Teologiska institutionen vid Uppsala universitet Tros- och livsåskådningsvetenskap C, 15 hp HT20
Handledare: Ulf Zackariasson
Stoicismens renässans?:
En studie av stoicism som en samtida livsåskådning.
Fanny Willman
Abstract
The aim of this thesis is to examine contemporary Stoicism, as it appears in philosophical self-improvement books written by the three modern Stoics Massimo Pigliucci, William B. Irvine and Donald Robertson. The question is how Stoicism is portrayed as a philosophy of life and how the authors argue for the relevance of Stoicism today.
The theoretical framework used in this study is based on the understanding of Stoicism as a philosophy of life (sw. livsåskådning). Mainly the work of Carl Reinhold Bråkenhielm, Katarina Westerlund and Maria Essunger is utilized to apply an understanding of the term containing both theoretical doctrines and practical teachings. The work of Hans Hof and Tage Kurtén is also referred to in the theoretical framework.
According to this thesis the Stoicism that is presented is a sort of virtue ethics that contains of both theoretical standpoints and practical teachings, equips its followers with an approach to existential questions and serves an understanding of our contemporary society in which Stoicism is seen as a suitable navigation. The Stoicism that is presented presupposes that Man is rational and has a function in Nature that is to be virtuous, wise and to serve mankind. The practical teachings and exercises prescribed origin from a combination of Stoicism and modern cognitive behavioral therapy (CBT), which Stoicism has been influential on.
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 4
1.1. Bakgrund ... 4
1.1.2 Bakgrund: Stoicism ... 5
1.2. Syfte och frågeställning ... 6
1.3. Val av material och avgränsningar ... 7
1.4. Teori ... 8
1.4.1. Livsåskådningsbegreppet ... 8
1.5. Metod och analysfrågor ... 10
1.6 Forskningsöversikt ... 12
1.7. Disposition ... 14
2. Analys ... 16
2.1. Idéer om människan och världen, samt värden ... 16
2.2. Existentiella frågor och mänskligt handlande ... 23
2.3. Samtidsförståelse och stoicismens relevans ... 31
1. Inledning
1.1. BakgrundI dag utkommer många nya böcker, bloggar, Youtubekanaler och poddar vars gemensamma nämnare är att de behandlar stoicism. Jag fick upp ögonen för detta fenomen när jag i december 2019 läste kulturartikeln Därför ska du lida som en stoiker i Dagens nyheter. I artikeln föreslår journalisten Sverker Lenas att den moderna människan kunde dra lärdom av ett och annat i den antika stoicismen. Enligt Lenas lever vi moderna människor i en värld som med sina tekniska lösningar ”förpuppat oss i en kokong av konstant komfort”. Lenas menar att ett självvalt, småskaligt och stoiskt lidande därför kan fungera karaktärsdanande i vårt samhälle.1
I
november 2020 återkom Lenas till temat när han i artikeln Så hanterar du en livskris – som en
stoiker intervjuade Ryan Holiday. Holiday är en entreprenör som gjort sig känd genom sina böcker och bloggar där han förespråkar stoicism för en publik som enligt honom själv består av många miljardärer, senatorer, proffsidrottare och militära ledare.2
Även i dagstidningen The Guardian har stoicismens frammarsch uppmärksammats. I artikeln Stoicism in a time of pandemic skriver Donald Robertson om likheter mellan psykologiska principer i stoicismen och dagens kognitiva beteendeterapi, och nämner till exempel
uppfattningen att det inte är händelser i sig som gör oss upprörda utan våra bedömningar av dessa händelser. Detta ställs i relation till hur coronapandemin tvingar människan att möta sin egen dödlighet, något de första stoikerna skulle känna igen sig i, eftersom stoicismen uppkom i en tid då döden var närvarande överallt.3Tidigt under år 2019 uppmärksammades stoicismens renässans också i radioprogrammet Filosofiska rummet. I avsnittet Stoicismen och det goda
livet samtalar Frits Gåvertsson och Jenny Maria Nilsson om stoicism som livshållning och
filosofi. Författaren Jenny Maria Nilsson menar i radioprogrammet att stoicismens renässans delvis kan förstås som en motreaktion till det positiva tänkandets utbredning under de senaste åren.4
1
Sverker Lenas. Därför ska du lida som en stoiker. Dagens nyheter, 2019.
2
Sverker Lenas. Så hanterar du en livskris – som en stoiker. Dagens nyheter, 2020.
3
Robertson, Donald. Stoicism in a time of pandemic: how Marcus Aurelius can help. The Guardian, 2020.
4
Sett till de höga försäljningssiffrorna för nyutkomna böcker om stoicism och antalet internetforum där denna filosofi diskuteras är det tydligt att det finns ett ökat intresse för stoicism. Oavsett vad stoicismens renässans beror på, finns här ett föreliggande
samtidsfenomen som tros- och livsåskådningsvetenskapen är särskilt rustad för att undersöka.
1.1.2 Bakgrund: Stoicism
Här följer en kort introduktion till stoicismens historia, centrala innehåll och några av dess förgrundsgestalter, samt en kortfattad redogörelse för vilka idéhistoriska epoker stoicismen kan delas in i. Denna introduktion är baserad på uppslagsverket Stanford Encyclopedia of
Philosophy, och fungerar som en bakgrund till den analys av samtida stoiska verk som denna
undersökning syftar till att utföra.
Stoicismen är ursprungligen en hellenistisk filosofi, vars grundare anses vara Zenon (344-262 f.v.t.). Namnet stoicism kommer från att den plats i Aten där medlemmarna i den stoiska skolan samlades kallades för en stoa på grekiska. Det var en slags stor veranda där stoikerna kunde
samla stora anhängarskaror för att sprida sin filosofi. Vad gäller källmaterial från stoikerna finns inte ett enda komplett verk av någon av de tre första stoikerna; Zenon (344-262 f.v.t.), Cleanthes (död 232 f.v.t.) eller Chrysippus (död ca 206 f.v.t.). Men utifrån material som dessa stoiker lämnade efter sig har forskare lyckats sammanställa en bild av den ursprungliga stoicismens innehåll och doktrinära utveckling.5
Andra viktiga förgrundsgestalter är Marcus Aurelius, Cicero, Seneca och Epictetus, vilka återkommer i det material som denna
undersökning kommer att analysera.
Många har hört uttrycket ”ta det som en stoiker” eller ”att ha ett stoiskt lugn”, och dessa uttryck är inte helt missvisande om man ser till stoiska läror om hur en människa på rätt sätt ska
orientera sig i sin tillvaro. Stoikerna lärde att känslor som rädsla eller avundsjuka och begär och passioner antagligen kommer från falska bedömningar. Men en människa som är vis, och som nått moralisk och intellektuell fulländning, kommer inte att låta sig hänföras av dessa känslor, begär och passioner. Således är endast den vise fri, och alla andra människor slavar under sina felbedömningar. Det finns både grekisk och romersk stoicism. Senare stoiker tillhörde
5
Romarriket, såsom Seneca och Epictetus, och dessa framhöll särskilt doktriner som att den som är vis är närmast immun mot olycka och att dygden därför är vägen till lycka.
Stoikerna såg det som om det finns tre områden i deras filosofi: Etik, fysik och logik. De liknade filosofin vid ett levande djur vars ben och senor utgörs av logiken, medan etiken och fysiken är dess kött, blod och själ. Av denna bild framträder en förståelse av filosofi där etiken, fysiken och logiken är sammanvävda. Stoikerna definierade sin filosofi inte så mycket som ett samlat idéinnehåll som ett levnadssätt eller en form av askes.6
Det går att dela in stoicismen i flera ”idéhistoriska epoker”. Förutom den hellenistiska stoicismen och romerska stoicismen, har denna filosofibildning upplevt uppsving i olika tidsperioder. Under 1500-talet uppstod exempelvis den så kallade neo-stoicismen, då man försökte göra en systematisk syntes mellan kristendom och stoicism.7
Fram tills nyligen har stoicismen varit relativ otillgänglig för en bredare massa, eftersom viktiga källor inte varit översatta till moderna språk. Men idag finns ett ökat intresse för hur stoicismens läror och praktiker inspirerat många moderna förhållningssätt till psykoterapi och kognitiv utveckling, samt ett ökat intresse bland människor utan akademisk filosofisk utbildning att anamma stoikernas lärdomar och således praktisera ett stoiskt sätt att leva.8
1.2. Syfte och frågeställning
Syftet med denna undersökning är att undersöka populärvetenskapliga framställningar av stoicism. I studiet av dessa böcker kommer jag att betrakta stoicismen som en livsåskådning. Genom att betrakta stoicismen som en livsåskådning kan jag fylla ett övergripande syfte, nämligen att studera stoicismen som ett samtidsfenomen där människor idag finner stoicismen som ett verktyg för att leva goda liv.
