4.2.1 Hamza Karčić 23/3 - 2020
Det gjordes tydligt att Karčić uttryckte ett realistiskt perspektiv på säkerheten inom EU och detta gäller likväl perspektivet på samarbete. Han skriver att denna pandemi har gjort mer än de högernationalistiska tendenserna tillsammans de senaste åren för att luckra upp samarbetet inom EU. Han uttrycker sin syn på hur samarbetet skötts genom exempelvis dessa två citat;
”While occasionally paying lip service to regional and international cooperation, the defining characteristic of the past two weeks has been self-help.” (Karčić, 2020, 23 mars).
“Among the many victims of COVID-19 is a major achievement of European integration -the Schengen free-travel zone-“ (Karčić, 2020, 23 mars).
4.2.2 Johan Rockström och Sandrine Dixson-Decléve 24/3 2020
Som redan nämnt under rubriken för säkerhetsperspektivet i denna artikel är denna artikel främst normativ. Artikeln handlar ändå om ett aktuellt problem och det finns fortfarande något att utmynna ur artikeln vad gäller deras tycke om vad som faktiskt händer. Genom en implicit tolkning av nedanstående citat kan det ändå konstateras att dessa skribenter ändå tänker positivt angående hur det liberala projektet har hanterat denna kris, särskilt genom ekonomiska medel både mellanstatligt och inom nationsgränserna. De skriver;
”While we fully commend the European Institutions, ECB, EIB and member states for their swift efforts to confront the immediate threat of the virus and direct well-needed capital to economic recovery, we call on EU heads of state to ensure that recovery plans do not undermine climate neutrality pathways and European Green deal objectives due to clear feedback loops that will impact future public health.” (Decléve & Rockström, 2020, 24 mars).
4.2.3 Joan Costa-Font 24/3 - 2020
Mycket likt perspektivet på hur säkerheten gällande COVID-19 har hanterats inom EU som Costa-Font uttryckte ställer han sig kritisk till det absolut bristande samarbetet som har rått. Han skriver i sin artikel att han vill se en myndighet på EU nivå som reagerar vid tillfällen som exempelvis en pandemi som COVID-19. Den normativa dimensionen av artikeln är således
liberal i den meningen, men han bygger denna åsikt på just den bristfälliga responsen vad gäller samarbete i EU. Han menar att EU, eftersom det medlemmar innehar ett så kallat EU- medborgarskap, därför måste ha resurser för att underbygga det som det innebär att vara medborgare i hela EU, åtminstone vad gäller hälsa. Detta görs tydligt redan i rubriken Europé’s
failure to adress Covid-19 shows the need for a European ‘health citizenship’. Det bristfälliga
samarbetet som han lyfter fram visar att det råder ett mer realistiskt förhållningssätt mellan länderna. Han uttrycker detta tydligt i dessa två följande meningar:
”Alongside Europé’s failure to manage the migration crisis, it can be argued there is now a desperate need to reform the EU’s institutions to enable them to take more effective control over global crises in areas ehere national reactions are affected by collective action problems (i.e. countries only react when they face an immediate cost to themselves).” (Fortunato & Pecoraro, 2020, 9 april).
“Given the nationalistic and even selfish policies implemented by various member states, the creation of a European wide public health authority must now be viewed as an urgent matter to consider as part of wider reforms.” (Fortunato & Pecoraro, 2020, 9 april).
4.2.4 Martin J. Bull 26/3 - 2020
Som kanske redan förstått efter Bulls syn på hur säkerheten gällande COVID-19 hanterats på den internationella nivån, är nationalstaten den primära aktören som handlat gentemot COVID- 19. Samarbetet har därför enligt honom varit väldigt bristande och de alla olika sätt på vilka länder hanterar pandemin har lett till stor förvirring och även förskjutit problem till den internationella nivån där många människor behöver återvända hem på rekommendation från sina hemländer, vilket i sin tur skapar folkmassor på olika färdmedelscentraler. Han menar att bristen på internationellt samarbete endast föranleder olika och osammanhängande nationella politiska tillvägagångssätt att skapa nya folkmassor. Bristen på samarbete enligt Bull måste innebära ett tydligt realistiskt förhållningssätt i den internationella politiska arenan. Han skriver angående detta;
”This points up the absence of any real international coordination in the response to the coronavirus which might have reduced or quelled this mass movement of peoples across the globe.” (Bull, 2020, 26 mars).
4.2.5 Dionyssis G. Dimitrakopoulos och Geaorgette Lalis 27/3 - 2020
Dimitrakopoulos och Lalis är, mycket tätt sammankopplat till deras analys gällande säkerhet, skeptiska till bilden att EU samarbetet har brustit som konsekvens av COVID-19. De menar att situationen är betydligt mer komplex. Detta skriver de exempelvis i sina slutsatser;
“As is always the case, ‘Brussels’ is not hard to blame or criticise. On this occasion though, we argue that criticism must be confined to speed, rather than the substance. After a slow start, the EU has deployed its full panoply across a whole range of policy areas in an effort to counter the devastating consequences of this pandemic.” (Dimitrakopoulos & Lalis, 2020, 27 mars).
