I intervjun med barnen frågade vi dem om deras uppfattning om de får bestämma på förskolan.
Eva: Får ni bestämma? Majken: Nä. Leka. Eva: Nä?
Eva: Nä?
Eva: Men vad får ni bestämma mer? Mer än att leka. Eva: Får ni vara med och bestämma någon gång då? Olivia: Nä!
Nästa fråga rörde barnens uppfattning om vad de skulle vilja bestämma.
Eva: Om ni barn får bestämma något på förskolan, vad skulle det vara? Majken: Gå hem!
Manuel: Jag skulle ha bombat hela förskolan! Britta: Leka mera!
Olivia: Bestämma mer!
Innan lunch samlade pedagogen Anna alla barnen i ett rum på avdelningen. När vi precis kom in i rummet tog Anna ett fast grepp om armen på ett barn, lyfte barnet över golvet och placerade det på en annan del av mattan och sa till barnet:
Anna: Sitt fint!
Pedagogen Anna placerade sig på en kontorsstol tittandes i en Ipad medan barnen satt på golvet. Medan hon tittade i Ipaden pratade barnen livligt med varandra och det rådde ett allmänt sorl i rummet. Då och då lyfte hon blicken från Ipaden och tillrättavisade barnen genom att hyscha till dem.
Anna: Nej, sätt dig ned! Nej, sätt er ned! Så Olivia! Nej! Sitt fint! Hur många gånger ska jag behöva säga till dig! Du också Yusuf!
Uppfostringsregler på förskolan handlar om hur man ska uppföra sig, vilket synliggörs när pedagogen tillrättavisar barnen i utdragen ovan. Genom att handgripligt fysiskt greppa ett barns arm och lyfta det över marken kan i sig diskuteras ur ett lämplighetsperspektiv. Pedagogens beteende påvisar en strategi för att hålla ordning i barngruppen och denna bestraffning kan peka på vad konsekvensen kan bli för de andra barnen om de bryter pedagogens rutiner (Markström 2013). I den här situationen finns en tydlig rollfördelning om vem som ska fostra och vilka som ska fostras.
Då pedagogen tillrättavisar barnen om tystnad försöker hon skapa en strukturerad ordning i samlingen. Thornberg (2011) nämner ordningsreglernas betydelse om hur man ska bete sig i olika situationer. En vanlig föreställning hos pedagoger är att samlingen är ett lärotillfälle där barnen ska lära sig sitta still, lära sig lyssna och hur man ska förhålla sig till andra. Det kan tolkas att barnen i det här sammanhanget visar ett motstånd för att delta i samlingen, en form av vardagsmotstånd. Klara Dolk (2013) nämner vardagsmotstånd som då barn påvisar ett motstånd som är dolt, men ger ett omedelbart resultat. Barnens motstånd kan ses som ett sätt att hantera pedagogens regelverk som barnen inte har någon möjlighet att påverka. Barnens motstånd kan tolkas som att de försöker säga någonting till de vuxna. Dolk (2013) menar att både barn och vuxna ska ha inflytande på förskolans regelverk. Likt det Sommer (2011) nämner om en jämbördighet om inflytande och delaktighet för alla inom förskolans ramar.
En stund in samlingen för pedagogen Anna en dialog med barnen där hon har ett tydligt lärandeobjekt som mål. I dialogen tillåts inte barnens egna tankar komma till uttryck utan pedagogen styr barnen med ledande och slutna frågor mot lärandeobjektet.
Majken: En gång var vi hos Edwin och han fick Star Wars pussel och jag fick en Kalle Anka. Anna: Ja, men nu pratar vi om påsken! Vad säger ni om påsken?
Yusuf: Men innan när jag hade påsk kom Mirabella, Gabriel och då letade vi efter påskägg. Anna: Ja, titta, letade efter påskägg! Vem är det som gömmer påskäggen?
Alla barnen: Haren!
Anna: Ja, men vem är det som kommer med påskäggen till haren då? Siri: Påskharen!
Anna: Nä, påskharen brukar ju lämna, i min trädgård också. Varje år lämnar han! Vem har han fått äggen av?
Agnes: Jag har ingen trädgård! Anna: Schhhh!
Siri: Jag tror att han har fått dem av någon som gör ägg, som kan… Anna: Ja!
David: Det kanske är jultomten!
Anna: Nja! Har ni hört talas om Blåkulla? Alla barnen: Ja!
Anna: Där säger man att där kommer ju alla… Olivia: Häxor!
Anna: Påskkärringarna ifrån! Olivia: Och häxorna!
Anna: Mmm! Och vad tror ni påskkärringarna hämtar från Blåkulla? Alla barnen: Ägg!
Anna: Äggen ja! Så vem lämnar äggen till påskharen? Ahmad: Påskkärringarna!
I utdraget ovan kan man se att pedagogen inte intar barnens perspektiv. Barnens tankar som dyker upp under samlingen följdes inte upp av pedagogen då hon verkade ha ett tydligt lärandemål med samlingen. Det kan ses som om pedagogens kunskap skulle överföras på barnen.
Pedagogen Annas barnsyn kan tolkas ha synen av ett generellt barn, ett ofullkomligt barn där den vuxne ses som en slutprodukt. Under samtalet kan man tydligt se att barnen försöker skapa mening och upptäcka sammanhang i samlingen, men förnekas möjligheten. Det kan ses som att pedagogen mer ser ett okunnigt barn än ett kompetent barn. Sommer (2011) menar att barn redan från födseln har grundläggande kompetenser och söker en struktur i sin sociala omvärld som gör den meningsfull. Beroende av den barnsyn som råder i ett sammanhang kommer påverka barnets identitetsskapande, vilket barn man är villig att se är avgörande (Nordin-Hultman 2009).
Vid intervjun tillfrågades barnen om deras uppfattning om de fick bestämma något på förskolan och svaret var enhetligt nej. I den andra frågeställningen om vad de skulle vilja bestämma var svaren att de ville ha möjlighet att påverka sin vardag mer på förskolan. Dessa svar kan man koppla ihop med samlingen där barnen inte fick möjlighet att komma till tals och återge sina tankar och idéer. Pedagogen kan tolkas tro sig inta ett barns perspektiv men observationerna från samlingen och svaren från barnen i intervjun tycks skildra annorlunda. Vikten av att den vuxna försöker närma sig ett barns perspektiv är avgörande om barnet ska känna sig delaktigt och ha inflytande. Ett barns perspektiv kan man inte bara ta en gång utan det måste intas kontinuerligt. Den generella känslan som barnen förmedlar i intervjun och hur lite barnen gavs möjlighet till inflytande i samlingen,
kan kopplas tillbaka till hur von Wright (2003) nämner om de slutna barnet som ska uppnå ett ideal utifrån pedagogens föreställning.