6 Baltzly, Dirk, Stoicism, i Stanford Encyclopedia of Philosophy (SEP),
https://plato.stanford.edu/entries/stoicism/.
7
Baltzly, Dirk, Stoicism: Influence on Renaissance and early modern philosophy, i Stanford Encyclopedia of Philosophy (SEP), https://plato.stanford.edu/entries/stoicism/.
8 Baltzly, Dirk, Stoicism: Influence on Modern experiments in living, i Stanford Encyclopedia of
Syftet med uppsatsen leder fram till följande frågeställning:
• Hur framställs stoicismen som ett livsåskådningsalternativ, och på vilka grunder argumenterar författarna för dess relevans som livsåskådning idag?
Huvudfrågeställningen besvaras med hjälp av ett kluster av analysfrågor som presenteras i undersökningens metodavsnitt.
1.3. Val av material och avgränsningar
Materialet utgörs av tre stycken populärfilosofiska böcker om stoicism. Böckerna som analyseras är:
• How to be a Stoic: Using Ancient Philosophy to Live a Modern Life (2017) av den italienska filosofen och genetikern Massimo Pigliucci,
• A Guide to the Good Life: The Ancient Art of Stoic Joy (2009) av den amerikanska filsofiprofessorn William B. Irvine och
• How to Think like a Roman Emperor: The Stoic Philosophy of Marcus Aurelius (2019) av den skotska psykoterapeuten Donald Robertson.
Bland den uppsjö av stoisk litteratur som utkommit under 2000-talet, och i synnerhet 2010- och 2020-talen, har jag valt böcker utgående från några kriterier för att materialet ska anses vara ändamålsenligt och således hjälpa mig att uppfylla undersökningens syfte. Gemensamt för de ovan nämnda böckerna är att de (1) är av populärvetenskaplig och självhjälpslitterär karaktär, (2) tydligt relaterar stoicismens principer och praktiker till vad det innebär att leva ett gott liv i vår tid och (3) framhåller såväl stoicismens praktiska som teoretiska innehåll på ett för
allmänheten tillgängligt sätt. Dessa kriterier samverkar till att materialet som valts lämpar sig väl för en undersökning av stoicismen som en samtida livsåskådning.
Pigliucci, Irvine och Robertson skiljer sig åt på så sätt att de valt olika stoiker som
Något som också skiljer författarna åt är deras ämnesmässiga tillhörighet, att de skriver ur olika perspektiv berikar min undersökning på så sätt att stoicismen framträder som ett mångfacetterat fenomen, i och med att författarna lägger tyngdpunkten på olika saker i sina framställningar. Det är ingen tillfällighet att samtliga av de författare vars verk jag kommer att analysera är män. Att författarna är män är representativt för merparten av de böcker som är av den karaktär som jag i denna undersökning riktar mig in på.
1.4. Teori
1.4.1. Livsåskådningsbegreppet
Denna undersökning är både är en del av livsåskådningsforskningen, och utgår ifrån att den form av stoicism som studeras ger uttryck för en livsåskådning. Min undersökning av stoisk litteratur med hjälp av livsåskådningsbegreppet är ett försök att fånga in såväl teoretiska, som existentiella och handlingsorienterade aspekter av den stoicism som kommer till uttryck hos de populärfilosofiska böcker om stoicism som undersöks.
Inom livsåskådningsforskningen finns inte någon enhetlig uppfattning om hur
livsåskådningsbegreppet ska definieras. Därtill skiljer olika universitetsteologiska traditioner sig åt vad gäller livsåskådningsforskningens historiska och samtida innebörd.9
Anders Jeffner kan påstås ha individualiserat livsåskådningsbegreppet genom att utgå ifrån en substantiell innebörd. Livsåskådning definierade Jeffner som ett tredelat schema bestående av: ”värderingar och attityder sammanknutna med vissa teoretiska övertygelser”.10
Tage Kurtén utvecklade senare livsåskådningsbegreppet i en mer funktionell riktning. Mikael Lindfelt, som studerat livsåskådningsbegreppet, beskriver det som att Kurtén ”vänder det tredelade schemat upp och ner”.11
Livsåskådning enligt Kurtén definieras som: ”det språkliga uttrycket för (den vuxna) människans grundläggande sätt att orientera sig i tillvaron”. Livsåskådningen berör därför
9
Carl Reinhold Bråkenhielm, Maria Essunger, Katarina, Westerlund, ”Att studera livet enligt människan”, i Livet enligt människan: Om livsåskådningsforskning, red. Carl Reinhold Bråkenhielm, Maria Essunger & Katarina, Westerlund, (Nora: Nya Doxa, 2013), s. 12-13.
10
Mikael Lindfelt, ”Om den solitära hjältens hemkomst: En begreppslig kryssning i livsåskådningens vatten”, Livet enligt människan: Om livsåskådningsforskning, red. Carl Reinhold Bråkenhielm, Maria Essunger & Katarina, Westerlund, (Nora: Nya Doxa, 2013), s. 156.
11
föreställningar, attityder, värderingar och handlingssätt förknippade med denna grundläggande orientering. Kurténs livsåskådningsförståelse är kommunikativ och kollektivt förankrad i en språklig gemenskap, och den kan vara såväl religiös som icke-religiös.12
För att besvara den första delen av min frågeställning, gällande på vilket sätt stoicismen presenteras som ett livsåskådningsalternativ, behövs en definition av livsåskådningsbegreppet som på bästa sätt förmår fånga in såväl substantiella som funktionella aspekter. Av detta följer att jag väljer att utgå ifrån Carl Reinhold Bråkenhielm, Maria Essunger och Katarina
Westerlunds kombinationsdefinition av livsåskådningsbegreppet, vilken består av tre komponenter:
(1) teoretiska föreställningar om människan och världen samt därmed
sammanhängande värderingar och känslor, (2) som bidrar till människors svar på eller åtminstone förhållningssätt till existentiella frågor och (3) ger vägledning och inspiration i det mänskliga handlandet.13
Bråkenhielm, Essunger och Westerlund söker alltså genom denna definition föra samman en substantiell och en funktionell livsåskådningsförståelse. Den är vald med tanke på att jag vill göra en så pass heltäckande undersökning som möjligt av de faktorer av stoicismen som framträder i mitt material.
För att besvara den andra delen av min frågeställning, gällande hur författarna argumenterar för stoicismens relevans som livsåskådning idag, antar jag en förståelse av
livsåskådningsbegreppet som är något mer lik Kurténs. Den stoicism som presenteras i det material jag undersöker anser jag ge uttryck för ett kontextuellt förankrat orienteringssystem, som befinner sig i ett samtida, västerländskt kulturlandskap där vissa uppfattningar om kultur, politik, vetenskap och andra kollektiva sfärer leder författarna till att på olika sätt argumentera för stoicismens relevans för en publik av västerländska nutidsmänniskor. På så sätt antar jag i förhållande till denna del av frågeställningen en livsåskådningsförståelse som är aningen mer kommunikativ och kollektivt förankrad, än Bråkenhielm, Essunger och Westerlunds definition som sådan tillåter.
12
Ibid, 159-160.
13
1.5. Metod och analysfrågor
Utgående från ett batteri av analysfrågor kommer undersökningens material att studeras med hjälp av innehållslig idéanalys. Analysfrågorna gör det möjligt att uppfylla de tre syften som Carl-Henric Grenholm menar att en innehållslig idéanalys söker fylla, nämligen att beskriva och klargöra innehållet, ståndpunkter och logiska samband i en text.14
Den teoretiska redogörelsen för livsåskådningsbegreppet fungerar som ett underlag för sex stycken analysfrågor som systematiskt kommer att intervjua undersökningens material.
1.5.1. Idéer om människan och världen, samt värden
I analogi med Bråkenhielm, Essunger och Westerlunds definition av livsåskådningsbegreppet gäller de två första analysfrågorna idéer om människan och världen, samt värden. Detta antas spegla den substans som den stoicism jag undersöker uppvisar. Vad beträffar idéer om
människan och världen kommer jag särskilt att fokusera på att studera vilken människosyn och metafysik som framträder hos författarna.
