Här presenteras relationen mellan de teoretiska perspektiv som kunde utmynnas ur det empiriska materialet och deras relation till frågorna för denna undersökning i Tabell 2:
Uppfattning om:
Säkerhet
Samarbete
Johan Rockström och
Sandrine Dixson-Decléve
24/3 - 2020
Neutral
Liberalism
Joan Costa-Font 24/3 - 2020
Realism
Realism
Martin J. Bull 26/3 - 2020
Realism
Realism
Dionyssis G.
Dimitrakopoulos och
Geaorgette Lalis 27/3 - 2020
Realism/liberalism
Liberalism
Stephen Blank 1/4 – 2020
Realism
Realism
Jonathan White 7/4 - 2020
Realism/liberalism
Liberalism
Paul Schmidt 8/4 – 2020
Realism
Realism
Marco Pecoraro och
Piergiuseppe Fortunato – 9/4
- 2020
Neutral
Realism
Tabell 2: Resultatschema som illustrerar relationen mellan vilka teoretiska perspektiv på säkerhet och samarbete som kunde identifieras i resultatet.
5 Analys
Här analyseras resultaten mot bakgrund i de teoretiska utgångspunkterna, men även mot bakgrund i det som nämndes om Fukuyama. Den första rubriken erbjuder en analys av artiklarnas syn på säkerhet och den andra rubriken berör artiklarnas syn på samarbete.
5.1 Säkerhet
Vad kan nu sägas om hur säkerhet har uttryckts i dessa snabbanalyser? De flesta förefaller vara överens om att nationerna har reagerat med egna metoder och prioriterat sin egen säkerhet först. Det mest uppenbara exemplet på detta är nedstängningen av nationsgränser som både Costa- Font och Bull (2020, 24 mars; 2020, 26 mars) har lyft fram. Detta tyder på att säkerhetsaspekten av COVID-19 enligt dessa snabbanalyser, med undantag från analyserna skrivna av Pecoraro och Fortunato (2020, 9 april) samt Rockström och Dixson-Decléve (2020, 24 mars), har behandlats enligt ett realistiskt förhållningssätt till internationella relationer. Endast av Dimitrakopoulos och Lalis (2020, 9 april) och White (2020, 7 april) observerades de liberala aspekterna av säkerhetshanteringen hos EU:s nationalstater. För de förstnämnda var de liberala tendenserna sena till krisen och manifesterades i kommunikation och vädjanden till länder med nationalistiska tendenser samt få faktiska handlingar. Hos de senare uttrycktes de liberala tendenserna i en större vilja hos folket till internationell auktoritet. Vad som ändå är tydligt hos båda är att ett realistiskt perspektiv hos medlemsländerna finns underliggande i den initiala responsen till COVID-19 pandemin och att det realistiska förhållningssättet till säkerhet varit mest påtaglig.
De två senare nämnda artiklarna uttrycker alltså både liberala och realistiska tendenser. Av den anledningen bör det här återkopplas till analysverktygets validitet och ställas kritik på om detta utfall beror på en fattig operationalisering av de teoretiska perspektiven. Det har redan nämnts att idealtyperna är av en abstrakt natur, och kanske hade analysen kunnat gynnas av en operationalisering som även inkluderar och tar hänsyn till strukturella aspekter som kan minska responsens möjligheter inom EU. Detta är något som exempelvis White (2020, 7 april) poängterar. Syftet för denna undersökning har emellertid inte fokuserat på hur förhållningssätten inom IR ser ut beroende på de många olika omständigheterna som kan uppstå, utan har istället valt att fokusera på den mer abstrakta bemärkelsen av hur länder reagerar. Vidare kan detta motiveras genom att de strukturella problem som White (2020, 7 april) syftar till, att det faktiskt fortfarande är nationalstaterna som har makten, kan förstås som ytterligare bekräftelse för ett realistiskt förhållningssätt inom EU. Vidare har det även gjorts tydligt i båda artiklar som uttryckt tendenser som delar teoretiskt perspektiv att det är den realistiska responsen till säkerhetsperspektivet som i den största utsträckning varit mest påtaglig. Av dessa anledningar bör validiteten betraktas som hög, och målet som uttrycktes redan i metodavsnittet för denna situation bör betraktas som uppfyllt.
