Akademin för ekonomi, samhälle och teknik
Nationsöverskridande solidaritet eller
nationalstatligt egenintresse?
- En idealtypsanalys på debatten om EU:s respons till COVID-19
Martin Nanni
Statsvetenskap 61 - 90 (SKA204) Uppsats (UPS1), 15 hp
Datum: 1 juni 2020
Handledare: Jörgen Ödalen Examinator: Joakim Johansson
SAMMANDRAG
Det nya viruset COVID-19 har haft dramatiska effekter inte bara på folkhälsan men också på statsfinanser över hela världen. Med hänsyn till att länder inom EU har reagerat så olika, och att unionen inom samhällsvetenskapen oftast beskrivs som liberal, är det därför intressant att studera vilket teoretiskt förhållningssätt som anses vara mest synligt även i motgångar. Detta är särskilt viktigt mot den bakgrund att EU-samarbetet det senaste decenniet fått utstå flera motgångar med exempelvis en växande högerpopulism, flyktingkris och brexit. Syftet med föreliggande undersökning är att redogöra för hur den intellektuella debatten ser ut angående huruvida länders respons till COVID-19 pandemin inom EU har antagit ett liberalt eller realistiskt förhållningssätt. Metoden utgår från en kvalitativ textanalys med en idé- och ideologianalytisk metodansats samt idealtyper som analysverktyg. Genom ett urval av två forum som har för avsikt att främja akademiska åsikter om aktuella internationella förhållanden har samtliga artiklar i dessa forum som har erbjudit en intellektuell ”snabbanalys”, med fokus på hur säkerhets- och samarbetsfrågor hanterats inom EU, analyserats. Resultaten visar att ett realistiskt perspektiv till både säkerhet och samarbete har varit mest rådande i den initiala responsen när det gäller hanteringen av COVID-19 enligt skribenterna, även om det i viss utsträckning funnits några tendenser till samarbete. Vidare visar resultaten att skribenterna, trots sina mer realistiska beskrivningar av verkligheten, har en normativ ambition i vilka de flesta är överens om det liberala projektet inom EU bör fördjupas.
Nyckelord: EU, COVID-19, samarbete, säkerhet, idé- och ideologianalys, idealtypsanalys, liberalism, realism
Innehållsförteckning
1 Introduktion ... 1
1.1 Det globala tillståndet ... 2
1.1.1 EU som ett globaliseringsprojekt och dess förtvining? ... 4
Flyktingkrisen ... 5
Brexit... 5
Populism ... 6
1.1.2 COVID-19 pandemin ... 7
1.2 Problemformulering ... 7
1.3 Syfte och frågeställning ... 8
1.4 Disposition... 9
2 Metod och material ... 9
2.1 Kvalitativ textanalys ... 9
2.1.1 Idé- och ideologianalys ... 10
2.1.2 Idealtypsanalys ... 10
2.2 Materialinsamling och urval ... 12
2.2.1 Operationaliseringar och analysschema ... 14
2.2.2 Experter och snabbanalyser som empiriskt material ... 14
3 Teori ... 15
3.1 Ett liberalt perspektiv ... 15
3.2 Ett realistiskt perspektiv ... 17
3.3 Analysschema ... 20
4 Resultat ... 21
4.1 Säkerhet ... 21
4.1.1 Hamza Karčić 23/3 - 2020... 21
4.1.2 Johan Rockström och Sandrine Dixson-Decléve 24/3 - 2020 ... 21
4.1.3 Joan Costa-Font 24/3 - 2020 ... 21
4.1.4 Martin J. Bull 26/3 2020... 22
4.1.5 Dionyssis G. Dimitrakopoulos och Geaorgette Lalis 27/3 - 2020 ... 22
4.1.6 Stephen Blank 1/4 - 2020 ... 23
4.1.7 Jonathan White 7/4 - 2020... 24
4.1.8 Paul Schmidt 8/4 - 2020 ... 25
4.1.9 Marco Pecoraro och Piergiuseppe Fortunato – 9/4 2020 ... 25
4.2. Samarbete ... 26
4.2.1 Hamza Karčić 23/3 - 2020... 26
4.2.3 Joan Costa-Font 24/3 - 2020 ... 26
4.2.4 Martin J. Bull 26/3 - 2020 ... 27
4.2.5 Dionyssis G. Dimitrakopoulos och Geaorgette Lalis 27/3 - 2020 ... 28
4.2.6 Stephen Blank 1/4 - 2020 ... 28
4.2.7 Jonathan White 7/4 - 2020... 29
4.2.8 Paul Schmidt 8/4 - 2020 ... 29
4.2.9 Marco Pecoraro och Piergiuseppe Fortunato 9/4 - 2020 ... 30
4.3 Resultatschema ... 30
5 Analys ... 31
5.1 Säkerhet ... 32
5.2 Samarbete ... 33
6 Slutsatser och avslutande diskussion ... 35
6.1 Vidare forskning ... 36
Noter ... 38
Referenser ... 38
Bilaga 1: ... 44
1 Introduktion
“Modernization has generally enhanced the material level of Civilization throughout the world. But has it also enhanced the moral and cultural dimensions of Civilization?” – Samuel P. Huntington
Det inledande citatet skrevs först i boken The clash of civilizations år 1996 och kan argumenteras för att vara en invändning mer aktuell idag än någonsin, även om det är lite taget ur sin kontext. När Samuel P. Huntington skriver om begreppet Civilizations syftar han till en mycket mer abstrakt förståelse för hur människor i världen kan delas upp i grupper om kultur och etnicitet än de sätt på vilket människor idag i internationella relationer delas upp enligt godtyckliga nationsgränser (2002, s. 36). Han kastar ändå ljus på en fråga som i en globaliserad värld bör betraktas som angelägen för hur utvecklingen i internationella relationer ska se ut. I samband med globalisering, skapandet av internationella institutioner, internationella regimer och andra typer av internationella samarbeten har världen moderniserats i många materiella och intellektuella aspekter, men sträcker sig också moralen över de nationsgränser som moderniseringens projekt tillåts att åsidosätta? När ett internationellt problem presenteras utan att fördelarna för samarbete över nationsgränser är tydliga, tacklas de utifrån de internationella band som annars upprätthålls eller upprätthålls samarbetet i både gott och ont?
De utmaningar som mänskligheten står inför, och har mött bara det senaste årtiondet, är utmaningar som just måste definieras som internationella och därför gemensamma problem. Flyktingkrisen år 2015, den växande populismen och brexit är ett par exempel på de problem som har ställt det europeiska samarbetet på sin spets (Andersson, 2009, s. 3 – 4; Europaportalen, 2020). I ett faktablad publicerad av FN skriver Karolin Joelsson och Anna-Lena Karlsson Andrews att FN:s generalförsamling redan 1988 konstaterade ”… att klimatet var en gemensam
mänsklig angelägenhet.” (2016, s. 1). Det mest aktuella problemet som världen står gemensamt
inför är spridningen av det nya viruset Coronavirus disease 19 (COVID-19). Världshälsoorganisationens (WHO) generaldirektör Dr Tedros Adhanom Ghebreyesus betonade den gemensamma angelägenheten när han höll sitt tal, i vilket han även utlyste viruset som en pandemi, den 11 mars med dessa ord: ”We’re in this together, to do the right things
Dessa utmaningar förefaller vara tillräckliga för att relationen mellan stater ska vara regelstyrda. Iris Marion Young menar exempelvis att många liberaler efter sovjetunionens fall hävdade att just denna regelstyrda relation äntligen kunde växa eftersom den internationella politiken inte längre präglades av en konflikt mellan ideologier (Young, 2007, s. 13). Det är därför talande att länderna inom EU, ett samarbete som ändå måste förstås som en av globaliseringens främsta projekt, reagerar så olika inför COVID-19 pandemin. Hur ser debatten ut i den internationella politiska median? Vilket förhållningssätt till internationella relationer uttrycks i den intellektuella debatten? Sträcker sig en moral om rättvisa över de nationsgränserna inom detta – till synes framgångsrika – samarbete? Kanske finns det djupare ideologiska meningsskiljaktigheter hos länder inom EU, som de liberaler som Young syftar på var för naiva att förstå och vilka manifesteras i deras reaktioner till en kris som COVID-19.