Ett värde anger något som kan anses vara eftersträvansvärt och gott15
, men jag antar i denna undersökning att det också kan vara något som kan anses vara det motsatta, alltså något som inte är eftersträvansvärt och gott. Hur en människa förhåller sig till ett värde ger i sin tur uttryck för en värdering som den människan omfattar.16
Detta leder till att de två första analysfrågorna lyder som följande:
1. Vilka idéer om människan och världen framträder? 2. Vilka värden diskuteras?
Den tredje analysfrågan handlar också den om det substantiella innehållet i den stoicism som framträder, men riktar sig in på vad som anses förhindra människan att leva i enlighet med de
14 Carl-Henric Grenholm, Att förstå religion: Metoder för teologisk forskning. Lund:
Studentlitteratur AB 2006, 213-214.
15
Sten Philipson. ”Vad är viktigt i livet? Om värderingar och livsåskådningar”, i Livet enligt människan: Om livsåskådningsforskning, red. Carl Reinhold Bråkenhielm, Maria Essunger & Katarina, Westerlund, (Nora: Nya Doxa, 2013), s. 355.
16
idéer och de värden som framträder och diskuteras. Denna fråga är inspirerad av Hans Hofs schema för hur man kan närma sig gudsuppfattningar och människosyner. Hof uppfattar människosynen som innehållande: (1) Den deskriptiva frågan om vad människans natur och plats i verkligheten är, (2) Den normativa frågan om vad man bör förstå med ett fullkomligt människoliv och ett fullkomligt samhälle, (3) Bristfrågan om vilka det mänskliga livets fundamentala brister är och (4) Vägen-till-målet-frågan om vägen till förverkligandet av det fullkomliga livets ideal.17
Jag antar således att analysfrågan om idéer om människan och världen speglar Hofs deskriptiva fråga, när jag analyserar värden besvarar jag den normativa frågan. För att dessutom fånga in bristfrågan och diskrepansen mellan vad människan är och vad hon borde vara, formulerar jag den tredje frågan gällande vad som anses förhindra människan att leva i enlighet med det som föreskrivs:
3. Vad anses förhindra människan att leva i enlighet med dessa idéer och värden?
Analysfrågor som gäller den funktionella aspekten av livsåskådningsbegreppet, och som presenteras i det följande avsnittet, kan betraktas som att de speglar Hans Hofs Vägen-till-målet-fråga.
1.5.2. Existentiella frågor och mänskligt handlande
Den andra och tredje delen av Bråkenhielms, Essunger och Westerlunds
livsåskådningsdefinition gör gällande att en livsåskådning kan ha sådana funktioner att den bidrar med förhållningssätt till existentiella frågor och inspiration och vägledning i det
mänskliga handlandet. Den funktionella dimensionen av livsåskådningsförståelsen leder till att följande analysfrågor:
4. Vilka existentiella frågor diskuteras och vilket förhållningssätt till dessa frågor föreslår författarna?
5. Vad sägs om hur människan bör handla?
17
1.5.3. Samtidsförståelse och stoicismens relevans
För att undersöka stoicismen som ett orienteringssystem, samt för att kunna besvara den del av undersökningens frågeställning som gäller hur författarna argumenterar för stoicismens
relevans som livsåskådning idag, lyder den sjätte analysfrågan så här:
6. Varför menar författarna att stoicismen är särskilt relevant i vår samtid?
1.6 Forskningsöversikt
Teologisk forskning gällande stoicism förekommer dels inom exegetiken, där Paulus relation till, eller andra tidigkristna kopplingar, till stoicismen undersöks. I denna undersökning analyseras stoicism som en samtida livsåskådning. Några exempel på forskningsområden som tangerar denna undersökning är forskning gällande andra moderna tillämpningar av stoicism, forskning om självhjälpslitteratur, samt forskning om hur filosofi kan fungera som självhjälp.
På temat modern tillämpning av stoicism har Nancy Sherman utkommit med Stoic warriors: the ancient philosophy behind the military mind (2005). Genom att gå tillbaka till stoicismens
antika rötter och förgrundsgestalter analyserar Sherman på vilket sätt modern militarism anammar stoiska ideal. Sherman frågar sig vad antik stoicism kan säga om moderna föreställningar om vad det innebär att vara ”stoisk”:
As war turns uglier and deadlier, the need to be stoic in war seems ever more urgent. The question that preoccupies me is what light ancient Stoic theory can shed on our
contemporary notions of what it means to be stoic.18
Sherman skriver med syftet att synliggöra centrala stoiska doktriner för en bredare massa och redogör för hur anekdoter hämtade ur andra världskrigets, Vietnams och Iraks militärhistoria kan fungera som ett ”fönster” som kan illustrera centrala delar av den stoiska dygdetiken. Exempel på sådana centrala delar är autonomi, självbehärskning och kontroll.19
Sherman menar att de flesta i militären har anammat stoiska ideal, sällan genom att se på sig själva i sådana
18
Sherman, Nancy, Stoic Warriors: The Ancient Philosophy Behind the Military Mind, (New York, Oxford University Press, 2005), s. 1.
19
termer. Sherman diskuterar riskerna med ett för stoiskt sätt att se på sin militärgärning kan vara att man hoppas på en större frånvaro av sårbarhet än vad som faktiskt är möjligt, men hon menar samtidigt att ett lätt stoiskt sätt att leva kan ”kultivera mänskligheten”. Därför skriver hon också med syftet att synliggöra stoicismens centrala innehåll för en bredare massa.20
Shermans forskning har viss relevans för min undersökning, då jag också undersöker en modern tillämpning av stoicism.
I Transnational Popular Psychology and the Global Self-Help Industry (2016) undersöker Daniel Nehring självhjälpslitteratur som ett globalt fenomen. Genom fallstudier i Kina,
Storbritannien och USA visar Nehring på vilken roll terapeutiska självhjälpsnarrativ om självet och sociala relationer spelar i vår samtid. Nehring ifrågasätter huruvida självhjälpslitteratur uppfyller löftet om individuell autonomi och välmående. Nehring menar att självhjälpslitteratur är ett intressant studieobjekt, eftersom forskning på området kan belysa samspelet mellan psykologisk, medicinsk och religiös expertkunskap och allmänhetens narrativ om självet, självutveckling och relationen mellan självet och samhället. Att självhjälpslitteratur är en såpass populär genre, menar Nehring att tyder på att självhjälpsnarrativ spelar en stor roll när en förståelse av självet och sociala relationer skapas i vårt samhälle.21 Denna forskning har viss
relevans för min undersökning på så sätt att jag betraktar det material jag analyserar som filosofisk självhjälpslitteratur. Att litteraturen som undersöks i min undersökning är populärvetenskapligt framställd innebär således också att jag undersöker ett fenomen som ligger inom ramen för ett samspel mellan författarnas expertkunskap och allmänhetens narrativ om självet.
Akademiskt intresse för stoicism under det sena 1900-talet och tidiga 2000-talet har utmärkts av ett ökat intresse för de terapeutiska aspekterna av stoicism, samt för hur människor som inte är akademiskt insatta i filosofihistoria praktiserar ett stoiskt sätt att leva.22
I artikeln
”Philosophy as Therapy: Towards a Conceptual Model” (2014) undersöker Konrad Banicki idén om att filosofi kan fungera som en terapeutisk form av etik. Banicki analyserar den modell för terapeutisk filosofi som Martha Nussbaum presenterar i The therapy of desire (1994). Banicki menar att Nussbaums modell ska förstås som ett uttryck för etisk argumentation, och
20
Ibid, xi
21
Nehring, Daniel, Transnational Popular Psychology and the Global Self-Help Industry: The
Politics of Contemporary Social Change, 8.
22 Baltzly, Dirk, Stoicism: Influence on modern experiments in living, i Stanford Encyclopedia
att sådana argumenterande praktiker öppnar upp för metateoretiska undersökningar av olika specifika filosofier och/eller jämförelser mellan dessa.23
Genom att undersöka konceptet terapeutisk filosofi utvecklar Banicki själv ett ramverk bestående av kriterier för vad som inom filosofiska undersökningar ska kunna betraktas som just terapeutisk filosofi.24
Banicki ger sedan ett illustrativt exempel på hur en sådan undersökning av specifika filosofier kan se ut, och detta gör han genom att applicera sin modell på stoicism. Efter att Banicki undersökt stoicismen mot bakgrund av de sju beståndsdelarna i hans modell för terapeutisk filosofi kommer han fram till att den stoicismen är av sådan karaktär att den kan förstås som terapeutisk. Denna studie är av direkt relevans för min undersökning, med tanke på att min forskningsuppgift aktualiserar frågan om vilken livsåskådning som framträder när man studerar samtida populära framställningar av stoicismen, och detta kan förstås som ett samspel mellan stoicismen som filosofisk tradition å ena sidan och stoicismen som psykologiskt och
existentiellt tillämpad å andra sidan.
