Juridiska institutionen Vårterminen 2019
Examensarbete i processrätt 30 högskolepoäng
Resning på grund av ny sakkunnigbevisning
New trial due to new expert evidence Författare: Anna Dahlin
Handledare: Professor Minna Gräns
Sammanfattning
Sakkunnigbevisning blir allt viktigare i rättsprocesserna och fyller ett viktigt syfte i att bidra till att säkerställa materiellt riktiga domar. En ökad användning av sakkunnigbevisning ger skäl att granska de sakkunnigas roll i rättsprocessen och belysa de utmaningar för rättssystemet som följer av deras medverkan. I denna uppsats kommer resning på grund av ny sakkunnigbevisning att behandlas. I det uppmärksammade fallet NJA 2018 s. 163 åberopades bland annat ny sakkunnigbevisning som grund för resning.
Syftet med denna uppsats är att redogöra för vad som krävs för att resning ska beviljas på grund av ny sakkunnigbevisning och att undersöka hur HD:s beslut i NJA 2018 s. 163 påverkar tolkningen av dessa krav.
Utredningen visar att nyhetskravet i RB 58 kap. 4 § punkten 4 medfört en särskild praxis avseende sakkunnigbevisning. Denna praxis innebär att ett nytt sakkunnigutlåtande inte i sig är tillräckligt för att nyhetskravet ska anses vara uppfyllt.
Ett utlåtande kan emellertid anses uppfylla nyhetskravet under särskilda förhållanden, såsom att utlåtandet skett i belysning av nya vetenskapliga rön. Som grund för resning åberopades i NJA 2018 s. 163 vetenskapliga rön som uppkommit före domen men som den i målet anlitade sakkunniga inte varit medveten om. Fallet föranleder frågan om när vetenskapliga rön ska anses nya i ett resningsförfarande.
I analysen konstateras att vetenskapliga rön som uppkommit efter domen är att anse som nya i ett resningsförfarande men att det inte finns någon klar praxis avseende rön som uppkommit före domen. Genom en analys av nyhetskravet så som det uttrycks i lagtexten anförs att det finns skäl för tolkningen att rön som den sakkunnige inte varit medveten om ska anses nya trots att de uppkommit före domen. HD:s beslut att inte bevilja resning på denna grund i NJA 2018 s. 163 samt i föregående opublicerade beslut i ärendet anses på grund av de särskilda omständigheterna i fallet inte klargöra rättsläget på ett generellt plan. Med hänsyn till intresset av materiellt korrekta domar anförs att det finns det skäl för tolkningen att rön som den anlitade sakkunnige inte varit medveten är att anse som nya i en resningsprocess. En sådan tolkning innebär vissa praktiska svårigheter som skulle kunna lösas genom att sakkunniga i den ordinarie processen redovisar vilka vetenskapliga rön som deras utlåtanden grundar sig på.
Abstract
The use of expert witnesses is becoming more frequently used in Swedish criminal proceedings. Furthermore, it fills an important purpose in enabling the passing of legally correct sentences. An increased use of expert witnesses gives grounds for scrutinizing the role of experts in criminal proceedings and to sheds light on certain challenges that our legal system will face as a consequence. In a recent case from the Supreme Court of Sweden (NJA 2018 s. 163), newly submitted expert evidence was referred to by a convicted applicant in a petition for a new trial. The purpose of this essay is to examine the necessary conditions for granting a new trial because of newly submitted expert evidence. In doing this, I will examine how the Supreme Court’s decision in NJA 2018 s.
163 affects the interpretation of these necessary conditions.
My research shows that the necessary condition of newness in chapter 58 paragraph 4 p. 4 in the Swedish code of judicial procedure has resulted in a differentiated case law concerning expert witnesses. This case law indicates that new expert testimony in itself is not enough for meeting the necessary condition of newness. Under certain circumstances, expert evidence in itself can be enough. An example of this is when the evidence has been submitted in the light of new scientific discoveries. In NJA 2018 s.
163, the grounds for petitioning for a new trial was scientific discoveries which had existed before the applicant in question was convicted but which had not been known by the expert witness used in the case. The case brings about the question of when scientific discoveries should be considered as “new” in a petition for a new trial.
I conclude that scientific discovery, which has come about after the conviction, are to be considered as new in a petition for a new trial. However, there are no clear answers in case law regarding scientific discovery which has come about before the conviction. By analyzing the wording of the law, I argue that scientific discovery which has come about before the conviction should be considered new if the expert witness in question was not aware of it at the time. Due to the special circumstances of the case, the decision of the Supreme Court to not grant a new trial on this ground in NJA 2018 s. 163 and previous case law does not clarify the legal position on this matter. With respect to the interest of passing legally correct sentences I argue that there is cause for interpreting applicable law in a manner which regards scientific discovery as being new if it has come about before the conviction, if the expert witnesses are not aware of it. Such an interpretation results in certain practical obstacles. These obstacles could be avoided if expert witnesses in
criminal proceedings were required to openly declare which scientific evidence their testimony is based upon.
