S OM FÖRESTÄLLNING

Som föreställning syftar i stor utsträckning på det vis varpå vi talar om globaliseringen. Hur ser det samtal ut som omger detta begrepp? Med vilka metaforer omtalas detta? Vilka konsekvenser får denna diskurs? Finns det ett samband med den asymmetri vi talade om ovan och det vis varpå globalisering omtalas? För att finna svar på dessa frågor vill jag till att börja med vända mig till en diskussion kring hur begreppet globalisering uppkommit och kanske framförallt ställa det i relation till övriga stora samhällsförändringar. På detta vis hoppas jag att vi kan få klarhet i hur och om globaliseringen förändrat vissa individers perception.

134 Kitalong & Kitalong. 2000. s95ff.

Hos exempelvis Martin Albrow, The global age (1996) kan vi skönja en utgångspunkt som ligger på ett traditionellt idéhistoriskt plan. Dock bör det påpekas att även han finner att behovet att börja tala om en ”global age” är att finna i en ökad medvetenhet om interdependens ¹³⁵. En interdependens som tycks vara av ett nytt och annorlunda slag än den tidigare internationaliseringen.

Nu verkar internationaliseringen vara symetrisk, alla tycks ha lika möjlighet att utnyttja dess fördelar, frågan är om den verkligen är det eller bara ger sken av det? Jag skulle återigen vilja åberopa ett utlåtande av FN, för att belysa förekomsten av uppfattningen att globaliseringen är symetrisk.

It has to be said at the outset that many aspects of globalization as commonly understood have undoubtedly, as a result of greater access to markets, new technologies, and new ways of doing business, stimulated growth and prosperity and expanded the possibilities for millions all over the world. At the same time, there has been a growing awareness that the opportunities provided by it have not been balanced, that it has enhanced choices for some people but diminished prospects for others, and that the traditional gaps between the ‘haves’ and the ‘have-nots’ have been aggravated by a new ‘digital’ divide. Globalization has created a world of ‘winners’ and ‘losers’

cutting across individuals, groups, nations and even entire regions of the world.¹³⁶

Citatet är hämtat från inledningen av det förberedande sessionsprotokolet vid generalförsamling för forskningsrådet i social utvecklings (UNRISD). Denna session är en introduktion till en världskonferensen om social utveckling i slutet av juni 2000, där särskild hänsyn tas till globaliseringens sociala konsekvenser¹³⁷. Vi kan i detta citat finna en oro över uppfattningen att globaliseringen skulle vara en symetrisk företeelse. Jag skulle vilja gå vidare och försöka finna anledningen till att föreställningen av globaliseringen som en symetrisk företeelse, är så utbredd.

Till att börja med kanske vi bör studera globaliseringens ”intåg” i vårt medvetande.

Albrow försöker relatera den globala tidsåldern till övriga tidsepoker i historien, då han tycks mena att denna nya tidsålder är början på en ny stor tidsepok. Han för en diskussion rörande framförallt tidsepokers relation inbördes och menar att epoker inte är något som föds ur tomma intet, snarare något som är beroende av en föregångare. Samtidigt är det väsentligt att förstå att denna föregångare inte är något som ”hänger” kvar och således färgar hela den nya epoken.

Skulle detta vara fallet vore det överflödigt att tala om en ny epok, det skulle vara tillräckligt och nödvändigt att istället tala om en utveckling eller förändring av en och samma epok.¹³⁸

135Albrow. 1996. s1f.

136 http://www.un.org/esa/socdev/geneva2000/index.html 000302 kl. 13.25

137 Ibid.

138 Albrow. 1996. s7ff.

Vad skiljer då en ny epok från en förändring av en äldre, redan föreliggande? Enligt Albrow urskiljer sig en ny epok från en förändring av en äldre framförallt genom den genomslagskraft som den nya epokens tankar och idéer har hos enskilda individer och de institutioner dessa omges av. Han tar sin utgångspunkt i uppkomsten av det moderna samhället, där han fäster stor uppmärksamhet på upptäckten av den nya världen (Amerika) och det härpå följande förändringarna som ändrade mänsklighetens (européers) uppfattning av sig själva och andra. Allt ifrån denna tid har vårt samhälle präglats av ett begär att expandera och ”upptäcka” nya ting¹³⁹. Den moderna tidsepoken tillåter inte att något finns utanför dess omfång, allt som sker och händer i vår omvärld är en del av de moderna, det ligger i det modernas natur att ständigt assimilera det som ligger utanför.¹⁴⁰ I det moderna projektet ligger även tanken om den rationella individen som kan hantera expansionen på ett riktigt vis, tack vare förnuftet. Sammanslaget ger detta en föreställning om det universella.¹⁴¹

Märk väl att Albrow förlägger perspektivet på en eurocentrisk¹⁴² nivå. Däri finns en poäng.

Albrow tycks på detta vis försöka påvisa det eurocentriska i hela tanken om det moderna såväl som hela vår idéhistoria. Albrow är naturligtvis inte ensam om att hysa dessa tankar om det moderna projektets misslyckande.

