För att jämföra dessa resultat med formuleringsarenans förväntningar (se Teoriavsnitt) vänder vi till Förskolans pedagogiska verksamhet. Även i föreställningar av förskoleverksamheten är det möjligt att se de spår som förskolans sociala uppdrag har satt, dels från socialtjänstpropositionen (1979/80:1) som redogör för de grundläggande principerna för socialtjänstens som barnomsorgen föll inom, men även från barnstugeutredningens formulerade mål för förskolan. Detta sociala uppdrag och övergripande mål (demokrati, jämlikhet, solidaritet och trygghet) (Förskolans pedagogiska verksamhet 1981, s. 18) införlivar tydligt den kompensatoriska föreställningskategorin, här i ett exempel som faller under rubriken “Utvecklingen fortsätter” (ibid. s. 18):
I Sverige kvarstår trots fördelningspolitiskt reformarbete stora skillnader i såväl materiellt som socialt välstånd mellan olika samhällsklasser och grupper.
Förskolan har ett lagstadgat särskilt ansvar för s k svagare grupper i samhället och ska särskilt se till deras situation. Först och främst genom att i utbyggnadsskedet kunna erbjuda de barn som bäst behöver det plats först i förskolan,[...] Därför blir frågan om barns olika livsvillkor och om hur arbetssätt och innehåll utformas i förhållande till detta en avgörande kvalitetsfråga.
För att undersöka hur den senaste revidering av Lpfö 98 (Skolverket 2016) kan ha påverkat våra deltagande förskollärares föreställningar använder vi Henckels kategorier för att tolka läroplanen. Vanliga utsagor från våra deltagare förespråkar ett samhälleligt uppdrag för
35
förskolan, begrepp som demokratiska medborgare, samhällspåverkan, att varje barn ska bli en bra medmänniska och ha med sig värdefulla kunskaper och erfarenheter från förskolan i sina
ryggsäckar, som Irma förklarar det. Fanny och Jasmine visar också, likt Irma, upp mindre
synliga föreställningar om verksamheten som inte faller in inom anpassning, nämligen kompensation. De uttrycker även olika föreställningar om hur förskolans kompensatoriska verksamhet ser ut och vad de anser är relevant. För Fanny börjar jämlikhet i förskolan med kanske det mest grundläggande: tillgänglighet. Den likartade starten som förskolan erbjuder barn i alla delar av samhället utefter denna föreställning kan bara realiseras om alla barn har möjligheten att ta del av denna utjämning. Den första och kanske mest uppenbara slutsats som följd av denna jämförande analys, trots det begränsade urvalet av deltagare, är den i stort sett oförändrade trenden i föreställningarna. Anpassning är fortfarande den vanligaste kategorin dessa faller inom, följt av kompensation och utveckling. Verksamheten har genomgått stora organisatoriska förändringar men tankarna håller sig än lika.
Det går inte att hävda att förskolans nuvarande Läroplan faller inom endast en kategori eller bara ger uttryck för ett fåtal, likt förskollärarna i intervjuerna. Spår av kategorierna kompensation och anpassning kan fortfarande synas, men inte alltid var för sig. I Läroplanen förtydligas förskolans värdeförmedlande uppdrag som ett sätt att både erbjuda barnen gemensamma värderingar som de inte hade fått ta del av i hemmet och samtidigt är dessa värdering förberedande för ett senare inträde i ett demokratiskt samhälle. Ett exempel av denna förening av Henckels två kategorier är detta centrala stycke:
Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan könen samt solidaritet med svaga och utsatta är värden som förskolan ska hålla levande i arbetet med barnen. (Lpfö 98 2016, s. 4)
Detta värdeförmedlande uppdrag utvecklas ytterligare, och Läroplanen uppmanar till en konkretisering av detta arbete genom att “Verksamheten ska bedrivas i demokratiska former och därigenom lägga grunden till ett växande ansvar och intresse hos barnen för att de på sikt aktivt ska delta i samhällslivet” (a.a. s. 4). Utöver värdering ska förskolan förmedla en “livslång lust att lära” (a.a. s. 4), en öppenhet för barns olika uppfattningar och agera som en mötesplats för en introduktion i ett multikulturellt samhälle, därför anser vi att kompensation och anpassning till stor del har blivit ett kombinerat uppdrag. Ser vi dock till utveckling som kategori finner vi ett annat sorts uppdrag. Dokumentation, uppföljning och utvärdering har med
36
Läroplanen introducerats i förskolan som ett centralt arbetssätt och har som följd individualiserat varje barns utveckling.