Förkortningar
HD – Högsta domstolen HovR – Hovrätten JK – Justitiekanslern JT – Juridisk Tidskrift NJA – Nytt juridiskt arkiv Prop. – Proposition RB – Rättegångsbalken
Rättsliga rådet – Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och medicinska frågor SOU – Statens offentliga utredningar
SvJT – Svensk Juristtidning
Innehållsförteckning
1 Inledning 9
1.1 Introduktion 9
1.2 Syfte och frågeställning 9
1.3 Metod och material 10
1.4 Avgränsningar 11
1.5 Disposition 12
2 Resning – de materiella förutsättningarna 14
2.1 Grundläggande principer bakom resningsinstitutet och resningsgrunderna 14
2.2 Resningsgrunden ny omständighet eller nytt bevis 17
2.2.1 Huvudregeln 17
2.2.2 Tilläggsregeln 19
2.2.3 Förhållandet till tidigare utredning i brottmålet 21
2.2.4 Förhållandet till tidigare resningsansökningar 22
3 Resning på grund av ny sakkunnigbevisning 23
3.1 Vad är sakkunnigbevisning? 23
3.2 Nyhetskravet – Nya vetenskapliga rön 26
3.3 Kravet på konsekvens – sannolikhetskravet och synnerliga skäl 28
3.4 NJA 2013 N 1 - Skakvåldsfallet 29
3.5 Sammanfattning av avsnittet 31
4 NJA 2018 s. 163 32
4.1 Bakgrund och översiktlig sammanfattning 32
4.2 Sakkunnigbevisningen i fallet 34
4.2.1 Introduktion 34
4.2.2 Sakkunnigbevisning i hovrätten 35
4.2.3 Sakkunnigbevisning i första resningsansökningen 36
4.2.4 Sakkunnigbevisning i andra resningsansökningen 37
4.3 Sammanfattning och frågeställningar som väcks av fallet 39
5 Nya vetenskapliga rön – analys 41
5.1 Gällande rätt – när ska vetenskapliga rön anses vara nya? 41 5.2 Är frågan klargjord av HD:s beslut i NJA 2018 s. 163? 45 5.3 Bör det finnas en möjlighet till resning på grund av vetenskapliga rön som den
sakkunnige inte varit medveten om? 47
5.3.1 Materiellt korrekta domar 47
5.3.2 Att ifrågasätta sakkunniga 49
5.3.3. Praktiskt genomförande 50
6 Avslutande kommentar 53
Källförteckning 55
1 Inledning
1.1 Introduktion
I NJA 2018 s. 163 beviljades ET resning efter att ha avtjänat åtta år i fängelse. ET var dömd till ansvar för mord på en 76-årig man som han enligt åklagarens gärningsbeskrivning bragt om livet genom att trycka ner mannens huvud under vattnet i ett badkar. ET hade tidigare ansökt om resning men fått avslag och hans väg till en beviljad resningsansökan har varit väl bevakad av media.1 I den beviljade resningsansökningen åberopade ET flera olika resningsgrunder. Några av dessa grunder bestod i ny sakkunnigbevisning avseende den rättsmedicinska bevisningen i fallet.
Sakkunnigbevisning fyller ett viktigt syfte genom att den bidrar till att säkerställa materiellt riktiga domar. Genom utlåtanden från sakkunniga kan rättens ledamöter få detaljerad kunskap i ämnen som medicin, teknik och psykologi som de kan lägga till grund för bevisvärderingen. Vetenskaplig kunskap är emellertid inte konstant utan påverkas genom en ständig forskning vilket är en utmaning som rättssystemet ställs inför vid användandet av sakkunnigbevisning. Mycket talar för att användningen av sakkunnigbevisning kommer att öka i takt med att samhället blir mer komplext och möjligheten till avancerad teknisk och medicinsk bevisning ökar.2 I ljuset av denna utveckling finns ett behov av att granska de sakkunnigas roll i rättsprocessen och belysa de utmaningar för rättssystemet som följer av deras medverkan.
Rättsläget angående resning på grund av ny sakkunnigbevisning har varit relativt oförändrat sedan år 1975. På grund av HD:s beslut i NJA 2018 s. 163 och de särskilda omständigheter som förelåg i det fallet finns det emellertid anledning att diskutera ett antal frågeställningar kring hur rättsläget nu ser ut.
1.2 Syfte och frågeställning
Syftet med denna uppsats är att redogöra för vad som krävs för att resning ska beviljas på grund av ny sakkunnigbevisning och att undersöka hur HD:s beslut i NJA 2018 s. 163 påverkar tolkningen av dessa krav. HD:s prejudikat används eftersom det utgör ett
1 Se exempelvis Lagerwall, ”Morddömde Esa söker resning på nytt” och TT, ”HD beviljar resning för morddömd man”.
2 Se Björkman m.fl. s 251 och Edelstam s 25.
nyligen avgjort fall vars omständigheter väcker frågeställningar kring förutsättningarna för resning på grund av ny sakkunnigbevisning.
Syftet kan konkretiseras genom följande frågeställningar:
1. Under vilka omständigheter uppfyller sakkunnigbevisning förutsättningarna för resning i RB 58 kap. 2 § punkten 4 enligt gällande rätt?
2. Vilka frågeställningar kring gällande rätt väcks av HD:s beslut avseende sakkunnigbevisning i NJA 2018 s. 163?
3. När ska vetenskapliga rön som ett sakkunnigutlåtande baseras på anses nya i ett resningsförfarande?
1.3 Metod och material
Utredningen av frågeställningarna har skett med hjälp av den rättsdogmatiska metoden.
Det innebär att utredningen har utgått från konkreta problemställningar som besvarats genom användandet av de allmänt accepterade rättskällorna.3
Lagtext och rättspraxis från prejudikatinstanserna har formell auktoritet som rättskällor.4 Utredningen har därför tagit avstamp i dessa källor och i de två inledande analysavsnitten, avsnitt två och tre, redogörs således för bestämmelserna om resning och den rättspraxis som är relevant från HD. Resningsärenden avgörs genom beslut och enligt uppgift från HD publiceras sällan besluten i NJA. De opublicerade beslutens vägledande värde får därmed anses begränsat. Bengtsson menar att dessa beslut på sin höjd kan visa på en tendens i utvecklingen och ge exempel på HD:s sätt att resonera.5 Denna uppsats kommer därför i huvudsak att behandla de fall som publicerats som fullständiga referat eller som notiser i NJA för att undvika att dra för långtgående slutsatser av opublicerade fall. Bengtsson menar emellertid att även de fall som refererats i NJA snarast bör ses som exempel på tillämpningen än som prejudikat i egentlig mening.6 Han motiverar detta med att resning är ett område där HD i ringa grad lär känna sig bunden av tidigare avgöranden.7 Mot detta antagande kan emellertid invändas att HD:s beslut de facto är prejudicerande för hovrätter som beslutar om resning i tingsrättsdomar. Det kan också konstateras att HD hänvisar till uttalanden i publicerade resningsbeslut i senare avgöranden vilket ger för
3 Se Kleineman s 23.
4 A a s 28.
5 Bengtsson s 2.
6 A a s 16.
7 A st.
handen att de tidigare besluten av HD betraktas som prejudicerande. Refererade resningsbeslut kommer därför att användas i analysen som vägledande avgöranden fastställda av HD.
För att möjliggöra en analys av den aktuella lagstiftningen och praxisbildningen har även lagstiftningens bakomliggande syften belysts. Det har skett genom en studie av de uttalanden som gjorts avseende bestämmelserna i lagstiftningens förarbeten. Även de anvisningar och rekommendationer som förarbetena innehåller har beaktats eftersom de kan bidra till förståelsen för lagstiftningens syfte.
