av liv och aktivitet även fast det var i början på december. Omgivningarna till skolgården som undersöktes är mycket speciella och ger en påtaglig naturinramning. Den spännande slänten och det vackra berget, ökar sannolikt också fascinationen och den spontana uppmärksamheten på skolgården, som är så värdefull för konsten att slappna av (Kaplan & Kaplan, 1989) och som behövs för att klara skolarbetet.
Tidigare studier talar för att träden har stor betydelse för barn (Lindholm, 1995; Kaplan & Kaplan, 1989). Det framträdde även i denna studie, i rikedomen av grenar som träden skänkte till barnen, och som förlöste en uppsjö av användningsområden alltifrån spelpjäs till ribba för höjdhoppning. Det mest klassiska kanske är vapen. Det samstämmer med Öhman och Sundbergs påstående att material från skogen har många fler användningsområden än vad bollar har och ökar barns kreativitet (red. Lundegård, et. al., 2004). Ett mer varierat och rikare rörelsemönster övas å ena sidan i lekar som använder sig av naturen och dess material. Men å andra sidan sörjer artefakter som bollar för att barnen håller i gång, eftersom bollens runda form och svårighet att ligga stilla signalerar oavbruten aktivitet och rörelse.
Träden avger inte bara pinnar i olika storlekar utan kan också ge klättrandets glädje och spänning om inte vuxenvärldens säkerhetstänkande om riskerna med klättring var så dominerande i samhället. Flickan som jag mötte första dagen uttryckte att slänten var den roligaste platsen men tillade att de inte fick klättra i dess träd och Markus i fantasileken ”Avatar” verkade gärna vilja ha klätterträd på skolgården. Kulverteringen av ån kan ju med dagens syn på skolgården diskuteras (Lindholm, 1995). Den porlande ån alldeles i närheten skulle kanske kunna användas lite mera (bild 38). Miljöpsykologiska studier har ju visat på att inte bara naturinslag utan även vattenutsikter och dess porlande ljud har betydelse för att slappna av (Kaplan & Kaplan, 1989; Mårtensson & Noréhn-Björn, 1993). Kanske skulle en upprustning av områdena kring ån kunna skapa områden där barnen tidvis och i små grupper kan vistas under förutsättning att personal finns i närheten. Vattendrag utgör en säkerhetsrisk och det är väl främst denna aspekt som skolan tagit fasta på, när de inhägnat områdena som vetter mot ån. En aspekt som är väl värd att ta i åtanke.
7.2.1
Rumslighetens olika sidor
Ett av de bärande begreppen i undersökningen har varit rumslighet. Det intressanta med det begreppet är att en yta som i sitt fysiska uttryck gestaltar ett rum ändå kan
sakna känslan av rumslighet om platsen har för mycket torgkaraktär som entrégården. Där rumsligheten i psykologisk bemärkelse helt försvinner medan dess fysiska uttryck genererar interaktion mellan barnen i form av bollspel. Det är också den första platsen på skolgården där barnen från tre av klasserna möts om de har rast samtidigt. Den bildar alltså en ”interaktionsplats” en plats att vara ”on-stage” (Lieberg; red. Olsson, 1998; Goffman, 1974). Om möjligheten fanns att flytta ytterdörrarna till gavlarna skulle den känslomässiga rumsligheten på entrégården bli större. Avsaknaden av vegetativa uttryck gör å ena sidan platsen anonym, vilket jag anser är olyckligt med tanke på alla möten som sker där och vegetationens betydelse för välbefinnandet (Kaplan & Kaplan, 1989; Mårtensson, 2004). Å andra sidan är kanske meningen med platsen att den bara ska vara en slags förlängd utetambur som man bara passerar igenom på väg ut och in ur byggnaden. Stenformationen som kan klassas som ett ”distinkt, expressivt objekt”(Skantze, 1989) är egentligen det enda riktigt speciella med entrégården. Bänkformationerna med sina bord har funktionell betydelse inte bara som sittplatser utan kan minst lika mycket vara en högre punkt att bestiga.
Hela skolgården i sig skulle kunna benämnas som ”back-stage” om man tänker på att lektionerna är ”on-stage”. Men barns intensiva interaktion med varandra gör den ändå till övervägande ”on-stage.” Det verkar vara platsens egenskaper som bestämmer vilken psykologisk betydelse uterummen har.
7.2.2
Platsers psykologiska betydelse
Platsers psykologiska betydelse kan som beskrevs i bakgrunden variera från en plats med hög aktivitet, ”interaktionsplats” till en ”reträttplats” där de får möjlighet att ta igen sig och reflektera ensamma eller med varandra. Kanske en plats där de i lugn och ro kan förhandla om lekars utveckling. En plats kan också vara en ”frizon” där barnen har chans att töja sina gränser (Lieberg i red. Olsson, 1998).