1.1 Det globala tillståndet
När dagens internationella politiska tillstånd jämförs med hur den såg ut bara vid förra århundradets början syns globaliseringens effekter tydligt. Emellertid betyder inte detta att globaliseringen har sina rötter i början av förra århundradet, vilket snart kommer visas. Detta begrepp, globalisering, som används – både i vardagligt tal och inom samhällsvetenskapen - för att förklara nutidens tillstånd, menar många forskare är svårt att definiera och används därför i olika kontexter (Huntington, 2002; Robertson, 2014; Keohane & Nye, 2000). Alexa Robertson förklarar hur det kan upplevas för människor att leva i en globaliserad värld; ”Det innebär att
man öppnar dagstidningen och välkomnas av nyheter om en planet som krymper och öden som korsar varandra.” (2014, s. 239). Vad som avses med denna beskrivning är just att illustrera
hur de traditionella samhälleliga institutionerna sammanflätas med motsvarande institutioner i andra länder. Vidare förklarar hon vad globalisering är genom att beskriva dess negationer. Joseph Nye och Robert Keohane menar istället att globalisering förutsätter begreppet globalism, vilket enligt dem är ett begrepp som förklarar sakernas tillstånd i ett nätverk av interdependens som sträcker sig över flera kontinenter (2000, s. 105). Men att länders olika institutioner har sammanflätats över nationsgränser är inte ett nytt fenomen för mänskligheten, utan är något som har pågått väldigt länge. Därför menar Keohane och Nye (2000, s. 108) att det som egentligen avses med globalisering idag ska förstås som den process i vilken interdependensen drastiskt intensifieras, och för resterande delen av uppsatsen kommer
globalisering användas i enlighet med denna definition som en pågående process, idag distinkt från de globaliseringsprocesser som kan återfinnas tidigare i historien.
Det är uppenbart att globalisering utgör en central del i att förstå hur internationella relationer fungerar, men genom vilka perspektiv kan de problem och fördelar som följer denna process synliggöras? Vad i politiken är det som utmärker globaliseringen och varifrån kommer det? Ofta beskrivs denna utveckling som en del av moderniseringen och tillskrivs både utvecklingen inom kommunikation och framstegen för demokrati runt om i världen (Robertson, 2014, s. 251). Sedan Sovjetunionens fall år 1989 hävdar Francis Fukuyama att liberalismen har legat till grund för denna utveckling och att liberaliseringen samt kosmopolitanism1 är en naturlig utveckling
för människan. Denna hållning delas emellertid inte av alla, där exempelvis Philip Cerny menar att utgångspunkten att ett skifte måste gå från anarki till ordning, är något som bör omformuleras. Istället krävs en mer pluralistisk teori om internationella relationer än den genom vilken en enda ordning existerar (Cerny, 2017, s. 390). Modernisering och kosmopolitanism är dock oftast dominerande inom IR och ses som liberala projekt. Fukuyama håller dessa processer så positiva och sanna att han uttrycker liberalismens vinst mot kommunismen som att möjligtvis utgöra Historiens2 slut och att människan har uppnått ett slutgiltigt mål när han skriver:
“And if we are now at a point where we cannot imagine a world substantially different from our own, in which there is no apparent or obvious way in which the future will represent a fundamental improvement over our current order, then we must also take into consideration the possibility that History itself might be at an end.” (Fukuyama, 2012, s. 51).
Globalisering, en fortsatt intensifierad modernisering och interdependens måste i detta avseende förstås som positivt enligt ett liberalt perspektiv. Parallellt med framväxten av den positiva liberala synen på internationella samarbeten och skapandet av internationella institutioner menar ändå Fukuyama att en mer pessimistisk tankeskola också har fått mer utrymme. Detta är det realistiska perspektivet som betonar den statliga suveräniteten och att tillståndet i den internationella politiken alltid kan utmynnas i krig (2012, s. 246). Dessa
1 Kosmopolitanism definieras här som den syn på världen där uppdelningen av människor enligt ras, kultur,
nation eller andra grupper bör förkastas.
2 Med ”historiens slut” avser Fukuyama att ett historiskt narrativ, i vilken det har skett en konstant utveckling av
perspektiv står i motsättning till varandra inom IR teori och akademiker återvänder inte sällan till dessa två perspektiv för att förklara beteenden och olika händelser inom internationella relationer. För att applicera perspektiven på syftet för denna uppsats – att studera den internationella intellektuella politiska debatten – behöver perspektivens partikulariteter redogöras för närmre, vilket kommer göras under avsnittet för teori.
1.1.1 EU som ett globaliseringsprojekt och dess förtvining?
EU har bland många olika mål att exempelvis ”främja freden, sina värderingar och människors
välfärd”, ”erbjuda frihet, säkerhet och rättvisa utan inre gränser” och ”stärka den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen och solidariteten mellan medlemsländerna” (Europeiska unionen, 2020). Den Europeiska Unionen måste mot bakgrund
av bland annat de ovan nämnda målen förstås som ett liberalt projekt i vilken en form av transnationell demokrati eftersträvas. Johan Karlsson Schaffer drar emellertid en slutsats - i sin artikel om transnationella demokratiers barriärer - att tanken att det skulle vara möjligt att formulera en sådan koppling mellan medborgaren och den transnationella institutionen och samtidigt lyckas avpolitisera uppdelningen av nationsgränser i bästa fall är naivt (2011, s. 342). Den Europeiska Unionens projekt står alltså i ständigt möjlig motsättning mellan att ha en liberal ambition och ett realistiskt förhållningssätt till länders suveränitet. Exempelvis hävdar Robin Niblett, i sin artikel om liberalismens tillbakagång inom IR, att länderna som legat till grund för skapandet av den liberala världsordningen är svagare idag än någonsin. Han skriver vidare i sina slutsatser att det internationella politiska tillståndet fortsatt kommer bestå i en spänning mellan liberaler och icke-liberaler, men att båda parterna också fortsatt kommer vara beroende av den internationella liberala ekonomin (Niblett, 2017, jan/feb, s. 24). Erik Oddvar anser att aktörerna i den internationella politiken inte endast kan ses som intressemaximerande, utan att de måste ses som att besitta en känsla för rättvisa och plikt. Likväl är detta för honom en normativ ambition och han fortsätter förklara att huruvida EU faktiskt lever upp till ett sådant ideal är inkonsekvent (Oddvar, 2006, s. 266). Detta innebär att det dominerande perspektivet i debatten inom EU om hur samarbetet ser ut kan fluktuera och spänningen kan beskrivas som synnerligen ambivalent.
För det senaste decenniet uttrycker Antonina Bakardjieva Engelbrekt, Anna Michalski och Lars Oxelheim oro när de skriver ”Runtom i Europa tycks tanken om nationalstaten som ett skydd
historia starkt förknippad med krig och lidande på den europeiska kontinenten.” (2019, s. 12).
Innebär detta att EU som projekt faktiskt är på tillbakagång? Kanske är den nya pandemin ännu ett exempel på hur projektet krackelerat efter flera stora motgångar de senaste decennierna, eller kanske visas istället hur projektet fortfarande är starkt. Som nämns i inledningen så attribueras oftast dessa motgångar till ökningen av populism, flyktingkrisen och exempelvis brexit. Det kan därför vara nyttigt att först redogöra för hur EU samarbetet krackelerat på olika sätt inom dessa frågor.
Flyktingkrisen
När flyktingkrisen kom 2015 ställde det den europeiska migrationspolitiken på sin spetts. Magnus Henrekson, Tino Sanandaji och Özge Öner förklarar att exempelvis Sverige, sett till sin befolkningsmängd, tog emot oproportionerligt fler flyktingar än andra länder som är medlemmar i EU (2019, s. 116). Detta är inte en enskild avvikning från migrationsinflödet i alla EU-länder utan variationen av länders flyktingmottagande präglade hela EU-samarbetet (Henrekson et al., 2019, s. 116). Detta trots att EU faktiskt har avtal som reglerar hur migrationspolitiken inom EU ska skötas (Henrekson et al., s. 100). Författarna menar att anledningen till detta kan spåras tillbaka till att avtalen mellan EU-länderna är abstrakta och att det därför kan tolkas väldigt olika (Henrekson et al., 2019, s. 101). Vidare förklarar de också att det råder spänningar mellan de olika styrnivåerna hos både EU som institution och medlemsländerna. Det finns styrnivåer på federala EU nivån, nationsnivå, regionnivå, kommunal nivå men också en mängd olika privata aktörer som är en konsekvens av liberaliseringen (Henrekson et al., 2019, s. 105). Detta har lett till att migrationspolitiken – trots att det till synes ska finnas en gemensam migrationspolitik i EU – var en fråga som primärt och i den största utsträckningen sköttes av nationalstaten (Henrekson et al., 2019, s. 118 – 119).