För att nå en fördjupad förståelse för dessa rättskällor har doktrin, det vill säga rättsvetenskaplig litteratur, används. Doktrin har bidragit till analysen genom en översikt över de argument som framförts för olika tolkningar. Då doktrin inte utgör en auktoritär rättskälla har dess tyngd för analysen avgjorts av kraften i respektive argumentation.8 I utredningen om sakkunnigbevisning har även i viss mån facklitteratur som inte är renodlat juridisk använts, främst Thiblin och Michard i ”Rättsmedicin i teori och praktik: En guide för läkare och jurister”. Denna litteratur har bidragit med ett vetenskapsteoretiskt perspektiv på sakkunnigbevisning och värdefull information om praktiska frågor.
Den inledande utredningen sätts sedan i relation till ett specifikt fall. Genom en djupanalys av ett konkret fall uppkommer relevanta frågeställningar kring tillämpningen av gällande rätt och en problematisering kan göras av rättsläget i förhållande till omständigheterna i fallet. Vidare bidrar fallet med aktualitet till analysen. De delar av fallet som avser sakkunnigbevisning och som är relevanta för analysen redogörs förhållandevis utförligt för att läsaren ska kunna bilda sin egen uppfattning inför den efterföljande analysen. Övriga omständigheter i fallet, som exempelvis de resningsgrunder som består i annat än sakkunnigbevisning, behandlas endast översiktligt i den mån de behövs för sammanhang och förståelse för händelseförloppet.
1.4 Avgränsningar
Uppsatsens syfte är att utreda förutsättningarna för när sakkunnigbevisning kan utgöra grund för resning. För att undvika att framställningen tyngs av en omfattande redogörelse av samtliga resningsbestämmelser har uppsatsen avgränsats till att endast beröra resning i brottmål som sker till förmån för den tilltalade. Denna avgränsning gör att uppsatsens tyngdpunkt har kunnat placeras på sakkunnigbevisningens särdrag och hur de påverkar
8 Se Lehrberg s 205.
tillämpningen av den aktuella resningsbestämmelsen. Förutsättningarna för resning i tvistemål och i brottmål till men för en tilltalad kommer inte att beröras mer än när en jämförelse med dessa resningsgrunder kan bidra till att belysa den resningsgrund som behandlas.
Förutsättningarna för resning i brottmål till förmån för tilltalad regleras i RB 58 kap.
2 § punkt 1–5. I punkten 4 regleras den huvudsakliga materiella resningsgrunden som baseras på att nya omständigheter eller nya bevis åberopas. Då åberopandet av ny sakkunnigbevisning utgör en materiell grund för resning som faller in under punkten 4 har framställningen även avgränsats till att fokusera på RB 58 kap. 2 § punkten 4, resning på grund av nya omständigheter eller bevis. Det kan dock inte uteslutas att framställningen även kan ha viss relevans för tillämpningen av andra resningsbestämmelser.
Uppsatsens analys avser att omfatta alla typer av sakkunnigbevisning. Användningen av NJA 2018 s. 163 medför emellertid att analysen baseras på frågeställningar som uppkommit kring den typ av sakkunnigbevisning som förekom i det fallet, nämligen medicinsk sakkunnigbevisning. Det bör därför nämnas att inga särskilda överväganden kommer att göras avseende hur exempelvis psykologisk- eller teknisk sakkunnigbevisnings särdrag kan påverka slutsatserna i analysen. Detta medför att slutsatserna kan behöva anpassas i någon mån för att tillämpas avseende dessa typer av sakkunnigbevisning.
1.5 Disposition
Uppsatsen är indelad i fem avsnitt och dispositionen kan i huvudsak sägas följa ett mönster där utredning och analys blir mer avgränsad under uppsatsens gång. Varje avsnitt ger de förutsättningar som krävs för förståelsen av nästkommande avsnitt.
Det första avsnittet utgörs av en inledande orientering till ämnet och frågeställningen.
Avsnitt två innehåller en utredning av de materiella förutsättningarna för resning och rekvisiten i den aktuella resningsbestämmelsen. I avsnitt tre sätts sakkunnigbevisning i relation till de förutsättningar för resning som behandlats i det föregående avsnittet, särskilt under vilka omständigheter sakkunnigbevisning uppfyller förutsättningarna för resning i RB 58 kap. 2 § punkten 4 enligt gällande rätt.
I avsnitt fyra presenteras NJA 2018 s. 163 först genom en kortfattad beskrivning av fallet i sin helhet och därefter övergår avsnittet till en ingående redogörelse för de
omständigheter som är relevanta för analysen av sakkunnigbevisning. I slutet av avsnittet presenteras de frågeställningar som fallet gett upphov till. Avsnitt fem är ett analyserande avsnitt där NJA 2018 s. 163 analyseras tillsammans med övriga rättskällor i syfte att svara på den slutliga frågeställningen om när vetenskapliga rön ska anses vara nya. Uppsatsen avslutas med avsnitt sex där slutsatser i förhållande till frågeställningarna redovisas i en sammanfattande kommentar.
2 Resning – de materiella förutsättningarna
2.1 Grundläggande principer bakom resningsinstitutet och resnings- grunderna
En grundläggande princip som utgör en förutsättning för resningsinstitutets existens är orubblighetsprincipen. Principen ligger bakom rättskraftsinstitutet som avseende brottmål kommer till uttryck i RB 30 kap. 9 §.9 Bestämmelsen stadgar att nytt åtal för samma gärning inte får tas upp till prövning. Orubblighetsprincipen kan därmed med andra ord uttryckas som att en dom ska vara slutgiltig avseende den fråga som prövats.
Orubblighetsprincipen motiverades av lagens upphovsmän som en viktig trygghetsfunktion eftersom den säkerställer att parterna kan lita på att det som fastslagits genom avgörandet gäller och att de därmed kan agera efter detta.10 Behovet av trygghet finns enligt förarbetena till RB både avseende tvistemål och brottmål, i det senare anges det vara av särskild betydelse för den tilltalade att han, oavsett om han blev friad eller fälld, inte kan åtalas på nytt för samma gärning.11 Rättskraftsinstitutet motiverades också av att det skulle vara förenat med allt för stor arbetsbörda och kostnader för domstolarna om redan avgjorda mål kunde tas upp till prövning igen.12 I förarbetena konstateras det emellertid att rättskraften också medför att stora krav måste ställas på rättssäkerheten i domstolsprocessen.13
En princip som kan hamna i konflikt med orubblighetsprincipen är sanningsprincipen.14 Sanningsprincipen motiveras av intresset av att ett avgörande är materiellt riktigt.15 Sanningsprincipen har ett nära samband med rättskänslan.16 Att upprätthålla orubblighetsprincipen även i fall där avgörandet på grund av senare uppdagade förhållanden framstår som materiellt oriktigt skulle vara stötande för rättskänslan.17 Undantag från orubblighetsprincipen medges därför genom de särskilda rättsmedlen.18 I förarbetena till RB anges att de särskilda rättsmedlens tillämpning bör
