När Henckel undersökte förskollärares uppfattningar om begreppet arbete i förskola kunde hon placera in tre av dem i Uppfattningsskategori 1: Arbete som vuxenföreteelse, sju i
Uppfattningskategori 2: Arbete som förelagd uppgift och två i Uppfattningskategori 3: Arbete som lek. Likt resultaten i denna studie representerar Uppfattningskategori 2 ett av de vanligaste
tankesätten kring hur begreppet arbete används i förskolan. Som följande exempel ur Henckels studie påvisar är det förskolläraren som definierar vad arbete är:
”I: Menar du att dom behövs iförskolan då?’
R: Nej, men där har du lagt in ett annat begrepp, visst behövs barnen. Många saker klarar man inte av ensam.
I: Som?
R: Ja, vi skall städa undan t.ex. skulle en vuxen göra det ensam skulle vi inte hinna något annat. Genom det sättet också så förstår barnen att man behövs tillsammans. (Fl 10)” (Henckel 1990, s. 93)
Arbete avgränsas till gemensamma sysslor, ofta vardagliga uppgifter men även sysslor som blomsterplantering och trädgårdsskötsel. ”Arbete skapar tillhörighet” är en idé som ofta förekommer i våra intervjuer och även Henckels, vilket pekar på att värderingarna kring arbetsbegreppet lever vidare trots att själva begreppet inte längre kopplas direkt till verksamheten.
I: Deras huvudbegrepp var ju leka, arbeta, lära.
Bodil: Jaha, arbeta. Det kan ju vara att vi vuxna arbetar men det kan också vara att barn arbetar, och
arbeta behöver inte vara något negativt, det kan vara att barnen får en arbetsuppgift, att man säger till några barn att de ska se till köket och då blir det en arbetsuppgift. Det behöver inte vara negativt, det kan vara positivt att få en uppgift och få tillhörighet.
33
Lek
När det kom till uppfattningar om lek kunde Henckel placera in 2 av förskollärarna i
Uppfattningskategori 1 och fem i både Uppfattningskategori 2 och 3. Likt denna studie så
förespråkar deltagarna både för lekens betydelse för barns inlärning och ”känsloutlevelse”. Uppfattningar om lek verkar inte ha genomgått några synliga förändringar, förskollärare både då och nu anser att barn behöver fri lek och dessa tider blir icke-schemalagda, men ändå viktiga för verksamheten. Våra deltagare är även enade om att leken först och främst är barnens angelägenhet och vuxenstyrning bör undvikas, men samtidigt blir det möjligt att tillföra idéer och material och anta rollen som passiv handledare eller guide i leken.
I: hur ser du på förskollärarens uppgift när det kommer till lek? Roll? Förhållningsätt?
Jasmine: när man arbetar med äldre kan man känna att man förstår, då är det viktigt att man håller sig
undan, att det inte finns någon vuxen inblandning, och de har blivit så pass gamla att de känner att en vuxen begränsar deras lek genom vuxnas samhällsnormer. Ibland som förskollärare behöver man vara delaktik för att visa dom att altt det de gör är viktigt, men också att de kan behöva hjälp och stöd i leken, man kan behöva inspirera men också hjälpa till med det sociala så leken kan fortsätta och inte sluta i konflikter. Sen förutsättningar som miljö, lokalserna, klimatet, så man skapar möjlighet för dom att leka.
Inlärning
Henckels studie gav intressanta resultat när det kom till inlärning. Tre deltagare placerade hon inom Uppfattningskategori 1 och endast en deltagare inom Uppfattningskategori 3. Som tidigare nämnt behandlar Uppfattningskategori 2 inlärning i förskolan som främst bestående av ”social fostran och färdighetsträning” (Henckel 1990, s. 102) och i den kategorin placerades åtta förskollärare, dubbelt så många som resterande kategorierna tillsammans. Detta resultat är väldigt likt svaren i denna studie. Den populära uppfattningen är att barn lär sig sociala koder, strategier och färdigheter genom att vara aktiva i förskolan. Som Karin uttrycker det är det flera sociala färdigheter och kunskaper de lär sig bara genom att vistas på förskolan
Karin: Lära sig i förskolan. Dom ska känna sig trygga och utveckla sitt sätt och sina egna
förutsättningar,,känna att de kan, men liksom vara starka i sin person och kunna, liksom, sånt där som att sätta ner foten och säga att nu räcker det, att tala om vad som gäller, att stärka sin integritet. Var och ens känslor, att stärka jaget så att de inte ska komma ut sen i sitt liv och bli kränkta. Jaget ska stärkas för sen ska de ju också vara bra jämtemot sina medmänniskor, medkamrater, en ödmjukhet i att lyssna på andra, att ha förståelse för att kunna sätta sig in i andra, empati och såna saker, att träna sig i samspelet med andra. Samarbeta, samspela med andra, att kunna lyssna och ge och ta. Att kunna uttrycka sina tankar att kunna liksom tillåta att få tänka och att känna att någon lyssnar på dig och vill säga att jag kan få framföra det jag tycker och, jag menar som vuxen ibland kan jag vara så att jag säger en sak och sen kan jag redigera mig lite när jag hör. och ändra lite, när jag hör barnens argument för någonting, då kan jag liksom säga jaha, jaja, men du tänkte så, jaja, men då kan vi kanske göra så här i istället. Dom ska känna att de blir lyssnade på, blir lyssnad på vågar man också uttrycka sina tankar sen, när man kommer ut sen som vuxen i samhället, som man ska lära sig att förstå. Vi var inne på det. Att lära att ha
34
förståelse för att det fungerar inte så att jag kan göra precis det jag vill. Det finns liksom regler för saker ute, man får inte göra hur man vill. Måste tänka på andra, man kan inte bara tänka på sig själv. Kreativiteten, att få utveckla den, att få prova saker i ett skapande, till exempel, prova sina grejer, får göra olika saker, kreativiteten i leken är också viktigt.
Här kan det märkas att tanken om förskolan som en social fostrare lever vidare och är i stort sätt oförändrad. Det finns dock en till aspekt av denna kategori som behandlar färdighetsträning och kopplas av Henckels förskollärare till hygien, rutiner på förskolan, vissa trafikregler och skolförberedande begrepp. Dessa aspekter av inlärning verkar ha försvunnit bland våra förskollärare. Istället är språket ersättaren, då språkkunnighet ses som avgörande för inträde till samhället och en viktig färdighet som övas på förskolan. Detta kan ses som en reaktion på förändringarna i samhället mellan 1986 och idag, den ökade mängden nationaliteter och språk representerade i förskolan har gjort språkkunnighet mer relevant för förskollärarna.