6.1. Sammanfattning av resultat
Undersökningen av syntax och lexikon visar, i motsats till det förväntade, att det har skett förändringar i en negativ riktning ur klarspråkssynpunkt. Meningarna var långa redan 2004 och de har blivit ännu längre. Till följd av det har även lix-värdena blivit högre. Det är dessutom vanligare med vänstertunga meningar 2014. Det enda som pekar åt andra hållet är att andelen långa ord har blivit något lägre.
Analysen som har gjorts utifrån Klarspråkstestet för domar visar sammantaget, dock med hänsyn till det begränsade materialet, att klarspråksråden verkar ha fått genomslag i domarna på de flesta språkliga nivåer: Den agerande åskådliggörs genom större användning av aktiva verbformer. Referaten av de hörda personerna utformas inte längre som långa protokoll. Förklaringarna till varför domstolen har dömt som den har gjort har blivit fylligare och klarare. Rubriknivåerna är markerade på ett tydligare sätt. Styckena inleds med en nyckelmening och det finns fler bindeord som markerar argumentation. Många av de juristspråkliga och svårbegripliga orden används inte längre. Däremot kvarstår vissa problem, sett utifrån klarspråksidealet: Meningarna och styckena är fortfarande långa, läsaren får ingen vägledning i form av informativa underrubriker eller metatext och under rubriken Domskäl finns sådant som ur läsbarhetssynpunkt inte hör hemma där.
En koppling som syns mellan den kvantitativa och kvalitativa analysen gäller skillnaderna mellan de olika delarna i domarna, alltså referatdelarna och de delar där domstolen kommer till tals. Båda analyserna visar nämligen att skillnaderna är stora mellan dessa delar båda årtalen. I referatdelarna används ett nästan överdrivet enkelt
språk medan det är betydligt svårare i de andra delarna. Däremot tycks det ha skett en förändring av hur referatdelarna skrivs. Den kvantitativa analysen av meningslängd visar nämligen att meningarna överlag har blivit längre, och utifrån den kvalitativa analysen är den rimliga förklaringen att språket i referatdelarna idag överensstämmer mer med språket i resten av domen. Detta bidrar alltså till längre meningar när man ser till hela domen, men kan snarare ses som något positivt än negativt, eftersom enbart korta meningar ofta gör texter stötiga och svårlästa.
6.2 Diskussion
I föreliggande undersökning har jag försökt ta reda på om och i vilken utsträckning klarspråksprinciper har fått genomslag i domar från Uppsala tingsrätt.
Undersökningen visar sammantaget att klarspråksprinciperna har fått genomslag i domarna, men inte på alla nivåer. Det bör påpekas att det kan vara svårt att dra några generella slutsatser eftersom det undersökta materialet är av begränsat omfång.
Däremot är domen en textgenre som är bunden av starka normer och både skrivna och oskrivna regler, vilket jag tror gör att domar skrivna samma år på samma domstol har större likheter än skillnader.
I den kvantitativa analysen är resultatet ganska entydigt; att domarna inte har närmat sig klarspråksidealet när det gäller vissa syntaktiska och lexikala drag. Meningarna är långa och dessutom inte av varierad längd, vilket rekommenderas för läsbarheten. Det är å ena sidan förvånande att domarnas meningar i genomsnitt har blivit så pass mycket längre, eftersom man länge arbetat för att få bort detta typiskt kanslispråkliga drag från myndighetstexter. Å andra sidan kan det tänkas vara nödvändigt för domar att till en viss grad ha långa meningar, eftersom de ofta bär på ett komplext innehåll. Nyström Höög m.fl. (2012:101) nämner i samband med
resultatet av sin undersökning att vänstertyngd är genrespecifikt för myndighetstexter och att det inte behöver innebära ett problem för läsbarheten. Det bör därför inte vara ett stort problem att fundamentlängden har stigit i de undersökta domarna. Andelen långa ord är det som visar sig ha blivit bättre, vilket direkt kan kopplas till ett resultat från den kvalitativa analysen, nämligen att många av de långa och omständliga juristspråkliga orden och fraserna har försvunnit. Det är (åtminstone) positivt, sett i förhållande till klarspråksidealet.
Vidare vad gäller resultaten av den kvalitativa analysen syns en hel del på olika språkliga nivåer som visar att klarspråksråden för domar följs till högre grad idag än för tio år sedan. En sak som inte tagits upp tidigare i uppsatsen är att skall har bytts ut mot ska i domarna (precis som i övrigt myndighetsspråk), vilket är ett exempel på att domstolarna verkar ha arbetat med de språkliga formuleringarna och utformat
gemensamma policyer för vilka ordformer som ska användas. Det är mycket möjligt att förbättringarna kan vara ett resultat av att många domstolar har tagit del av Förtroendeutredningen sedan 2008 och att den har gett domstolarna inspiration och kunskap om att skriva lättillgängliga och begripliga domar. Det kan också vara ett resultat av Språklagens tillkomst, som också den kan tänkas ha fungerat som en ögonöppnare för domstolarna.
Men trots de övervägande goda resultaten i Klarspråkstestet för domar är det oundvikligt att det finns utrymme för förbättringar när det gäller utformningen av domar. För att nämna några saker behövs mer metatext som hjälper läsaren, fler sammanlänkande bindeord och förklaringar till svåra fackord. Vad kan då vara anledningen till att domarna inte har blivit mer ”klarspråkliga” under dessa tio år? En möjlig anledning kan vara att det, som tidigare nämnt, är vanligt med färdiga mallar som sällan uppdateras och att man i allmänhet inte ser över språket i domarna tillräckligt ofta. Mycket görs troligtvis på ren rutin i det dagliga arbetet hos
domstolarna och språket prioriteras förmodligen inte högst på dagordningen. Vidare påverkas skribenterna möjligtvis mycket av de starka konventionerna för hur en dom ska skrivas – och alltid har skrivits. Det juridiska språket är ju som tidigare nämnt mycket traditionsbundet. En ovilja att bryta gamla mönster kan innebära att det kreativa utrymmet i domskrivningen blir begränsat; man vågar inte pröva att skriva på nya sätt. Det kan i sin tur försvåra för nya ideal att ta plats. Ytterligare en förklaring kan ligga i domstolarnas maktspråk: Det råder onekligen ett asymmetriskt förhållande mellan domstolarna och medborgarna, där domstolarna är den starkare parten, vilket reflekteras i språket man använder. Möjligtvis vill domstolarna hålla kvar vid sitt maktspråk – och därför inte gärna förenkla språket. För att nämna en sista anledning tycks domstolarnas språkbruk inte ha följt med helt i den informalisering och intimisering som annan myndighetskommunikation har genomgått de senaste decennierna. De har snarare kvar en distanserad relation till mottagarna, som blir synlig i språket genom t.ex. opersonliga och passiva
formuleringar. Ett möjligt skäl till det är dock att domarna förmedlar ett allvarligt innehåll. Seriösa och – inte minst – känsliga ämnen kräver säkerligen en viss distans.