Resultatet i denna studie visar även på att det finns erfarenheter av att socialtjänsten samarbetar med barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Samarbetet med BUP framstår inte som lika positivt som samarbetet med polisen, vilket citatet nedan påvisar.
“Vill försöka få BUP med på banan med det är inte alldeles lätt. BUP har en organisationskris och liksom drunknar ju i alla sina utredningar kan vi säga. Så det är liksom inte så mycket plats kvar där.” - Delvin Delvin säger att hon i hennes arbete önskar involvera BUP, men att det inte är lätt. Delvin beskriver att BUP har en organisationskris och har alldeles för mycket utredningar. Med utgångspunkt i Nicholson et al. (2000) resonemang om multidisciplinärt samarbete blir det tydligt att det finns utmaningar i samarbetet mellan socialtjänsten och BUP. Individuellt engagemang, tid och kommunikation är viktiga aspekter i ett fungerade multidisciplinärt samarbete (Nicholson et al., 2000). Vid en “organisationskris” som BUP beskrivs vara i är det inte osannolikt att faktorer som är
viktiga för ett multidisciplinärt samarbete ska fungera förbises och att andra saker inom
organisationen prioriteras, vilket gör att samarbetet försvåras. Citatet nedan är ytterligare ett exempel på att samarbetet mellan socialtjänst och BUP inte fungerar optimalt.
“Både det här revirpinket mellan socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatrin skrev jag en skrivelse om att det här måste vi göra något åt [...]” - Catja
Catja förklarar att det mellan socialtjänst och BUP finns ett så kallat “revirpink”. Nicholson et. al, (2000) förklarar att ett multidisciplinärt samarbete kräver att medlemmarna förstår sitt formella ansvar, handlingsutrymme och sin roll inom gruppen. Med utgångspunkt i Nicholson et. al, (2000) låter det snarare i Catjas citat som att det råder otydligheter i fördelning av uppgifter i ärenden som rör målgruppen, vilket kan tänkas vara en förklaring till det bristande samarbetet mellan
organisationerna som beskrivs av socialarbetarna. Majoriteten av våra respondenter beskrev att det finns svårigheter med att samarbeta med BUP, men vi vill trots detta poängtera att vi i denna studie endast har intervjuat socialarbetare som arbetar inom socialtjänsten, och det är mycket möjligt att vi hade fått ett annat resultat om vi hade intervjuat personer som arbetar på BUP.
Insatser
I våra intervjuer frågade vi respondenterna om deras upplevelser av de insatser som finns att tillgå för barn och unga som begått sexuella övergrepp. Resultatet visar på att socialarbetarna upplever att det är ett stort glapp mellan frivillighet och tvång bland de insatser som finns tillgängliga. Citatet nedan från Anna påvisar detta.
“Men sen kan man också uppleva att det finns ett väldigt stort glapp mellan det som är frivilligt inom socialtjänsten, för mycket av det vi jobbar med är ju frivillighet, alltså att motivera föräldrar till att ta emot stöd, och det är ett väldigt långt glapp mellan frivilligheten och tvånget (skratt), alltså det, man skulle önska att det fanns liksom, för det tvång vi har är LVU, att omhänderta ett barn och det undviker vi ju oftast så långt
det går men det finns ju inget tvång till exempel, vi kan ju inte tvinga föräldrar till att ta emot behandling till exempel, eller ‘nu har vi konstaterat att det här händer i er familj, nu är det så att nu måste ni som föräldrar gå på det här behandlingsprogrammet’, så kan vi inte säga och så kan vi inte resonera, men det skulle vi ju
önska ibland att vi kunde säga.” - Anna
Anna beskriver att det finns ett stort glapp mellan frivillighet och tvång. Anna förklarar att det inom socialtjänsten inte är möjligt att tvinga föräldrar till barn som begått sexuella övergrepp att erhålla stöd, eftersom insatser enligt SoL bygger på frivillighet. Vidare beskriver Anna att nästa steg är tillämpande av LVU och innebär omhändertagande av barn, vilket undviks så långt det går. Steget mellan frivilligheten och LVU beskrivs därför som stort. Detta kan förstås mot tidigare forskning som har visat att många socialarbetare upplever att det är svårt att hantera det spända förhållandet som råder mellan klienters behov och tillgängliga resurser (Beer et al., 2021). Annas upplevelser av insatser i relation till klientens behov ser vi som ett uttryck för det Beer et al. (2021) skriver om.
