Sakkunnigbevisningen i fallet .1 Introduktion

I detta avsnitt kommer en del av sakkunnigbevisningen i fallet att redovisas närmare eftersom behandlingen av denna sakkunnigbevisning utgör grunden för de frågeställningar som analysen baseras på. Två av de omständigheter som hovrätten lade till grund för sin slutsats att UG drunknat var att det vid obduktionen hade återfunnits vätska i kilbenshålan och att det konstaterats att UG mjälte var blodfattig. ET anför i sina

resningsansökningar att hovrättens slutsatser avseende dessa två omständigheter baseras på felaktiga uppgifter.

Behandlingen av dessa två fynd kommer därför i det följande att behandlas närmare.

Inledningsvis redogörs för de utlåtanden som den i målet anlitade rättsläkaren BG gjorde angående i fynden, i sitt skriftliga utlåtande och i sitt vittnesmål i tingsrätten. Därefter redovisas vad som togs upp om de två fynden i den första resningsansökningen med tillhörande sakkunnigutlåtande samt vad riksåklagaren och HD uttalande avseende dessa fynd i det första resningsförfarandet. Slutligen redogörs för de två fyndens roll i den andra resningsansökningen. Även avseende denna ansökning behandlas hur de två fynden togs upp i sakkunnigutlåtandet, själva ansökningen, riksåklagarens yttrande samt HD:s beslut.

4.2.2 Sakkunnigbevisning i hovrätten

Den rättsläkare som genomförde obduktionen och skrev utlåtande i fallet, rättsläkare BG, angav i sitt utlåtande att dödsfallet ur rättsmedicinsk synvinkel anses oklart, troligen onaturligt dödsfall. Avseende dödsorsak anförde hon att det fanns tecken på drunkning, inflammation i lungorna, mycket hög blodetanolkoncentration och tecken på kronisk hjärtsjukdom. Var och en av dessa förändringar skulle kunna leda till akut dödsfall eller ensamma eller i samverkan lett till att UG drabbats av akut hälsostörning i badkaret och i efterförloppet drunknat. Ett av de fynd som i utlåtandet angavs kunna ge stöd för drunkning som dödsorsak var den ökade förekomsten av vattnig vätska i kilbenshålan.

BG ansåg inte att det fanns någon annan förklaring för vätskan i kilbenshålan än att UG drunknat.

Rättsläkare BG vittnade även i tingsrätten vilket spelades upp i hovrätten. Av tingsrättsdomen framgår att hon där angav att det faktum att UG hade klar vätska i kilbenshålan för henne är ett tecken på drunkning. Hon sa också att vätska kan tränga in i kilbenshålan om en kropp ligger länge i vattnet. Att vätskan kan ha tryckts in vid återupplivningsförsök har hon inte funnit i publikationer eller hört om men hon kan inte heller utesluta det. Vidare anger hon i sitt vittnesmål att UG:s mjälte var blodfattig och kontraherad. Hon vittnar om att mjälten, som är en liten blodreserv, kontraheras oftare vid drunkning än vid andra dödsorsaker.

Den anlitade sakkunnige i målet, rättsläkare BG, angav alltså att vätska i kilbenshålan var ett tecken på drunkning och att mjälten återfinns blodfattig och kontraherad oftare vid drunkning än vid andra dödsorsaker. Som sagts tidigare i avsnitt 4.1 utgjorde dessa

särskilda erfarenhetssatser två av de fyra omständigheter som hovrätten anförde till stöd för sin slutsats att det kunde vara ställt utom rimligt tvivel att UG drunknat.

4.2.3 Sakkunnigbevisning i första resningsansökningen

ET åberopade i båda sina resningsansökningar sakkunnigutlåtanden från professor PJK till stöd för sin sak. PJK är MD, PhD och professor i rättsmedicin. Han hade granskat obduktionsprotokollet och hovrättens dom och skrivit två olika utlåtanden, ett till den första resningsansökningen och ett nytt till den andra ansökningen.

