Vårt projekt har syftat till att belägga sex svensklärares uppfattningar om den skriftspråkliga förmågan hos elever i gymnasiala utbildningar, hur dessa svensklärare uppfattar högskolans skriftspråkliga krav och de språkliga normer de anser vara brukliga vid högre studier samt hur dessa svensklärare uppfattar att de förbereder eleverna för att möta dessa krav.
Vi har utifrån detta syfte ställt oss följande forskningsfrågor:
Vilken uppfattning har lärarna om högskolans skriftspråkliga diskurs?
Hur uppfattar lärarna att de förbereder eleverna för den språkliga diskurs och de språkliga normer som läraren anser vara brukliga vid högre studier?
7.1 Att överbrygga glappet - förväntningar
Informanternas uppfattningar om högskolans skriftspråkliga diskurs är genomgående tämligen vaga. De bygger i de flesta fall inte på några egentliga fakta, utan tenderar snarare att baseras på informanternas erfarenheter från sina egna högskolestudier. Svensklärarna i vår undersökning uppfattar att högskolans förväntningar på studenternas förkunskaper är högt ställda, men att de inte nödvändigtvis motsvarar de formella behörighetskraven. Det tycks alltså inom högskolan finnas formella krav och informella förväntningar som tillsammans bildar det man kan kalla en högskolediskurs. De informella och ofta outtalade förväntningarna är mycket svåra att uppfatta för alla som befinner sig utanför högskolevärlden, det vill säga för både lärare och elever inom de gymnasiala utbildningarna. Denna problematik diskuteras också i Högskoleverkets rapport Samband mellan betyg i gymnasieskolan och prestationer i
högskolan från 2007, där man i avsnittet Bakgrund konstaterar att: ”det är ett gemensamt
ansvar för de två utbildningsnivåerna [gymnasienivån och högskolenivån] att utforma behörighetskraven och att de ska ange högskoleutbildningens faktiska startnivå.” (Rapport 2007:21 R). En slutsats man kan dra är att om detta gemensamma ansvar inte tas, blir det svårt för lärarna inom gymnasiala utbildningar att arbeta målinriktat för att överbrygga skriftspråkliga skillnader mellan den gymnasiala nivån och högskolenivån. En av våra informanter (L4) efterfrågar explicit en bättre kontakt med högskolan för att på så sätt bättre kunna anamma de krav man där ställer på skrivandet och utifrån dessa anpassa den egna undervisningen. Exempel på den typ av kontakt mellan olika diskurser som informanten efterfrågar beskrivs i Rapport från inspektion på Höglandsskolan (2004). Där skriver skolinspektörerna Sigbritt Gålander och Gunnar Krigholm att ”Glappen mellan de olika
’stadierna’ har skolan minskat något bl.a. genom att ett antal lärare arbetar över stadiegränserna. Det finns lärare som arbetar inom såväl 4-6 och 7-9 samt några som arbetar 7-9 och gymnasieskolan.”. Mellan den gymnasiala nivån och högskolenivån tycks inte finnas någon motsvarighet till detta samarbete. Sigbrit Franke, universitetskansler och chef för Högskoleverket ger i artikeln Kvalitet och bildning (2006) uttryck för liknande funderingar, där hon beskriver en ”grå zon”17 mellan ungdomsskolan, vuxenutbildningen (inklusive
folkbildningen) och den högre utbildningen. Sammanfattningsvis kan man konstatera att ett organiserat samarbete över stadiegränserna borde kunna underlätta övergången från gymnasial nivå till högskolenivå för studenterna. Detta samarbete borde då också involvera lärare både från den gymnasiala utbildningsnivån och från högskolenivån.