Brexit
Rikard Forslid och Sten Nyberg förklarar hur trots att det rådde en stor euroskepsis i EU:s unga dagar så blev de positiva aspekterna av medlemskapet väldigt snabbt synliga både vad gäller arbetskraftmobilitet och ekonomi, och attityden till EU blev starkare (2019, s. 138 och 142). Men i takt med EU:s expandering har fler och fler ifrågasatt EU:s befogenheter. Forslind och Nyberg menar att detta kan bero på den naturliga process som följer ett så stort mellanstatligt samarbete som EU är, nämligen en ökad heterogenitet bland medborgare. En sådan ökad heterogenitet gör det mycket svårare för politik att också på lokal nivå tillgodose medborgarnas preferenser (Forslind och Nyberg, 2019, s. 130). Storbritanniens utträde ur unionen är ett
exempel på en drastisk åtgärd för att lösa detta problem. När Forslind och Nyberg skrev om brexit i detta avseende hade inte avtal om utträde slutits och slutsatser om nationalstatens utträde och dess effekter på EU kunde därför inte vara annat än spekulativa. Även nu i skrivande stund har det bara gått två månader sedan utträdet gick igenom och några slutsatser är svåra att dra om vilka effekter det kan ha haft på huruvida diskursen runt nationalstaten tagit mer plats i den internationella debatten. Emellertid kommer Forslind och Nyberg fram till något som kanske bäst kan förklaras med hjälp av orden skrivna av Engelbrekt et al. ”… anledningen till
att britterna valde att rösta för Brexit hänger samman med att grupper i Storbritannien, liksom i andra länder, upplever sig vara förlorare på globaliseringen och den marknadsintegration som EU:s inre marknad innebär.” (2019, s. 28).
Populism
Att en växande högerpopulism har varit på framfart de senaste decennierna är ett fenomen mycket väl omnämnt inom samhällsvetenskapen (se exempelvis Mouffe, 2008; Young, 2007; Adam, 2017). Trots att det skrivs så mycket om fenomenet förefaller begreppets omfattning ändå i många fall vara tvetydigt. Robert Adam skriver i sin artikel om populism i EU att den populism som kan ses ser idag är en modern typ av populism som skiljer sig från tidigare i historien och att begreppet idag därför innehåller en del konnotationer av moderniseringen. Populister i Europa idag kännetecknas av att vara förlorarna till globaliseringens effekter. Han fortsätter med att förklara populism i Europa:
”The populist vote is a protest vote. The surveys conducted EU-wide have revealed the profile of populist voters is more or less the same across Europe: nativist, authoritarian personalities, Europhobic (more so in Western Europe) and anti-immigration (in the “old Europe)/ xenophobic or hostile to ethnic minorities (in the “new Europe”), fearing modernization and discontent with politics.” (Adam, 2017, s. 27).
Denna populism är här för att stanna, menar Adam i sin slutsats, och den har växt som en konsekvens av EU:s expandering till öst. Den växande populismen i EU är alltså en ideologi vars normativa dimension står i direkt motsättning till ett liberalt globaliseringsprojekt och det är ännu oklart hur detta ska hanteras, särskilt när ideologin har manifesterats genom legitima kanaler.
1.1.2 COVID-19 pandemin
Coronavirus disease kallas den sjukdom som upptäcktes i slutet av 2019 och förkortas till COVID-19 eller kallas också för coronavirus. Sjukdomen är en infektionssjukdom som beskrivs som att ha en mycket hög risk för smitta men endast en minoritet, de som befinner sig i riskgrupper, drabbas svårt. De flesta klarar sig alltså undan viruset ganska lindrigt (1177, 2020). Det har redan gjorts tydligt att viruset är en global angelägenhet, vilket också görs särskilt tydligt genom sin definition som en pandemi. Ewa Stenberg menar exempelvis att pandemin, istället för att främja samarbete, göder nationalism. Reaktionerna som vissa länder haft till pandemin har inneburit att viruset haft dramatiska konsekvenser på statsfinanserna. Vidare har gränsstängningar, skolstängningar och även exportstopp av skyddsutrustning varit åtgärder som vidtagits av vissa länder för att upprätthålla sin egen säkerhet (Stenberg, 2020, 14 mars). Wiktor Nummelin skriver i sin artikel om att coronavirusets effekter på EU har fått samarbetet att ”… knaka rejält…” (2020, 31 mars) till följd av samma orsaker som Stenberg nämnde. Vidare i artikeln målar han upp situationen i EU som en union delad i två läger, men också att etiken och solidariteten helt har avtagit. Dessa är endast två av ett stort antal åsiktsinsändare som dominerat de flesta dagstidningarna i svensk media de senaste månaderna. De lärdomar som kan plockas ur alla dessa är hur viruset legat till grund för hur många frågor, inom områdena säkerhet och samarbete, vilka genomsyrat agendan när det kommer till internationella relationer. Viruset har minst sagt gjort dessa frågor till föremål för granskning och kritik, vilket också gör att det är dessa områden inom COVID-19 pandemin som för statsvetenskapen kan tyckas vara mest angelägna att studera.
1.2 Problemformulering
Det centrala problemet som denna uppsats ämnar undersöka är hur den internationella intellektuella debatten inom EU ser ut i förhållande till länders reaktioner till COVID-19 pandemin. Med hänsyn till att medierna intensivt rapporterat om de olika tillvägagångssätten som länderna inom EU har valt, och den teoretiska diskussionen som länge pågått inom samhällsvetenskapen om hur internationella relationer ska förstås, aktualiserar det ett både inomvetenskapligt och samhälleligt relevant problem. Är den generella utgångspunkten att pandemin hanteras via internationell väg eller är det ett problem som främst är angeläget nationalstaten? Visar en pandemi som COVID-19 en ökad solidaritet över nationsgränserna och främjar det liberala projektet även i motgångar eller faller länderna tillbaka till de gamla
realistiska och nationalstatliga vanorna? Dessa frågor blir mycket svåra att svara på med hänsyn till att primärkällorna som krävs för en sådan undersökning, eftersom EU består av många länder, naturligtvis är i flera olika språk och på flera olika ställen. Eftersom både tid och resurser för denna undersökning är knappa kommer det istället antas att den intellektuella debatten gällande internationella relationer på två forum kan säga något om verkligheten. Vidare utgör detta urval av att studera den intellektuella debatten i sig både en extern och intern relevans. Den externa relevansen ligger i att politiker självklart blir influerade av experter när de ska ta beslut. Experter hänvisas vidare till av en mängd olika grupper av människor som försöker förstå sig på världen. Journalister, tankesmedjor och exempelvis olika former av lobbying använder sig ständigt av expertutlåtanden för att stödja sina yrkanden. Detta medan den interna relevansen ligger i att det självfallet är av intresse hur den teoretiska diskussionen inom samhällsvetenskapen ser ut. Inte bara är de personer som väljs ut som relevanta för denna undersökning personer från olika bakgrunder med lång erfarenhet i den akademiska världen, utan är även väl etablerade forskare inom den relevanta forskningsdisciplinen. Den intellektuella debatten, trots sin anspråksfullhet, kan därför antas säga något om verkligheten som uppsatsen ämnar studera.
1.3 Syfte och frågeställning
Det primära syftet med undersökningen är att synliggöra och beskriva vilket ideologiskt förhållningssätt till internationella relationer som kommer till uttryck i den intellektuella debatten när EU möter en sådan motgång som pandemin COVID-19. Eftersom EU är ett liberalt projekt i vilken stora framgångar har gjorts betraktande internationell solidaritet, kosmopolitiskt medborgarskap och interdependens så är det därför intressant att studera huruvida den intellektuella debatten anser att det liberala projektet även i den initiala responsen till stora motgångar efterföljs eller om tendenser av en tillbakagång mot nationalstaten kan observeras. Frågeställningarna blir därför följande:
- Vilket perspektiv på säkerhetsaspekten av COVID-19 uttrycks i den internationella intellektuella debatten?
- Vilket perspektiv på samarbete mellan länder gällande COVID-19 uttrycks i den internationella intellektuella debatten?
