6 Resultat och avslutande diskussion
6.1 Sammanfattning av undersökningen
Här följer en sammanställning av slutsatserna från undersökningen.
6.1.1 Bakgrund till undersökningen: rubber hose, analog och digital animation
Min undersökning utgår ifrån rubber hose-stilen, som grundlades under 1920-talet då efterfrågan på animerad film ökade samtidigt som animatörerna bara hade få och enkla redskap till hands (Arnold, 2017, s. 33-34). All animation var då analog, eftersom det ännu inte fanns datorer och andra moderna hjälpmedel, och för att hinna med att producera i den takt som krävdes, uppfann och utvecklade animatörer som till exempel Walt Disney en ny stil, som fick smeknamnet rubber hose. Detta på grund av karaktärernas leder, som rörde sig ungefär som en gummislang (”rubber hose”). En rubber hose-karaktär har inga krav på anatomisk korrekthet och rör sig mot en relativt statisk och inledningsvis svartvit bakgrund. I animatiorna ser man ofta spår av animatörernas arbete, till exempel genom suddrester, färgfläckar och pennstreck. De här spåren kallas ibland för indexikalitet, eller, lite mer poetiskt, för ”spår av den mänskliga handen” (Mealing, 2002, s. 12).I takt med att tekniken utvecklades och animationsstudierna strävade efter mer verklighetstrogna animationer hamnade rubber hose-stilen i bakgrunden (Johnston & Thomas, 1995, s. 532). Med dagens digitaliserade hjälpmedel kan animatörer skapa oerhört avancerade animationer, där man styr bilderna in i minsta pixel. Det innebär att det inte blir några märken av suddrester och pennstreck, men frågan är om det ändå kan uppstå andra spår av skaparen och i så fall vilka?
I min undersökning ställs en animation av Mickey Mouse (Silly Symponies, 1929) från erans guldålder mot två nygjorda artefakter. Den ena artefakten är helt digital och den andra är analog men sammansatt med vissa digitala hjälpmedel. Förutom att undersöka vilken syn dagens publik har på rubber hose-stilen undersöks i den här uppsatsen vilka spår av animatören som publiken uppfattar i analoga respektive digitala animationer samt hur de värderar de båda sätten att animera.
Mina forskningsfrågor var följande:
• Hur ser respondenterna på rubber hose-stilen?
• Vilka eventuella spår av animatören uppfattar respondenterna i den analoga
respektive digitala rubber hose-animationen?
• Hur påverkas respondenternas upplevelse av en animation av om den är analog eller
digital?
6.1.2 Enkätundersökningen
Undersökningen bygger på en kvalitativ enkätundersökning där svarsfrekvensen blev 11 svar av totalt 15 möjliga. Respondenterna fick, som tidigare nämnts, se tre olika animationer och svara på frågor utifrån mina forskningsfrågor. 8 av respondenterna arbetar inte inom branschen, 3 uppger att de gör det. Det är den enda faktor där respondenternas bakgrund sticker ut, de kan generellt svara något mer initierat på frågorna. Enkäten och frågorna är dock utformade för att man inte ska behöva ha någon branschvana eller någon tidigare erfarenhet av animationer.
39
6.1.3 Svaren på undersökningen
Svaren redovisas utifrån de tre forskningsfrågorna.
Hur ser respondenterna på rubber hose-stilen?
Rubber hose-stilen lever ännu idag trots att få av dem som levde under dess glansdagar fortfarande finns i livet. Stilens karaktäristiska antropomorfiska djur med leder som gummislangar, enkelt animerade och mot en simpel bakgrund hittar ständigt en ny publik, vid sidan av moderna, avancerade digitala animationer. Även under 2000-talet har publiken fått möta nya versioner av rubber hose, skapade mer eller mindre med stöd av digital teknik. En klar majoritet av respondenterna i undersökningen anser att stilen fortfarande är relevant och flera konstaterar att de själva gärna tittar på en gammal rubber hose-animation eller spelar något av de moderna dataspel som utkommit på temat.
På frågan om vilka likheter de ser mellan de tre animationerna i undersökningen anger respondenterna så gott som alla samma saker: Designen/stilen, rörelserna och uttrycket, det vill säga typiska attribut för rubber hose-stilen. En respondent ser störst likhet mellan de båda analoga animeringarna – på grund av rörelsen i omgivningen (bakgrunden).
Vilka eventuella spår av animatören uppfattar respondenterna i den analoga respektive digitala rubber hose-animationen?
På frågan vad som skiljer de tre animationerna åt (förutom själva djurarten) bekräftar flera respondenter de skillnader som jag själv noterat mellan animationerna: färgvariationer, skärpa, flimmer/rörelse och ”renheten”/”märken” i bakgrunden. Flera respondenter, även sådana som inte arbetar inom branschen, identifierar länk 2 som ”analog” utan att det är utskrivet någonstans i frågeformuläret.
Den digitala animationen anses mer ”ren” i och med att kanterna är tydligare och vit bakgrund blir exakt vit, vilket uppfattas både som positivt och negativt. ”Tredje och sista animeringen känns renare men mindre levande”, konstaterar en av respondenterna om den andra och helt digitala artefakten. Någon annan kallar ”smutsen” i bakgrunden för ”atmosfär”. Detta återknyter till Mealings (Mealing, 2002 s.12) teori om någon slags besjälning som den mänskliga handen i den analoga skapelsen skänker till slutresultatet.
Hur påverkas respondenternas upplevelse av en animation av om den är analog eller digital?
En knapp majoritet tycker att deras värdering av animationen påverkas av indexikaliteten. Fyra respondenter tycker att spår av den mänskliga handen förhöjer upplevelsen. Någon tycker inte att den spelar någon roll, andra pratar om vilken ”personlighet” eller ”känsla” som animatören vill förmedla eller säger att upplevelsen beror på situationen. Den enda respondenten som svarade nej sätter i sin motivering fingret på komplexiteten i frågan – ”det är charmigt men gör den inte bättre”.
Den här frågan kan ställas mot frågan om vilken typ av animation – analog eller digital – som respondenterna anser har högst kvalitet. Trots att flera respondenter återkommer till eptitet ”charm” och nostalgi föredrar 7 av 11 tillfrågade digital animation. Effektiv, renare och med fler möjligheter till effekter, motiverar respondenterna.
40
Men de fyra som anser att analoga animationer signalerar en högre kvalitet bidrar med några intressanta motiveringar: De pratar om en tydligare, egen stil, om hur de gamla filmerna upplevdes och att analog animation kräver skicklighet och tålamod hos animatören.
En klar majoritet av respondenterna tror att den analoga animeringen i länk 2 har tagit mest tid att göra. Det stämmer, även om animatören genom att använda halvdigitala genvägar kan korta arbetet avsevärt. En av respondenterna som arbetar inom branschen konstaterar att stilen går att återskapa med modern teknik och det är något som jag tar med mig från den här undersökningen.