Samhörighet

Det tredje och sista av SDT:s grundläggande psykologiska behov som behandlas i resultat- och analysavsnittet är samhörighet. Samhörighet syftar till ett behov av att känna tillhörighet med sin omgivning (Ryan & Deci, 2017). Träningsmiljön respondenterna beskriver är dels vanliga gym men även mer komplexa aktivitetsfaciliteter med möjlighet till vattengympa och andra aktiviteter. Två subteman identifierades utifrån intervjuerna; gemenskap och trygghet.

4.3.1 Gemenskap

“Sen är det ju också en social grej för man träffa andra människor som kanske också har olika fysiska hinder och sådär och det kan vara skönt ifall man känner att man är den udda fågeln på gympasset men här är vi alla udda fåglar och det blir ju en social sammanhållning också som kan vara viktigt för många, som var skönt för mig också för nu i dessa dagar är det dessa personer man träffar i

verkligheten.” (Astrid)

“Här är vi alla udda fåglar” är ett utplock från ovanstående citat som speglar deltagarnas känsla av gemenskap i gruppen. Genom att träna med andra personer med liknande

förutsättningar skapas en gemenskap i gruppen där alla strävar mot liknande mål. Aktiviteten blir då roligare att genomföra. Socialiseringen i samband med träningen - att prata med någon innan och efter passen – bidrar även till motivation att utföra aktiviteten. Det är inte

nödvändigtvis motiverande att träna - men gemenskapen bidrar till att träningen får ett värde ändå:

“Men sånt här har jag alltid tyckt, träning är mycket lättare att göra om man har någon att träna ihop med. Men det är för att ta sig dit, det är den motivationen, att man inte ska, att man har kul och att någon väntar på en och såna där saker.” (Magnus)

Elisabeth stärker Magnus resonemang och berättar att vännerna på träningen är minst lika viktigt som själva aktiviteten:

“Men detta har plussat på ytterligare, man har fått vänner att prata med också som också är viktigt, vi hinner snacka lite före och lite efter och så det är minst lika viktigt. /.../ Jag tyckte att när jag hade börjat här, man behöver som det är nu när jag går hemma så saknar jag kollegor, man behöver ha någon annan förutom sin gubbe att prata med också, något annat att berätta om.” (Elisabeth)

Mazzoni et al. (2019) nämner att tränarnas sociala stöd påverkar motivationen och

motivationsklimatet för utövarna vilket identifierades även i denna studie. Ledarnas positiva humör, att de inspirerar, är hjälpsamma och tillmötesgående var en viktig pusselbit för att skapa gemenskap i gruppen:

“Jag tycker det är roligt, och det beror ju på många bitar ju såklart. Men det beror ju också på gruppen som vi är, och det beror mycket på ledarna. Att dom inspirerar såklart. Det är roligt, det är härligt, det är skönt.” (Frida)

Utifrån SDT kan ledarna sägas bidra med att tillfredsställa samhörighetsbehovet genom att de skapar ett positivt motivationsklimat där deltagarna känner tillhörighet med resterande

gruppmedlemmar (Deci & Ryan, 2002). I Gasparini et al. (2015) studie där personer med liknande diagnoser tränade tillsammans var den generella bilden av träningsprogrammet positivt. Deltagarna beskrev det som förmånligt för motivationen att träna med personer med liknande förutsättningar. Liknande resultat identifierades under intervjuerna. Eftersom alla är “udda fåglar” skapas en gemenskap i gruppen. Dimensionen av gemenskap saknas vid träning ensam på gym alternativt med olika deltagare varje träningspass:

“Plus att det är roligt att träna ihop med andra, det är också en bit. Att bara att gå till ett gym och sitta där själv liksom, nej. Det är ju det här med grupp också som faktiskt är en viktig bit. Så är det.” (Frida)

Även fast deltagarna önskar fortsätta sin hälso-beteendeförändring även när FaR-aktiviteten avslutas betonas svårigheten med att träna ensam eller utan befintliga gruppen. Tidigare

forskning har identifierat liknande resultat där deltagarna befarade att det skulle bli svårare att träna ensam när gruppen splittrats (Gasparini et al., 2015). Aktivitetsledarna besitter ett ansvar att fungera som socialt stöd och skapa ett gynnsamt motivationsklimat, vilket främjar deltagarnas inre motivation:

”Det är en fin grej det här med FaR, att få den här möjligheten det är jättefint. Och sen så fina ledare som det är som sagt var, det gör det väldigt trevligt överhuvudtaget.” (Frida)

Utöver gemenskap inom gruppen diskuterades även träningens inverkan på samhörigheten utanför träningsgruppen. Samhörighetsbegreppet definieras inom SDT som att integrera självet med den sociala omgivningen, där även andra miljöer än själva träningsmiljön inkluderas (Lindwall et al., 2019). Nedan följer ett citat från en respondent som resonerar kring gemenskapen som träningen kan ge med personer i sin nära omgivning. Träningen bidrar med erfarenheter och upplevelser som personen sedan kan diskutera och prata om i andra relationer. Personen integreras med sin omgivning p.g.a. stimulansen aktiviteten ger och en känsla av att bidra med något intressant:

”Då har ju jag något att erbjuda honom också och berätta vad jag har varit med och upplevt under dagen. Så jag känner att jag kan bidra med någonting också, så våra dialoger blir ju intressantare så att säga när jag är lite piggare.” (Elisabeth)

Utöver gemenskap identifierades ytterligare ett subtema under huvudtemat samhörighet vilket diskuteras i nästkommande avsnitt.