För att utvärdera förskolans kvalitet och skapa goda villkor för lärande behöver barns utveckling och lärande följas, dokumenteras och analyseras. För att stödja och utmana barn i deras lärande behövs kunskap om varje barns erfarenheter, kunnande och delaktighet samt inflytande över och intresse för de olika målområdena. (a.a. s. 14)
Skolverket har här formulerat förskolans uppdrag att inte bara följa varje barns utveckling utan anpassa verksamheten för att nyttja denna utveckling så långt som möjligt. Läroplanen är tydlig i detta uppdrag, dokumentationsarbetet faller helt inom Henckels kategori utveckling. Dokumentation är ett relativt nytt fenomen i förskolan, först introducerat i styrdokumenten med den reviderade läroplanen 2010. Här formuleras dokumentationsuppdraget endast under en rubrik i slutet, men ord som kontinuerligt definierar mycket av pedagogernas arbete med just dokumentation, men också utveckling och utvärdering. Tillsammans med tanken att “Verksamheten ska anpassas till varje barn i förskolan” (a.a. s. 5) så blir dokumentation och utveckling ett samtidigt, sammanflätat och konstant pågående arbete för att forma verksamheten till barnens behov först efter barnens verksamhet har utvärderats, för att optimalt nyttja deras egna resurser.
Det har varit möjligt, till och med tydligt, att finna spår av Henckels kategorier i den aktuella läroplanen för förskolan. Anpassning och kompensation behåller fortfarande sitt samhälleliga uppdrag; fostran, omsorg och gemenskap, värdeförmedling, trivsel och lek är bara några av delarna som utgör detta uppdrags helhet, och dokumentationsuppdraget är menat att genomsyra allt. Detta är formuleringsarenans ideal, dock är förskoleverksamhetens resurser, tid, pengar, personal, utrymme och material, ofta begränsade; det är bara en del av den klyfta som uppstår mellan formulerings- och realiseringsarenan (Säljö 2010b). Vad intervjuerna visar är ett stickprov av ett verksamhetssystems kultur, åsikter och spår av dess traditioner. I jämförandet av Henckels resultat med våra deltagares, och gamla läroplaner med nya, har delar av denna figurativa klyfta definierats, med slutsatsen att även om dokumentationsuppdraget som läroplanen förespråkar inte verkar införlivas i förskollärares föreställningar om verksamhetens uppdrag, så har det sociala och samhälleliga uppdraget levt vidare genom åren, som en central del i pedagogernas uppfattade uppdrag.
37
Uppfattningar om arbete
Med tanke på den förändring som har observerats i verksamma förskollärares syn på arbete som ett fenomen i förskolan, och den icke-förändring som skett inom deras personliga syn på arbete som samhällelig företeelse, ser vi till de strukturella förändringar som genomförts på förskolan, främst de arbets- och läroplaner utgivna före och efter Henckels genomförda studie 1990. Eftersom förskollärarna intervjuades mellan februari och mars 1984 (Henckel 1990, s. 57) ser vi till Förskolans pedagogiska verksamhet, utgiven 1981, som det verksamma styrdokumentet på den tiden. I detta dokument framkom de behov som förskolan bör
tillfredsställa, i citatet nedan formuleras det som en fråga om barnens koppling till de vuxnas världar och verksamheter:
Den utveckling som nu sker inom förskolan avseende innehåll och arbetssätt talar om ett behov av en ökad struktur, bättre planering av verksamheten och en mer aktiv barnuppfostran utifrån en demokratisk människosyn, om en socialt fostrande pedagogik, om inlärning genom arbete och lek i för barnen meningsfulla sammanhang, om barns och vuxnas funktioner i verksamheten. (Förskolans pedagogiska verksamhet 1981, s. 14)
Här nämns även de tre verksamhetsbegrepp, formulerat inom en instruktion. Arbete är även ett relevant begrepp senare i dokumentet, under rubriken “Arbeta, leka, lära” (a.a. s. 31):
Genom att barnen allt efter ålder och förmåga tillsammans med de vuxna får delta i olika arbetsuppgifter som är nödvändiga och betydelsefulla för alla i förskolan, lär de sig att ta ansvar och att samarbeta. De får glädjen i att vara delaktiga i något meningsfullt som inte är skilt från vuxenvärlden. Barnen känner att de betyder något väsentligt för sin förskola, för varandra och för de vuxna.