1.4 Disposition
Uppsatsen har inletts med en introduktion till vilket område som berörs i undersökningen och varför det är angeläget att studera, både vad gäller inom statsvetenskapen som samhällsvetenskaplig disciplin men också vad gäller mer praktiska samhälleliga frågor. I kapitel två beskrivs vilken metod som kommer användas och varför just denna metod är bäst lämpad att besvara de frågeställningar som utgör grunden för uppsatsen. Vidare i detta kapitel förklaras vilka avgränsningar som har gjorts i urvalet av material och vilka effekter detta kan ha på de möjliga slutsatserna. I kapitel tre finns tre avsnitt i vilka de två teoretiska utgångspunkterna redogörs för och där det i det sista avsnittet presenteras ett analysschema för hur de teoretiska utgångspunkterna i idealtyper ställer sig till frågeställningarna. Kapitel fyra är uppsatsens empiriska avsnitt i vilken alla snabbanalyser presenteras i relation till frågeställningarna. Det fjärde kapitlets första avsnitt handlar om snabbanalysernas syn på säkerhet och det andra avsnitt handlar följaktligen om snabbanalysernas syn på samarbete. Nästa kapitel, det femte, ger en analys på det empiriska kapitlet i relation till de teoretiska utgångspunkterna och bakgrunden. Avsnitt ett i kapitel fem analyseras säkerhetsperspektivet och avsnitt två analyserar samarbetsperspektivet. Avslutningsvis presenteras slutsatserna och en avslutande diskussion, men även tips till vidare forskning i uppsatsens sjätte kapitel.
2 Metod och material
I detta avsnitt presenteras uppsatsens metod, metodansats och analysverktyg. Vidare redogörs det även för var materialet kommer inhämtas ifrån och varför. Eftersom texten är ständigt diskuterande så valdes en separat rubrik för metoddiskussion bort. Vidare förklaras hur de teoretiska perspektiven översätts till sätt genom vilka verkligheten kan observeras. Avslutningsvis ges en motivering till valet av empiri.
2.1 Kvalitativ textanalys
Vad som avses med text menar Göran Bergström och Kristina Boréus, trots sin enkelhet, inte är uppenbart. De förklarar att begreppet kan inkludera ”… skrivna texter och bilder, men också
multimodala – texter som omfattar olika former av kommunikation – till exempel skrivna budskap och bilder som samverkar i förmedlingen av mening.” (2018, s. 21). Förvisso är inte
bilder, men att text är relevant och att textanalysen därför är den mest relevanta metoden är självklar. Emellertid finns det två olika traditioner enligt vilka texten kan studeras, dels kvantitativ, dels kvalitativ. Hur avgörs här vilket tillvägagångssätt som är mest lämpat för undersökningens syfte? Peter Esaiasson, Mikael Gilljam, Henrik Oscarsson, Ann Towns och Lena Wängnerud (2017, s. 211) ger en utmärkt beskrivning för varför den ena är att föredra framför den andra i relation till undersökningars olika syften: ”Ett viktigt skäl är att helheten i
texten, det centrala som forskaren är ute efter att fånga in, antas vara något annat än summan av delarna.”. Hur förhållningssättet i IR diskuteras och hur idéer eller ideologier manifesteras
i text kan inte alltid antas vara explicit. Vidare är det nödvändigt att anta att kontexten i vilken en idé uttrycks kan påverka budskapet. En djupgående läsning av materialet krävs för att kunna kategorisera dess innehåll och budskap för undersökningens syfte, vilket gör den huvudsakliga metoden till en kvalitativ textanalys.
2.1.1 Idé- och ideologianalys
Göran Bergström och Per-Anders Svärd förklarar hur begreppet ideologi kan ha väldigt många olika definitioner och ger exempel på flera av de allra vanligaste. De förklarar vidare att den ena definitionen inte utesluter den andra. För denna uppsats är definitionen av en ideologi som
”En allomfattande politisk doktrin som gör anspråk på att ha monopol på sanningen.” mest
relevant (Bergström & Svärd, 2018, s. 135). Detta eftersom liberalismen och realismen – som vidare kommer att redogöras för i teori-avsnittet – erbjuder två oförenliga ramverk genom vilka sanningen i internationella relationer bör förstås. Det är av denna anledning som ideologier är en central del i vad undersökningen ämnar kategorisera ut, vilket medför att en ideologianalys är den mest lämpade metodansatsen till den kvalitativa textanalysen.
Att synliggöra vilket ideologiskt perspektiv som kommer till uttryck vid den utmaning EU-samarbetet står inför kan inte beskrivas som något annat än att ha en beskrivande ambition. Utgångspunkten att texten inte förklarar sig själv tillsammans med ambitionen att jämföra texterna med de redan nämnda ideologiska perspektiv på internationella relationer förklarar Bergström och Svärd tydligt är komponenter av en beskrivande ideologianalys (2018, s. 141).
2.1.2 Idealtypsanalys
På vilket sätt ska nu utsagorna i det empiriska materialet kunna kategoriseras i förhållande till dessa ideologier? Först måste ideologierna vara mycket väl definierade för att kunna göra en
sådan kategorisering, och en sådan definition kan vara problematisk eftersom det eventuellt blir färgat dels av mig som uppsatsförfattare, och dels av den historiska kontext i vilken ideologin beskrivs (Bergström & Svärd, 2018, s. 149). Liberalismen och realismen, som är de aktuella ideologierna för denna uppsats, är exempelvis – vilket kommer att redogöras för djupare i teoriavsnittet – tagna ur den kontext i vilken de var mest kontroversiella. Realismen som var det mer dominerande perspektivet under det kalla kriget, och liberalismen som tog mer plats när Sovjetunionen föll och det kalla kriget avslutades. Ideologiernas uttryck i denna kontext behöver inte med nödvändighet överensstämma med den verklighet som existerar idag under COVID-19 pandemin.
För att lösa problemet med en ständigt föränderlig och kontextuell tolkning av ideologierna kommer idealtyper att skapas och användas (2018, s. 147). Med detta avses ett ramverk i vilken typiska egenskaper och kännetecken för de givna ideologierna plockas ut i förhållande till problem eller frågor som är aktuella för forskningsproblemets syfte. Dessa idealtyper, förklarar Bergström och Svärd, ska inte förstås som neutrala verklighetsrepresentationer, utan är istället
”… heuristiska hjälpmedel som reflekterar konstruktörens forskningsintressen- och ibland även deras ideologiska ståndpunkter.” (2018, s. 148 – 149). Idealtyperna ger alltså endast en
fingervisning för hur något i teoretisk mening ska förstås och uppsatsens bidrag ligger i att isolera kännetecken för relevanta teoretiska perspektiv i det för uppsatsens aktuella område för att sedan ge ett teoretiskt resonemang (Bergström & Svärd, 2018, s. 149). Analysverktyget som har beskrivits och är relevant för att ge svar på frågeställningarna kallas för idealtypsanalys. Analysen genom idealtyper blir deduktiv i den mening att det empiriska materialet ställs mot teoretiska ramar (Bryman, 2016, s. 47). För att underlätta denna process kommer det empiriska materialet kort att beskrivas i undersökningen, men citat kommer genomsyra varje analysenhet för att exemplifiera för läsaren vad som explicit eller implicit tolkas och översätts till idealtyperna. Något som vidare kan vara värt att nämna är hur materialet är inhämtad på ett någorlunda induktivt sätt, eftersom urvalet inte skett helt systematiskt och i viss utsträckning krävt en selektiv avgränsning. Detta medför att undersökningens karaktär beskrivs bäst som abduktiv. Vad innebär nu detta för undersökningen? Problemformuleringen är vald genom observationer om hur det talats om länders respons till pandemin, medan den teoretiska utgångspunkten, även om använd deduktivt, är vald för vilka ramverk som bäst kan beskriva förhållningssätten som råder i IR. Detta medför att slutsatserna endast kan förstås vara i en antydande karaktär. Som Svennevig förklarar i sin artikel om abduktiv metod, har metoden en
mer funktionalistisk ambition i att dra slutsatser som bäst redogör för en djupare förståelse för ett skeende, snarare än kausala förklaringar (2001, s. 21).