Gungplatsen urskiljdes både som ”interaktionsplats” och ”reträttplats” (a.a.) Aktiviteten avgjorde vilken funktion platsen fick. I funktionen som ”reträttplats” skulle det vara en fördel om gungställning vändes 45° mot berget med tanke på naturens restorativa effekt, som hjälper till att återvinna förlorad koncentrationsförmåga (Kaplan & Kaplan, 1989). Det skulle ge barnen möjligheten att njuta av utsikten, när de vill koppla av. Dessutom skulle det behövas fler gungor. Två gungor på drygt hundra barn är lite magert även om inte alla har rast samtidigt. Sandlådan jämte gungplatsen skulle kunna flyttas eller tas bort och ge plats åt fler gungställningar. Med tanke på den enorma aktiviteten som var på skolgården skulle den behöva fler uterum med funktionen av ”reträttplats” i avstressande syfte (Lieberg; red.Olsson, 1998; Goffman, 1974). Barnens ständiga aktivitet tyder å ena sidan på att det saknas platser för ”reträtt”. Å andra sidan visar det på barns behov av fysisk aktivitet när de suttit stilla inomhus. Stora slänten var den enda platsen som var utpräglad ”frizon” (a.a.). En plats där de hade rätt att vara ”back-stage” och göra lite vad de ville. Personalen rörde sig aldrig i det område varken under min verksamhetsförlagda del av utbildningen eller under mina datainsamlingsdagar. Min känsla var också att de ville vara själva där.
Att platsers egenskaper påverkar barnens aktiviteter märktes också i de platser som hade påtaglig mysterieeffekt, som stora slänten, där lust att utforska resulterade i dels platsskapade, som kojbyggen och en önskan att förflytta sig genom området (Kaplan & Kaplan, 1989; Lindblad, 1993; Björklid, 2005). Betydelsen av platser som utgör en frizon eller frirum som Lindblad benämner, har ju också enligt forskning visats ha betydelse för barns kreativa förmåga (1993). Därför är stora slänten oerhört väsentlig i undersökningsmiljön, kanske den mest betydelsefulla på hela skolgården. Det verkar också som frizonen läge spelar roll. I denna fallstudie ligger den i gränszonen till skolgården. När frizonen ligger för nära vattendrag finns risken att den går förlorad, som klätterträdet vid ån.
En ”frizon” kan också karaktäriseras som mellanrum (Björklid, 2005; Skantze, 1989). Behovet av mellanrum som en icke-målrelaterad plats gynnar också den spontana uppmärksamheten, vilket ger möjligheten att koppla av, som är rastens syfte. Detta resonemang leder också fram till att stora slänten kan kategoriseras som ”reträttplats” (Lieberg; red. Olsson, 1998; Goffman, 1974). En ”reträttplats” är ett mellanrum i tillvaron där tid för reflektion är möjlig. Att stora slänten haft funktionen som mellanrum påvisades tydligt av den lärare som berättade att när skolan byggdes, visste ingen riktigt vem som hade ansvar för den, vilket gjorde att barnen tog tillfället i akt att ta den i besittning. Lindblads (1993) skolgårdsstudie visar också barns lust att hålla sig i skolgårdens utkanter. Antagligen för att där finns den rätta ostördheten och att den inte är så förutsägbar som klätterställningar och andra lekredskap (Skantze, 1989; Lindholm, 1995). De lekredskap som fanns på skolgården användes i stort sett inte alls, det var bara gungorna, lekhuset och bollarna som användes. Det skulle kunna tala för att ett införskaffande eller byggande av lekredskap kanske är fullständigt onödigt.
Skolhusets starka mysterieeffekt kände jag personligen var mycket intressant upptäckt, som även Skantze (1989) skriver under på. Kanske skulle baksidan av skolhuset som vetter mot fotbollsplanen, kunna innehålla något eller några distinkta, expressiva objekt för att stärka skolgårdens identitet och fånga barnens intresse till utforskning. I utforskningen knyts barnen starkare till platsen, och upplever platstillhörighet som är så betydelsefull (a.a; Björklid, 2005). Det kanske också skulle kunna intressera en del av de barn som vandrar varv på varv (a.a; Björklid; 2005). Betydelsen av tydliga, distinkta och expressiva objekt som barnen kan titta på och använda sig av finns överhuvudtaget i liten utsträckning. Enligt Skantze (1989) så är det betydelsefulla delar som gör det möjligt för barnen att utforska miljön med alla sina sinnen. Lekhuset och sandbänksklassrummets skolbänkar är exempel på sådana expressiva objekt som kräver lite ansträngning för att förstås och bli läsbara som Kaplan och Kaplan (1989) menar är väsentligt för att kunna fungera i en miljö. Rumsligheten, närheten till väggar som det lilla lekhuset och skyddade platser i skolgårdens utkant som sandbänksklassrummet visar också betydelsen av storleken på rummet. Mindre rum verkade ge mer koncentration och samarbetsförmåga än större rum som lilla bollplanen (Rasmussen, 1993).
Förvånansvärt var barnens användande av bänkar. De är så vardagliga redskap att det är lätt att missa dess rika användningsområde. Barns förmåga att fysiskt interagera med bänkarna var något jag upptäckte särskilt i flickornas glidhopp från dessa. Lindblad (1993) talar om barns behov av att utforska den närmsta omgivningen för
att skapa en mening med den. Bänkarna får en annan mening än att bara sitta på när den är isbelagd.
Hennes resultat om att asfalten är mycket mer förutsägbar stämde inte helt med mina resultat (a.a.). Lekarna där barnen hoppade hage var kreativa inte förväntade uttryck som de själva initierade. Pojkens tarzanhopp från staketet på gungplatsen till lyktstolpen tyder på behov av närliggande träd eller annan formation som går att hoppa till.