Resultatdiskussion

Jag har nu analyserat tre populärvetenskapliga böcker om stoicism. Analysen har utgått från ett teoretiskt ramverk som genererat sex analysfrågor och tre teman, vilka har bidragit till att uppfylla det större syftet att betrakta stoicismen som en livsåskådning och ett samtidsfenomen. Den analys som blivit utförd har syftat till att svara på undersökningens övergripande

frågeställning:

• Hur framställs stoicismen som ett livsåskådningsalternativ, och på vilka grunder argumenterar författarna för dess relevans som livsåskådning idag?

Och vad har då denna undersökning kommit fram till? Det kommer jag härmed att diskutera genom att presentera några slutsatser i anslutning till de analysfrågor och teman som materialet undersökts utefter.

3.1.1. Idéer om människan och världen, samt värden

I analogi med Bråkenhielm, Essunger och Westerlunds kombinationsdefinition har jag i den första delen av analysen betraktat det substantiella innehåll som framträder i den stoicism som gör sig gällande i de böcker jag analyserat. Följaktligen ställde jag följande analysfrågor till materialet:

1. Vilka idéer om människan och världen framträder? 2. Vilka värden diskuteras?

3. Vad anses förhindra människan att leva i enlighet med dessa idéer och värden?

Den människosyn som framträder är att människan är ämnad för att leva i enlighet med en naturgiven funktion, vilken är att vara förnuftig. Det går att utläsa en slags naturrättslig filosofi och dygdetik, där människans mening är att i enlighet med sitt förnuft odla dygder och en karaktär som gör henne rustad att urskönja vad som är eftersträvansvärt, naturligt och rätt i livet. Den dygd som alla dygder ytterst består i är visheten, och även om det är nästintill

omöjligt att utveckla en fullkomlig vishet eller frid, så bör det vara människans yttersta strävan. Den fullkomliga visheten kan också betraktas som att människan uppnått eudanomia. I tillägg till detta framträder en relationell människosyn, människan ska leva så att hon gör hela

mänskligheten till sin angelägenhet och ska därmed bidra till att skapa ett gott samhälle.

Ett viktigt metafysiskt konstaterande som görs är att saker är varken goda eller onda i sig själva, och att det snarare är upp till människan att med hjälp av sin vishet, och inte sina

bedömningar, kunna skilja på vad som är väsentligt och inte att sträva efter. Det som är verkligt värdefullt, är sällan det som människan egentligen värdesätter. Snarare har människan en tendens att värdesätta oväsentligheter. Med utgångspunkt i Hans Hofs teori om vad en

människosyn består i, kan dessa felaktiga värdesättningar, strävanden och bedömningar, förstås som det som anses förhindra människan att leva i enlighet med de idéer om människan och världen, samt värden, som stoicismen gör gällande. Dessa felaktigheter grundar sig alltså i människans frånvaro av vishet och kunskap om hur verkligheten är beskaffad, däri består människans brist.

3.1.2. Existentiella frågor och mänskligt handlande

Den andra delen av analysen, med temat existentiella frågor och mänskligt handlande, har syftat till att undersöka vilken funktion stoicismen kan ha som ett livsåskådningsalternativ. På vilket sätt kan stoicismen bidra till en människas förhållningssätt till existentiella frågor och vägleda och inspirera till handlande? För att närma mig denna tematik lät jag följande två analysfrågor gå i dialog med materialet:

4. Vilka existentiella frågor diskuteras och vilket förhållningssätt till dessa frågor föreslår författarna?

5. Vad sägs om hur människan bör handla?

De existentiella frågor som diskuteras är i synnerhet döden, och vilket förhållningssätt människan bör ha till den. Döden beskrivs som något människan bör göra till sin vän, genom att kontemplera över den. Paradoxen som görs gällande är att en människa som inte är rädd för att dö inte heller rädd för att leva, och att man genom att bli varse om sin egen dödlighet på djupet kan uppskatta livet och dess förgängligheter mer. Döden kan alltså fungera

meningsskapande om man anammar stoicismen som en livsåskådning, genom att döden i sig kan ge mening till livet. Naturen anses vara ordnad och bestå av kosmiska orsakssamband, och på så sätt kan stoicismen rymma en teistisk världsbild, men en sådan förutsätts inte.

Ondska är en annan existentiell fråga som diskuteras, och människan bör enligt stoicismen förhålla sig till ondska som en mänsklig kategori, snarare än en metafysisk. Ondskan anses alltså inte vara något objektiv existerande, utan består i andra människors ovishet, och en stoiker ska reagera på den genom att inte ha begär i hämnden. Detta kan nämligen förhindra människan att nå eudanomia eller frid. Detta illustrerar hur det som sägs om hur människan bör handla hänger ihop med vilket förhållningssätt hon bör ha till existentiella frågor, och också hur verkligheten och människan är beskaffad. För att handla rätt bör människan ägna sig åt sådan meditation och sådana handfasta praktiker som hjälper människan att bevara sin frid och sin vishet när hon tvingas utstå de oförrätter som begås på grund av andra människors ovishet. De praktiker som föreskrivs, såsom meditation och negativ visualisering, inspirerar och vägleder alltså till ett stoiskt sätt att handla, men det verkliga handlandet sker ute i det samhälle som en stoiker ska använda sina dygder till att tjäna och bygga upp på bästa sätt.

3.1.3. Samtidsförståelse och stoicismens relevans

Under det tredje temat har jag analyserat hur författarna argumenterar för att stoicismen är särskilt relevant idag. Ser man på stoicismen ur ett livsåskådningsperspektiv, kan denna tematik anses spegla hur stoicismen kan fungera som ett kontextuellt förankrat orienteringssystem.

Följande analysfråga har jag beaktat i min läsning av materialet:

6. Varför menar författarna att stoicismen är särskilt relevant i vår tid?

Gemensamt för författarna som skrivit de böcker jag analyserat, är att de skriver med syftet att göra stoicismen tillgänglig för en samtida publik, och därmed argumentera för att stoicismen är relevant i vår tid. Pigliucci är särskilt fokuserad på att tala ur en kulturell kontext, Irvine ur en politisk och Robertson ur en psykologisk. Författarna använder inte själva benämningen

livsåskådning, men skriver snarare om stoicismen som en philosophy of life, vilket kan anses

Stoicismen anses kunna vara ett rationellt alternativ bland livsåskådningar idag, där en modern förståelse av människan och världen kan ligga till grund. Samtliga av författarna skriver i en västerländsk kontext, och i denna anses stoicismen kunna hjälpa människan att orientera sig i en kultur där ett praktiskt förhållningssätt till filosofi gått förlorat. Stoicismen anses kunna hjälpa människan, genom att den kan bidra med mer robusta värden i en kultur där ensamhet, ytlighet och överdriven konsumtion råder. Stoicismen anses också kunna hjälpa människor att orientera sig i ett påstått infekterat politiskt debattklimat, där vissa människor fråntas sin agens och andra människor skyller sin olycka på yttre omständigheter. Därtill beskrivs stoicismens likheter med modern psykologi som en tillgång, eftersom nutidsmänniskan med hjälp av en kombination av lärdomar från stoicismen och kognitiv beteendeterapi anses kunna odla en mer långvarig och djupgående karaktär som rustar henne att möta de motgångar som möter henne. Således framträder en förståelse av stoicismen som är att den kan fungera som en livsåskådning som förbygger de problem som kognitiv beteendeterapi finns till för att behandla.