2.2 Materialinsamling och urval
Eftersom COVID-19 är en pågående pandemi blir det svårt att på förhand kunna veta var diskussionen om det internationella samarbetet inom EU är mest påtaglig. Vidare är det också svårt att veta vilka forum eller institutioner som ger upphov till analyser som är bäst lämpade att representera den intellektuella diskussionen i det internationella samarbetet, snarare än politiskt betingade åsikter. Var ska det letas för att samla in relevant material för undersökningen? Denna fråga är helt avgörande för vilka slutsatser som kommer kunna dras, men kommer också påverka i vilken utsträckning slutsatserna kommer kunna generaliseras. Esaiasson et al. ger exempel på två generella tillvägagångssätt för hur urvalet ska gå till när forskare stöter på detta oundvikliga problem: ”… att välja snävt eller att fiska brett.” (2017, s. 225). Ett annat problem som aktualiseras är huruvida materialet ska vara aktörscentrerat eller idécentrerat. Är det viktigaste för undersökningens syfte att studera aktören/aktörerna bakom de texter som ska analyseras eller är det just textens innehåll som är mest relevant? På denna fråga blir svaret inte lika svart eller vit som den vid första anblick kan tänkas. I viss utsträckning blir aktörens roll viktig att tänka på vid insamlandet av material eftersom texterna förväntas säga något om den intellektuella diskussionen. Detta innebär att utsagor från politiker eller politiskt färgade tankesmedjor eller liknande inte får ingå i materialet eftersom det på förhand redan kan antas att flera olika motiv kan ligga bakom verklighetsbeskrivningen. Den utsträckning i vilken materialinsamlingen bör vara aktörscentrerad tar här slut. Istället är syftet, som redan beskrivet, att studera idéer och ideologier i texterna vilket gör att materialinsamlingen självfallet måste vara idécentrerad. Detta innebär att texterna väljs ut, dels med hänsyn till vilken bakgrund som skribenten har, och dels för vad texten handlar om och huruvida den berör det för undersökningen mest angelägna ämne.
Texterna som ska analyseras, som i denna uppsats benämns som snabbanalyser, har ingen självklar källa. Det står alltså inte klart för var dessa snabbanalyser primärt bör inhämtas vilket gör att tillvägagångssättet för undersökningen får tillämpa det som Esaiasson et al. beskrev som att fiska brett. Med hjälp av dels handledare, dels internet, har två källor valts ut. European Politics and Policy (EUROPP) och Foundation EURACTIV (EURACTIV) har valts ut eftersom de båda är både lättillgängliga och har uttalade ambitioner att dess innehåll ska bidra
till analysen av relationer inom EU. EUROPP skriver på deras hemsida att de är en tvärvetenskaplig akademisk blogg som har som sitt primära mål att förmedla akademiska kommentarer och samhällsvetenskapliga analyser för att främja debatt och förstånd (EUROPP, u.å.). Bloggen förefaller mot denna bakgrund som en självklar och mycket relevant källa för att inhämta material.
EURACTIV beskriver sig själv som en ”Think-and-do-tank for a healthy media sector in
Europe” (EURACTIV, u.å.). Att detta är en tankesmedja går emot det aktörscentrerade kravet
på materialinsamling, men artiklarna på deras sida är skrivna av en mängd olika personer med en mängd olika bakgrunder. Vid analys så finns det ändå artiklar på denna sida som är skrivna av både etablerade politiska analytiker men också akademiker och källan är följaktligen av relevans för denna undersökning. Emellertid är det endast de artiklar som är skrivna av sådana personer som kommer att inkluderas. Vad som avses med snabbanalyser ska i uppsatsen förstås mot denna bakgrund. Den intellektuella debatten i en mer vetenskaplig bemärkelse, bestående i exempelvis vetenskapliga artiklar, fanns inte vid denna undersöknings början. De analyserna som erbjuds på forum som ovan nämnda är därför det primära materialet för en intellektuell debatt.
Med hänsyn till det faktum att COVID-19 är ett så aktuellt problem och den tid som undersökningen har till sitt förfogande behöver en avgränsning göras. Aktualiteten gör att diskussionen ständigt förändras eller åtminstone kompletteras med nya snabbanalyser hela tiden. Eftersom pandemin är ny innebär det att diskussionens början kan inkluderas men en avgränsning krävs i att endast artiklar skrivna fram till den 15 april kommer inkluderas för att undersökningen ska vara möjlig att genomföra. Denna avgränsning görs dels för att det fram till detta datum har gått att samla in tillräckligt material för att undersökningen ska vara genomförbar, dels för att detta arbetes tidspress och omfattning inte tillåter att avgränsningen skjuts fram så mycket mer. Att denna avgränsning görs här innebär att slutsatserna måste läsas i ljuset av att debatten ständigt är föränderlig och att verkligheten mycket väl kan se annorlunda ut, gällande hur länder fortsatt reagerar till pandemin, än när detta skrivs. Av den anledningen kan heller inte slutsatserna ge slutgiltiga svar till vilka förhållningssätt som är mest synliga, varken i länders faktiska sätt att hantera internationella kriser eller i den intellektuella debatten om hanteringen. Som nämns i syftet, är målet endast att redogöra för vilket förhållningssätt i den intellektuella debatten förefaller vara mest dominerande i de initiala reaktionerna till COVID-19.
2.2.1 Operationaliseringar och analysschema
Hur kan det avgöras om ett teoretiskt perspektiv kommer till uttryck i en text? Ett teoretiskt perspektiv är faktiskt teoretisk rent definitionsmässigt vilket innebär att vad som i praktiken ska anses tillhöra perspektivet inte alltid är självklar. Vidare kan det råda mycket meningsskiljaktigheter kring just hur det teoretiska perspektivet ska definieras. Den process i vilken de teoretiska perspektiven, liberalism och realism för denna undersökning, definieras till det som kan observeras kallar Esaiasson et al. för operationalisering (2017, s. 56). Detta görs dels för att öka undersökningens transparens och dels för att öka begreppsvaliditeten. Med det senare avses att det som påstås mätas faktiskt mäts (Esaiasson, 2017, s. 57). Eftersom undersökningen utgår från en idealtypsanalys som analysverktyg är det också i dessa idealtyper som operationaliseringen ligger. Perspektiven redogörs för i kapitlet för teori och sammanställs sedan i ett analysschema. För att läsaren ska förstå idealtypernas definitioner på bästa möjliga sätt placeras analysschemat i slutet av teoriavsnittet så att den teoretiska redogörelsen kommer först och definitionerna kan förstås i den kontexten i vilken den skrivs.
Vissa texter skulle eventuellt kunna uttrycka hur förhållningssätt som passar fler än en idealtyp observerats. Detta undviks bäst genom att just ha så väl definierade teoretiska perspektiv som möjligt i analysverktyget, men med hänsyn till idealtypsanalysens abstrakta natur behöver försöket att undvika detta inte alltid vara lyckat. Att den komplexa verkligheten alltid går att kategorisera in i endast en av de två perspektiven för denna undersökning är inte helt självklar och målet, i det fall att detta problem dyker upp, är att kunna redogöra för vilket av perspektiven som är mest dominerande i texten men också att analysera varför eller hur de båda perspektiven uttrycks.
2.2.2 Experter och snabbanalyser som empiriskt material
Det gjordes tydligt under problemformuleringen att undersökningen utgår från att experter och snabbanalyser kan antas säga något som är värt att studera och det finns därför anledning att vidare ifrågasätta detta. Varför kan snabbanalyser och experter utgöra material för undersökningen? Just angelägenheten för studerandet av experters utlåtanden redogjordes för i tillräcklig utsträckning under problemformuleringen. Men vad är det som mer specifikt gör att det kan antas att snabbanalyserna har något att säga om verkligheten med hänsyn till texternas spekulativa natur och frånvaro av vetenskaplig granskning? Denna kritik är mycket giltig och
läsaren måste ta det i beaktande vid läsandet och användandet av slutsatserna för denna undersökning. För att ge ett exempel på vad dessa snabbanalyser kan innebära för giltigheten av verklighetsbeskrivningar lånas perspektiv från psykologin. Här används begrepp som
haloeffekt för att beskriva en del av de typer av snedvridningar människor ofta gör och hur de
påverkar vår förmåga att förstå omvärlden. Med begreppet avses den process i vilken en verklighetsuppfattning, där data oftast presenterats i otillräcklig form, tillskrivs med känslomässig utvidgning (Kahneman, 2013, s. 94). Detta är något som väldigt lätt kan hända och är såklart inte frånvarande även hos forskare och akademiker vilket innebär för denna undersökning att snabbanalyser givetvis faller in under denna möjlighet. Fenomenet kan exempelvis bero på hur informationen presenterats för personen och hur självsäker personen känner sig i om all data har redogjorts för (Kahneman, 2013, s. 100). Utan vetenskaplig granskning kan därför snabbanalyserna heller inte anses vara riktiga representationer av verkligheten. Men Kahneman menar ändå att det går att utmynna två kriterier för vad som gör att ens intuition kan betraktas som mycket sannolikt byggd på kunskap, vilka är att personen yttrar sig inom och har upplevt; ”… en miljö som är tillräckligt regelbunden för att kunna
förutsägas…” och ”… en möjlighet att lära sig regelbundenheterna genom lång träning…”.