Genom att betrakta stoicismen som en livsåskådning breddar jag förståelsen av vilken roll stoicismen kan spela för människor. Till skillnad från att enbart betrakta den som en terapeutisk filosofi, kan livsåskådningsbegreppet utöka förståelsen av hur stoicism kan fungera som ett mer långsiktigt, och djupgående sätt att se på livet, människan och världen. Genom att undersöka stoicism såsom den framträder i populärfilosofiska framställningar kan denna undersökning syfta till att urskönja ett samtida livsåskådningsalternativ. Föreliggande undersökning kan således anses bidra till forskningsområden som denna forskningsöversikt gjort gällande, nämligen det icke-akademiska intresse för stoicism som tilltar i vår tid, samt samspelet mellan filosofiska traditioner och individuella moderna tillämpningar av dessa.
1.7. Disposition
Undersökningen inleds med en analysdel där analysfrågorna som presenterats i metodavsnittet besvaras. Materialet analyseras genom en tematisk disposition utefter dessa frågor. De teman som analysfrågorna besvaras under är (1) Idéer om människan och världen, samt värden, (2)
23
Banicki, Konrad, ”Philosophy as Therapy: Towards a Conceptual Model”, Philosophical
Papers (Grahamstown), 42:1, (2014), 12.
24
Existentiella frågor och mänskligt handlande och (3) Samtidsförståelse och stoicismens relevans.
Under varje tema analyseras böckerna i ordningen (1) Massimo Pigliucci: How to be a Stoic:
Using Ancient Philosophy to live a modern life, (2) William B. Irvine: A guide to the good life: The Ancient art of Stoic joy och (3) Donald Robertson: How to think like a Roman emperor.
2. Analys
2.1. Idéer om människan och världen, samt värden
Denna del av analysen kan anses svara mot vilket substantiellt innehåll som framträder i den stoicism som undersöks. Vad beträffar idéer om människan och världen, är det i synnerhet vilken metafysik och människosyn som framträder i materialet som jag kommer att analysera. Tre viktiga begrepp som återkommer i analysen, är externals, indifferents och eudamonia. Med
externals avses att mycket ligger utanför människans kontroll, och därför är att betrakta som externt, vilket jag hädanefter översätter det till. Med indifferents menas sådant som människan
bör förhålla sig likgiltigt eller egalt till, eller vara oberörd av. Jag väljer att översätta det till
oväsentligheter. Eudamonia är det är det grekiska ordet för lycka, blomstrande eller
välbefinnande, och jag väljer att inte översätta ordet framöver, då jag menar att det inte finns
någon motsvarande svensk term som rymmer den fulländning av lycka som det grekiska ordet strävar efter att uttrycka.
I denna första del av analysen besvaras alltså följande frågor:
1. Vilka idéer om människan och världen framträder? 2. Vilka värden diskuteras?
3. Vad anses förhindra människan att leva i enlighet med dessa idéer och värden?
2.1.1 Massimo Pigliucci: How to be a Stoic
Enligt Pigliucci är det gott, eftersträvansvärt och värdefullt att leva ett dygdigt liv. Han menar att stoikerna antog Sokrates klassifikation av de fyra aspekterna av dygd: Vishet, mod,
uthållighet och rättvisa.25
Pigliucci menar därtill att en avgörande aspekt av stoikernas, och även Sokrates, förståelse av dygd är att olika dygder inte kan utövas oberoende av varandra.26
Alla dygder är snarare olika aspekter av samma underliggande dygd, nämligen vishet.27
Dygderna anses också spegla en otillräcklighet i människan, Pigliucci skriver i ett kapitel på
25
Pigliucci, How to be a Stoic: Using Ancient Philosophy to live a modern life, (New York: Basic Books, 2017), s. 99.
26
Pigliucci 2017, 99.
27
temat karaktär, att människan allt för ofta kompromissar med sina principer, saknar mod när det behövs, brister i uthållighet och uppvisar lite vishet när det så krävs.28
Pigliucci kan alltså anses mena att människan är menad att vara dygdig, men att hennes ovishet, som alltså står i motsats till den vishet som all dygd ytterst består i, kan anses förhindra människan att leva dygdigt.
Att det är eftersträvansvärt för människan att leva ett dygdigt liv, och utöva den vishet hon är kapabel till, har att göra med att göra hur stoikerna ansåg att människans natur är beskaffad, menar Pigliucci. Angående stoikernas människosyn samstämmer Pigliucci med Aristoteles uppfattning om människans funktion, och menar således att det som skiljer människan från andra djur är hennes förmåga att tänka.29
Vad som enligt Pigliucci skiljer stoikernas människosyn från Aristoteles, är att Aristoteles ansåg att människans högsta syfte är
kontemplation. Stoikerna däremot, menar Pigliucci, hade ett mer socialt fokus, och ansåg att meningen med människans liv är att använda sitt förnuft till att dessutom bygga det bästa möjliga samhället.30
Pigiliucci menar också att det är viktigt att förstå att stoikerna inte hade en modern världsbild, och att de därför inte trodde på Gud i bemärkelsen en modern, monoteistisk Gud. De talade snarare om Gud som logos och Epictetus talade om Gud, inte som något externt, utan som något som finns inom alla oss. Pigiliucci drar därmed slutsatsen att stoikerna är att betrakta som panteister eller panenteister. Gud kan anses vara ett med universum, en sammanfallande del av naturen.31
Oavsett om man är teist eller inte, menar Pigiliucci att man kan vara stoiker, oavsett om man tror att världen är ordnat enligt Logos eller bara att naturen och dess orsakssamband går att greppa med det mänskliga förnuftet.32
smärtsamt att se sitt barn lida.33 Även om detta var en naturlig reaktion, var det inte rätt, och
exemplet fungerar dessutom som en bild av hur människan behöver träna sin vishet i
förhållande till sin tillgivenhet till andra människor så att man kan göra sunda bedömningar av vad som är rätt beteende i svåra situationer.34
Vad säger Pigliucci om människans mål och mening? Att leva ett dygdigt liv går före att leva ett liv fritt från smärta. Med det menar Pigliucci att det är bättre att uthärda smärta på ett ärofyllt sätt, än att söka lycka på ett skamfullt sätt. Vad som underbygger Pigliuccis påstående är ett citat av Seneca:
There is a great difference betwen joy and pain; if I am asked to choose, I shall seek the former and avoid the latter. The former is according to nature, the latter contrary to it.35
Detta hänger ihop med vad Pigliucci skriver om oväsentligheter. Han skiljer mellan
oväsentligheter som är att föredra och oväsentligheter som inte är att föredra. Med detta
menas att exempelvis social status, finansiella resurser, psykisk hälsa eller ett attraktivt
utseende inte är faktorer som är nödvändiga för att en människa ska kunna vara dygdig. Dessa faktorer är däremot att föredra, och det säger inte emot stoikernas uppfattning om att
eudanomia är möjligt att nå för alla.36
2.1.2. William B. Irvine: A guide to the good life
Irvine skriver också han om det dygdiga livet. Han menar att det är lätt för en modern läsare att missförstå vad stoikerna menade med ett gott liv. Ett gott liv innebär inte nödvändigtvis att ha det gott ställt.37
”What, then, must a person do to have what the Stoics would call a good life?”, frågar sig Irvine, och svarar: ”Be virtous!”.38
Men dygd är ett ord som lätt skapar förvirring, menar Irvine, och framhåller att det handlar om att människan ska leva i enlighet med den 33 Ibid, 188. 34 Ibid, 189. 35 Ibid, 74-75. 36 Ibid, 75. 37
Irvine. A guide to the good life: The Ancient art of Stoic joy, (New York: Oxford University Presss, 2009), s. 35.