9 Se Ekelöf m.fl. Rättegång III s 240.
10 SOU 1938:44 II s 65.
11 A st.
12 A st.
13 A st.
14 Ekelöf & Edelstam, Rättmedlen s 176.
15 Se SOU 1926:32 II s 232.
16 Se a st.
17 A st.
18 Felaktigt dömda s 77.
begränsas till de fall då rättssäkerhetsgarantierna i den ordinarie processen inte kan anses tillräckliga.19
Ett av de särskilda rättsmedlen är resning i RB 58 kap. 1–10 a §§. Resning ger möjlighet att ompröva domar när det finns anledning att anta att domen är materiellt oriktig.20 Processlagsberedningen uttryckte det som att resning ska fungera som en säkerhetsventil på det materiella planet.21 Möjligheten till resning skulle med andra ord kunna sägas utgöra ett uttryck för sanningsprincipen. Utformningen av resningsinstitutet kan ses som ett resultat av en avvägning mellan orubblighetsprincipen och sanningsprincipen.22 Av bestämmelserna om resning framgår att avvägningen mellan dessa intressen gett olika resultat beträffande tvistemål och brottmål och beträffande brottmål till förmån för eller till men för den tilltalade.23
Hur man ser på ovan nämnda principer är alltså avgörande för hur vidsträckt man anser att möjligheten till resning ska vara. Som argument för möjligheten till resning i brottmål till den dömdes förmån kan anföras att det tillvaratar den dömdes trygghet, främjar sanningsprincipen och bidrar till att respekten för människovärdet upprätthålls.24 Respekten för människovärdet är också enligt Ekelöf orsaken till den starka indignation varmed allmänheten generellt reagerar mot oriktiga straffdomar åtminstone då det gäller grova brott.25
Som argument mot en vidsträckt rätt till resning framhålls normalt vad som anförts till stöd för rättskraftsinstitutet och orubblighetsprincipen. Både Ekelöf och Welamson ifrågasätter dock i vilken mån trygghetssyftet gör sig gällande avseende brottmålsdomar.26 Ekelöf menar att domen inte har betydelse för någon annans trygghet än den dömdes. 27 Welamson anför en liknande tanke om att orubbligheten hos brottmålsdomar snarast kan motiveras av humanitet genom att det ansetts inhumant att utsätta en brottsling för upprepade rättegångar enbart på grund av rättsväsendets ofullkomlighet.28 Welamson menar också att en brottmålsdoms orubblighet kan ha en viktig psykologisk funktion för den dömde.29
19 SOU 1938:44 II s 72.
20 Cars s 25.
21 NJA II 1987 s 679.
22 Ekelöf & Edelstam, Rättsmedlen s 175. Se även Diesen & Häckter s 22.
23 Ekelöf & Edelstam, Rättsmedlen s 175.
24 A a s 189.
25 A st.
26 Se Ekelöf & Edelstam, Rättsmedlen s 189 och Welamson, Om brottmålsdomens rättskraft, s 50.
27 Ekelöf & Edelstam, Rättsmedlen s 189.
28 Welamson, Om brottmålsdomens rättskraft, s 50 f.
29 A a s 51.
Mot en vidsträckt rätt till resning i brottmål kan vidare anföras att det skulle äventyra domstolarnas auktoritet att ompröva och i slutändan kanske ändra domar. Ekelöf menar dock att det som skadar domstolarnas auktoritet är att det överhuvudtaget förekommer oriktiga domar.30 Finns det skäl att anta att en straffdom är oriktig är det därför långt bättre att målet tas upp till prövning än att saken ignoreras. Ett annat argument mot generösa resningsregler är att det skulle belasta domstolsväsendet.31 När resningsansökan avser en flera år gammal dom kan det anföras att ett återupptagande av bevisningen är särskilt kostsamt och att en förnyad prövning i sådana mål är problematisk med hänsyn till att många typer av bevisning, som vittnesmål, förlorar sitt bevisvärde med tiden.32
Jag instämmer i att det finns skäl att göra invändningar mot att använda trygghetsprincipen eller risken för skada på domstolens auktoritet som grund för att begränsa möjligheten till resning i brottmål till förmån för en tilltalad. Att döma människor för brott är det mest ingripande medel som staten har i ett rättssamhälle och det är därför väsentligt att denna sanktion används med respekt för människovärdet. Att i största möjliga mån sträva efter materiellt korrekta domar får i detta sammanhang anses avgörande för denna respekt. De praktiska och ekonomiska invändningarna mot en vidsträckt rätt till en förnyad prövning kan emellertid inte ignoreras. I synnerhet skulle det stå i strid med strävan efter materiellt korrekta domar att utan starka skäl ta upp en fråga till prövning igen när bevisningen förlorat en stor del av sitt bevisvärde på grund av att det gått lång tid. De ekonomiska aspekterna av en utökad rätt till resning synes enligt min mening vara en politisk fråga men det kan anföras att det mest eftersträvansvärda givetvis vore att öka resurserna för en utförlig utredning och korrekt prövning redan i det ordinarie förfarandet. Sammanfattningsvis anser jag att bevissvårigheterna med att efter lång tid ompröva en fråga väger tungt och ger skäl till en begränsad rätt till resning. Vikten av att eftersträva materiellt korrekta domar ska dock inte underskattas för förtroendet för rättssamhället och det bör därför eftersträvas att resningsbestämmelserna ger möjlighet att korrigera en dom när ett fel kan konstateras.
Resning till förmån för tilltalad i brottmål regleras i RB 58 kap. 2 §. Resning kan beviljas på fem olika grunder och resningsgrunderna är i huvudsak följande:
1. Brottsligt förfarande eller dyl. av ledamot av rätten, åklagare eller ombud
30 Ekelöf & Edelstam, Rättsmedlen s 189.
31 A a s 190.
32 A st.
2. Lagfaren domare eller åklagare har varit jävig
3. Falsk skriftlig bevisning eller falsk utsaga från vittne, sakkunnig eller tolk 4. Ny omständighet eller nytt bevis som inte tidigare förebringats
5. Uppenbart lagstridig rättstillämpning
Denna uppsats kommer endast att behandla den fjärde resningsgrunden, det vill säga ny omständighet eller nytt bevis. Detta är den oftast åberopade resningsgrunden.33 Värt att notera är att sakkunnigbevisning nämns i den tredje resningsgrunden. Trots detta kommer den inte att behandlas i denna uppsats eftersom den reglerar när framlagd bevisning funnits vara falsk. Då ämnet för denna uppsats är att utreda när ny sakkunnigbevisning kan föranleda resning är det mer ändamålsenligt att fokusera på den fjärde grunden som utgår från just förebringandet av nya omständigheter och bevis. Den fjärde resningsgrunden kommer därför att redogöras för vidare i nästa avsnitt.
