6.1.1 Hur arbetar förskolan som verksamhet för att tillgodose inkludering
av barn i behov av särskilt stöd?
Genom att förskolans resurser fördelas och anpassas, tas det på sådant sätt hänsyn till inkludering av barn som är i behov av särskilt stöd. När förskolans resurser är jämt fördelade leder det inte endast till att förskolan som helhet gynnas av det, även barnen. Detta görs genom att se till att det finns tillräckligt med personal som passar i verksamheten för att tillgodose barnens behov av stöd. Däremot genomförs det dessutom genom planlagd tid till planering av hur verksamheten ska anpassas till barnen. Förskolan bör vara föränderlig för att verksamheten ska kunna arbeta med alla barns förutsättningar och behov (Palla, 2011; Luttropp, 2011; Nilholm & Alm, 2010). Med föränderlig menas det att förskolan har tilldelat personalen ansvar över jämlikhet, demokrati och gemenskap som ska kontinuerligt utvecklas i förskoleklassen. Förskolan som verksamhet bör därför anställa personal med rätt utbildning och kompetens där specialpedagoger och förskollärare är viktiga för att främja lärande i arbetet med barn i behov av särskilt stöd (von Ahlefeld Nisser, 2014; Lindqvist, 2011).
Förskolan som verksamhet bör inte endast anställa utbildad och kompetent personal, utan även personal med tidigare erfarenhet för att kunna arbeta med inkluderingen av med barn i behov av särskilt stöd. För att utbildningen i sig inte nämner något om hur förskollärarna ska bete sig med barn i behov av särskilt stöd, utan de är utbildade kunskapsmässigt men inte beteendemässigt. Eftersom att barn i behov av särskilt stöd behöver rätt stöd bör förskolan inte endast anställa personal med rätt utbildning och kompetens (Westling Allodi & Siljehag, 2015). Att vara utbildad som förskollärare eller specialpedagog behöver inte innebära att de kan behärska barnet, utan genom erfarenhet kan förskolläraren eller specialpedagogen tillägna sig de specifika kvaliteterna som är bra för just barn i behov av särskilt stöd (Westling Allodi & Siljehag, 2015). Erfarna pedagoger är mer flexibla när det gäller att handla utifrån barnens behov, till skillnad från en oerfaren som är endast akademiskt utbildad utan någon praktisk erfarenhet. Det betyder det inte att akademiskt utbildad personal inte klarar av det pedagogiska arbetet med barn i behov av särskilt stöd, utan att vissa pedagoger fortfarande kan ha förmågan att förstå och samspela med barnet utan specifikt erfarenhet.
Att hitta rätt personal är något som en del förskolor upplever är svårt, därför har vi förståelse över varför förskolor inte kan anställa rätt resurser, eftersom förskolor blir då tvungna att anställa förskollärare utan erfarenhet. Det är en av faktorerna som gör att kvaliteten sjunker hos förskolor. Bristen på resurserna avgör kvaliteten i förskolan i slutändan, och på grund av bristen på rätt utbildad och kompetent personal så har förskolan inget annat val än att anställa personal som oftast är outbildad och oerfaren (Renblad & Brodin, 2012).