38
funktion som hon blivit ”designad” för att fylla.39 För att komma fram till vilken funktion
människan ska fylla räcker det med att ta en titt på sig själv: Som människor har vi vissa
instinkter och drifter som förenar oss med andra djur, men det som skiljer oss från andra djur är vårt förnuft.40
Vår primära funktion är alltså att vara förnuftiga, men för att hitta våra sekundära funktioner behöver vi tillämpa vårt förnuft. Vad vi då upptäcker, menar Irvine, är att vi är skapade för att leva tillsammans med andra människor på ett sätt som gynnar både oss själva och andra.41
Irvine menar således att en dygdig människa lever i enlighet med sin funktion och i enlighet med naturen.42
Irvine menar att människan, när hon fullföljer sin plikt i förhållande till resten av mänskligheten, måste känna att hela mänskligheten är hennes angelägenhet.43
Vad gäller den människosyn som Irvine diskuterar, finns en tanke om perfektion beträffande hennes funktion. Irvine menar att stoikerna såg framför sig en sage, en vis gammal man, som fullkomligt lever i enlighet med naturen och utövar sitt förnuft i maximal utsträckning. Att bli en sage är otroligt ovanligt, och modellen av en sådan vis stoiker är enligt Irivne gudalik, men Irvine menar följaktligen att det faktum att det är nästan omöjligt att bli en sage inte hindrade stoikerna från att ha detta som en måltavla.44
”The sage, in other words, is to Stoicism as Buddha is to Buddhism”, skriver Irvine.45
Ett begrepp som är särskilt viktigt hos Irvine är tranquility, vilket jag härefter översätter till
frid. Irvine är den av författarna till mitt material som fokuserar mest på frid, och han menar
själv att det är eftersom att han i huvudsak utgår från en romersk stoicism där man betonade just frid mer än de grekiska stoikerna. Irvine skriver att stoikerna lärde att ett sätt att bevara sin
frid, är att ha en fatalistisk attityd gentemot livet och vad som händer. Irvine refererar till
Epictetus, som skriver om The Fates, vilket avser ödet, som bestämmer vilken roll du ska spela i den ”pjäs” som ödet skrivit. Du kanske tilldelas rollen av en slav, en lärare eller en elev – oavsett vilken roll du spelar ska du spela den så bra du kan efter din förmåga.46
om kontrolldikotomin utan presenterar idén om en trichotomy of control eller, på svenska,
kontrolltrikotomi. Den modellen för vad som är, och inte är, under människans kontroll tar i
beaktande också sådana utfall som till viss del är under människans kontroll.47
Ett annat viktigt tema beträffande den människosyn som framträder hos Irvine är begär. Även här framträder ett slags fatalistiskt förhållningssätt. Irvine menar att Epictetus lärde att en människa borde forma sina begär utefter det som händer, i stället för att försöka forma vad som händer utefter sina begär. Med detta menas att det är bättre för en människa att acceptera sitt öde, anpassa sig till en omgivning hon är satt i och försöka älska de människor ödet omgett henne med, i stället för att försöka ändra på sin omgivning för att göra den till vad hon anser vara älskvärt i stället.48
Irvine skriver att stoikerna menade att människor i huvudsak är olyckliga eftersom de är förvirrade över vad som är att betrakta som värdefullt.49
Irvine nämner berömdhet som något som många eftersträvar. Stoikerna värdesatte sin frihet, och fördömde allt som innebar att människor hade kontroll över dem, menar Irvine, och drar slutsatsen att det är bättre att betrakta social status som en oväsentlighet. Detta eftersom vi ger andra människor en viss makt över oss om vi försöker nå social status, med tanke på att deras bedömning av oss kommer att spela så stor roll för hur vi ser på oss själva.50
Särskilt onödigt är att söka bekräftelse hos människor vi anser har osunda värderingar.51
När Irvine betraktat olika stoiska skrifter har han tyckt sig finna olika saker som stoikerna ansåg vara svåra principer att följa. Irvine ger exempel på hur en del stoiker hade svårt att sluta tänka på det förflutna, en del kämpade med att överkomma sin önskan om ära och berömmelse och andra, som Marcus Aurelius, kämpade med ett förakt mot mänskligheten. Detta kan alltså förstås som hinder för att leva ut stoicismen fullt ut också för den människa som idag anammar stoicismens läror.52
2.1.3. Donald Robertson: How to think like a Roman emperor
Enligt stoikerna var saker att betrakta som varken bra eller dåliga i sig själva, det är något som också Robertson lyfter. Det som krävs för att kunna orientera i en sådan tillvaro är vishet, alltså en förmåga att kunna göra bedömningar av situationer som stämmer överens med hur
verkligheten är beskaffad, inte enbart med ens bedömningar av densamma. Robertson menar att när människor värderar en situation, så går det inte att härleda vad de värderar till några goda eller onda existerande värden i sig. Detta leder Robertson till att påstå att ett korrekt
förhållningssätt till sådana känslor som kan uppstå när man värderar en situation är att påminna sig om att: ”You are just a feeling and not really the thing you claim to represent”.53
Vishet kräver att man kan förstå skillnaden mellan vad som är att betrakta som gott, ont eller vad man bör betrakta som oväsentligheter. En viktig idé om människan som framträder också hos Robertson är att få saker är under hennes kontroll.54
Detta benämner också han
kontrolldikotomin eller med en mer metaforisk term: The Stoic fork. Av kontrolldikotomin
följer att ånger är onödigt och bara bortkastad emotionell energi. På samma sätt är njutning, och dess källor, är oväsentligheter.55
Människans mål är enligt Robertson eudamonia, vilket han beskriver som ”the sense of authentic happiness or fulfillment”.56
Han menar att människor idag misstar njutning för lycka. Vad beträffar begär skriver Robertson om hur man kan bemästra sina begär. Enligt Robertson skiljde stoikerna mellan den typen av njutning, hedone, vi får från externa saker som sex och mat, och den typen av djupare glädje, chara, som kommer av att man uppfyller sina
grundläggande mål i livet. Robertson menar dessutom att stoikerna inte såg glädje som målet med livet, utan betraktade denna glädje som en biprodukt av den visdom som är målet. Stoikerna menade också, skriver Robertson, att den stoiska glädjen är aktiv snarare än passiv, eftersom den kommer ur dygden som manifesteras i våra handlingar.57
Robertson menar att en viss moderation, att sätta band på sin njutning, inte innebär att man behöver vara en
glädjedödare. Genom att öva upp självkontroll och sätta band på sina begär kan man snarare njuta mer och av enklare saker än vad en hedonist kan.58
En ännu större paradox, menar
53
Robertson, How to think like a Roman emperor: The Stoic philosophy of Marcus Aurelius, (New York: St. Martin’s Press, 2019), s. 79.
Robertson, är att självkontrollen kan bli en större njutning än den njutning som självkontrollen syftar till att begränsa, vilket han ser som en bonus samtidigt som han framhåller att denna självkontroll behöver utövas vist för att inte bli ohälsosam.59
Robertson talar också han om oväsentligheter som är att föredra och menar att vishet handlar om att göra bedömningar om vad som är värdefullt och inte.60
Externa fördelar är bara användbara för oss om vi kan förvalta dem vist.61
Robertson lägger ansvaret för att hitta goda värden på människan själv, och föreslår för läsaren att man varje dag ställer sig själv frågor som: ”Vad är det viktigaste i mitt liv”, ”Vad vill jag att mitt liv ska representera”, ”Vilken person vill jag vara och vilken karaktär vill jag ha?” och ”Vad skulle jag vilja att det stod på din gravsten?”. Detta föreslår Robertson som ett sätt att reflektera över sina värderingar och således hitta en riktning för sitt liv som överensstämmer med dessa.62
2.1.4. Sammanfattning
Beträffande idéer om människan och världen, har jag i denna del av analysen fokuserat på att analysera vilken människosyn och metafysik som kommer till uttryck. Det går att konstatera att författarna menar att människan är en förnuftig varelse, som också har en social plikt att skapa ett gott samhälle med hjälp av detta förnuft. Människan ska leva i enlighet med sin naturgivna funktion, och i enlighet med den roll hon tilldelats av ödet, och detta ska hon göra dygdigt. Dygderna kan inte utövas oberoende av varandra, så det går inte att rangordna dem. Ovisheten kan sägas stå i vägen för människans dygd, då visheten är det som alla dygder ytterst är en del av. Ett intressant metafysiskt konstaterande som författarna gör är att stoikerna lärde att gott och ont inte är något objektivt existerande, utan att det viktiga är att människan är medveten om sin egen, ofta felaktiga, bedömning av saker som ter sig vara goda eller onda. Detta metafysiska konstaterande har medfört konsekvensen att frågan om vilka värden som diskuteras, alltså vad som kan betraktas som gott och ont, inte fått lika stor uppmärksamhet som frågan om idéer om människan och världen.
Vad beträffar värden, har denna analysdel visat att det vore felaktigt att göra en enkel uppradning om vilka värden som stoicismen omfattar. Samtidigt framkommer uppfattningar om mer eller mindre goda sätt att leva, och det åläggs människan själv att vara vaksam kring vad hon värdesätter för att hon ska kunna leva i enlighet med en stoisk livsriktning som strävar efter vishet. Själva grundidén med stoicismen är, enligt Pigiliucci, Irvine och Robertson, att den kan fungera som en filosofi som hjälper att odla dygder, en god karaktär och således utforma värderingar som överensstämmer med detta goda liv. Det har framkommit att författarna framhåller att människan ofta värdesätter oväsentligheter. Dessa kan vara antingen att föredra, eller att inte föredra, och ett gott liv innebär att kunna skilja på vad som är oväsentligt och vad som är viktigt på riktigt.