Något som kan noteras vid analyserandet av dessa artiklar i ett säkerhetsperspektiv är att nästan samtliga innehåller en normativ ambition. Schmidt (2020, 8 april), Pecoraro och Fortunato (2020, 8 april), Blank (2020, 1 april), Dimitrakopoulos & Lalis (2020, 27 mars), Costa-Font (2020, 24 mars) och Rockström & Dixson-Decléve (2020, 24 mars) uttrycker samtliga liberala åsikter om mer samarbete inom EU. Endast Decléve och Rockström (2020, 24 mars), Karčić (2020, 23 mars) och Dimitrakopoulos & Lalis (2020, 27 mars) av dessa har ingen explicit eller implicit liberal ambition vad gäller just säkerhetspolitiken. Trots att de flesta är överens om att säkerheten idag sköts på nationell nivå är de flesta alltså positivt inställda och förhoppningsfulla till att det liberala projektet ska utvecklas och till att säkerhetspolitiken inför framtida motgångar ska kunna skötas mer internationellt. Huruvida detta kommer ske är självfallet något som endast framtiden kan svara på, men det är talande att den intellektuella debatten, åtminstone i de forum som varit föremål för denna undersökning, pekar mot en sådan framtid.
Att EU-samarbetet har krackelerat under en viss tid nämndes redan i bakgrunden. För Stephen Blank är denna bakgrund för EU en mycket stor anledning till varför inte en enhällig respons till den nya pandemin har kunnat ske. Ökningen av antiglobalister försämrade EU- institutionernas förmåga att handla, vilket placerade det centrala ansvaret hos varje nationalstat. Detta är något som Pecoraro & Fortunato (2020, 8 april) också berör när de skriver om att EU har mist sin tillit, vilket i sin tur minskar dess handlingskraft. I en viss utsträckning har Engelbrekt et al. (2019, s. 12) rätt när de befarade att tanken om nationalstaten som skydd mot yttre hot håller på att växa, åtminstone vad gäller de snabbanalyser som redogjorts för i denna undersökning. Fukuyamas tes, när han skriver om att liberalismens vinst mot sovjetunionen som att eventuellt utgöra historiens slut, vilket nämndes i introduktionsavsnittet, kan inte göras gällande här. Den liberala ambitionen hos skribenterna verkar vara den dominerande, men detta är endast den normativa dimensionen av deras analyser. När det istället kommer till snabbanalysernas observationer om vad som faktiskt hänt är det inte liberalismen som manifesterats i den debatten som varit gällande för denna undersökning, utan realismen.
5.2 Samarbete
Mycket likt synen genom vilken säkerheten har hanterats inom EU, har ett realistiskt förhållningssätt enligt de forum som studerats här varit mest dominerande i fråga om samarbete
mellan länderna. Men det kan konstateras att samarbetet i större utsträckning än säkerhet, enligt dessa snabbanalyser, har hanterats enligt det liberala förhållningssättet. De skribenter som antingen förhöll sig neutrala i hur säkerheten hanterats, med undantag från Pecoraro & Fortunato (2020, 8 april), och de skribenter som visade på ett både realistiskt och liberalt förhållningssätt till säkerhetshanteringen, uttrycker tydligt liberala tendenser i hur samarbetet har skötts inom EU.
Både White och Dimitrakopoulos och Lalis (2020, 27 mars) lyfter fram att EU-samarbetet brustit i den mening att de inte kunnat agera tillräckligt snabbt. Detta kan mycket väl ha ett samband med att EU-samarbetet redan innan coronaviruset hade börjat krackelera. Åtminstone förefaller det vara detta som Pecoraro och Fortunato (2020, 8 april) försöker mena när de skriver om den ökade euroskepticismen. Den normativa dimensionen till dessa snabbanalyser är starkt för att åtgärda denna skepticism och återbygga det som en gång var, och för ett par skribenter utvidga detta till ett ännu djupare samarbete (Costa-Font, 2020, 24 mars; Schmidt, 2020, 8 april). Det som emellertid gjorts väldigt tydligt vad gäller hur EU-samarbetet faktiskt har sett ut i mitten av coronavirus-pandemin är att även här manifesteras ett realistiskt förhållningssätt. Detta redogjorde Karčić för tydligast i sin artikel (2020, 23 mars).
Precis som för säkerhetsperspektivet bör det även här i samarbetsperspektivet ställa kritik på hur analysverktyget har varit väl anpassat för undersökningen. Argumenten förefaller dock väldigt lika som under perspektivet för säkerhet och läsaren hänvisas därför tillbaka till dessa. Vad som egentligen kan tilläggas här är att det för samarbete har varit betydligt lättare att kategorisera vilka förhållningssätt inom IR som uttryckts i materialet. Främst verkar detta bero på att samarbete faktiskt skrivits om mer än vad säkerhet har gjorts.