Eftersom skribenterna för snabbanalyserna med god säkerhet kan sägas uppfylla det andra kriteriet förblir uppfyllandet av det förstnämnda en fråga för avvägning. För detta kriterium hänvisas läsaren tillbaka till det urval som gjordes på snabbanalyserna i vilket både skribenterna och forumet som valdes ut, gjordes genom en bedömning om vad som ansågs vara etablerat i den intellektuella debatten inom IR. Verklighetsbeskrivningarna som kan tas från dessa snabbanalyser ska fortfarande läsas kritiskt och ska heller inte tolkas som något annat än antydande, vilket även passa bra med abduktionens antydande karaktär.
3 Teori
Detta kapitel kommer beröra vilket teoretiskt ramverk som uppsatsen har. Först redogörs det för de två traditionella perspektiven inom disciplinen internationella relationer. Efter det presenteras de idealtyper som ska användas för att analysera uppsatsen empiriska avsnitt.
3.1 Ett liberalt perspektiv
Som redan förklarat så står det liberala perspektivet i motsättning till det realistiska när det kommer till att förstå internationella relationer. Den största skillnaden mellan realismen och
liberalismen verkar enligt Ericson (2014, s. 67) vara att den senare innehåller en normativ dimension om vad som bör anses vara rätt, men som kommer visas i avsnittet för realism behöver denna kontrast inte alltid vara sann. Dessa värden som exempelvis fred, rättvisa, frihet och jämlikhet är värden som främst härstammar från de klassiska liberala tänkarna som Adam Smith, Jeremy Bentham och bland andra John Stuart Mill (Ericson, 2014, s. 67 - 68). Dessa värden gör också att perspektivet, vad gäller internationella relationer, måste förstås i mycket bredare termer än det realistiska perspektivet. Detta menar exempelvis Ashworth är något som i samhällsvetenskapen oftast försummas. Han skriver att liberalismen, som av många även kallas för idealism3, oftast översimplifieras när begreppets genealogi redogörs för och att
distinktionen mellan realism och liberalism inte alltid behöver vara så tydlig (Ashworth, 2006, s. 308). Eftersom värdena kan tolkas olika och prioriteras olika beroende på sociala kontexter, kulturer och traditioner skapar det en dimensionsaspekt till liberalismen vilket innebär att det kan uppstå stora meningsskiljaktigheter mellan liberala tänkare i sakfrågor även fast de alla kan karaktäriseras som liberala i en viss utsträckning (Ericson, 2014, s. 68). Likväl ska det för syftet i denna uppsats endast fokuseras på de gemensamma dragen för dessa dimensioner eftersom de tillsammans är tillräckliga för att formulera ett särskilt perspektiv på internationella relationer och därför stå i kontrast till det realistiska perspektivet samt bidra med en förståelse för hur dessa manifesteras på olika sätt i politiken.
För liberalismen är den nationella och den internationella politiken inte nödvändigtvis separata. Människors intressen förstås som objektiva och universella och uppnås enligt liberaler genom mellanstatligt samarbete. Förhoppningen enligt många liberaler är att detta samarbete leder till internationella institutioner vilka slutligen leder till liberalernas mer radikala ideal, nämligen kosmopolitanism. Detta synsätt trivialiserar nationsgränser och menar att geografiska gränser inte är ett adekvat sätt att dela upp människor enligt (Ericson, 2014, s. 68 – 72). Vidare ligger den syn liberaler har på makt till grund för denna trivialisering. Utgångspunkten för perspektivet är att makten är sakfrågespecifik vilket innebär att länder kan ha makt över en fråga, medan ett annat land har makt över en annan. På detta sätt kan länder genom skapandet av internationella institutioner utnyttja varandra så att alla får det bättre. Med detta följer att liberalismen ser makten i internationella relationer, rent generellt, som ett plussummespel, i kontrast till realismens nollsummespel (Ericson, 2014, s. 72 – 73).
3 Det är precis denna översimplifikation som han syftar till, att liberalism i många fall klumpas ihop till en
Det ökade samarbetet genom internationella institutioner mellan länder ska leda till interdependens, eller i bästa fall komplex interdependens. Med det tidigare avses ömsesidigt beroende i sakfrågor och med det senare avses ömsesidigt beroende på fler olika frågor i ett komplext nätverk vilket leder till att exempelvis målet för länderna omvandlas till välfärd istället för säkerhet. Att tilläggas är även att interdependens inte nödvändigtvis innebär stater som de enda aktörerna, utan icke-statliga aktörer (NGO:er) är för liberaler också viktiga i politiken (Tallberg, 2014, s. 211; Bynander, Nye Jr., & Welch, 2011, s. 275).
Vilka aspekter av det liberala perspektivet kan nu abstraheras för att göra en analys på den internationella diskussionen för undersökningens syfte? Vad gäller säkerhet i internationella relationer, är interdependensen lösningen enligt liberaler. Skapandet av internationella institutioner eller exempelvis regimer ska leda till fred eftersom vi genom detta sätter oss själva i ett ömsesidigt beroende av varandra (Ericson, 2014, s. 67). Samarbetet kan också konstateras står centralt för liberaler i internationella relationer. Vidare görs det även tydligt att det för liberaler inte alls behöver vara stater som är de centrala aktörerna genom vilka viktiga samhällsfrågor drivs. NGO:er måste erkännas som betydliga för den internationella politiken och bör vidare betraktas som positivt för att främja samarbete och fred (Ericson, 2014, s. 68).
3.2 Ett realistiskt perspektiv
Lucian M. Ashworth förklarar hur realismens historia saknar många luckor och att det föreligger många meningsskiljaktigheter runt perspektivets rötter. Emellertid menar han att de flesta introduktionsböcker till teorier i internationella relationer (IR) spårar perspektivet tillbaka till bland andra Thucydides men också en filosof som var aktiv långt efter Thucydides, nämligen Machiavelli (Ashworth, 2010, s. 280). Detta påstående erhåller sanning åtminstone vad gäller Martin Halls beskrivning av begreppets genealogi i boken Internationella relationer, förutom med ett undantag; här inkluderas även Thomas Hobbes som en grundare (2014, s. 53). Robert Keohane attribuerar också Hobbes som en av grundarna till realismen. Han menar att realismens syn på hur länder, förutsatt att det internationella tillståndet kan beskrivas som en av upprättandet av interdependens, behöver en tydlig hegemon eller organisation med makt är inspirerad av Hobbes teori av naturtillståndet (Keohane, 2001, s 1).
Det realistiska perspektivet inom IR idag - den moderna realismen - är dock inspirerad, snarare än formulerad, av dessa tänkare. Hall attribuerar istället Hans J. Morgenthau som den moderna realismens grundare (2014, s. 55). Denna skola i internationella relationer tycks enligt Hall mycket mer pessimistisk vad gäller internationella samarbeten än det liberala perspektivet som mestadels är rådande idag (2014, s. 53). Främst var det efter andra världskrigets slut som det moderna realistiska perspektivet var det dominerande paradigmet i IR teori vilket var ett svar från de som tyckte att upprättandet av internationella organisationer för syftet att upprätthålla fred var naivt (Ashworth, 2002, s. 33; Hall, 2014, s. 55). Men vad innebär ett realistiskt perspektiv mer specifikt när det kommer till hur stater handlar och beter sig i internationella sammanhang? Hall förklarar att Morgenthau hade sex principer för realismen:
1. ”Politiken och samhället styrs av objektiva lagar som grundar sig i den mänskliga naturen, som är oföränderlig. Det går att utveckla teorier som förklarar dessa lagar. 2. Ledare för stater tänker i termer av intresse, som definieras som makt. Vi kan därför
objektivt förklara deras handlingar.
3. Intresse definierat som makt är en universell princip, som gäller över tid och rum. Makt är en persons kontroll över en annan.
4. Politik är moral, men det kan finnas en motsättning mellan moral och framgångsrik politik.
5. Det finns ingen universell moral. Den ena statens moral är inte nödvändigtvis den andra statens moral.
6. Politik är en autonom sfär. För att förstå politik måste det politiska abstraheras från andra sfärer. Det som utmärker den politiska sfären är intresse definierat som makt.”
