8.1 Sammanfattning
Syftet med min undersökning var att ta reda på huruvida pedagoger är medvetna om sitt eget bemötande och vilken betydelse det kan ha för hur barn med pro- blembeteenden fungerar i klassrum och fritidshem. Jag använde mig av enkät som metod för datainsamling. Svarsfrekvensen blev låg och det är därför med mycket stor försiktighet jag behandlat resultatet. I detta kapitel ska jag försöka göra en sammanfattning av de svar jag fått på de frågor jag ställde i stora drag i kapitel två. Frågeställningarna är:
• Vilken betydelse har personlig utveckling för ett professionellt förhåll- ningssätt?
• Vilken betydelse har pedagogens egen medvetenhet om sitt bemötande av barn?
• Vilka konsekvenser kan ett icke medvetet bemötande ha för barnet, peda- gogen och arbetslaget och barngruppen?
• Hur kan pedagoger bli medvetna om sitt eget bemötande?
• Vilken betydelse har pedagogens engagemang i sin yrkesroll för bemö- tandet av barn?
Pedagogerna i mitt urval visar på en medvetenhet om betydelsen av deras eget bemötande för barn med problembeteendes fortsatta utveckling. Dock blir det en motsägelse i svaren om hur privatlivet påverkar yrkesprofessionalismen. Jag kan se att många pedagoger inte menar att en sådan koppling finns, vilket tyder på en omedvetenhet om vad som styr oss i mötet med andra människor.
De flesta pedagoger visar en medvetenhet om de konsekvenser ett omedve- tet bemötande kan ha för barns fortsatta utveckling. Min undersökning visar på en stor trivsel hos pedagogerna vilket har stor betydelse för pedagogers enga- gemang, men även osäkerhet och en känsla av att bli sliten i arbetet med barn med problembeteende har framkommit i svaren.
På påståendet om hur man kan bli medveten om sitt bemötande, visar resul- tatet att handledning inte förekommer i större utsträckning. Dock visar det sig att de flesta pedagoger menar att man arbetar aktivt med värdegrundsfrågor i arbetslagen, vilket också är ett sätt att öka sin medvetenhet på.
8.2 Diskussion
Enkät anser jag vara en bra metod för att få inblick i ett större antal pedagogers medvetenhet. Tyvärr blev inte förutsättningarna för genomförandet av min enkät optimala, vilket också visade sig bland annat i svarsfrekvensen som blev mycket låg – ca 48 procent. Min slutsats av detta blir att man om möjligt bör närvara vid genomförandet så att det kan ske i direkt kontakt med de tillfrågade. Det borde
borga för ett högre svarsantal. Kan man dessutom genomföra enkäten under en gemensam arbetsplatsträff med obligatorisk närvaro, lär bortfallet bli litet. Ett större underlag hade kunnat användas för mer generella slutsatser, men nu har jag nöjt mig med att se tendenser inom den grupp som varit mitt urval. När det gäller konstruerandet av påstående till enkäten är min nyfunna erfarenhet av detta att det är viktigt att syftet hela tiden finns med i arbetet. Påståendena i enkäten menar jag borde tydligare följa frågeställningarna i syftet vilket i det här arbetet även är rubrikerna i litteraturkapitlet. Detta för att få ett lättarbetat material till databearbetningen med en tydligare fokusering på syftet.
I kapitel 5 diskuterar jag olika metoder och konstaterar att både intervjuer och observationer kunde varit fungerande metodval. Tillförlitligheten i observa- tionerna och intervjusvaren måste emellertid noga övervägas. Intervju eller ob- servation kunde använts som komplement till min enkät, för att ge arbetet ett större djup. Till exempel kunde man undersökt rektors eventuella utvecklingsar- bete med värdegrundsfrågor eller inställning till handledning genom intervjuer.
Pedagogerna i min undersökning ger uttryck för en hög medvetenhet om att personliga värderingar påverkar dem i mötet med barn med problembeteenden. De visar också stor medvetenhet om att deras bemötande är direkt avgörande för barn med problembeteenden självkänsla utvecklas. De säger sig också kunna påverka ett barns utveckling i positiv respektive negativ riktning beroende på deras bemötande. Dessa insikter borde gynna pedagogerna i deras yrkesutövan- de och hjälpa dem att se sig själva som redskap i arbetet med barn med pro- blembeteenden.
Min egen erfarenhet inom förskola och skola säger mig dock att det inte all- tid är så. Jag anser att allt för många pedagoger inte ifrågasätter sig själva eller sin egen yrkesprestation. Kollegialt kan detta bli mycket känsliga frågor att dis- kutera, vilket den spretiga svarsfrekvensen på påståendet ”Jag har/har haft kol- legor som behandlat barn med problembeteenden utifrån förutfattade meningar” kan tyda på, och problemet förskjuts gärna av bekvämlighet från pedagogerna till barnet. Det blir barnet som äger problemet, och följden blir att arbetet foku- seras på barn och familj i alltför hög utsträckning istället för att pedagogerna har ett relationsinriktat arbetssätt.