7.2 Att överbrygga glappet – förberedelser
De intervjuade lärarna tycks inte ha helt klart för sig vad högskolediskursen ställer för krav på studenterna, vilket torde medföra att det också är ganska svårt för dem att veta hur de ska lägga upp den egna undervisningen för att på bästa sätt möta dessa krav. De svårigheter som lärarna tvingas möta i sitt högskoleförberedande arbete är många och innefattar till exempel stora kunskapsskillnader mellan elever i samma klass, svårigheter att tolka kursmål och betygskriterier, anpassning av undervisningen mot en upplevt sjunkande skriftspråklig förmåga hos eleverna, ekonomiska aspekter och knapp tid till förfogande för undervisning. Flera av våra informanter menar att den stora kunskapsspridingen i klasserna gör det svårt för dem att hitta rätt nivå för undervisningen. En av lärarna påpekar att man tenderar att lägga sig ”i mitten, eller strax under den” (L2 070412). Detta tycks för samtliga informanter mer eller mindre vara en förutsättning för att klassrumsarbetet ska fungera. Flera av våra intervjuade lärare upplever att elevernas skriftspråkliga kapacitet är sämre nu än för ett par decennier sedan, men påpekar också att de inte har några egentliga belägg för detta. Oavsett om denna upplevelse saknar grund eller ej, så innebär den att lärarna anpassar sin undervisning för att möta den nivå de uppfattar att eleverna ligger på. Lärarens utgångsläge i undervisningen bör dock inte vara för lågt satt om eleverna ska ha en chans att möta högskolans förväntningar. Har man som lärare för avsikt att förbereda sina elever för den utbildningsnivå som följer den gymnasiala, borde man även kunna utgå ifrån att godkänd ut
17 ”Den ’grå zonen’ utgörs av utbildningsbehov som inte riktigt täcks av det reguljära utbildningsväsendet,
eller där det råder oklarhet om vems uppgift det egentligen är att tillhandahålla en viss typ av kunskap.” (Franke 2006)
från gymnasienivå är detsamma som godkänd in på högskolenivå, inte bara som formellt behörighetskrav, utan även i praktiken.
Ett problem de intervjuade gymnasielärarna upplever har att göra med att kärnämneskurser som formellt ger samma behörighet, inte kan läggas på likvärdig nivå. Den klassiska uppdelningen av gymnasieskolans program i praktiska och teoretiska verkar vara i högsta grad aktuell än idag, om än inte på pappret. Kursernas förmenta likvärdighet tycks vara en känslig fråga då en av informanterna ”med anonymiteten som skydd” säger att kärnämneskurserna ser helt olika ut beroende på om de ligger inom ett teoretiskt eller ett praktiskt program. Detta innebär naturligtvis problem även för eleverna, som inte har möjlighet att veta vad deras kunskaper faktiskt är värda.
Vad gäller det konkreta arbetet för att utveckla elevernas kunskaper i akademiskt skrivande, verkar det vara svårt för informanterna att ringa in vad detta egentligen innebär. L3 talar till exempel om att det formella språket har en högre abstraktionsnivå, fler passiva satser och färre pronomen. Framför allt tar dock våra informanter upp formalia som det som tydligast visar att en text är vetenskapligt upplagd. Det vetenskapliga skrivandet verkar för många av lärarna begränsa sig till det projektarbete gymnasieeleverna skriver i trean. Man pekar på vikten av tydlig disposition, källhänvisningar och referatmarkörer, och så vidare, medan språkliga frågor och innehållsdiskussioner ofta får stå tillbaka på grund av tidsbrist. Frågan om hur lärarna uppfattar att de förbereder sina elever för högskolestudier eller andra eftergymnasiala studier, handlar som synes mycket om vilka svårigheter som ligger i vägen för sådana förberedelser. I vår framställning kan man se att frågan ”hur” på sätt och vis skyms av vad man enligt informanterna inte kan göra, på grund av tidsbrist, bristande förkunskaper eller intresse hos eleverna, svårtolkade styrdokument och en allmänt vag uppfattning om vad högskolan egentligen förväntar sig att eleverna ska kunna när de kommit så långt. Möjligen hade lärarnas utsagor i större utsträckning svarat på frågan ”hur” om själva intervjufrågorna varit mer specifika, men risken finns också att mer specifika frågor hämmat informanterna och styrt intervjuerna i icke önskvärd riktning.
7.3 Förslag på vidare forskning
Slutligen kan vi konstatera att lärare på både gymnasieskolan och komvux behöver få mer insikt i vad högskolan ställer för krav. Det handlar kanske främst om att få syn på de informella, outtalade förväntningar som lärarna ändå uppfattar finns inom högskolevärlden. Ett intressant forskningsobjekt vore därför att undersöka hur dessa förväntningar ser ut och vad de grundar sig i.
Då våra informanter upplever att deras elevers skriftspråkliga kapacitet sjunkit de senaste åren, vore det också intressant att undersöka vad denna uppfattning grundar sig i och om den går att belägga empiriskt. Den fråga som inställer sig är huruvida gymnasieelevernas skriftspråkliga förmåga har förändrats och i så fall i vilken riktning.
En annan fråga som skulle vara intressant att forska vidare i är om det bedrivs något organiserat arbete i syfte att underlätta stadieövergången mellan den gymnasiala nivån och högskolenivån.