Dygden och karaktären kan sägas svara mot det hinder, den människans brist, som står i vägen för att hon ska kunna leva i enlighet med den vishet hon är kapabel till och det goda liv, det
eudamonia eller frid, som således kan realiseras. Men där människan brister i karaktär finns
dygden för att hjälpa henne att leva i enlighet med sin naturgivna funktion. Det finns en ordning som människan ska inrätta sig i. Genom visheten kan man också öva upp
urskiljningsförmåga för att från fall till fall kunna skilja vad som är naturligt i enlighet med människan och världens metafysik, från vad som är ett rätt, dygdetiskt sätt att handla. När författarna talar om oväsentligheter som är att föredra och oväsentligheter som inte är att
föredra kan också detta förstås som ett uttryck för att människans brist. Exempelvis kan
människans jakt efter berömmelse komma i vägen för målet eudamonia eller frid. Att träna sig i att se sådana saker som oväsentligheter, om än önskade, kan hjälpa människan att nå vägen till målet.
Stoicismen så som den presenteras av Pigliucci, Irvine och Robertson är alltså inte ett idéprogram att skriva under, utan snarare en slags skola i att leva ett gott liv. Denna tematik vidrör något som jag återkommer till i nästa del av analysen, där en närmare analys av vad som sägs om existentiella frågor och mänskligt handlande kommer att utföras.
Denna del av analysen behandlar den funktion som stoicismen kan ha för en människa som betraktar den som en livsåskådning, genom att jag härmed kommer att analysera vilket
förhållningssätt till existentiella frågor som föreslås och vad som sägs om mänskligt handlande.
Existentiella frågor rör frågor om livet, döden, ondska och meningen med livet. Med olika tyngdpunkt på olika frågor, behandlas existentiella frågor i alla de tre böcker som utgör undersökningens material. Särskilt förekommer frågor om hur man bör förhålla sig till döden. Vad gäller mänskligt handlande, har det redan framkommit att stoicismen är att betrakta som en dygdetik. Författarna framhåller att det goda livet är ett dygdigt liv där det mänskliga
handlandet vägleds av förnuftet. Detta medför att materialet till stor del behandlar praktiker som ska hjälpa människan att leva dygdigt och enlighet med sitt förnuft. För att undvika en enkel upprepning av vilka övningar och praktiker som rekommenderas i materialet, så väljer jag att se på mänskligt handlande ur ett större perspektiv, och ställer mig i läsningen av
materialet frågor som vad författarna menar att stoicismen lär om mänskligt handlande, vad de praktiker och övningar som föreskrivs syftar till för funktion för människan och hur detta hänger ihop med de värden, idéer om människan och världen samt existentiella frågor som aktualiserats tidigare i analysen. Således kan konkreta övningar och praktiker fungera som illustrativa exempel på vad författarna föreskriver gällande mänskligt handlande.
I detta avsnitt analyseras följaktligen dessa analysfrågor:
4. Vilka existentiella frågor diskuteras och vilket förhållningssätt till dessa frågor föreslår författarna?
5. Vad sägs om hur människan bör handla?
2.2.1. Massimo Pigliucci: How to be a Stoic
När Pigliucci behandlar ondska, gör han det från utgångspunkten att ondska egentligen inte existerar. Han menar att ondska inte har någon metafysisk konsistens, det är helt enkelt ett ord för de onda handlingar som människor utför eller den dåliga karaktär som leder människor till att göra onda handlingar.63 Som en respons till ondska, menar Pigliucci att människan kan lära
sig av innebörden i det grekiska ordet amathia. Amathia, menar Pigliucci, är motsatsen till
63
vishet, en slags ovishet.64 De som begår onda handlingar gör sig skyldiga till amathia, och vet
därför inte bättre. Pigliucci relaterar diskussionen om amathia till Hannah Arendts idé om ”den banala ondskan” och att ondska ofta är ett resultat av ignorans och frånvaro av kritiskt tänkande snarare än en faktisk vilja att vara ond eller göra ont.65
Pigliucci menar att stoicismen kan utövas av alla människor, oavsett om de har ett religiöst eller sekulärt sätt att se på världen, samt att många av de centrala delarna av stoicismen återfinns inom judendomen, kristendomen, buddhismen och taoismen.66
Han menar att stoicismen inte förutsätter en tanke på att döden skulle innebära ett liv efter detta, eller på något annat sätt innebära något ”mer” än vad vi känner till. Samtidigt menar Pigliucci att stoicismen i sin ursprungliga form var en teistisk filosofi, och att det framkommer i texter från till exempel Marcus Aurelius att han förutsatte en teistisk världsbild. Därtill ger han ett exempel på hur Epictetus liknar människan vid en hund som är kopplad vid en vagn som rör sig framåt, hunden kan antingen välja att springa efter vagnen eller göra motstånd. Att göra motstånd mot vagnens rörelse, över vilken hunden inte har någon kontroll, skulle medföra smärta och frustration. Pigliucci menar att detta exempel kan illustrera hur en religiös människa kan betrakta vagnen som Guds vilja eller kosmiska orsakssamband, över vilka människan inte heller har någon kontroll.67
Pigliucci framhåller att stoikernas etik inte enbart begränsar till frågan om vad som är rätt och fel när det kommer till mänskligt handlande, utan att det är en dygdetik som tillhandahåller människan med en riktning enligt vilken människan kan lära sig att odla en dygdig karaktär som hjälper en att navigera i livet.68
Pigliucci framhåller också, i enlighet med hela bokens grundförutsättning om att stoicismen är ett sätt att leva snarare än enbart ett sätt att tänka, att praktik ibland behöver gå före teori. ”Sann filosofi är lite teori och mycket praktik”, skriver han för att illustrera sin hållning.69
Vad gäller mänskligt handlande lyfter Pigliucci vikten av att människan inser att hon har, och gör anspråk på att handla utefter, en egen agens oavsett vilka svåra situationer livet tvingar henne att genomlida. Pigliucci ger ett exempel på en man som
blivit rullstolsbunden, och som såg det som att frågan om hur han skulle hantera sitt handikapp var en fråga om att återta sin agens.70
Pigliucci föreskriver en rad övningar som han kallar praktiska spirituella övningar. Han menar att det inte går att betrakta stoicismen som en katekes som berättar hur människan bör utöva ett stoiskt levnadssätt. Snarare menar Pigliucci att det bästa sättet att leva som en stoiker idag är att hämta lärdom både från antika stoiska texter och modern psykologi, och att det sedan är upp till individen att hitta ett sätt att utöva dessa övningar på ett sätt som är fruktsamt för just henne.71
Målet med att göra sådana övningar är att bli medveten om vad som är ett stoiskt sätt att tänka, och framför allt att handla.72
Pigliucci relaterar sina övningar till de tre ”stoiska disciplinerna”: desire, action och assent och hur dessa tre områden relaterar till de tre övergripande delarna av stoicism, ethics, physics och
logics.73
Detta gör Pigliucci genom att koka ner alla stoiska lärdomar till tre övergripande
principer som lyder (1) Dygden är det högsta goda och allt annat är likgiltigt, (2) Följ naturen och din sociala instinkt för att skapa ett bättre samhälle (3) Kontrolldikotomin: Vissa saker är under människans kontroll, andra inte.74 De tolv mer konkreta praktiska övningar som Pigliucci
fortsätter med att rekommendera relaterar alla till att hjälpa människan att förverkliga dessa principer, samt de fyra kardinaldygderna vishet, mod, rättvisa och uthållighet.75
Några exempel på sådana övningar är att människan bör undersöka hur hon betraktar saker för att öva upp ett gynnsamt förhållningssätt till världen, påminna sig om sakers ändlighet och dödlighet, mentalt förbereda sig på att saker som ligger utanför människans kontroll kan inträffa genom
meditation, samt träna sina begär för att kunna nå sinnesfrid oavsett vad livet för med sig.76
2.2.2. William B. Irvine: A guide to the good life
livsfilosofi är mer benägen att acceptera döden. De som inte har en koherent livsfilosofi menar han att vill fördröja döden, eftersom de antingen tror att döden är vad som ger livet sitt värde eller eftersom deras yttersta strävan i livet går ut på att alltid vilja ha mer och mer av saker. Irvine menar att dessa människor kommer att se döden som det som sätter stopp för
möjligheten att förverkliga dessa strävanden.77 Irvine landar i att stoicismen kan betraktas, inte
bara som en livsfilosofi, utan som en slags dödsfilosofi. Detta eftersom stoicismen lär att man ska kontemplera över sin egen död, leva varje dag som vore det den sista och praktisera stoicism på ett sådant sätt att rädslan inför döden ger vika.78
Irvine menar stoikerna skulle fråga den moderna människan om ett liv där inget är värt att dö för faktiskt är värt att leva, och påstår att de första stoikerna inte var rädda för att riskera döden om det så krävdes för att till exempel stå emot makten när den inte behandlade människor rätt.79
Dygden kan alltså rusta människor till ett sådant mod som gör att man inte fruktar döden. På samma sätt behöver en människa ofta kontemplera över sin död, för att inse att hennes dagar är räknade, och för att faktiskt ta vara på de dagar hon har, menar Irvine.80
Irvine tillägnar ett helt kapitel av sin bok till frågan om sorg och sörjande. Han frågar sig vad en stoisk respons på ett barns död kan tänkas vara, det allra värsta tänkbara scenariot för många människor. Irvine menar att det är en missuppfattning att en stoiker skulle möta en sådan sorg genom att handla enligt allmänhetens uppfattning om vad det innebär att ”ta det som en stoiker” och således inte släppa fram de negativa emotioner som sörjandet innebär. Irvine menar att stoicismen rymmer insikten om att det finns vissa emotionella reflexer, varav sorg är en.81
Detta kan te sig självklart, men är en viktig grund för att det ska finnas rum för äkta hängivenhet till andra människor i ett stoiskt sätt att förhålla sig till sina relationer. Irvine citerar Seneca som talar om hur förnuftet lämpligen kan leda en människa rätt i sörjandet:
In proper grief, Seneca tells Polybius, our reason ”will maintain a mean which will copy neither indifference nor madness, and will keep us in the state that is the mark of an affecitionate, and not an unbalanced mind”.82
77 Irvine 2009, 198. 78 Ibid, 198-199. 79 Ibid, 201. 80 Ibid, 200. 81 Ibid, 152. 82
Det föreligger alltså ingen konflikt mellan att som stoiker vara förnuftig, balanserad och också hängiven till andra människor, i läsningen av Irvine uppfattar jag att det är en balans mellan mänsklig tillgivenhet och förnuft som är att betrakta som ett lämpligt stoiskt förhållningssätt till döden, och sina relationer.
