Resultatsammanfattning

Följande fem teman har utkristalliserats som övergripande legitimeringar för skönlitteraturen i intervjuerna. De kan sägas utgöra en tematisk sammanfattning av de skäl och värden som informanterna lyfter fram som väsentliga för användning av skönlitteratur i undervisningen:

Språkutveckling och människan som samhällsvarelse

I intervjuerna betonar samtliga deltagare på olika sätt att litteraturen till sitt väsen är språk. Genom läsning berikas språkförmågan, vilket utvecklar förmågan till interaktion med omvärlden, stimulerar det mänskliga tänkandet och ses som en tillgång i stora delar av yrkeslivet. I ett vidare steg kopplas också språket till människans funktion som samhällsvarelse – och hennes möjligheter att vara delaktig och engagerad som medborgare. Från att under större delen av 1900-talet ha varit frikopplad från språkämnet svenska och haft som främsta syfte att förmedla kulturarv och bildning, ingår litteraturen åter som en del i ett integrerat svenskämne. Det påtalas att den språkligt utvecklande sidan särskiljer litteraturen från andra mediala former, men den är samtidigt bara ett av flera andra möjliga språkutvecklande verktyg i undervisningen – och legitimeras i styrdokumenten underförstått i en sådan roll.

Genom skönlitteraturens förhållande till frågor om livet och varandets förutsättningar kan läsning och arbete med skönlitteratur vara en existentiell verksamhet. En sådan läsning innefattar ett samspel av förnuft och känsla – där minne och tanke är delaktiga i själva upplevelsen. En existentiell läsning, så som den framställs i samtalen, har som mål att skapa en utökad erfarenhet hos läsaren. Det gäller för såväl självkännedom som för kunskap om andra människor, platser, tider och kulturer. Vidare talas det om att en sådan erfarenhet är beroende av tanke, reflektion och diskussion – och att läsning inte självklart eller per se föder praktisk medkänsla eller moralisk fostran. En god tolkningsprocess mer än en färdig och fastslagen tolkning driver den existentiella läsningen, vilken på så vis har mycket gemensamt med en teologisk eller filosofisk läsart. Den existentiella läsningen skulle kunna fungera som en övergripande legitimering, och kan av kursplanens mål sägas beröra identitet och personlig utveckling, förståelse för andra människor och kulturer, samt demokratiska värden. Denna läsart har vissa beröringspunkter med Gunilla Molloys (2003 &2008) syn på svenskämnet som ett slags demokrati- och livskunskap – men har tydligare den klassiska bildningens föreställning om målet med nya erfarenheter för ögonen.

Den fantasifulla och kreativa kunskapsformen

Ett tredje tema och stark legitimeringsgrund som diskuteras i intervjuerna är litteraturens fantasiskapande och kreativa förutsättningar, vilka blir särskilt tydliga i jämförelse med andra medieformer. Det framhålls att den kreativa process det innebär att skapa sina egna bilder och föreställningar kring en text är viktig för inlevelseförmågan och för den personliga utvecklingen. Resonemanget ligger nära kärnan i Nussbaums (1997) narrativa fantasi. En av eleverna menar att man känner frihet och medskapande i läsandet på ett annat sätt än när man exempelvis ser film. Lärarna pekar på att kontakten med litteratur som kritiskt granskar olika fenomen kan utveckla elevens tanke och förmåga att själv ställa fria och avvikande frågor. I synnerhet i en tid som tycks präglad av bilder och visuella medier kan den finnas ett starkt behov av en sådan fantasikrävande praktik och förmåga till kritisk blick i utbildningen.

Kulturell orientering och kunskap om kulturarvet

På flera håll i samtalen betonas litteraturläsningens betydelse som kulturarv. I synnerhet de två eleverna talar om behovet av att ha kännedom om kultur – och att de upplever att litteraturen är viktig på det sättet. På flera ställen återkommer de till litteraturens betydelse för att man ska känna sig utbildad eller allmänbildad. De beskriver tillfredsställelsen av att kunna följa med i samtal och kulturdebatt, och känna igen en bok eller film som diskuteras. Lärarna i intervjuerna fäster vikt vid allas rätt att få möta det litterära kulturarvet, men uttrycker samtidigt en viss skepsis till försök att

skapa kulturell identitet uppifrån. Däremot innebär litteraturen en möjlighet för människan att förhålla sig till en historisk kontinuitet som ofta saknas i det moderna samhället. Lärarna konstaterar vidare med viss sorg, i synnerhet den äldre av de två, att läsnivån sjunkit och att litteraturen utgör ett krympande inslag i det svenska skolsystemet – vilket bidrar till en allt större svårighet för många elever att ta till sig litteratur, i synnerhet äldre och kanoniserade texter. Genom att ge litteraturen olika uppgifter på olika program begränsas de kulturorienterande och rent litterära kunskaperna till vissa studieförberedande program, och till elever med stora förkunskaper hemifrån.

Upplevelse och meningsfullhet

Ett femte och sista tema är den personliga upplevelsen. Att litteraturen kan beröra och vara personligt givande länkar den delvis till legitimeringen om existentiellt läsande, men flera punkter skiljer dem åt; mer än att generera egentlig kunskap och reflektion kan den förra ha till syfte att berika livet och höja livskänslan – eller som en av lärarna formulerar det – att ge själen näring; den kan skänka tröst eller upprättelse, ingjuta hopp eller skapa mening. Detta är en legitimering som egentligen inte skiljer litteraturen från andra konstformer som musik, film eller bildkonst – men människans tendens att ofta använda berättelsen som meningsskapande figur kan sägas ge den en stark betydelse. I alla händelser är litteraturen som det påpekas av lärarna i intervjuerna, en konstform som många elever inte har med sig hemifrån, vilket ålägger skolan ett särskilt ansvar att ge fler möjlighet att ta del därav.