(2014, s. 55).
Den internationella politiska arenan är mot denna bakgrund endast fylld med stater som betydelsefulla aktörer. Det råder anarki i denna arena eftersom det inte finns något med större makt än stater. Makt definieras här strängt som kontroll över någon annan och manifesteras ofta i våld. Som konsekvens av att det endast är stater som anses vara giltiga aktörer och perspektivet på makt innebär det även för realister att den internationella och nationella politiken bör särskiljas nästan helt och hållet (Bynander et al., 2011, s. 5). Stater handlar därför endast enligt deras eget intresse för säkerhet. Denna hållning går att spåra tillbaka till Hobbes naturtillstånd som realismen grundar sig i. Eftersom naturtillståndet skulle innebära att varje individ befinner sig i fara för andra människor, skapas statskontraktet för att hålla befolkningen säker. Hall förklarar vidare att samma situation existerar enligt realismen i den internationella arenan,
staternas hot mot varandra skapar ett säkerhetsproblem (2014, s. 54). Vid senare år utvecklades bakgrunden för denna hållning till att låta strukturen för internationella relationer (anarki) vara anledningen till varför stater handlar som de gör istället för att låta människans natur vara den förklarande faktorn. Detta perspektiv kallas istället neorealismen (2014, s. 56).
Stater enligt realismens syn på internationella samarbeten menar Jonas Tallberg exempelvis, mot bakgrund av allt detta, lägger stor vikt vid att andra stater inte får det han kallar för relativa fördelar4. Vidare menar Tallberg att internationella regimer eller samarbeten endast kodifierar
den befintliga maktstrukturen i den internationella politiken vilket innebär att länder med större militär styrka exempelvis har större inflytandemöjligheter (2014, s. 210).
Till skillnad från det liberala perspektivet förklaras realismen här som att vara en teori som endast förklarar sakernas tillstånd utan att ha en egen normativ dimension. Här råder det stora meningsskiljaktigheter. Murielle Cozette förklarar att bland andra Morgenthau, fadern till realismen, explicit uttryckte normativa ambitioner i det realistiska perspektivet. Perspektivet skulle för honom både förklara verkligheten och kritisera den (2008, s. 6). Den normativa dimensionen för realister är emellertid inte ett färdigt ideal för hur relationen mellan stater bör se ut, utan fokuserar sig på att synliggöra maktrelationerna (2008, 2. 10). För att förstå denna punkt är det kanske viktigt att först förklara realismens syn på vetenskapen. Enligt Cozettes analys av Morgenthau står vetenskapen och politiken i ständig motsättning till varandra. Detta eftersom vetenskapen har rollen att söka sanningen och politiken rollen att agera samt söka makt (2008, s. 9). Det är genom detta ljus som det realistiska perspektivet ska erbjuda en lösning till att förklara och beskriva sakernas tillstånd. Cozette beskriver realismens uppgift; ”By
permanently reminding Power that it lies when it pretends to embody Truth of Justice, a realist theory is in essence a critical weapon turned against power.” (2008, s. 10).
Cozette förklarar vidare att det är en djup missuppfattning att definiera realism som ett ”statscentrerat” perspektiv, eftersom det inte alls finns något inom realismen som säger att förhållandet i världspolitiken aldrig kommer att gå ifrån uppdelningen i nationer (2008, s. 20). Utgångspunkten för realisterna är dock att just utgå från den kontemporära situationen för att kunna informera makten med sanningen. Eftersom nationsgränser fortfarande är tydliga inom
4 Med ”relativa fördelar” avses att en part tjänar mer på ett avtal än vad en annan part gör. Detta gäller alltså
internationella relationer är det därför mest lämpligt att analysera denna undersökningens syfte utifrån den utgångspunkten att det är nationsstater som står som centrala aktörer för det realistiska perspektivet.
I vilka termer kan nu de viktigaste aspekterna av det realistiska perspektivet i förhållande till området för denna undersökningen sammanfatta? För frågeställningen gällande säkerhet kan det konstateras att lösningen enligt ett realistiskt perspektiv bör ligga i mobiliseringen av militära resurser eller våldsmonopolet. Säkerheten upprätthålls av den suveräna staten och nationens egna intressen är av störst vikt. Vid ett nationsöverskridande samarbete krävs enligt Tallberg en hegemon, vilket är en ledande stat som kan se till att samarbetet sköts utan relativa fördelar (2014, s. 211). Vad gäller samarbete enligt ett realistiskt perspektiv är det endast positivt om den egna nationen gynnas av det (Hall, 2014, s. 56). Slutligen är det, som redan gjorts tydligt, endast stater som är relevanta aktörer för realismen i denna undersökning.
3.3 Analysschema
Här presenteras nu de idealtyper som kommer att användas för att analysera materialet i undersökningen i Tabell 1. Formulerandet av analysschemat inspirerades av en kandidatuppsats skriven av Hanna Deblén. Hennes analysschema berörde både säkerhet och samarbete, men inkluderade även därutöver synen på internationella organisationer.
Tabell 1: Analysschema som illustrerar relationen mellan idealtyperna för två teoretiska perspektiv och synen på säkerhet samt samarbete.
Uppfattning om:
Realism
Liberalism
Säkerhet
Säkerhet upprätthålls av
nationalstaten, primärt
genom fysiska resurser
Säkerhet upprätthålls genom
samarbete och skapandet av
internationella institutioner
Samarbete
Endast positivt om inget
annat land gynnas mer i
proportion till
nationalstatens egna
intressen
Samarbete är nästan alltid
positivt och ska leda till
interdependens
4 Resultat
I detta kapitel presenteras uppsatsens empiriska material. Först presenteras hur varje artikel uttryckt sig enligt säkerhetsperspektiven inom EU till COVID-19. Därefter presenteras respektive artikels syn på frågan gällande samarbetet inom EU i relation till COVID-19. Under den sista rubriken ges en tabell för att illustrera resultaten gentemot idealtyperna.
4.1 Säkerhet
4.1.1 Hamza Karčić 23/3 - 2020
Redan i de första meningarna i sin artikel menar Karčić att ett realistiskt perspektiv till säkerhet i den största utsträckningen har varit dominerande inom EU vad gäller coronaviruset. Han menar att det är ett obestridligt faktum att krisen har luckrat upp de realistiska tendenserna hos varje nationalstat, där varje land tänker för sig själv och agerar efter sitt eget intresse. Detta har gjorts genom gränskontroller, karantäner och flygförbud. Ett citat som tydligt visar hans ståndpunkt i hur säkerheten inom EU har hanterats är;
”What the coronacirus pandemic shows is that realism in international relations is not only alive and well but back. This school of thought considers states as primary actors driven by interests seeking to maximise security in an uncertain world.” (Karčić, 2020, 23 mars).
4.1.2 Johan Rockström och Sandrine Dixson-Decléve 24/3 - 2020
Rockström och Dixson-Decléves analys på dagens situation är till den största delen normativ i den mening att de vädjar till europas ledare att COVID-19 har öppnat upp en möjlighet att implementera ett holistiskt perspektiv till ekonomin, som ska inkludera mer gröna perspektiv, för framtiden. Av denna anledning uttrycks det väldigt lite om hur COVID-19 som ett säkerhetshot har hanterats. De berömmer både medlemsländerna och de transnationella institutionerna för hur de har agerat men nämner inget om just säkerhetsperspektivet varken explicit eller implicit (Decléve & Rockström, 2020, 24 mars).
4.1.3 Joan Costa-Font 24/3 - 2020
Globalisering är något som för Joan Costa-Font innebär, trots sina fördelar i ekonomisk mobilisering, stora risker. COVID-19 pandemin förklarar han gör dessa risker särskilt tydliga.
För att skydda sig har alla länder i EU reagerat olika och säkerhetsanasvaret har nästan helt uteslutande landat på varje nation. Han fortsätter med att förklara att länder som exempelvis Polen och Österrike har visat på nationalistiska tendenser när de stänger ner sina gränser. Det förefaller för Costa-Font helt rimligt att en stark gemensam organisation som bygger på gemensam solidaritet och tillit bör finnas, men för hans beskrivning om hur EU eller EU-länder faktiskt har reagerat så uttrycks starka realistiska tendenser vad gäller säkerhet. Detta görs särskilt tydligt när han skriver:
”The ways the world is organised has proven to be catastrophic for the management of this epidemic. In Europe, each country has reacted in a different way, perhaps revealing the distinct characters of national elites.” (Costa-Font, 2020, 24 mars).