Förskolans kvalitet är den information som ges ut om hur förskolan arbetar med inkludering av barn i behov av särskilt stöd. När en förskola har fördelade resurser, arbetsuppgifter och tidsutrymme kan förskolan utvärderas som en förskola med hög kvalitet. Medan förskolor som har ojämnt fördelade resurser och arbetsuppgifter, bedöms förskolan som låg kvalitet. Personalens kompetens kan vidareutvecklas när det finns jämt fördelade resurser vilket leder till att barnens behov tillgodoses med bättre pedagogiskt stöd (Renblad & Brodin, 2012). Personalen vidareutvecklas genom att de har mer specifik tid med barnen och fördelade arbetsuppgifter, det medför att de har mer tid att lära sig av barnen och ta del av barnens vardag (Lundqvist, Westling Allodi & Siljehag 2015). Med fördelade resurser menas här exempelvis när ett av 20 barn i förskolegruppen har blivit tilldelad en egen förskollärare. Som kan leda till att barnet ifrågasätts av andra i gruppen och resultatet blir att barnet anses som det barnet som bryter mot normen. Detta på grund av att barnet inte anses vara normalt, då det är vanligt att barnen i förskolan har en enda förskollärare som tar hand om hela gruppen, och inte en förskollärare per person. Däremot är det positivt för barnet som är i behov av särskilt stöd att ha en egen förskollärare. Dock uppstår problemet när läraren uppvaktar barnet mer än vad som är behövligt, då finns det en risk att barnet ser sig själv som annorlunda. För att förhindra att barnen som är i behov av särskilt stöd drabbas på detta vis, kan förskolan som verksamhet istället anställa fler utbildade och kompetenta förskollärare. Detta medför att förskollärarna har extra uppsikt över alla barnen och inte endast barnet som är i behov av särskilt stöd, vilket gör att barnen känner sig inkluderade i gruppen (Palla, 2011; Lillqvist & Granlund, 2010). Om pedagoger redan från tidig ålder visar barnet en särskillnad, kan barnet känna sig annorlunda och tappar intresset för lärande. Detta kan även leda till att barnen i sin utvecklingsfas känner sig mer blockerat av förskolläraren istället för att känna att utvecklandet av individen sker (Palla, 2011; Lillqvist & Granlund, 2010).
Förskolan som verksamhet ska tillföra med tydligare instruktioner i styrdokumenten, om tillvägagångssättet för hur kvaliteten, läroprocesser och inkluderingen ska utföras. Detta genom
att stödja förskollärarna och specialpedagogerna i deras arbete med strukturerade arbetssätt. Förskolan ska se till att personalen inte ges för mycket eget ansvar över hur barnens lärande och utveckling ska gå till. Om ett för stort ansvar ges till personalen kan risken vara att de arbetar på sitt sätt och tolkar styrdokumenten utifrån egna viljor, tankar och åsikter (Renblad och Brodin 2012). Trots att det står i styrdokumenten att alla förskolor ska ha samma riktlinjer så visar resultatet på att kvaliteterna varierar på förskolorna i Sverige, vilket sedan synliggörs när varje enskild förskola anpassar styrdokumenten utifrån den enskilda förskolan. Det tyder på att det finns skillnader mellan hur styrdokumenten uttrycker sig och hur innehållet faktiskt tolkas och utförs i praktiken (Renblad och Brodin 2012). Detta tolkar vi som att det finns motsägelser. För att undvika utrymme för fri tolkning som har visat sig vara en konsekvens av otydliga styrdokument, bör först och främst skolverket utforma sina läroplaner på ett sådant sätt att den kan förstås av alla på samma sätt. Eller kan det vara så att de riktlinjer som beskrivs inte är tillämpbara i förskolans verksamhet. Om så är fallet då kan den fria tolkningen anses som ett gynnsamt sätt som förutsätter verksamheten i arbetet i strävan mot inkludering, barnens utveckling och lärande. Däremot kan det även bero på att styrdokumenten har för höga krav på förskollärarna och övrig förskolepersonal. Därför väljer pedagoger att tolka styrdokumenten utifrån sina egna förutsättningar för att kunna nå upp till de kriterier som läroplanen uttrycker.
6.1.2 Vad finns det för strategier i verksamheten som förskollärare väljer
att arbeta med gällande inkludering av barn i behov av särskilt stöd?