Om vi t.ex. ser till G. H. Von Wright och dennes författarskap så märker vi även här en tendens till att betrakta det västerländska moderniseringsprojektet som en studie i hybris, där katastrofen för eller senare inträffar. Människans oreflekterade tilltro till förnuftets absoluta rätt, drar henne bort från en värdereflektion, då detta inte poängteras av strävan mot utveckling.

Expanderingen av den rationella individens krav blir det väsentliga. Det universella är egentligen det partikulära.¹⁴³Vi kan även lyfta fram ett perspektiv utifrån en etisk synvinkel, nämligen Alasdair MacIntyre, som bl.a. tar upp frågan om utvecklingens pris. MacIntyre själv talar om upplysningens misslyckande med att skapa en ”hållbar” moral¹⁴⁴. MacIntyre talar här om framväxten av den rationella människan under upplysningstiden. Denne sätter han i samband med expansionen av västvärldens ideal. Med andra ord, den rationella människans krav, att ständigt expandera med universalismen som legitimitet, har drivit oss till ett moraliskt förfall där vi inte kan skilja på rätt och fel.¹⁴⁵

139 Märk väl att Albrow talar om detta ur ett europeiskt perspektiv, dvs. vårt samhälle åsyftar endast det europeiska , västerländska.

140 Albrow. 1996. 28ff.

141 Ibid. 32ff.

142 Införstått USA

143 von Wright. 1986.

144 MacIntyre. 1985. s51ff. Se även MacIntyre. 1988.

145 Ibid.

Den moderna tidsepoken ter sig, för att återknyta till Albrow och MacIntyre, som ett hinder för att överhuvud kunna tala om en global tidsepok. Med detta skall förstås att det moderna projektet inte tillåter något att falla utanför dess ramar. Det blir ett projekt som syftar till att göra allt begripligt och går inte detta ersätter vi det obegripliga med det begripliga. Det moderna projektet blir en normativ tolkningsram med sin referens i västvärldens moral.

Om vi skall tala om globala förhållanden vore det rimligt att vi samtidigt tog vår utgångspunkt i det globala och inte i vår egen (västvärldens) situation. Albrow hävdar att för att vi skall kunna förstå den globala tidsepoken måste vi ge upp tanken om det moderna. Vi måste använda oss av nya analytiska verktyg för att inte löpa en risk att fastna i det moderna när vi egentligen vill analysera den globala tidsepoken.¹⁴⁶ Med fel verktyg kommer vi att fortsätta vår expansiva utbredning och leva i tron att det globala är en del av väst och inte en del av världen, en värld som inte enbart består av rationella individer styrda av utvecklingsbegär. Globalt betyder inte globalisering av väst.

För att knyta an till diskussionen under ”globalisering som mekanism”, så menar jag att en förståelse av globaliseringen som ej är knuten till det moderna projektet, kräver att vi tar vår utgångspunkt i asymmetrin. Detta är globaliseringens första och mest grundläggande innebörd.

Med andra ord så bör vi förstå konceptet globalisering såsom en medvetandegörande process där möjligheterna till att skapa en rättvisare värld finns men på inget vis är inbyggda eller givna. För att knyta an till Massey, som poängterar att vi måste förstå den rumsliga aspekten av globaliseringen. Den är inte bara att ta för given, globaliseringen sker inte ”globalt” i den bemärkelsen att den är globalt rättvis.¹⁴⁷ Ser vi detta i samband med Albrow finner vi att förståelse av det globala, utan hänsyn till rummet, hamnar i det Albrow talar om när han säger att vi använder dåtidens verktyg. Vi använder det moderna projektets verktyg och därmed det moderna projektets diskurser. Således får vi att även det globala betraktas utifrån ett eurocentriskt plan.

Således kan vi uppmärksamma att det vis varpå globaliseringen omtalas ger sken av att det är en global företeelse, där alla parter har lika stor del, hela vår värld är delaktig i denna process i samma utsträckning. Problemet är att globaliseringen inte tycks fungera på detta vis. Ser vi till globaliseringen som mekanism finner vi att mekanismen ofta driver på avståndet mellan rika och fattiga, mellan nord och syd. I enlighet med det som jag lyft fram i föreställningsdimensionen, finner vi att globaliseringen försvaras med sina anspråk på att vara just global när den i själva verket endast är en förlängning av den västerländska expansionstanken. Det kritiserade moderna projektet lever i allra högsta grad kvar, dock behandlas det i andra ordalag.

146 Albrow. 1996. s75ff.

Det är framförallt paradoxen mellan att å ena sidan hävda en global interdependens och å andra sidan konstatera att klyftorna mellan olika samhällen och regioner växer, jag försökt problematisera.

Jag vill med denna diskussion framhäva vikten av att förstå den inbyggda paradoxen i globaliseringen för att kunna förstå hur vi skall betrakta vår samtid. Detta i sin tur bygger på uppfattningen, vilken jag även försökt belysa ovan, att globaliseringen påverkar oss alla på ett nytt och genomgripande vis. Ekonomiskt, politiskt och kulturellt sker det stora förändringar som påverkar alla människor på något vis (den sociala aspekten). Jag vill poängtera att min fortsatta analys är beroende av det faktum att globaliseringen innebär asymmetri likväl som interdependens.