Pedagogens roll har på senare år börjat ifrågasättas utifrån ett relationsper- spektiv, och det tror jag är en absolut nödvändighet för att säkra barns utveck- ling i offentlig miljö. Vi måste arbeta för att få ett mer lösningsorienterat fokus i ett helhetsperspektiv. Ett sådant perspektiv ger större möjligheter till ett medve- tet fortsatt arbete kring barn i svårigheter. Drugli (2003) skriver följande: ”man är mera betjänt av att ha ett lösningsorienterat fokus, där man försöker komma fram till vad man själv kan göra, för att i nästa steg kunna bidra till att påverka barnet positivt” (s. 29).
Överraskande och något motsägelsefullt i mitt resultat är att pedagogerna inte anser att deras yrkesroll påverkas av deras privatliv. För mig ter det sig mera medvetet att inse att privatliv och yrkesliv påverkas av varandra, och för
att vara professionell bör den insikten finnas. En yrkesroll i balans med det personliga och förståelse för hur tätt sammanvävd vår relationsförmåga är med vårt privata bagage, gör att vi lättare kan förstå vad som påverkar oss i mötet med barn med problembeteenden. Drugli skriver: ”Ju närmre förhållande man har till ett barn, desto mer måste man tåla i mötet med sig själv och sin egen utveckling. Det är en utmaning att investera i nära relationer till ett barn där inte allt går av sig självt” (s.76).
Kan vi öka vår medvetenhet om oss själva och genom den förstå varför vi inte kan hantera alla barn eller för den delen tillåta oss att inse att vi inte heller kan känna sympati för alla barn, blir det också enklare och mindre prestigelad- dat att be om hjälp av sina kollegor. I min undersökning visar resultatet på på- ståendet ”Det är svårt att känna sympati för alla barn” att få pedagoger instäm- mer i detta. Jag tror att yrkeskåren som sådan tenderar till att anse sig skyldiga att klara av alla barn och att det är ett felsteg i yrkesutövningen om man inte känner sympati för alla barn. Det viktiga är att vara medveten om vad man kän- ner och att sedan medvetet förhålla sig till det så att man kan genomföra ett bra jobb. För detta krävs ett öppet klimat på våra skolor för att pedagoger ska våga ha utvecklande diskussioner i sina arbetslag om yrkesutövandet.
Vi lever i ett samhälle där varje liten del hänger samman i ett fint nätverk, där varje rörelse påverkar omgivningen och också ibland som vågor sköljer över mycket i sin väg. För att hantera arbetet med barn med problembeteenden i en sådan miljö, krävs det att pedagogerna har förståelse för samspelet mellan sig själva, barnet och föräldrarna i ett helhetsperspektiv, i förhållande till den på- verkan det omgivande samhället och kulturen har. I kapitel 4 diskuterar jag Uri Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori vilken just betonar sammanhang- ets betydelse för barns utveckling. Drugli (2003) skriver:
Barnet uppfattas som en del av ett dynamiskt system, där förändringar i ett element påverkar samspelet och miljön i resten av systemet. Om barnet får problem är det utifrån denna syn på utveckling naturligt att fokusera på sy- stemet, och säga att detta inte längre fungerar tillfredställande för barnet, sna- rare än att ensidigt fokusera på vad som är fel med barnet (s.19).
I pedagogens arbete är detta ett sätt att tänka som jag menar ökar pedagogers medvetenhet om dels betydelsen av sin egen roll som redskap i arbetet med barn med problembeteenden men också att den syn som varit allmän, nämligen att barnet ägt problemet eller möjligtvis familjen, måste förändras. Allt för länge har vi tagit till enfaktorsförklaringar till barns agerande. Vi inom förskola/skola måste arbeta för att skapa oss förståelse av barnets situation genom att inta olika perspektiv för att få en helhetsyn och vara öppna för den information föräldrar kan ge oss om sitt barn. Föräldrarna är de som ser barnet i flest sammanhang eller arenor, och är viktiga samarbetsparter för att skapa en helhetskänsla för barnet av skola och hemmiljö. Drugli (2003) skriver följande: ”Samverkan
mellan förskola/skola och föräldrar kan vara väl så viktigt för barnets utveckling som det som sker i förskolan och skolan” (s.19).