Vad gäller mänskligt handlande är Irvine särskilt fokuserad på tekniker för att sätta upp rätt typ av mål. Det har tidigare framkommit att Irvine särskilt mycket skriver om frid, som ett mål för handlandet. Det kan te sig som att det föreligger en paradox mellan den individuella frid som en människa ska sträva efter, och den sociala plikt som också åläggs människan. Irvine menar att denna paradox går att överbygga om man förstår den teknik som kallas att internalisera sina mål och således göra dem möjliga att verkställa inom ramen för vad som ligger innanför människans kontroll. Sett till kontrolldikotomin (eller kontrolltrikotomin, som Irvine kallar det) menar Irvine att det finns saker som ligger helt innanför en människas kontroll, saker som ligger helt utanför en människas kontroll och saker som ligger delvis innanför en människas kontroll. När en stoiker betraktar saker som ligger utanför hans eller hennes kontroll, är det viktigt att inte bemöda sig med att sätta interna mål i förhållande till detta. Alltså har en praktiserande stoiker en plikt att engagera sig i det omgivande samhället, och Irvine menar att denna stoiker kommer att inse att målet inte kan vara att rädda världen. Detta eftersom
uppfyllandet av ett sådant mål omöjligen ligger inom en människas kontroll. Har man däremot internaliserat sina mål, och ställt upp dem i enlighet med vad som ligger helt eller delvis innanför ens kontroll, är det möjligt att både uppfylla sin sociala plikt och nå inre frid.83
Det är ett mål för en stoiker att leva i harmoni med resten av mänskligheten, menar Irvine, och detta ställer i sin tur krav på en praktiserande stoiker vad gäller ilska. Detta eftersom ilska är något som kan hota den harmonin som förutsätts för att nå frid.84
Vad Irvine föreslår som ett alternativ till att bli arg på människor när de felar, är att snarare betrakta människor som att ingen gör fel medvetet eller med vilja. Irvine menar att detta följer av att stoikerna menade att ondska är ett resultat av att människor har en brist på självkärlek och således är alienerade från sig själva, och förblindade av detta tappar människor sitt omdöme. Människor som gör fel eller tillsynes onda handlingar är alltså felande snarare än onda, det handlar om misstag snarare än illvilja.85
stoikerna hade mycket att säga eftersom detta. Att andra förolämpar en anser Irvine vara ett hinder för att leva det goda livet och nå frid. Med förolämpning menar Irvine både verbala och fysiska uttryck, och de kan vara både subtila och direkta. För det första behöver man stanna upp och fråga sig om förolämpningen är sann, om inte, förtjänar den ingen tankemöda.86
För det andra kan man fråga sig om den som förolämpat en har gjort det i ren okunskap, vilket
påminner om Pigliuccis diskussion om amathia och vad som är rättmätig respons till ondska.
2.2.3. Donald Robertson: How to think like a Roman emperor
Om döden skriver Robertson om att göra döden till sin vän.87
Insikten om att inget varar för evigt, att människor dör, städer faller och nationer förintas är viktig eftersom den lär människan att allt är förgängligt, menar Robertson. Och det bästa att göra i en värld där allt är förgängligt är att se döden rakt i vitögat, menar Robertson baserat på sin läsning av stoikerna.88
Robertson ger i anslutning på detta förslag på en praktik som Marcus Aurelius skriver att han gjorde varje dag. Aurelius såg sig i spegeln och föreställde sig att det var någon av hans döda förfäder som såg tillbaka på honom i stället för han själv. Detta menar Robertson att var ett sätt för Aurelius att försonas med tanken om sin egen dödlighet, samt att alla människor gör gott i att odla ett motsvarande förhållningssätt till sin egen död.89
Döden är inget att vara rädd för, för om man är rädd för döden så lever man livet med feghet. Orsaken varför döden inte är något att vara rädd för är enligt Robertson, att döden egentligen bara är ett slags människans återvändande till naturen.90
Allt kommer ur samma källa, och återvänder dit i en förändrad form, menar Robertson.91
Döden är dessutom ytterst sätt ett befriande från den smärta som den tillfälliga kroppen utsätter människan för.92
Robertson menar att när dagens moderna psykoterapi till stort fokuserar på ångest och depression, så var stoikerna mer upptagna med att behandla ilska. Robertson beskriver ilska som en form av begär, som riktar in sig på hämnd mot den man anser gjort en omotiverad
oförrätt mot en.93 Robertson skriver om kognitiv distans, och föreslår att man till exempel kan
föreställa sig en förebild som hanterar samma utmanande situation som en själv. Det finns alltså alltid ett glapp mellan vad som faktiskt sker och hur du bedömer det.94
Robertson menar att kontemplation kan hjälpa människan med dessa felbedömningar, eftersom syftet med kontemplation är att dagligen träna på att lära sig att se negativa händelser som
oväsentligheter.95
Till detta hör negativ visualisering, vilket innebär att man visualiserar en katastrof, för att på så sätt vara förberedd när den väl är framme. På så sätt menade stoikerna, skriver Robertson, att man kan träna sig på att vara orädd när olyckan är framme. ”For the Stoics, the supreme goal was to remain composed and exercise wisdom even in the face of great danger, whatever the outcome”.96
Robertson presenterar också vad han kallar för The
Stoic reserve clause. Den har han lånat av Marcus Aurelius och Epictetus, och menar att detta
är en av de viktigaste stoiska praktikerna. Att agera utefter en reserve clause, innebär att man i varje handling man utför bör reservera sig för att utfallet inte ligger helt inom ens kontroll, vilket alltså kan förstås som samma princip som kontrolldikotomin eller -trikotomin.
Robertson menar att ett bra sätt att anamma ett stoiskt sätt att leva är att praktisera det i en cykel. Denna cykel har en början, en mitt och ett slut som repeteras varje dag, vilket skapar ett ramverk där dagen börjar med meditation, fortsätter med en medvetenhet dagen ut och avslutas med en meditation.97
Meditationen kan vara så enkel som att ställa sig frågor som vad man vill åstadkomma under dagen, vad man gjorde bra och vad man kunde ha gjort annorlunda.98
2.2.4 Sammanfattning
I denna del av undersökningen har existentiella frågor och vad som sägs gällande mänskligt handlande analyserats.