I det första utlåtandet anför PJK inledningsvis att han håller med rättsläkare BG om att det finns ett antal alternativa dödsorsaker. Han ställer sig därmed undrande inför hur tingsrätten och hovrätten kunnat finna att det inte föreligger några tvivel om att UG drunknat. Avseende vätskan i kilbenshålan anför han följande. Man har tidigare ansett att vattnigt innehåll i kilbenshålan är diagnostiskt för drunkning men den uppfattningen har senare kommit att ändras. Enligt en studie från 2006 återfanns vätska i kilbenshålan i 92%

av dödsfallen genom drunkning och i 52% av de övriga fallen med annan dödsorsak, men vätskevolymen var i dessa fall i genomsnitt mindre. Liknande resultat nåddes i en studie från 2013. Slutsatsen av artiklarna från dessa studier anser PJK är att förekomsten av vätska i kilbenshålan inte med nödvändighet tyder på att drunkning varit dödsorsaken.

Att vätskan haft ett blodigt inslag talar vidare för en inflammation. Alkoholister hör särskilt till den grupp som riskerar att lida av infektioner. Hans slutsats är att vätskan i kilbenshålan kan betyda att UG drunknat men att dödsorsaken samtidigt kan bero på annat än drunkning.

Avseende mjälten anför han följande. En blodfattig mjälte är ett helt ospecifikt fynd.

Den vanligaste orsaken för en minskad mjältes vikt är anemi – blodbrist – vilket dessutom är mycket vanligt hos alkoholister. UG har också förlorat blod på grund av omfattande blåmärken. Det finns artiklar om minskad mjältvikt hos drunknade från 2003 och 1994.

Ny forskning från 2006 med modern tomografiutrustning har emellertid visat att mjälten hos drunknade är tyngre, det vill säga mer blodfylld, än den genomsnittliga vikten av mjälten vid samtliga obduktioner.

I själva resningsansökningen i det första resningsärendet lyfter ET upp den slutsats som professor PJK senare drar i utlåtandet om att han finner det mest sannolikt att den underliggande dödsorsaken är alkoholintoxikation. ET argumenterar för att han genom utlåtandet har förebringat nya uppgifter om alternativa medicinska förklaringar till de

fynd som gjorts. PJK:s utlåtanden om kilbenshålan och mjälten kommenteras emellertid inte specifikt av ET i ansökan.

I vice riksåklagarens yttrande över den första resningsansökan anförs efter redogörelse för professor PJK:s utlåtande att riksåklagarens ”inledande prövning utgår ifrån om det skulle finnas skäl för resning i det fall professor Karhunens utlåtande skulle vara att bedöma som en ny omständighet”. Riksåklagaren anför därefter att de slutsatser som PJK drar i allt väsentligt står i överensstämmelse med rättsläkarens uttalanden i utredningen.

Enligt riksåklagarens bedömning skulle Karhunens utlåtande sannolikt inte ha lett till någon annan bedömning i frågan om dödsorsaken om det hade lagts fram i domstolarna.

Han finner därmed att utlåtandet inte utgör skäl för resning.

Riksåklagaren tycks alltså inte ta ställning till om PJK:s utlåtande uppfyller nyhetskravet eller inte utan går direkt till bedömningen om det uppfyller kravet på sannolikhet. Uttalandet skulle också kunna tolkas som att riksåklagaren anser att nyhetskravet är uppfyllt men eftersom det inte specificeras hur det i så fall är uppfyllt är det tveksamt om denna tolkning är korrekt. Med hänsyn till att riksåklagaren når slutsatsen att PJK:s slutsatser inte skiljer sig från vad som anförts av utredningen ligger det närmare till hands att tolka riksåklagarens utlåtande som att denne på grund av detta ansåg att det inte fanns anledning att bedöma nyhetsvärdet av de vetenskapliga rön som utlåtandet baseras på.

HD:s beslut innehåller som tidigare nämnts inget bemötande av de olika resningsgrunder som åberopats utan HD konstaterar enbart att ET inte visat någon omständighet som kan föranleda resning i målet och att HD därför avslår ansökningen.

4.2.4 Sakkunnigbevisning i andra resningsansökningen

Till den andra resningsansökan skrev professor PJK ett nytt utlåtande där han anförde bland annat följande. Förekomsten av vätska i kilbenshålan är inte ett bevis på drunkning.