2.2 Resningsgrunden ny omständighet eller nytt bevis 2.2.1 Huvudregeln
Av RB 58 kap. 2 § punkten 4 framgår förutsättningarna för att få resning till förmån för tilltalad på grund av nya omständigheter eller bevis. Resning enligt denna bestämmelse utgör den huvudsakliga materiella resningsgrunden.34 Bestämmelsen kan delas upp i två led, en huvudregel och en tilläggsregel. Enligt huvudregeln i bestämmelsens första led kan resning beviljas om någon omständighet eller något bevis, som inte tidigare förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller att en mildare straffbestämmelse tillämpats.
En första förutsättning är att sökanden ska anföra en omständighet eller ett bevis. En omständighet är ett rättsfaktum eller en del av ett rättsfaktum som exempelvis en senare tillkommen dom som ändrar en dom som lagts till grund för det aktuella avgörandet.35 Ett bevis kan utgöras av både ett nytt bevismedel, som exempelvis ett nytt vittne eller en ny skriftlig handling, eller ett nytt bevisfaktum, som en ny uppgift som lämnats av ett tidigare vittne.36 Även sådana bevisfakta som har betydelse för bedömningen av ett annat bevisfaktums bevisvärde, s.k. hjälpfakta, kan åberopas.37 I förarbetena lyfts att varje
33 Welamson, Svensk rättspraxis s 175.
34 Se SOU 1938:44 II s 74.
35 Welamson & Munck s 200.
36 A a s 199 f.
37 A a s 200.
förhållande av faktisk natur som är ägnat att påverka domarens uppfattning i bevisfrågan bör kunna åberopas som resningsgrund.38
En andra förutsättning är att omständigheten eller beviset uppfyller det s.k.
nyhetskravet som uppställs i bestämmelsen. Att det åberopade materialet inte får ha förebringats tidigare tar sikte på domstolsprocessen vilket innebär att materialet anses förebringat när det åberopats på sådant sätt att det kunnat läggas till grund för domstolens prövning i målet.39 I NJA 1998 s. 148 klargjordes att material som åberopats i ett överklagande till högre instans som inte föranlett prövningstillstånd inte anses ha förebringats.
Kravet på att nytt material måste åberopas medför bl.a. att resning inte kan beviljats enbart på grund av felaktig bevisvärdering av föreliggande bevisning. Vid beredningen av rättegångsbalken övervägdes behovet av resning på grund av felaktig bevisvärdering.40 Då ansågs det inte finnas ett sådant behov med hänsyn till principen om bevisningens omedelbarhet och det faktum att bevisfrågor kunde överklagas hela vägen till HD.41 Genom lagändring 1971 har emellertid möjligheten att få prövningstillstånd i HD enbart för att ändra en felaktig dom begränsats och en utgångspunkt för lagstiftarens ställningstagande har således förändrats.42 Nyhetskravet kvarstår dock i lagtexten vilket medför att felaktig bevisvärdering inte kan utgöra grund för resning. Det kan dock under vissa omständigheter finnas viss poäng med att anföra invändningar mot bevisvärderingen i en resningsansökan vilket kommer att utvecklas under nästföljande avsnitt om tilläggsregeln.
En sista förutsättning för att beviljas resning enligt huvudregeln är att den nya omständigheten eller beviset, om det hade förebragts i rättegången, sannolikt skulle ha lett till ett frikännande eller tillämpning av en mildare straffbestämmelse. Det är alltså inte tillräckligt att det åberopade materialet skulle ha lett till en lindrigare påföljd.43 Vidare är kravet på bevisvärdet formulerat som att det ska vara sannolikt.
Sannolikhetskravet hänför sig inte till själva rättsfaktumet frikännande utan till bedömningen som gjordes i rättegången.44 Enligt förarbetena ska det nya materialet
38 SOU 1938:44 II s 74.
39 Felaktigt dömda s 85.
40 SOU 1938:44 II s 73.
41 A st.
42 Felaktigt dömda s 86.
43 Welamson & Munck s 202.
44 A a s 205.
bedömas i relation till vad som tidigare förekommit i målet.45 Det medför att den tidigare bevisningens styrka har betydelse för hur mycket som krävs för att en resningsansökan ska beviljas.46 Tilltron till mindre bindande bevisning kan rubbas redan av förhållandevis obetydliga omständigheter.47
2.2.2 Tilläggsregeln
I RB 58 kap. 2 § punkten 4 finns även ett andra led av bestämmelsen som brukar gå under namnet tilläggsregeln.48 Enligt tilläggsregeln kan resning även beviljas om det med hänsyn till vad som åberopats och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts.
I både förarbeten och doktrin har tilläggsregelns karaktär av undantagsbestämmelse betonats.49 Syftet med regeln är enligt förarbetena att, särskilt i fall av grova brottmål, ge en möjlighet till resning till den tilltalades förmån redan då omständigheterna eller bevisen är ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld.50 Tilläggsregeln syftar alltså till att möjliggöra resning vid en lägre grad av sannolikhet än enligt huvudregeln. Liknande bestämmelse saknas avseende resning till nackdel för tilltalad och avseende resning i tvistemål då inte samma allmänna intresse av att oskyldiga sitter dömda ansågs finnas i de fallen.51
En förutsättning för resning är även enligt denna bestämmelse att en ny omständighet eller ett nytt bevis åberopas. Nyhetskravet är alltså detsamma som enligt huvudregeln.
Bestämmelsen uppställer inte i sig något krav på materialets påverkan på målets utgång men som framgår av förarbetena ska det nya materialet vara ägnat att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet. Bengtsson påpekar att tvivelsmål om den tilltalades skuld normalt innebär sannolika skäl för frikännande eftersom beviskravet för fällande dom innebär att det inte får föreligga rimligt tvivel.52 Welamson medger att terminologin visserligen är svår att få ihop men att det emellertid är klart att tilläggsregeln inte ställer samma krav på värdet av det nya materialet som huvudregeln gör.53 Även Bengtsson
45 SOU 1938:44 II s 74.
46 A st.
47 A st.
48 Se exempelvis NJA 1992 s 625 och NJA 2011 s 254.
49 Se SOU 1938:44 II s 575 och exempelvis Cars s 225.
50 SOU 1938:44 II s 75.
51 A st.
52 Bengtsson s 9.
53 Welamson & Munck s 206 not 67.
konstaterar att det är tydligt att anspråken ställs lågt och att också tämligen obetydliga tillskott kan vara tillräckligt för att motivera resning.54
För att få tillämpa tilläggsregelns lägre grad av sannolikhet måste det även föreligga synnerliga skäl med hänsyn till det nya materialet och vad som i övrigt förekommer.
