Som tidigare nämnts kan en individ genom retention och nysynapsbildning återkoppla till glömd kunskap och förlorade färdigheter. Detta tycker jag mig ha sett hos Erik. Den skada proppar och epilepsianfall orsakar, får honom att förlora en del av de funktioner han tidigare haft. Jag kunde se hur han efter en sådan försämring under sommaren kunde återfå det han haft under våren efter bara en kort periods arbete, kortare än det skulle ha tagit att lära in det från grunden. Kunskapen måste alltså ha funnits kvar och arbetet med musikterapin hjälpte till att plocka fram det på nytt.
Erik förlorade såväl vilja som förmåga att använda sina händer efter ett skov i sin mito-kondriella sjukdom. Hos mig har han utvecklats från att inte kunna hålla greppet om trumstockarna till att han nu spelar långa och breddade koder. Föräldrarna talar om hur han fått en ökad vilja och förmåga att ta i och sträcka sig efter saker hemma. Här tycker jag mig se ett tydligt samband som tyder på att FMT haft effekt på hur adepten fungerar i vardagen.
Ataxin har blivit märkbart bättre. Erik skakar inte lika mycket som han gjorde för ett år sedan, något även hans föräldrar reagerat på. Eftersom vi arbetat mycket med inriktning på att få till ett enda slag på trumman, tyder det på att denna verksamhet gett resultat. Att han även blivit bättre på att hantera auditiva och taktila sinnesintryck förefaller ha en koppling till att vi bearbetat detta i FMT.
Bosse har gått från att inte kunna använda sin vänsterhand och ha svårt att nå någonting som befinner sig en bit ifrån honom, till att han numer sträcker sig och spelar ganska långt vidgade koder och även klarar av att utföra skilda rörelser med höger och vänster hand samtidigt. Jag tror att musikterapin har haft stor betydelse här, även om han också fått annan behandling i skolan och på sjukgymnastiken.
Enligt Lasse Hjelm hänger handutvecklingen samman med flera andra utvecklings-områden, bl.a. det kognitiva mognandet (Hjelm 2005A s. 208f.). Med detta i åtanke är det inte så märkligt att båda adepterna gjort framsteg inte bara i FMT-situationen och i det praktiska arbetet i vardagen utan även i klassrummet. Inom neurologin har det konstaterats hur kors-rörelser får hjärnans vänstra och högra hemisfär att utveckla ett bättre samarbete, vilket under-lättar för inlärningen. Att läraren kan se en tydlig förbättring i den kognitiva funktionen hos mina båda adepter från det att de började med FMT tror jag därför inte är ett sammanträffan-de. Det är alltid flera bitar som samverkar i utvecklingen, men mycket tyder på att FMT har haft en positiv effekt för dessa båda adepters framsteg.
Det är också välkänt hur betydelsefullt det är för utveckling och inlärning att en person har ett starkt självförtroende och får känna sig duktig. Många av de elever på våra skolor som har någon form av funktionsnedsättning (det behöver inte vara ett diagnostiserat funktions-hinder, utan det kan röra sig om mindre svårigheter som skapar ett problem att följa med i undervisningen och i det sociala livet) har en negativ självbild. När de gång på gång får känna att de misslyckas, att de inte hänger med sina klasskompisar, blir det lätt något som trycker ner dem. Känslan av att vara misslyckad ger dålig motivation att fortsätta försöka och det bildas lätt en ond cirkel. Inom FMT arbetar vi alltid utifrån individens utvecklingsnivå och lägger ribban så att de får en utmaning, men ändå så att de ska klara av det. För en elev som Erik, som sällan klarar av att hålla jämna steg med sina klasskamrater, är det betydelsefullt att få känna att han gör framsteg, att han åstadkommer någonting.
Motivation är en annan viktig pusselbit. Det är lättare att lära och utvecklas när man tycker att det är roligt och intressant. Bosse skrattar ofta högt inne hos mig och säger själv att han tycker det är kul att spela. Han åstadkommer inte lika mycket med sin svagare spastiska hand när han är på sjukgymnastik eller annan form av träning, som han inte tycker är lika roligt. Det verkar sannolikt att det finns ett samband här. Även Erik är motiverad att göra sitt allra bästa när han är hos mig. Det märks på honom att han tycker om musikterapi. Lärare och assistenter vittnar om att han brukar vara ovanligt nöjd och glad när han kommer upp från musikrummet.
Det är viktigt att poängtera att sjukgymnast, lärare och assistenter på skolan också arbetat med Erik och Bosse i hopp om att förbättra deras funktioner. Det är svårt att säga definitivt vilka funktionsförbättringar som går att härröra till vilken behandlingsmodell.
Däremot kan nämnas att såväl lärare som föräldrar ser en sådan skillnad i utvecklingen under just den period jag arbetat med FMT med dessa adepter, att de tror att det hör samman med mitt arbete.
Själv tror jag att allt som görs för att bearbeta funktionsutvecklingen har betydelse.
Funktionsinriktad musikterapi är endast en pusselbit bland flera, men det är en pusselbit som har en viktig funktion och som jag är övertygad om, har gjort skillnad i dessa båda adepters liv och utveckling.
Slutsats
Båda mina adepter har gjort stora framsteg under det år de gått på Funktionsinriktad musikterapi. Jag har låtit dem spela med olika slags trumstockar och vidgat uppställningen i koderna så att attributen står längre ifrån varandra och därigenom bearbetat deras handgrepp och förmåga att sträcka ut och nå objekt längre bort från kroppen. Efter att ha sett hur både Erik och Bosse utvecklats genom det här arbetet, är det min slutsats att FMT-metoden är ett utmärkt redskap för att förbättra arm- och handfunktionen hos personer med Cerebral Pares och med mitokondriell sjukdom. Detta är något som fler borde få chansen att pröva på. Det är min åsikt att det borde finnas en musikterapeut som en del av habiliterings- och rehabiliteringsteamet i varje kommun.