4.3.2 Trygghet

Enligt SDT är det betydelsefullt att känna tillhörighet med en grupp eller ett sammanhang och även att känna acceptans från gruppen (Deci & Ryan, 2002). Subtemat trygghet är tätt

relaterat till gemenskaptemat med tillägget att gruppen bidrar med en trygghetskänsla vilket främjar motivation till att utföra aktiviteten. Detta bidrar till tillfredsställelse av

samhörighetsbehovet, vilket i sin tur förknippas med positiva erfarenheter av träningen (Gasparini et al., 2015; Mazzoni et al., 2019). En avslappnad miljö där deltagarna har möjlighet att ha roligt främjar ett positivt motivationsklimat:

”Ja men för varje gång som man träffas så blir man ju tryggare med varandra, man får ju alltid reda på någonting lite extra varje gång man kommer dit och så /.../ Det är viktigt att man känner sig bekväm i den gruppen man kommer in i också så att man inte, man kommer dit och vi vet vad vi har för krämpor och man kanske inte behöver ha de senaste gymkläderna på sig när man kommer dit utan att

det ska vara avslappnat och det ska vara roligt och det ska vara högt i tak, man ska kunna skämta med varandra och sådär.” (Elisabeth)

Likt att deltagarnas känsla av gemenskap bidrog till motivation att fortskrida med aktiviteten var trygghet med gruppen en motivationsfaktor för vidmakthållande av träningen. Även om andra deltagare är starkare eller besitter andra fysiska kvaliteter tränar alla utefter deras förutsättningar. Ledarna har i sammanhanget en betydelsefull roll för att deltagarna ska uppleva trygghet med träningsgruppen:

“Plus att den här gruppen är ju då, alla har ju någonting med sig så att, det finns ju dom som är jätteduktiga givetvis, det är olika anledningar till att vi är där men alla har ju något och det gör ju att det blir en god stämning också. Plus att det är entusiastiska ledare och jätteduktiga är dom, tjejerna. Så det är bra, jättebra är det. /.../ Det är därför detta är så bra, det är därför denna formen är så himla bra. Så jag vet inte vad som händer, jag hoppas ju, hoppashoppashoppas och gör det inte det så kommer man fortsätta såklart men det blir på ett helt annat sätt. Nu är vi samma gäng som kommer där vi känner varandra lite granna och det känns bra och så. Kommer man sen och ska boka sina pass ja då är det olika människor hela tiden, det blir ju nånting annat. Det är bra det också, det är inte det, men det blir på ett annat sätt.” (Frida)

Vår tolkning av citatet är att motivation till träningen försvåras om inte gruppens trygghet är närvarande. Vid andra träningstillfällen befaras att träningsupplevelsen kommer vara

annorlunda. Ledarnas kunnighet och förmåga att förmedla orsak till genomförandet av en viss övning medför en form av trygghet. Utövarna har även förtroende till ledarnas kunskap kring deltagarnas förmåga och att träningen anpassas utefter nivå. Tränarna har även förmåga att veta när de ska uppmuntra lite extra eller när övningen behöver bromsas upp.

“...sjukgymnasten kunde ju förklara allting och sätta det i perspektiv och tala om varför och tog sig tid med saker. Annars hade jag ju inte gjort det eller trott på det. Det är väldigt mycket upp till den som ordinerar det här och tala om varför och vad det kommer ge och att det inte kommer försämra.” (Magnus)

Respondenten berättar kring sjukgymnastens betydelse för dennes motivation till att utföra aktiviteten. Utan sjukgymnastens kompetens och pedagogik hade personen förmodligen inte upplevt någon trygghet att utföra aktiviteten. En till respondent berättar kring ledarnas förmåga att bedöma deltagarens förmåga:

“Jag tror det är jätteviktigt att man har tränare som kan se vad man gör och vad man kan göra.” (Astrid)

Frida resonerar kring ledarnas förmåga att avgöra deltagarens kapacitet:

“Absolut, hela tiden säger ju dom dom här orden att: ta det i er egen takt, känn efter. Alla gör så gott ni kan, samtidigt som dom vill peppa en lite till. Efter dom här gångerna nu så ser dom ändå vad man klarar av om man säger så. Så är det ju.” (Frida)

Ledarens kompetens att uppmärksamma patienternas prestation bidrar till trygghet i relationen mellan utövare och ledare. Tidigare forskning menar att ett stödjande

motivationsklimat är betydelsefullt för tillfredsställelse av deltagarnas psykologiska behov (Farholm et al., 2017; Russell & Bray., 2010; Silva et al., 2010). I denna studie resonerar deltagarna kring att deras ledare bidrog till en trygghetskänsla med träningsgruppen, vilket indikerar på ett positivt motivationsklimat.