Sammanfattning av resultaten

Här följer en sammanfattning av resultatkapitlets kvalitativa och kvantitativa delar. Den kvalitativa, fenomenografiska analysen svarar på mina två forskarfrågor: Vad bedömer niondeklassare som musikalisk kvalitet vid deras ensemblespel? och Hur uttrycker de dessa bedömningar?

Den kvantitativa analysen svara på den tredje frågan: Vilka faktorer påverkar deras bedömningar?

4.9.1 Den kvalitativa analysen

De musikaliska kvaliteter eleverna oftast tar upp till bedömning vid

ensemblemusicerande är kategorierna samspel och kommunikation. Flera olika aspekter av kommunikation lyfts fram. Det kan vara ett mål i sig, att se

övertygande ut inför varandra eller inför en tänkt publik. Det kan också vara ett medel för bättre samspel, i form av nickningar, ögonkast eller tillrop, men det kräver säkerhet i egna stämman för att kunna släppa fokus och få kontakt med andra. Samtidighet är en annan grundläggande aspekt på samspel som eleverna talar om. För nybörjare är det centralt att kunna starta och sluta låten samtidigt och komma in samtidigt i nya låtdelar, ofta med hjälp av en ledare i gruppen. Ett viktigt verktyg för att nå dit är puls, en kategori som många

yttranden kretsar kring. Att synka inom ensemblen eller mellan enskilda musikanter, som har musikaliska gemensamheter, till exempel rytmer, är ett återkommande tema. Eleverna

betonar ofta också vikten av att ha pulsen i foten, för att kunna följa ett gemensamt tempo. Eleverna använder alltså inte bara öron, utan även ögon och kropp för att synka. Att lära sig nya rytmer är också musikalisk kvalitet som diskuteras, liksom behovet av mycket tid till samspel, för att nå bra resultat.

Ett problem med puls är begreppsförvirringen mellan uttrycken takt, rytm och puls, som skapar mycket osäkerhet i bedömningarna. De blandar också betydelserna av begreppspar som högt/starkt och not/ton. Eleverna har vidare svårt att precisera vad det innebär att spela en melodi korrekt. Ofta stannar bedömningarna vid någon variant av uttrycket "spela rätt". Att "inte ge upp" är ett annat exempel, uttalanden som flera elever framställer som en musikalisk kvalitet i nivå med att hålla pulsen eller byta ackord, fast det snarare är en attityd. Över en femtedel av samtliga

elevbedömningar i materialet är av så låg kvalitet att det inte går att tolka innebörden i yttrandena eller koppla det till videoinspelningarna. Den viktigaste orsaken till denna otydlighet verkar vara brist på begrepp. Eleverna blandar och använder fel begrepp eller ersätter dem med långa omskrivningar och ljudhärmande uttryck. Det visar behovet av att jobba språkligt medvetet i klassrummet med musikord. Muntlig ovana och osäkerhet kan också göra bedömningar diffusa. Det är tydligt att de efterhand som fokussamtalen fortskrider lär sig av mer välformulerade kamrater och vänjer sig vid situationen, då luddiga formuleringar är överrepresenterade i början av samtalen. En slutsats man kan dra är att övning verkar ge färdighet, så även vid kamrat- och självbedömning.

Det finns förhållandevis många bedömningar som handlar om dynamik. Det är tydligen så, att det känns tryggt och enkelt för eleverna att prata om hur starkt musik ska låta. Att beskriva hur ett instrument låter klangmässigt är däremot inte lika lätt och helt klart ett område där eleverna behöver fackord. Spelteknik är ett annat område som eleverna har relativt svårt att hitta formuleringar för, trots att mycket av lektionsarbete och fokussamtal är inriktat på just

instrumentalfärdigheter. Allra svårast är det att prata om hur en kamrat ska utvecklas speltekniskt på sitt instrument. Många kan inte föreställa sig hur något kan göras annorlunda, istället för det som spelas. Elever på denna medvetandenivå saknar förståelse för vad kunskapskravet att utveckla musicerandet innebär. De behöver begrepp att uttrycka sig med och en insikt om att det finns flera sätt att spela en stämma på, genom att lärare/kamrater visar klingande alternativ.

Övning ses av många elever som musikalisk kvalitet, även om metoderna oftast är oreflekterade och avslöjar en kvantitativ syn på musik. Mycket handlar om att kunna utantill och upprepa tills det sitter, tankar om hur man övar är få.

4.9.2 Den kvantitativa analysen

Den faktor som tydligast påverkar kvaliteten på elevens bedömningar är deras musikbetyg. Även antalet bedömningar ökar starkt med högre betyg i musik. Den variabel som tydligast påverkar antalet bedömningar är vana vid att prata under lektionstid i skolan, det jag kallat muntlig aktivitet. Muntlig vana ökar också kvaliteten på bedömningarna.

Kön och skolbetyg i övriga ämnen har viss, men liten, inverkan. Pojkar ger fler omdömen och har klart mer välformulerade bedömningar än flickor. (även om en specifikt vältalig pojke kan förklara delar av

just den skillnaden). Högre betyg synes påverka aningen vad gäller kvaliteten, knappt alls vad gäller antal. Det är främst de svagare elevernas svårigheter att formulera sig tydligt som sticker ut. Gitarr verkar vara lite lättare att uttala sig välformulerat om, annars tycks det inte ha någon större betydelse för kvaliteten på omdömena vilket instrument det är eleven bedömer. Detsamma gäller om det är kamrat-, grupp- eller självbedömning. Det tyder på att lärare inte ska överdramatisera skillnader mellan exempelvis kamrat- och självbedömning. Det var heller inte någon kvalitetsskillnad mellan att ge feedback (hur någon spelat) jämfört med feedforward (hur något kan utvecklas). Däremot verkar det vara lättare att ge feedforward till sig själv och gruppen jämfört med att tipsa kamrater.

Gruppdynamiken spelar inte oväntat en klar roll vid fokussamtal. Homogena och harmoniska grupper prioriterar bra samtalsstämning och pratsamhet före kvalitet på bedömningarna. Vältaliga ledare kan fungera som förebild, men kan också verka hämmande på de övriga i gruppen. Det är svårare att komma med kamratbedömningar kring att utveckla musicerandet än att ge feedforward till sig själv eller gruppen i stort. Istället förekommer en hel del beröm till kamrater både som ersättning för verkliga bedömningar och som en effekt av grupptryck.

Avslutningsvis några tankar om tillförlitligheten av resultaten. 35 informanter är ett litet urval, men styrkan i undersökningen är att eleverna kan anses vara representativa för en svensk niondeklass med en stor bredd vad gäller kön, instrument, färdigheter med mera. De mönster jag belyst i detta avsnitt och som tas upp till diskussion i nästa kapitel kan ses som en pilotstudie som ger en