Denna studie har genomförts i syfte att bidra med kunskap om socialarbetares erfarenheter och upplevelser av att arbeta med barn och unga som begått sexuella övergrepp. I denna del kommer de fynd vi gjort i den här studien diskuteras med utgångspunkt i tidigare forskning och därmed ha en mer teoretisk ansats jämfört med föregående del som var mer empirinära. Denna studie visar på att det finns ett flertal gemensamma erfarenheter och upplevelser hos socialarbetare som arbetar med barn och unga som begår sexuella övergrepp.
För det första visar denna studies resultat på att det finns riskfaktorer som kan förknippas med barn och unga som begår sexuella övergrepp. Vi vill förtydliga att det inte finns ett självklart samband mellan de riskfaktorer som nämns och individens benägenhet att begå sexuella övergrepp. Dock har denna studie likväl som tidigare forskning visat på att bland de barn och ungdomar som begår sexuella övergrepp så finns det vissa återkommande mönster och beteenden. Men trots detta vill vi poängtera att det inte bör ses som att det finns ett kausalt samband mellan riskfaktorer och
benägenheten att begå sexuella övergrepp, men att det ändock är av vikt att vara medveten om att vissa beteenden och riskfaktorer tycks vara förekommande hos barn och unga som begår sexuella övergrepp.
Diagnoser som påverkar interaktionen med andra människor, däribland ADHD och autism, framkommer i denna studies resultat som en riskfaktor för att barn och unga begår sexuella övergrepp. Seto och Lalumière (2010) är inne på ett liknande spår och menar att kognitiva begränsningar som påverkar impulskontroll och omdöme kan för ungdomar innebära en större benägenhet att begå sexualbrott. Vi vill dock förtydliga att en diagnos i sig inte innebär att en ungdom kommer begå sexuella övergrepp, men denna studies resultat likväl som tidigare forskning visar på barn och unga som begår sexuella övergrepp tenderar att ha svårigheter med impulskontroll, omdöme och social interaktion. Ytterligare en riskfaktor som uppmärksammats är pornografi.
Wieckowski et al. (1998) har visat på att barn och unga som begår sexualbrott tenderar att ha exponerats för pornografiskt material i tidig ålder, vilket även denna studie tyder på. Dessutom har tidigare forskning visat att bland de barn och unga som begår sexuella övergrepp är negativa attityder och fantasier som grundar sig i fientlighet mot kvinnor vanligt återkommande (Knight & Sims-Knight, 2004), vilket även resultatet i denna studie påvisar.
Denna studies resultat visar på att det tycks råda en okunskap inom socialtjänsten kring barn och unga som begår sexuella övergrepp. Denna okunskap kan i värsta fall resultera i att barn och unga inte får hjälp och stöd kring deras sexuella beteendeproblematik. Kring denna problematik skriver Borduin et al. (2009) att det saknas behandlingsinsatser med empirisk förankring för unga
sexualförbrytare. Ford och Linney (1995) skriver att ungdomar som inte får någon insats av
socialtjänsten löper en större risk för återfall i sexuella övergrepp, vilket stämmer överens med en av socialarbetarnas berättelse i denna studie.
När det kommer till insatser visar resultatet på att socialarbetare upplever ett glapp mellan frivillighet och tvång, att steget mellan behandling och placering enligt LVU är stort. Det bristande samarbetet med BUP som synliggjorts i denna studie innebär att socialtjänsten tycks stå som ensam aktör när det
kommer till att bistå barn och unga som begår sexuella övergrepp med behandling. Utifrån
Nicholson et. al. (2000) ses detta som problematiskt då samarbete mellan olika professioner beskrivs som nödvändigt i barnavårdsärenden. Studiens resultat visar däremot att samarbetet med polisen är betydligt mer välfungerande, men denna studie har dock inte lyckats redogöra för framgångsfaktorn i samarbetet mellan socialtjänst och polis. Nicholson et.al (2000) redogör dock för att ett fungerande multidisciplinärt samarbete till stor del präglas av individuellt engagemang bland dem i teamet och ett gott ledarskap inom organisationerna, vilket kan tänkas utgöra två faktorer som ligger till grund för det fungerade samarbetet mellan polis och socialtjänst.