4.1.4 Martin J. Bull 26/3 2020
I Martin J. Bulls artikel skriver han om problemen som nationell nedstängning innebär. Dels handlar det om att nedstängningen i sig skapar folksamlingar i den mening att många människor i olika regioner försöker ta sig därifrån, dels handlar det om den stora inskränkningen av individens frihet som ingår i demokratin. Att COVID-19 utgör ett stort säkerhetshot råder det i artikeln ingen tvekan om och denna säkerhet förefaller i den största utsträckningen vara en fråga som hanterats på nationell nivå. Att ett realistiskt perspektiv på säkerhet gällande COVID-19 har följts, är i artikeln tydligt. Bull skriver exempelvis;
”Nation-states have proceeded with their policies unilaterally, calling their citizens back home and locking their borders to deal with an enemy that knows no borders, and thereby unwittingly aiding that enemy’s advance.” (Bull, 2020, 26 mars).
4.1.5 Dionyssis G. Dimitrakopoulos och Geaorgette Lalis 27/3 - 2020
Utgångspunkten för Dimitrakopoulos och Lalis artikel är att EU har haft en bredare roll i hanteringen av COVID-19 pandemin än vad som vid första anblick kan tyckas. De har även en normativ dimension till artikeln där de exempelvis i slutsatsen menar att EU bör investera i nya mediciner och dylikt. I denna mening verkar de positivt inställda till både det liberala projektets ambition, men också möjligheten att verkställa den. Huruvida säkerhet har varit en fråga primärt angelägen nationalstaten eller EU samarbetet förefaller enligt skribenterna vara en komplex fråga som innehåller svar från båda ideologiska perspektiv. Att vissa nationalstater reagerade för att skydda sin egen nation och prioritera sig själva är något de är helt öppna med. Vissa
stater lade restriktioner på export av en mängd olika produkter som skulle vara till hjälp för att motverka viruset. Detta tyder på att realistiskt förhållningssätt inom EU och de uttrycker det när de exempelvis skriver;
”Rhetoric as well as decisions that have highlighted the need for co-ordination cannot conceal a national reflex despite the cross-border nature of the pandemic. For example, the European Commission, in addition to seeking to promote a co-ordinated approach, has had to react to the decision of individual member states to put in place restrictions to the export of ‘an increasing range of products, starting with Personal Protective Equipmen and more recently to medicines…” (Dimitrakopoulos & Lalis, 2020, 27 mars).
Som konsekvens till dessa åtgärder som olika nationalstater har vidtagit, menar skribenterna att säkerheten, i länder som är beroende av den exporten, försämrats. Italien är ett exempel på ett land som drabbats av dessa åtgärder, där EU kommissionen har erkänt att situationen i Italien faktiskt har försämrats till följd av restriktionerna. Dimitrakopoulos och Lalis skriver sedan att kommissionen har arbetat emot implementeringen av sådana restriktioner, och på senare tid lyckats lätta på vissa av dem. I denna utsträckning visar analysen på ett liberalt förhållningssätt i EU, trots att det realistiska kanske är mer påtaglig eftersom denna reaktion från kommissionen endast är en vädjan och inte ett enhälligt beslut. Ett citat som exemplifierar detta är följande;
”The Commission has therefore insisted that Member States refrain from adopting/implementing such untargeted national measures and requested that they cooperate for implementation of an effective EU-wide approach, based on solidarity among Member States.’.” (Dimitrakopoulos & Lalis, 2020, 27 mars).
4.1.6 Stephen Blank 1/4 - 2020
För Stephen Blank utgör COVID-19 ett enormt säkerhetshot. I sin artikel där skriver han om att COVID-19 pandemin troligen endast är en försmak för vad som komma skall vad gäller globala kriser i både klimathot och andra eventuella virus som följd av klimatförändringen. Det är mot denna bakgrund han uttrycker en stark normativ ambition i att skapa ett mer holistiskt förhållningssätt i den globala politiken vad gäller säkerhetspolitik. För vad säkerhetshanteringen idag anbelangar uttrycker han inget explicit om hur länder har hanterat krisen med hjälp av mobiliseringen av maktresurser eller samarbete i internationella institutioner. Men realistiska tendenser kan finnas gällande ansvar för säkerhet när han skriver om att det redan innan COVID-19 fanns ett hot mot strukturen för hantering av säkerhetsrisker
från ökningen av antiglobalister och att det därför är nationalstaten som bär mycket ansvar. Detta kan inget annat än att förstås som en analys om att nationalstaten har fått handla fritt, utan något internationellt försvar när han skriver;
”And the divisive political and economic trends of that shift led to the rapid weakening of institutions, alliances and agreements created to avoid diplomatic disagreements from turning into full-blown conflicts. That is why we are today witnessing a disjointed global response to COVID-19.” (Blank, 2020, 1 april).
4.1.7 Jonathan White 7/4 - 2020
I sin artikel skriver Jonathan White om riskerna för transnationella aktörer (EU i detta fall) att handla snabbt, men också riskerna med att inte handla tillräckligt snabbt. Han menar att det är uppenbart att EU inte har handlat tillräckligt snabbt för att upprätthålla både säkerheten och ekonomin inom EU. Detta förklarar han har sina rötter i den mer realistiska varningen att länder måste samordna med varandra för att kunna ta beslut eftersom det slutligen är nationalstaten som har makten. Han skriver:
”It would be easy to blame “failures of leadership”, but in many respects the problems are structural. Power in the EU is divided across many hands, and supranational authorities can only do so much without the backing of leading member states.” (White, 2020, 7 april).
Vidare skriver han att ett större intresse för politisk kontroll både på nationell och internationell nivå har observerats, bara att den nationella aspekten är primär och föregår den internationella. Av denna anledning kan både realistiska och liberala tendenser observeras i hur COVID-19 har hanterats inom EU, bara att den realistiska kommer först. Han uttrycker detta när han skriver;
”One of the striking and generally welcome features of this crisis so far has been the widespread enthusiasm for political intervention. This translates first and foremost into renewed interest in state planning, but it is combined with calls for stronger cross-national coordination and supracross-national, even global, authority, arguably with good reason.” (White, 2020, 7 april).
4.1.8 Paul Schmidt 8/4 - 2020
I sin artikel skriver Paul Schmidt om tio nya läxor som kan utläras efter de sätt på vilka den nya pandemin hanterats. Den normativa dimensionen i hans artikel är tydligt liberal eftersom hans ”läxor” har mål som att fördjupa samarbetet och den europeiska solidariteten. Vad gäller säkerhet menar han att ett gemensamt område i de europeiska institutionerna för sjukvård borde skapas. Han menar även att kriser måste hantera bättre i den mening att länderna måste koordinera med andra länder inom unionen. Han uttrycker dessa påståenden med den grund att det är dessa brister som råder idag. Att det har rått ett tydligt realistiskt förhållningssätt från länderna i COVID-19 krisen kan utmynnas från dessa två citat;
”Even if national borders have been raised reflexively and states are now rules by emergency decrees, a new rise of coronavirus-inspired nationalism will not solve the problems at hand.” (Schmidt, 2020, 8 april).
“Negative secondary effects, such as national export bans of medical equipment, restriction on entry for health and nursing staff of an interruption of cross-border trade in goods, must be avoided, while cross-border medical cooperation needs to be improved.” (Schmidt, 2020, 8 april).
4.1.9 Marco Pecoraro och Piergiuseppe Fortunato – 9/4 2020
I sin artikel om hur COVID-19 har påverkat EU och dess institutioner lägger Pecoraro och Fortunato den största vikten i att förklara hur och varför institutionerna har förlorat tillit. De uttrycker sig på ett sätt som visar att de beklagar den minskade tilliten till EU institutioner vilket kan peka på att de förhåller sig någorlunda liberalt i en normativ ambition. Emellertid gäller detta endast i en ekonomisk aspekt och ett perspektiv på hur säkerhet har hanterats uttrycks inte alls. De skriver att tillit till institutioner är viktigt för att de ska kunna svara på problemen som pandemin för med sig, men de förklarar inte om detta gäller på nationsnivå eller på EU nivå. Detta skriver dem;
”A pivotal element in dealing with pandemics is trust in public institutions and compliance with lockdowns, emergency protocols, and any other containment measure adopted by the competent authorities.” (Fortunato & Pecoraro, 2020, 9 april).