Det blir tydligt att Dimitrakopoulos och Lalis vill visa att ett samarbete aldrig övergavs och att EU faktiskt har vidtagit åtgärder och upprätthållit koordination mellan länder, trots en seg start med många reaktioner från individuella nationer. Skribenterna menar att EU har vidtagit åtgärder inte bara vidtagit åtgärder i säkerhetsperspektiv vad gäller gränskontroll, men även medicinsk upprustning och ekonomiskt samarbete. Ett liberalt förhållningssätt gällande samarbete till pandemin tycks enligt skribenterna vara mest framträdande, även om det tagit tid. De skriver;
”On 10 March the European Council decided to a) ask the Commission to analyse the needs in relation to the provision of medical equipment and to propose initiatives to prevent shortages (in response to which it successfully launched joint public procurement in relation to personal protective equipment), b) agreed to ensure that the internal market functions properly and any unjustified obstacles are avoided and c) declared that the Union and the member states ‘stand ready to make use of all instruments that are necessary’. On 19 March the European Commission decided to create the first ever strategic ‘rescEU’ stockpile of medical equipment (e.g. ventilators, personal protective equipment, lab supplies) so as to assist EU member states in the context of the Covid-19 pandemic.” (Dimitrakopoulos & Lalis, 2020, 27 mars).
4.2.6 Stephen Blank 1/4 - 2020
Blank lägger störst fokus på säkerhetsperspektivet i sin artikel, vilket görs tydligt redan i rubriken Coronavirus has changed the future of national security forever. Here's how. Han skriver mycket om hur den internationella strukturen för hanteringen av problem som inte bryr sig om nationsgränser behöver ändras. Vidare menar han att den ekonomiska konflikten mellan
USA, EU, China och Asien undergrävde den internationella förberedelsen till motgångar som exempelvis COVID-19. Blanks artikel är liberal i den mening att han vädjar starkt till internationellt samarbete, men är särskilt realistisk vad gäller hur hanteringen av pandemin faktiskt har skötts. Detta görs tydligt när han skriver;
”This lack of coordination against a global pandemic is one of the biggest challenges the world faces today. After all, the 21st Century’s biggest threats are systemic: and to
fend them off, we need to rethink the very nature of national security.” (Blank, 2020, 4 april).
4.2.7 Jonathan White 7/4 - 2020
Vad gäller samarbete för White, mycket likt det som nämndes under rubriken för säkerhet 4.1.7
Jonathan White, är det inte något som enligt honom försummas i EU. Samarbetet sker i viss
mån, men eftersom den nationella politiken föregår den internationella i kriser som denna så kan det också förväntas att det internationella samarbetet släpar efter den nationella. I denna utsträckning tyder det fortfarande på ett både realistiskt och ett liberalt förhållningssätt. White varnar medlemsländerna för att ta förhastade beslut i mitten av en pandemi som denna, vidare varnar han medlemsländerna för hur en del av den demokratiska transparensen kan försvinna vid de oundvikliga beslutsdiskussioner som tar plats bakom stängda dörrar och i mindre grupper inom EU. Trots detta uttrycker han positiv förväntan av samarbete mellan EU länder och med hänsyn till hans varningar skriver han om att de snabba beslut och de stängda diskussionerna tenderar att upprätthålla de förbestämda målen som i detta fall gäller Eurozon5;
”The discretion displayed by EU officials in crisis politics tends to be directed primarily at reinforcing these things – logically so, given their mandate. Improvised decision- making may be welcome if one is confident of the representative or technocratic capacity of institutions, but it is in need of careful scrutiny if predisposed to serve certain ends.” (White, 2020, 7 april).
4.2.8 Paul Schmidt 8/4 - 2020
Samarbete, vilket gjorde tydligt under rubriken 4.1.8 Paul Schmidt, är en mycket högt prioriterad ambition för Schmidt. Detta gjordes tydligt i både citaten som nämndes där, men
också i beskrivningen om hans vilja att fördjupa det europeiska samarbetet. Emellertid växer dessa åsikter, precis som för säkerhetsperspektivet, ur en verklighet som inte uppfyller dessa mål. Han beskriver komplikationerna som EU samarbetet faktiskt har haft i tämligen realistiska termer;
”Securing the supply of necessary good and strengthening local European production lines are now key challenges – in particular in the context of the EU’s climate strategy.” (Schmidt, 2020, 8 april).
”So far, the EU has been dependent on the good will of its member states to give support and coordinate the different measures taken.” (Schmidt, 2020, 8 april).
4.2.9 Marco Pecoraro och Piergiuseppe Fortunato 9/4 - 2020
Att en bristande tillit till EU:s institutioner ökar är uppenbarligen inget positivt för legitimiteten för EU. Pecoraro och Piergiuseppe förklarar att euroskepticism har ett statistiskt signifikant samband med personer som har mindre än tolv år utbildning. Vidare menar de att digitaliseringen och den ekonomiska krisen mellan 2008 och 2009 har varit en faktor till hur euroskepticismen har växt. Deras analys pekar på att länderna inom EU har förhållit sig enligt ett realistiskt perspektiv vad gäller samarbete, vilket visas när de skriver i sin slutsats;
”Trust in the EU has been lost right when the continent was approaching its darkest hours, when trust would be needed the most. In such a fragile situation, European leaders seem to be incapable (or worse: unwilling) to stage a united response to the pandemic.” (Fortunato & Pecoraro, 2020, 9 april).