Vi ser det bristande samarbetet mellan socialtjänst och BUP som problematiskt, då myndigheter har en skyldighet att samarbeta med varandra. Enligt SoL (SFS 2001:453) 5 kap. 1 a § ska
socialnämnden samverka med andra organisationer i ärenden som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa. Även 8 § FL (SFS 2017:900) påtalar att en myndighet inte kan se sina uppgifter som isolerade från andra myndigheter. Dessutom framgår det i regeringens proposition (Prop.
2016/17:180) att myndigheter inte kan se sina uppgifter som isolerade från andra myndigheter utan att de gemensamt behöver arbeta för att underlätta för varandra. Att aktörerna inte får till ett
fungerande samarbete ser vi som sagt som problematiskt då det i slutändan påverkar klienter, vilket denna studie visat på.
Vidare visar studiens resultat på att möjligheten till stöd och hjälp för barn och unga som begår sexuella övergrepp är avhängigt vart i landet man bor. De ungdomar som befinner sig i kommuner där socialarbetare inte ges tillräcklig kunskap och arbetsverktyg i frågor rörande barn och unga som begår sexuella övergrepp har inte samma möjlighet som andra barn och unga när det kommer till att få rätt stöd och behandling. Även tidigare forskning visar på det som socialarbetarna i denna studie vittnar om, nämligen att det i landet föreligger en stor geografisk skillnad i utbudet av stöd och hjälp för barn och unga som begått sexuella övergrepp (Kjellgren, 2019).
Ytterligare ett av studiens resultat som är värt att diskutera är att det kan vara svårt för socialarbetare att avgöra vilka av barnets beteenden som är att betrakta som normala och vilka beteenden som är olämpliga. Enligt Green och Masson (2002) är det inte ovanligt att det finns svårigheter för socialarbetare att avgöra vad som är normalt eller inte, då sexualitet är något som utvecklas under livets lopp och vissa beteenden hos barn är normala. Dessutom är barns kunskap om och beteende kring sex avhängiga aspekter såsom ålder, klass och kön samtidigt som sociala och kulturella aspekter har en inverkan (Green & Masson, 2002). Trots att unga står för en stor andel av alla sexualbrott som begås mot andra unga tenderar sexuella beteendeproblem hos ungdomar att förbises som sexuella experiment (Trivits & Reppucci, 2002). Detta är i linje med vår studie som visar på att vuxna har en tendens att släta över händelser som rör sexuella övergrepp. Denna form av förnekande kan ses som en copingstrategi från de professionellas sida (Green & Masson, 2002).
När det kommer till copingstrategier har Ford och Linney (1995) påvisat att arbetet med barn och unga kan upplevas som utmanande. Denna studies resultat visar på att det kollegiala stödet i arbetet med barn och unga som begår sexuella övergrepp har stor betydelse då kollegorna och arbetsgruppen utgör en stor trygghet, men där tidigare forskning intressant nog påvisar motsatsen. Till skillnad från vår studie menar Beer et al. (2021) att det är vanligt att socialarbetare känner en oförmåga att samtala och diskutera med kollegor om utmanande situationer i arbetet, och att det finns en oro för att deras
stress och sätt att hantera påfrestande situationer ska uppfattas som en svaghet. Dessutom menar Lovseth (2017) att mindre erfarna socialarbetare tenderar att känna ett större behov av att söka stöd hos kollegor, jämfört med mer erfarna socialarbetare. Vi kan i vår studie inte se några sådana skillnader som Lovseth (2017) nämner, vilket dock kan tänkas bero på att vi enbart har fyra
respondenter. Det vi däremot kunde se var att socialarbetare trots många års erfarenhet framhöll det kollegiala stödet som minst lika betydelsefullt som socialarbetare med mindre erfarenhet gjorde.
Utöver det kollegiala stödet visar resultatet på att socialarbetare tycker att handledning är ett viktigt inslag i arbetet med barn och unga som begår sexuella övergrepp. Även tidigare forskning i form av Collins (2007) har visat på att handledning överlag är av betydelse för socialarbetare. Dessutom är handledning en positiv copingstrategi där de inblandade ofta pratar om tankar och känslor relaterat till arbetet vilket i längden underlättar för socialarbetare att hantera stressfyllda situationer och upplevelser (Collins, 2007). Utifrån resultatet framgår det dock att handledning skiljer sig åt mellan arbetsplatser avseende utformning och frekvens.