En liknande sorts värdesättning av “arbetsuppgifter” finner vi även i Henckels kategori Arbete
som förelagd uppgift som presenterades tidigare, även den kategori som flest förskollärare föll
inom. Ser vi till den idag verksamma läroplanen (Skolverket 2016) i jämförelse så försvinner arbetsbegreppet helt och hållet från styrdokumentens formuleringar. Trots detta är principerna och värdegrunderna bakom arbete som begrepp i förskolan relativt intakta. I Förskolans
pedagogiska verksamhet ses arbete ideellt som ett redskap för att koppla samman barns och
vuxnas världar, att ge barnen en meningsfull vardag genom att bidra till förskolans dagliga rutiner på ett vis som knyter an till pedagogernas verksamhet. Det meningsskapande arbetet fortsätter naturligtvis i förskolan även idag, även om det ligger dolt inom begrepp som
utveckling, demokrati, och värdegrund:
Värdegrunden uttrycker det etiska förhållningssätt som ska prägla verksamheten. Omsorg om och hänsyn till andra människor, liksom rättvisa och jämställdhet samt egna och andras rättigheter ska lyftas fram och synliggöras i verksamheten. Barn tillägnar sig etiska värden och normer främst genom konkreta
38
skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle och därför är vuxna viktiga som förebilder. (Skolverket 2016, s. 4. Författarnas fetstilt.)
Arbete som begrepp i förskolan när Henckel genomförde sin studie var helt enkelt en del av den helhet som konstituerade förskolans uppdrag och hur detta skulle genomföras, genom att barnen medverkar i områden och uppgifter, och på så sätt bilda både gemenskap och mening, enligt Förskolans pedagogiska verksamhet: “[...] en pedagogisk verksamhet utifrån ett socialt mål.” (s. 11). Förskolan har inte längre ett socialt uppdrag på samma vis, överlåtande av förskoleverksamheten till Skolverket har bidragit till ett renare pedagogiskt uppdrag; förskolan har blivit en verksamhet som intresserar sig för mer än endast barns tillsyn genom de pedagogiska riktlinjer som introducerades i Lpfö 98 (Berntsson 1999, s. 200). Barnens lärande och värdebildande är nu mer deras egna process som hjälps av pedagoger istället för den fokus på socialisering, tillsyn och gemenskap som arbetsbegreppet befann sig inom.
Förändringarna i styrdokumenten, formuleringsarenan och realiseringsarenan
realiseringsarenan (se teoriavsnittet), kan sägas vara en orsak till förskollärarnas förändrade syn och svårighet att koppla arbete till barns verksamhet. Kort utvecklat innehåller styrdokument mer än bara riktlinjer, i Berntssons mening är de även statens ideologiska och filosofiska uttryck, påverkade av “samhällets kultur, arbetsmarknad, värderingar[...]” (Berntsson 1999, s. 207). Enligt Läroplansteori kan den nuvarande läroplanen definieras som målstyrd och kompetensfokuserad (Wahlström 2016), och tillhörande denna tolkning är det pedagogen som står i centrum av verksamheten med hjälp av de resurser och förutsättningar för lärande hon skapar. Detta ger pedagogen stor frihet att utforma verksamheten, då målen som formuleras i läroplanen representerar själva processen, genom detta synliggörs ramen som läroplanen etablerar, och åter igen pedagogens möjlighet att tolka, uppfatta och agera inom den.