Enligt förarbetena avses med uttrycket ”vad som i övrigt förekommer” omständigheter som hänför sig till själva målet, vilket har tolkats som att bedömningen inte ska påverkas av yttre omständigheter som exempelvis intresse från media.55 I förarbetena nämns som exempel på omständigheter som kan föranleda synnerliga skäl att det förelegat betydande meningsskiljaktigheter i domstolen som dömt i målet samt beskaffenheten av det aktuella brottet, det vill säga att det är fråga om ett grovt brott.56
Bengtsson menar att tilläggsregeln öppnar för en friare prövning av resningsfrågan.57 Det kan därmed vara relevant för den resningssökande att visa på oklarheter och felaktigheter i den fällande domen eftersom det är ett sätt att framkalla tvivel om domens riktighet.58 Givetvis måste sökanden också ha något nytt att åberopa.
Cars menar att en avsikt med tilläggsregeln verkar vara att skapa en möjlighet för att ompröva bevisvärderingen, även om man för formens skull uppställt ett krav på åtminstone ett nytt skäl.59 Möjligheten till omprövning skulle då finnas som en säkerhetsventil i mer ömmande eller uppseendeväckande fall som komplettering till nådeinstitutet.60 Bengtsson invänder mot denna tolkning och menar att motiven inte ger utrymme för en så fri prövning som Cars avser.61 Vidare pekar han på att HD i åtskilliga fall betonat att tilläggsregeln inte ger utrymme för en omprövning av bevisvärderingen utan att något nytt tillkommit – detta även när sökanden kommit in med visst nytt material.62 I rapporten felaktigt dömda instämmer emellertid JK i Cars tolkning och menar att HD synes ha tillämpat tilläggsregeln delvis på så sätt som han förutspådde.63 JK menar att HD i flera fall beviljat resning trots att den nya omständigheten eller beviset
54 Bengtsson s 7.
55 Se NJA II 1940 s 171 och Bengtsson s 15 f.
56 NJA II 1940 s 176.
57 Bengtsson s 1.
58 A a s 8.
59 Cars s 225 f.
60 A a s 226.
61 Bengtsson s 3.
62 A st.
63 Felaktigt dömda s 90.
haft mycket liten betydelse för bedömningen i målet.64 JK drar slutligen slutsatsen att tilläggsregeln har karaktär av generalklausul.65
Bengtsson menar att regeln knappast utgör en sådan undantagsregel för särpräglade fall som man tidigare avsett eftersom den används i så pass olika fall.66 Bengtsson har noterat tendenser för en utveckling där HD föredrar att hänvisa till tilläggsregeln istället för huvudregeln för att HD inte velat ge en så tydlig anvisning om utgången i brottmålet som en tillämpning av huvudregeln utgör.67 Welamson och Munck instämmer i denna bedömning av HD:s användning av regeln och pekar på att en sådan utveckling kan vara problematisk med hänsyn till att HD:s beslut är prejudicerande för hovrätterna.68 Risken är att tilläggsregeln får karaktär av huvudregel vilket skulle strida mot både uttalanden i förarbetena och själva lagtexten.69
2.2.3 Förhållandet till tidigare utredning i brottmålet
Som sagts tidigare påtalades redan i förarbetena att det nya materialet som åberopas i en resningsansökan ska ses i ljuset av den tidigare utredningen.70 HD uttalade i NJA 2010 s. 295 att den tidigare utredningen i princip ska värderas och bedömas på det sätt som kommer till uttryck i brottmålsdomen. Relevansen av en i målet åberopad omständighet eller värdet av framlagd bevisning ska alltså inte bedömas på nytt eller omvärderas i ett resningsförfarande. I samma mål uttalade HD också att detta inte ska hindra att ny utredning kan påverka bedömningen av en tidigare beaktad omständighets relevans eller ett bevismedels värde. Vidare påtalades att styrkan av den tidigare bevisningen är relevant för bedömningen om förutsättningar för resning föreligger.
I NJA 2011 s. 254 upprepade HD att någon fristående värdering av den i målet framlagda bevisningen normalt inte ska göras av resningsinstitutet. I målet tillades dock att det kan finnas behov av att göra en viss egen bedömning av utredningen om det inte framgår av domen hur domstolen bevisvärderat. I det läget får resningsdomstolen självständigt väga bevisningens tyngd.
Att den tidigare utredningen i målet inte ska värderas och bedömas igen i resningsförfarandet finner jag är en logisk följd av att resning inte ska föranledas av ny
64 Felaktigt dömda s 90.
65 A st.
66 Bengtsson s 16 f.
67 Se a a s 17.
68 Welamson & Munck s 208.
69 A st.
70 Se avsnitt 2.2.1.
bevisvärdering. Att det nya materialet inte kan bedömas utan hänsyn till den ursprungliga utredningen är dock en mycket viktig del av hur bedömningen i resningsärenden går till.
Jag anser det vara rimligt med hänsyn till de bakomliggande principerna till resningsinstitutet att det är en lägre tröskel till att få resning i ett mål där den ursprungliga bevisningen är svag än i ett mål där bevisningen framstår som robust. Det senare uttalandet av HD om att resningsdomstolen i vissa fall ändå kan behöva göra en värdering av den befintliga bevisningen om bevisvärderingen inte framgår av domen tycks endast vara aktuellt i undantagsfall när domskälen är ytterst bristfälliga. Att möjligheten finns är dock viktig med hänsyn till vikten av att det nya materialet ska behandlas i ljuset av styrkan i den ursprungliga utredningen.
2.2.4 Förhållandet till tidigare resningsansökningar
Att en resningsansökan ska prövas i relation till all tidigare utredning medför att den även ska prövas i förhållande till tidigare resningsärenden. I det ovan nämnda fallet NJA 2010 s. 295 uttalade HD att samma princip avseende bedömningen av tidigare utredning även gäller tidigare resningsansökningar. Med andra ord ska resningsdomstolens bedömningar i princip inte omprövas i ett efterföljande resningsärende. Resningsdomstolen har därmed att utgå från det läge som föreligger sen tidigare resningsärenden och betydelsen av den nya utredningen blir beroende av den inverkan som den skulle kunna antas ha haft i det föregående resningsärendet. Detta medför att om det var mycket nära i första resningsärendet krävs det ett förhållandevis litet bevistillskott för att resning ska beviljas.