Uppfattningen att fyndet utgör ett tecken på drunkning härstammar från 1960-talet och har endast granskats kritiskt i ganska liten omfattning. Därför har många äldre rättsläkare blivit kvar i uppfattningen att fyndet skulle tyda på drunkning. Därefter tar han upp samma studier från 2002 och 2013 som i sitt första utlåtande och anför att vätska i kilbenshålan återfanns både hos drunkningsfall och andra dödsfall även om mängden vätska var mindre hos dem som inte drunknat. Därefter drar han slutsatsen att förekomsten av 1,5 ml vätska i kilbenshålan inte kan anses vara ett medicinskt styrkande av att UG drunknat.

Avseende den blodfattiga mjälten anför PJK att det inte är ett bevis på drunkning. Det tidigare rönet att drunknade hade en mindre mjälte har kullkastats i nya undersökningar med bättre metoder. Därefter hänvisar han till samma studie från 2006 som i första utlåtandet och anför att schweiziska forskare med magnetröntgen och datortomografi visat att mjälten hos de drunknade i själva verket vägde genomsnittligt mer än hos dem som dött av andra orsaker.

I sin andra resningsansökning betonar ET angående professor PJK:s utlåtande att nya vetenskapliga rön ligger bakom den nya synen på fynden kring mjälten och kilbenshålan.

Vidare anför han att det är uppenbart att en fällande dom inte hade varit möjligt om Karhunens utlåtande lagts fram för hovrätten.

I riksåklagarens yttrande över den andra resningsansökningen inleds riksåklagarens bedömning med frågan om omständigheterna som åberopats kan anses uppfylla nyhetskravet i resningsbestämmelsen. Riksåklagaren finner att fråga är vad som gäller om de vetenskapliga rönen inte varit kända för den rättsläkare som anlitats i målet och således inte åberopats i den bevisning som presenterats för domstolarna. Riksåklagaren anser att det i sådana fall ska ske en bedömning i det enskilda fallet och att en viktig omständighet att ta med i en sådan bedömning är om det är sannolikt att innehållet i rättsläkarens utlåtande skulle ha blivit ett annat om de aktuella vetenskapliga rönen varit kända för denna och att det rör omständigheter som domstolen lagt vikt vid i sin dom.

Därefter konstateras att de nya vetenskapliga rönen om mjältens vikt publicerats i en artikel 2006 vilket är före det att rättsläkare BG skrev sitt utlåtande men att rönen inte synes varit kända för henne när hon skrev utlåtandet eller vittnade. Riksåklagaren finner därför att dessa rön kan ligga till grund för bedömningen av resningsansökan. Av samma skäl anser riksåklagaren att de vetenskapliga rönen från 2002 avseende förekomsten av vätska i kilbenshålan kan beaktas. Riksåklagaren avslutar med att konstatera att PJK:s slutsatser i utlåtandena från 2014 respektive 2017 är något olika. Han kommenterar emellertid inte om detta är skälet till att han anser att utlåtandets nyhetsvärde inte redan bedömts av HD i den första ansökningen.

Riksåklagaren övergår därefter till bedömningen av om det är sannolikt att de nya omständigheterna skulle ha lett till att ET frikänts. Riksåklagaren konstaterar att det efter beaktande av PJK:s utlåtande kvarstår två omständigheter som enligt hovrättens domskäl talar för att UG drunknat. Särskilt med hänsyn till att hovrätten synes ha fäst stort avseende vid förekomsten av vätska i kilbenshålan anser riksåklagaren att det framstår som tveksamt om hovrätten funnit de två återstående omständigheterna som tillräckliga.

Riksåklagaren tar därefter upp rekonstruktionen och finner vid en sammantagen bedömning att det är sannolikt att de tre nya omständigheterna, utlåtandena om kilbenshålan och mjälten samt rekonstruktionen, skulle ha lett till ett frikännande om de lagts fram för hovrätten.

HD:s beslut att bevilja resning baseras som sagt tidigare på den nya rekonstruktionen.

Avseende sakkunnigutlåtandet från professor PJK anför HD att utlåtandet avser samma frågeställningar och grundar sig på samma vetenskapliga rön som det utlåtande som åberopades i den första resningsansökningen. HD finner därför att de uppgifter som redovisas i utlåtandet redan prövats av resningsdomstolen i det förra ärendet som fann att de inte var tillräckliga för att bevilja resning. Vad som anförs i utlåtandet utgör därför enligt HD inte nya omständigheter eller bevis.