Även Britt beskriver samma problematik som Anna, nämligen att det är ett stort steg mellan frivilliga insatser och tvång.
“Sen ibland har dom ju önskat att det fanns lite… Ibland är ju placering eller liksom steget från behandling till att bli placerad rätt så stort ehm, men har man ett barn som borde bli placerat men ja som ligger lite på
gränsen så önskar man kanske lite mer intensivare insatser på hemmaplan och så.” - Britt
Britt beskriver att steget från behandling till att bli placerad är rätt så stort, och för unga som ligger på gränsen men som borde bli placerade så hade Britt önskat att det fanns lite mer intensiva insatser på hemmaplan att tillgå. I barnavårdsärenden är samarbete mellan professioner nödvändigt då barn beskrivs som komplexa och mångfacetterade, med utgångspunkt i Nicholson et. al. (2000)
resonemang om multidisciplinärt samarbete. I vårt tidigare tema, “samarbete med barn- och ungdomspsykiatrin” blev det tydligt att det finns brister i samarbetet mellan socialtjänst och BUP.
Mot bakgrund av det bristande samarbetet aktörerna emellan och att socialtjänsten därmed tenderar att utgöra den enda aktören när det kommer till att bistå barn och unga som begår sexuella övergrepp med behandling, kan det utifrån Nicholson et. al. (2000) ses som problematiskt då samarbete mellan olika professioner beskrivs som nödvändigt i barnavårdsärenden. Avsaknaden av insatser som nämns i citatet ovan av Britt ser vi som sprunget ur det bristande samarbetet mellan socialtjänst och BUP.
Ett fungerande samarbete hade troligen kunnat resultera i att socialtjänsten inte utgjort den enda aktören som tillhandahåller behandling i ärenden där barn och unga begår sexuella övergrepp.
Dessutom hade ett fungerande samarbete kunnat resultera i att BUP bistod socialtjänsten med insatser som hade varit lämpliga och adekvata i glappet mellan frivillighet och tvång för barn och unga som begått sexuella övergrepp. Vi vill även här poängtera att vi endast har intervjuat
socialarbetare som arbetar inom socialtjänsten, och att det därmed är ett visst perspektiv av
samarbetet som har framkommit i denna studie. Det är tänkbart att uppfattningen av samarbetet kan skilja sig åt beroende på om man arbetar inom BUP eller inom socialtjänsten.
Resultatet i denna studie visar även på att tillgången till behandling är avhängigt vart i landet man befinner sig. Nedan ser vi ett citat där Catja uttrycker detta.
“Men sen, det som är den största utmaningen det är ju att när vi väl ändå kommer fram till att här behöver man nån hjälp eller stöd så finns det i norra Sverige inte så mycket behandling om det är så att man tycker att
man behöver mer hjälp krig det här.” - Catja
Catja beskriver att när man kommer fram till att ungdomen behöver hjälp eller stöd så finns det inte så mycket behandling i norra Sverige där Catja arbetar. Catja beskriver att detta är en utmaning.
Detta kan förstås mot bakgrund av tidigare forskning då Beer et al. (2021) har konstaterat att det inte är ovanligt att socialarbetare upplever svårigheter att hantera förhållandet mellan klienters behov och tillgängliga resurser. Vi ser Catjas redogörelse i citatet ovan som ett exempel på det förhållandet som Beer et al. (2021) nämner mellan klientens behov och tillgängliga resurser. Tidigare forskning visar även på att det hos socialtjänster runt om i landet finns en stor skillnad i utbud av interventioner för barn och unga som begått sexuella övergrepp beroende på vilken geografisk plats man befinner sig på (Kjellgren, 2019). Med andra ord är Catjas upplevelse och erfarenhet av utbudet av behandling samstämmigt med det Kjellgren (2019) påvisat. Denna ojämlikhet leder i förlängningen till att barn och unga i vissa delar av Sverige inte ges adekvat behandling för deras sexuella
beteendeproblematik.