Beträffande existentiella frågor är författarna särskilt upptagna med att diskutera vad som är en stoisk respons till döden och sorg, och detta har en tydlig koppling till hur de anser att
utanför människans kontroll. Att kontemplera över sin egen dödlighet och förgänglighet kan göra en människa till vän med döden, och således kan hon vara mer orädd i förhållande till den.
Ondska är också en existentiell fråga som aktualiseras. Ondska anses inte vara en egen metafysisk kategori på så sätt att den skulle vara objektivt existerande. Snarare är ondska ett uttryck för människans ovishet, hennes oförmåga att leva i enlighet med sin naturgivna funktion och dygd. Att reagera med ilska på de oförrätter man utsätts för är i sin tur att ha felaktiga begär och vilja hämnas, men genom att anamma ett stoiskt sätt att se på dessa
oförrätter kan man distansera sig från dem. Pigliucci är den av författarna som också diskuterar gudstro som en existentiell fråga, och han menar att stoicismen idag varken förutsätter eller utesluter en teistisk världsbild.
Gällande mänskligt handlande gör författarna gör också många kopplingar till tekniker som återfinns inom modern kognitiv beteendeterapi, genom att antingen härleda desamma till
stoicismen eller påstå att man genom att kombinera stoiska lärdomar och modern psykologi kan hitta praktiker som är gynnsamma för ett stoiskt sätt att leva idag. Övningarna i sig är inte det viktigaste, utan de fungerar som ett sätt att rusta människan till ett stoiskt sätt att tänka och, framförallt, handla i andra situationer.
2.3. Samtidsförståelse och stoicismens relevans
Pigiliucci, Irvine och Robertson menar alla tre att stoicismen är relevant idag. Bakom detta påstående ligger inte bara en viss konception av stoicism, utan också en samtidsförståelse som gör att de relaterar stoicismens innehåll till vad människor kan tänkas behöva för att orientera sig i världen idag. I följande del av analysen diskuteras på vilket sätt författarna gör denna koppling. På så sätt kan denna del av analysen förstås som att den tar hänsyn till den och kontextuellt förankrade dimensionen av stoicismen som ett livsåskådningsalternativ.
I detta avsnitt kommer alltså följande fråga att besvaras:
2.3.1. Massimo Pigliucci: How to be a Stoic
Pigliucci lyfter att modern kognitionsvetenskap visar att människor ofta bedömer situationer fel, och att detta kan illustrera behovet av den stoiska lärdomen om att människan behöver träna på att ha ett dygdigt och förnuftigt tänkande.99 Samtidigt som Pigliucci lyfter de stoiska rötterna
hos modern kognitiv beteendeterapi, så menar han att skillnaden mellan filosofi och terapi är avgörande, eftersom ett filosofiskt sätt att se på livet handlar om en långsiktig målbild, medan terapi handlar om en kortsiktig sådan.100
Pigliucci kallar sin bok för en bok som inte är ”din vanliga självhjälpsbok”, utan menar att det att följa stoikerna innebär att man försöker hantera problem som ilska, ångest och ensamhet med lugn, långsamhet och realistiska förväntningar.101
Begreppet karaktär är ett av de begrepp som Pigiliucci återkommer till för att å ena sidan beskriva något som stoicismen kan förse människan med, och å andra sidan något som det saknas en korrekt förståelse av i vår tid. Han beskriver karaktär som ett laddat begrepp som blivit politiskt laddat och åberopat av mer konservativa krafter. Men Pigliucci menar att karaktären, och de fyra kardinaldygderna vishet, mod, uthållighet och rättvisa, också idag svarar mot ett behov i vårt samhälle och hos nutidsmänniskan. Genom att återuppliva orden
karaktär och dygd kan man gå tillbaka till dessa ords sanna rötter. Således menar Pigliucci att
man kan förbise den politiska splittring som ordet karaktär tycks orsaka idag. På detta sätt kan människor på båda sidor av den politiska höger-vänster-skalan inse hur de borde leva, för att faktiskt leva i enlighet med de värden som de anser sig omfatta.102
Pigliucci ger också uttryck för att vår tid präglas av en ytlig kultur. Stoicismen kan rusta människan till att stå emot simpla nöjen som skvaller.103
Pigiliucci nämner också konsumism som ett tecken på denna ytlighet. Han skriver att stoikerna lär att man ständigt ska påminna sig själv om att man uppskattar sina saker och relationer. Detta ska hjälpa människan att inte bli lika bestört när en sak går sönder eller person går förlorad, detta eftersom man uppskattar något mer om man påminner sig själv om det kan tas ifrån en. Detta ser han som en lärdom som människor kunde dra i ett konsumistiskt samhälle.104 Han nämner också att den plikt människan
har att bry sig om sin omgivning kan lära dagens människor något, eftersom det, enligt
Pigiliucci, ”hyper-konsumistiska” samhälle vi lever i, driver människor till att fästa sig vid yttre saker snarare än att känna sig förenade med andra människor.105
Pigliucci nämner också den stora ensamhet som finns i dagens samhälle.106 Ensamhet är något
som i vår tid beskrivs som en epidemi och frågor om det moderna samhället är vad som skapar denna ensamhet diskuteras.107
Pigliucci menar att ensamhet är en naturlig del av det mänskliga psyket, något oundvikligt, och därför inget att skämmas över. Dessutom menar Pigliucci att sådan skam skulle vara något som stoikerna motsätter sig, eftersom det inte ligger innanför människans kontroll att andra människor bedömer att hon är i ett sådant tillstånd att hon borde skämmas.108
Pigliucci skriver mycket om hur stoicismen lär att människan ska leva naturligt, och i enlighet med sin naturgivna funktion. Han återkommer till detta tema kort när han nämner den pågående debatten om transhumanism. Som exempel nämner han den inflytelserika transhumanisten Ray Kurzweil, som till exempel föreslagit att människan kan åstadkomma odödlighet om vi lär oss att ladda upp det mänskliga medvetandet till en dator.109 Pigliucci ställer sig frågande till att
transhumanisterna anser det vara viktigt att på ett gudalikt sätt övervinna naturlagarna och människans villkor, samtidigt som pengar och energi som kunde användas till att bekämpa mer akuta problem i dagens värld går till spillo. Detta relaterar Pigiliucci till att stoikerna lärde att döden ger mycket mening till livet.110
Detta går alltså emot döden är något som behöver utrotas eller övervinna, vilket transhumanister och andra liknande grupper bland annat söker hitta lösningar för att kunna göra.
att denna filosofi kunde hjälpa människan att leva ett gott och meningsfullt liv också i dagens samhälle.111
Han menar att alla människor behöver en livsfilosofi och att stoicismen kan fungera som ett slags ”ekumenisk” filosofi, eftersom den uppvisar likheter med andra stora etiska, religiösa och filosofiska traditioner.
2.3.2. William B. Irvine: A guide to the good life
Irvine menar att vi lever i en tid av politisk korrekthet, då få kan ta förolämpningar med ”en nypa salt” och således besvara förolämpningar på ett eftertänksamt sätt: Med humor eller inget svar alls.112
Irvine gör analysen att de som förespråkar politisk korrekthet anser att förolämpningar ska hanteras genom att klandra eller bestraffa den som uttalat eller utfört förolämpningen. Irvine påstår att Epictetus skulle mena att detta medför vissa kontraproduktiva följder för offren för förolämpningarna, såsom att det att man skyddar minoritetsgrupper från förolämpningar gör dessa grupper ännu mer känsliga mot förolämpningar. Detta försätter offren, alltså de som tillhör minoritetsgrupper, i en position av maktlöshet och oförmåga att själva hantera de förolämpningar som de får utstå.113
Detta hänger ihop med att Irvine menar att stoikerna kan anses mena att förolämpningar inte är smärtsamma i sig själva, utan att
människans tolkning av dessa.114
Enligt Irvine är också det politiska klimatet i dagens samhälle sådant att människor har svårt att acceptera stoicismen. Om du är olycklig, så kommer politiker att hävda att det inte är dig själv du har att skylla, utan samhället som svikit dig. Men stoikerna, menar Irvine, lärde att det enda som står emellan dig och din lycka är dig själv.115 Irvine menar därför att stoikerna motsatte sig
att man ser sig själv som ett offer. Irvine menar att ett offer inte förmår anse sig själv ha ett gott liv. I stället för att förändra människors externa villkor, borde man fokusera på att förändra deras tankesätt i en mer stoisk riktning. På så sätt skulle människor som är olyckliga idag lära sig att deras lycka inte hänger på dessa externa villkor. Den rätta stoiska strategin vore alltså att först förändra sig själv och sitt tankesätt, och sedan samhället.116