3 Resning på grund av ny sakkunnigbevisning
3.1 Vad är sakkunnigbevisning?
En sakkunnig kan definieras som en person, juridisk eller fysisk, som av part eller domstol fått ett uppdrag att avge utlåtande i viss fråga vars bedömande kräver särskild kunskap.71 Sakkunnigbeviset är i den svenska rätten ett av flera bevismedel och regleras i 40 kap. RB. I princip kan alla sorters experter komma i fråga som sakkunniga i domstol men vanligast är läkare, tekniker och psykologer.72
Användningen av erfarenhetssatser, dvs påståenden om sambandet mellan två företeelser, är grundläggande för rättens bevisvärdering.73 Genom användandet av allmänna erfarenhetssatser kan rätten värdera bevisningen.74 Allmänna erfarenhetssatser anses vara notoriska och behöver därför inte bevisas.75 Utöver allmänna erfarenhetssatser finns även särskilda erfarenhetssatser som inte är allmänt kända.76 De behöver läggas fram som bevisning och för detta ändamål finns sakkunnigbeviset.77 I RB benämns den kunskap som de sakkunniga besitter som särskild fackkunskap, men den kan också kallas expertkunskap eller sakkunskap.
Sakkunnigbevisets huvudsyfte är således att tillföra sakkunskap i form av särskilda erfarenhetssatser.78 Den stora fördelen med sakkunnigbevisning är att man kan undvika materiellt felaktiga domar.79 Det kan också vara tids- och kostnadsbesparande om exempelvis parterna i en tvist förlikas efter att sakkunnigbevisning lagts fram i målet.80 Nackdelar med sakkunnigbevisning är att handläggningen kan fördröjas och att det ofta är förenat med stora kostnader.81 Vidare kan det när det finns två eller flera sakkunniga i målet uppstå situationer när argumentationen dem emellan går över huvudet på parterna och rätten får svårt att avgöra vilken sakkunskap som ska läggas till grund för avgörandet.82
71 Edelstam s 21.
72 A a s 22.
73 Ekelöf m.fl. Rättegång IV s 281.
74 A st.
75 A st.
76 A st.
77 A st.
78 A a s 282.
79 Edelstam s 24.
80 A st.
81 A a s 25.
82 A st.
Huvudsakligen består sakkunnigbeviset av utlåtanden om särskilda erfarenhetssatser på området och ibland även en tillämpning av erfarenhetssatsen på det konkreta fallet.83 En sakkunnig kan givetvis även tillföra målet bevisfakta om denne exempelvis gjort observationer vid en obduktion.84 Som exempel på dessa begrepp kan ett sakkunnigutlåtande innehålla uppgift från en medicinsk undersökning om att en person hade blåmärken (bevisfakta). Vidare kan utlåtandet upplysa rätten om hur blåmärken förändras över tid (särskild erfarenhetssats). Slutligen kan den sakkunnige ge ett tidsintervall för när blåmärket enligt dennes bedömning uppkommit (tillämpning av den särskilda erfarenhetssatsen i den konkreta situationen). Sakkunnigbeviset kan därför sägas ha blandad karaktär.
I RB behandlas sakkunnigbeviset som ett bevismedel vilket får till följd att rätten fritt ska pröva dess bevisvärde.85 Den sakkunnige har i regel uttalat sig om sannolikheten för en viss slutsats om ett framlagt bevis och det är domarens uppgift att uttala en slutsats i det enskilda fallet.86 Enligt Thiblin och Michard är vetenskapsteoretiker idag enliga om att det inte finns fakta som är opåverkade av kontext, teori eller relaterade värderingar.87 Enligt dem medför detta att den sakkunnige får antas ha ett visst inflytande över rättens bevisvärdering även om denne gör sitt yttersta för att vara objektiv.88 När den sakkunnige tillämpar erfarenhetssatser på bevisfakta i det konkreta fallet samt drar en slutsats innebär det också att den sakkunnige gör en egen bevisvärdering. Rättens efterföljande bevisvärdering av sakkunnigutlåtandet innebär då att bevisvärdering sker två gånger.
Thiblin och Michard anför att det inte råder enighet bland juridiska teoretiker om den juridiska tolkningen av vetenskapliga fakta ska göras av de sakkunniga eller rätten.89 Domar där den sakkunnige informellt tar över ansvaret för bevisvärderingen kan benämnas som teknokratiska domar.90 En sådan dom kan ses som det yttersta exemplet på fenomenet med ”tekonokratiglidning” som innebär att naturvetenskaplig bevisning uppfattas som objektiva fakta och därmed tar över delar av den juridiska bedömningen.91 Ett exempel på domar där det teknokratiska inslaget varit starkt är de som handlade om
83 Ekelöf m.fl. Rättegång IV s 282.
84 A st.
85 A a s 283.
86 Björkman m.fl. s 62.
87 Thiblin & Michard s 25.
88 A a s 25 f.
89 A a s 25.
90 A a s 27.
91 A st.
s.k. skakvåld mot spädbarn.92 En sådan dom behandlas mer ingående i avsnitt 3.4. Enligt Thiblin och Michard är risken för teknokratiglidning en viktig del av det rättsmedicinska perspektivet.93
Wahlberg argumenterar för att det är juristernas bedömning som ska ha företräde i den juridiska kontexten.94 Det innebär att det juridiska beviskravet enligt henne ska ha företräde framför det naturvetenskapliga beviskravet i den juridiska kontexten.95 Wahlberg menar att det med hänsyn till de skillnader som finns mellan det juridiska beviskravet och det naturvetenskapliga beviskravet är naturligt och helt rationellt att olika slutsatser kan dras utifrån samma information.96 Allt beror på om kontexten är juridisk eller naturvetenskaplig.97 Detta kan förklara varför en domstol kan komma till en helt annan slutsats än de medverkande sakkunniga.98 Detsamma gäller enligt Wahlberg avseende skillnader mellan juridik och naturvetenskap avseende begrepp som exempelvis orsakande.99
En sakkunnig kan anlitas antingen som domstolssakkunnig, förordnad av rätten, eller som partssakkunnig om den sakkunnige är anlitad av part.100 Av RB 40 kap. 1 § följer att en domstolssakkunnig kan förordnas av rätten ex officio alternativt efter begäran av part, om vissa förutsättningar är uppfyllda. Det vetenskapliga värdet av ett skriftligt sakkunnigutlåtande kan prövas genom att den sakkunnige förhörs av parterna eller rätten enligt RB 40 kap. 8 §. Rätten kan även använda sin möjlighet att ex officio förordna om egna sakkunniga i RB 40 kap. 1 § om exempelvis partssakkunniga i målet lämnat otillräckliga eller motstridiga uppgifter.