Vidare visar studiens resultat att socialarbetare som arbetar med barn och unga som begår sexuella övergrepp upplever svårigheter att dra en linje mellan privatlivet och yrkeslivet. Mot bakgrund av detta betonar en socialarbetare vikten av att hitta egna sätt för att hantera svårigheter och utmaningar, vilket samma socialarbetare påstår bli lättare med åren. Lovseth (2017) skriver att socialarbetare med mer erfarenhet vanligtvis upplever en mindre mängd arbetsrelaterad stress då de drar nytta av deras expertis, tidigare erfarenheter och deras känslomässiga mognad jämfört med mindre erfarna
socialarbetare, vilket är förenligt med den tidigare nämnda socialarbetarens erfarenhet.
Sammanfattningsvis påvisar denna studies resultat, med stöd av teori och tidigare forskning, på att det finns ett flertal riskfaktorer hos barn och unga som begår sexuella övergrepp. I studien har även en rådande okunskap identifierats inom socialtjänsten vad gäller barn och unga som begår sexuella, som kan resultera i att insatser uteblir och att sexuella övergrepp fortskrider. Vidare påvisas en svårighet att identifiera och skilja problematiska sexuella beteenden från beteenden som hör till barns naturliga utveckling samtidigt som sexuella övergrepp tenderar att förnekas eller förbises som
sexuella experiment. Arbetet med barn och unga som begår sexuella övergrepp tycks vara utmanande, varpå kollegialt stöd och handledning framhålls som positiva copingstrategier för att hantera de påfrestningar och utmaningar som arbetet medför. Dessutom framhålls samarbetet mellan aktörer som betydelsefullt i barnavårdsärenden.
Slutligen går det utifrån studien att konstatera att det finns ett flertal utmaningar för de socialarbetare som arbetar med barn och unga som begår sexuella övergrepp. Ytterligare kunskap och forskning är av vikt i syfte att förhindra att barn och unga begår sexuella övergrepp - för förövaren såväl som för offret och för samhällets skull. Vår förhoppning är att denna studie har bidragit med kunskap om socialarbetares erfarenheter och upplevelser av att arbeta med barn och unga som begår sexuella övergrepp.
Fortsatt forskning, studiens begräsningar och implikationer
I denna del kommer vi lyfta aspekter rörande fortsatt forskning, studiens begränsningar och implikationer för de som arbetar med barn och unga som begår sexuella övergrepp.
Fortsatt forskning
Avseende fortsatt forskning kan vi huvudsakligen identifiera två områden som hade varit viktiga för forskningen att fördjupa sig i. Det första området handlar om insatser. Det hade varit intressant att se en kartläggning angående vilka insatser och behandlingar som finns tillgängliga i olika kommunerna runtom i Sverige. Både tidigare forskning och denna studie pekar på att de insatser som finns att tillgå beror på vart i landet man befinner sig. Är det verkligen jämlikt att ungas möjlighet till stöd och hjälp för sitt sexuella beteende ska vara avhängigt vart i landet man bor? Denna typ av forskning hade kunnat kartlägga och synliggöra de skillnader som råder i Sveriges kommuner och utgjort en utgångspunkt för att arbeta för att barn och unga framgent ges de insatser de är i behov av - oavsett vilken kommun de bor i.
Det andra området vi identifierat handlar om riskfaktorer hos barn och unga som begår sexualbrott.
Att socialarbetare kan identifiera och urskilja potentiella riskfaktorer så att ungdomars problematiska beteenden kopplat till sex lättare kan fångas upp, borde enligt oss vara givande i arbetet med barn och unga som begår sexuella övergrepp. Merparten av den forskning som finns i dag tenderar att vara åt det äldre hållet. Dessutom är forskningen i vissa fall spretig och i vissa fall motsägelsefull.
Studiens resultat visar även att det kan vara svårt att avgöra vilka beteenden hos barn som är att betrakta som normala och vilka beteenden som inte är det. Att forskning visar på olika resultat är inget förvånande - men vi tror att det hade varit givande med en robust sammanställning av den senaste och mest aktuella forskningen som berör riskfaktorer för att barn och unga ska begå sexuella övergrepp. Denna forskning hade kunnat underlätta för socialarbetare att lättare identifiera och fånga upp sexuell beteendeproblematik hos de barn och ungdomar de möter i sitt arbete.