Dokumentation av barn som är i behov av särskilt stöd är en strategi som är yttrad i både positiv och negativ bemärkning i studiens resultat (Palla, 2011; Lillqvist & Granlund, 2010). Dokumentationen av barnen som är i behov av särskilt stöd kan ses som positivt på sådant sätt att barnens utveckling i förskolan uppmärksammas och följs upp, vilket leder till att barnets svårigheter synliggörs (Lillqvist & Granlund, 2010). Även graden av behovet av stöd märks av vid dokumentationen som underlättar för specialpedagogerna när de ska arbeta med barnet. Barnets utveckling gynnas av dokumentering då det ses som en god strategi som är till för barnets bästa i ett utvecklande syfte. Däremot är problematiken att barnet som blir dokumenterat har en tendens att bli avvikande från gruppen, då barnets svårigheter ses som något annorlunda i gruppen (Palla, 2011). Den exkludering som sker av barnet av den omkringliggande miljön tyder på att barn inte ska diagnostiseras om verksamheten har inkludering som målsättning. Diagnostiseringen av barn är en diskussion som har tydliggjorts i resultatet, där ett barn som är
odiagnostiserat men som är i behov av särskilt stöd kan få mindre hjälp och stöd från personalen. Förskollärarna har uttryckt en osäkerhet kring de odiagnostiserade barnen och har därför tilldelat denna uppgift till specialpedagogerna (Lillqvist & Granlund, 2010). Osäkerheten grundar sig i de observationerna som förskollärarna har haft över de barnen som är i behov av särskilt stöd, där barnen bland annat har jämförts med varandra då det leder till att den jämställda inkluderingen förhindras (Palla, 2011; Lindqvist, 2013). Den jämställda inkluderingen är den som förskolan strävar efter, och blir svår att uppnå när förskollärare inte ser barnen i gruppen på samma sätt. Genom att se skillnad på barnen, sker det automatiskt en exkludering av de barn som inte följer normen. Diagnostisering av barn som är i behov av särskilt stöd ger personalen möjligheten att arbeta med sina resurser på ett planerat och strukturerat sätt, då barnen med diagnos är avtalade att få hjälp och stöd (Lillqvist & Granlund, 2010). De diagnostiserade barnen är de som får rätt pedagogiskt stöd redan från början, eftersom både förskollärare och specialpedagoger får mer tid att planera och genomföra strukturerade handlingsplaner över hur arbetet med barnen ska ske.
Den osynliga styrningen är en ytterligare strategi som gör att förskollärare kan arbeta med inkludering av barn i behov av särskilt stöd i förskolan. Den osynliga styrningen är till för att skapa den omedvetna inkluderingen som barnen bidrar med själva (Palla, 2011). Att styra över barnen i förskolegruppen på ett sådant sätt att barnen som är i behov av särskilt stöd blir delaktiga i lekaktiviteter som sker i förskolan, genom att barnen i gruppen inkluderar barnen som är i behov av särskilt stöd (Palla, 2011). Den osynliga styrningen som strategi tyder på att makt över barnen inte alltid funkar om barnen är medvetna om det. Exempelvis om förskolläraren framför till barnet hur barnet ska göra, kommer det att bli svårt för barnet att utföra detta eftersom den fria viljan är oftast det som styr över barnet. Genom den fria viljan kan inkludering ske på bästa sätt. Ett annat exempel över hur den osynliga styrningen går till är när förskollärarna på ett kringgående sätt låter barnen tro att de är fria att välja lekaktivitet, men egentligen är det förskolläraren som ser till det är just den lekaktivitet som ska utföras. Barnen väljer då att samspela med andra barn för att visa vad de har för nya lekaktivitet och det är på detta sätt barnen inkluderar sig själva utan att de är medvetna om det (Palla, 2011; Biamba, 2016). Här är det viktigt att förskollärare har bra inställning och tillgång till bra material samt kunskap för att kunna lyckas se till att inkludera barn i behov av särskilt genom den osynliga styrningen (Palla, 2011; Biamba, 2016). Detta kommer även leda till öppenhet bland barnen där demokrati och respekt influeras i förskolan vilket leder till delaktighet (Ärlemalm-Hagser, 2012). Barn som är i behov av särskilt stöd kan vara berikande och utvecklande för de andra
barnen i barngruppen om tillfällen och chanser till detta tas tillvara. Barn i behov av särskilt stöd är inte en homogen eller begränsad barngrupp. Barnens svårigheter kan vara övergående eller kortvariga dessutom kan alla barnen i en barngrupp behöva stöd någon gång (Palla, 2011; Biamba, 2016).