Enligt Edelstam finns mycket som talar för att användningen av sakkunniga kommer att öka i framtiden.101 Detta med hänsyn till utvecklingen inom teknik, medicin och andra vetenskaper som gör att säkrare men också mer komplicerade metoder kommer till användning inom rättsväsendet, som exempelvis DNA-teknik.102 I ljuset av den utvecklingen kan man enligt Edelstam inte bortse från att experter i många mål får allt
92 Thiblin & Michard s 27.
93 A st.
94 Se Wahlberg s 890 ff.
95 A a s 891.
96 A a s 892.
97 A st.
98 A st.
99 A a s 894.
100 Om begreppen, se Edelstam s 23.
101 Edelstam s 25.
102 A st.
större betydelse även vid bevisvärderingen.103 Den betydelse sakkunnigbevisning får kan också ha att göra med rättens begränsade möjligheter att kontrollera och pröva innehållet i sakkunnigutlåtanden.104
3.2 Nyhetskravet – Nya vetenskapliga rön
I föregående avsnitt har konstaterats att sakkunnigbevisning kan bestå i dels nya bevisfakta, dels utlåtanden baserade på erfarenhetssatser. I de fall sakkunnigbeviset innehåller nya bevis eller rättsfakta är det givetvis ingen svårare fråga än vanligt att bedöma om nyhetskravet i RB 58:2 punkten 4 är uppfyllt. Det som däremot vållar mer svårigheter är hur ny sakkunnigbevisning som baseras på erfarenhetssatser ska bedömas.
Denna bedömning skapar frågor om var gränsen mot begäran om omprövning av befintlig bevisning ska dras. Det är denna typ av sakkunnigbevisning som kommer att stå i fokus i analysen.
I sin avhandling från 1959 skriver Cars om nya sakkunnigutlåtanden som innehåller ett omdöme om ett tidigare i målet framlagt rätts- eller bevisfaktum.105 Han konstaterar att det i Sverige vid tidpunkten i åtskilliga fall beviljats resning på grund av ett nytt sakkunnigutlåtande.106 Det hade dock enligt honom ännu inte ställts på sin spets huruvida ett nytt sakkunnigutlåtande i sig självt utgör resningsskäl, när det inte grundats på nya upplysningar om faktiska förhållanden eller på nya vetenskapliga rön.107 Han kunde dock konstatera att en fortsatt bearbetning av material eller närmare utveckling av synpunkter som redan framkommit i målet inte ansetts uppfylla nyhetsrekvisitet.108
I NJA 1975 C 125, det s.k. Enbom-målet, uttalade HD sig principiellt om resning på grund av ny sakkunnigbevisning. Målet gällde resning i mål angående spioneri.
Sökandena, som var tre till antalet, framhöll i sina ansökningar att domarna i väsentlig mån grundats på en persons vittnesutsagor. Som grund för ansökan om resning åberopades bl.a. en analys av det aktuella vittnets utsagor, utförd av professor Trankell i enlighet med vittnespsykologisk metod. HD konstaterade att en grundläggande förutsättning för resning enligt RB 58 kap. 2 § punkten 4 är att nyhetskravet är uppfyllt.
Det medför att bestämmelsen inte öppnar vägen för en ny bedömning som endast
103 Edelstam s 25.
104 A a s 26.
105 Cars s 156.
106 A a s 157.
107 A st.
108 A a s 172.
innefattar en omprövning av den tidigare förebragta bevisningen. Därpå gör HD följande principuttalande:
”Enbart en sammanställning och bearbetning av det bevismaterial som förelegat i rättegången eller en fortsatt utveckling av synpunkter som framförts i målet är i princip icke att anse som ett förebringande av nya omständigheter eller bevis. Detta utesluter icke möjligheten, att en systematiskt genomförd sammanställning och sakkunnig granskning av det tidigare åberopade bevismaterialet under särskilda förhållanden - såsom att den skett i belysning av nya vetenskapliga rön - kan vara att hänföra till sådana omständigheter eller bevis som avses i lagrummet.”
HD ansåg att den aktuella analysen av vittnesutsagorna i huvudsak bestod i en sammanställning av och en argumentering kring den bevisning som förelegat i rättegången. Den metod med klassificering och bedömning av vittnets svar som använts ansågs vidare innebära en rad risker för subjektiva bedömningar och därmed ansågs analysen inte rubba tilltron till vittnets uppgifter. Inte heller i övrigt ansågs skäl för resning föreligga och ansökan avslogs därmed. Trankell har kommenterat HD:s beslut att inte bevilja resning.109 Han ifrågasätter främst att lagstiftningen inte innehåller en möjlighet att få resning på grund av felaktig bevisvärdering.110
HD:s principiella uttalande som citerats ovan har upprepats i flera efterföljande resningsbeslut.111 Att avgörandet har prejudikatvärde får därmed anses etablerat.112 Edelstam menar att HD:s uttalande i NJA 1975 C 125 tyder på att sakkunnigbevisning endast kan utgöra en resningsgrund om målet därigenom tillförs nya fakta eller erfarenhetssatser.113 Med hänvisning till två opublicerade resningsbeslut menar dock Edelstam att det finns möjlighet att få resning endast på grund av ny sakkunnigbevisning även om han på underlaget inte kan dra några säkra slutsatser om ny sakkunnigbevisning som resningsgrund.114
Ekelöf och Edelstam har tolkat rättsläget som att det är tveksamt i vilken omfattning ett sakkunnigutlåtande kan vara resningsskäl när utlåtandet endast uttalar sig om de slutsatser som man kan dra av i målet införda bevisfakta och som en sakkunnig skulle ha
109 Trankell s 272.
110 A a s 273.
111 Se exempelvis NJA 2011 s. 838, NJA 2013 N 1 och NJA 2017 s. 102.
112 Se motsatt ståndpunkt i Edelstam, s 391, som i sin avhandling från 1991 menade att avgörandet har ett begränsat prejudikatvärde, troligen med avseende på att det endast tagits upp som notis.
113 Edelstam s 392.
114 A st.