Även här kan Fukuyamas tes inte göras gällande, åtminstone inte vad gäller de snabbanalyserna som varit aktuella för undersökningen. Ett realistiskt förhållningssätt till såväl säkerhet som samarbete har enligt skribenterna varit mest framträdande, även om de flesta delar samma normativa ambition. Denna ambition kan förstås som att fördjupa samarbete för att även följa de moraliska och kulturella förbindelser som följer moderniseringen, där samarbete i många ekonomiska och materiella frågor leder till att ett ökat ömsesidigt beroende. Om EU-projektet kan ses som en sådan ambition skulle åtminstone ett bidrag till ett svar ges till uppsatsens inledande citat. De internationella förbindelserna som skapas genom EU-samarbetet tycks främja vår ekonomi och det materiella livet, och i goda tider eventuellt kultur och moral. Det
liberala projektet lyckas i den utsträckningen, och utgör även den nästan helt dominerande delen av de normativa ambitionerna hos skribenterna här. Men när motstånd så som COVID-19 pandemin möts inom EU förefaller det enligt snabbanalyserna, som utgjort föremål för analys i denna undersökning, vara ett realistiskt förhållningssätt som dominerar hur länderna faktiskt reagerar.
6 Slutsatser och avslutande diskussion
Vilka svar kan nu uppsatsens inledande frågeställningar erbjudas? För båda frågeställningarna har det redan gjorts tydligt att, enligt materialet i denna undersökning, ett realistiskt perspektiv på både säkerhet och samarbete har varit mest rådande vid hanteringen av COVID-19 pandemin inom EU. De analyserade artiklarna antyder att länder, i den största utsträckningen, har hanterat både säkerhetsaspekten av COVID-19 och det internationella samarbetet inom EU, genom att prioritera sig själva även om det i vissa aspekter funnits tendens till samarbete. Likväl ska denna slutsats inte förstås som en direkt kritik mot de länder som gjort detta i större utsträckning. Inte heller ska det förstås som helt oförväntat. Det som har gjorts tydligt är att de flesta är överens om att den internationella politiken är organiserad efter en struktur där nationalstaten fortfarande har en väldigt stor betydelse som aktör, men också att den är organiserad på ett sätt där det största ansvarsutkrävandet placeras på ledarna för nationalstater. Det är av denna anledning som slutsatserna varken kan förstås som kritik eller oförväntade. Den organisatoriska strukturen tvingar politiken i dess olika delar att agera och det internationella samarbetet har fått ta de konsekvenserna och hamnat lägre i prioritet, något som exempelvis White (2020, 7 april), Schmidt (2020, 8 april) och Dimitrakopoulos och Lalis (2020, 27 mars) poängterar. Huruvida framtiden fortsätter i denna riktning eller om den kommer anta mer liberala tendenser är förstås inget annat än spekulativt. Men det är talande att de flesta skribenterna uttryckt en normativ ambition, och att samtliga av dessa delar den uppfattningen att det internationella samarbetet måste fördjupas.
Det är viktigt att här nämna hur slutsatsen att realismen har på nytt, eller på ett nytt sätt, uttryckts i internationella relationer, inte kan generaliseras längre än den utsträckning i vilken dessa författare representerar verkligheten. På grund av kapacitetsbristen vad gäller både tid och resurser har syftet inte vart att främst redogöra för hur den komplexa verkligheten i internationella relationer faktiskt ser ut i relation till COVID-19. Det är därför viktigt att påminna läsaren att dessa slutsatser endast representerar den intellektuella debatten under en viss tid, även om det i viss utsträckning antas att den intellektuella debatten närmast
representerar denna verklighet. Faktum är att pandemin fortfarande är pågående och förväntas innebära konsekvenser, inte bara i folkhälsomening, men också i ekonomisk och politisk mening under månader och eventuellt år framöver. Fukuyamas tes kan, enligt dessa slutsatser, påstås är en tämligen förenklad bild av internationella relationer, åtminstone i debatten om den initiala responsen till nationsöverskridande kriser. Det liberala projektet verkar inte helt ha vunnit, utan EU:s natur kan inte förstås som något annat än ambivalent. EU som projekt är i sin natur ett liberalt projekt och det förefaller därför rimligt att länder nu tar ställning till huruvida nationsöverskridande motgångar, som idag manifesteras i COVID-19 men som i framtiden kan bestå i exempelvis klimathot, ska hanteras gemensamt och främja ett liberalt förhållningssätt till IR även i motgångar, eller om det är nationalstaten som ska prioriteras och egenintresset eftersträvas. För att tillämpa och utvidga Huntingtons inledande citat: ska vi tillåta moderniseringen förse oss med utveckling bara i materiell mening, eller ska vi också utveckla moral och kulturell gemenskap parallellt med detta?