För att hjälpa barn med problembeteenden ligger lösningen ofta i att ändra på något i miljön runt barnet, snarare än att arbeta isolerat med barnets problem. Det gäller alltså ur detta utvecklingsekologiska perspektiv att ha förståelse för att hitta lösningar i miljön för att förhindra en fortsatt negativ utveckling för barnet. I mitt resultat kan jag se att de pedagoger som ingått i undersökningen svarat att de ser sin relation till barn som ett redskap i arbetet. Det är ett positivt svar som kan vara en signal om medvetenheten om sin egen betydelse i arbetet med att hitta lämpliga åtgärder för barn med problembeteenden t ex. att förändra den miljö, inkluderat bemötande, som finns i klassrummet eller på fritidshem- met.
Pedagoger arbetar i arbetslag, barnet befinner sig på deras arena varje skol- dag. För varje lektion, rast eller fritidshemsstund under en och samma dag träf- far barnet olika pedagoger som i sin tur rör sig mellan olika arenor som privat- liv, kollegor, föräldrar osv. Även om vi är ett arbetslag har vi olika bemötande med oss i vårt yrkesutövande. Om pedagoger inte är medvetna om den makt de har genom sitt bemötande av barn kan ett barn med problembeteende uppleva en frustration i skolan som kan bidra till att förstärka de problem som eventuellt finns. Vi pedagoger är ytterst ansvariga för att barnets omsorg uppnår en god kvalitet när de befinner sig på vår arena. Jag menar att vi pedagoger behöver ta till oss Bronfenbrenners teori om vikten av helhetstänkande utifrån barns upple- velse av sin omvärld. Detta är för många ett nytt sätt att tänka runt barns utveck- ling som kan lyftas i både handledning och värdegrundsdiskussioner. I Lpo 94 upplever jag att den systemteoretiska modellen lyser igenom i följande text:
”Den dagliga pedagogiska ledningen av skolan och lärarnas professionella ansvar är förutsättningar för att skolan utvecklas kvalitativt. Detta kräver att undervisningsmålen ständigt prövas, resultaten följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas. Ett sådant arbete måste ske i ett aktivt samspel mellan skolans personal och elever och i nära kontakt med såväl hemmen som det omgivande samhället” (s. 9).
Rektors ansvar för att leda arbetet med värdegrundsfrågor som etik, moral, normer och värden menar jag behöver accentueras. Det är viktigt att rektorer vågar ta tag i och lyfta pedagogers förhållningssätt och bemötande. Pedagoger med olika utbildning arbetar nära tillsammans varje dag, visserligen med samma styrdokument som övergripande mål, men med delvis olika uppdrag och olika historiska bakgrunder. Detta gör att olika saker fokuseras och upplevs som viktiga vilket jag kan se tendenser till i resultatet av några av påståendena i enkäten. Det gäller t ex påståendena om barn med problembeteenden är mitt område och om man upplever att barn med problembeteende är jobbiga och tröttande. Det krävs också delvis olika typer av bemötande utifrån de situationer
pedagogerna möter barnen. Klassrumsmiljön är en värld, fritidshemmet och förskoleklasserna andra – ett helhetstänkande är nödvändigt för att samarbetet ska fungera och utvecklas och barnen ska må bra. Sådana förutsättningar kräver engagerade rektorer med goda ledaregenskaper.
Rektor måste lägga fokus på att utveckla miljöer för öppna diskussioner i ar- betslagen om pedagogers förhållningssätt och bemötande av barn. I sådana mil- jöer ser man inte misslyckanden som nederlag utan som underlag för vidare ar- bete. Förhoppningsvis kan då hela miljön fokuseras, istället för att problemen endast blir barnets eller familjens. Drugli (2003) skriver:
Antagligen är det förskolan och skolan som system som måste sätta rela- tionskvalitet mellan barn och vuxna i fokus om detta ska bli något man kan arbeta öppet med. Man måste skapa ramar som tillåter att sådana förhållan- den dryftas utan att det blir en fråga att någon misslyckats med sitt arbete (s. 77).
Att genomföra en bred klimatförändring på våra skolor är en intressant arbetsin- sats där specialpedagogen tillsammans med rektor kan ha en nyckelroll. Ett kon- tinuerligt arbete med läroplaner och deras värdegrunder bör vara ett självklart innehåll på alla skolors agenda. Pedagogerna i min undersökning menar att det allmänt förekommer aktivt arbete med värdegrundsfrågor i arbetslagen. Det överensstämmer inte med min personliga erfarenhet. Prat om värdegrunder me- nar jag upplevs ofta som flummigt och något man gör när personalen träffas på arbetsplatsträffar, oftast på kvällstid och då på uppdrag av rektor. Trötta efter dagens arbete är pedagogerna inte särskilt engagerade i värdegrundsfrågor. Ak- tivt deltagande och engagemang i sådant arbete skulle kunna knytas till pedago- gernas lönekriterier. Detta förekommer redan i dag men enligt min mening på ett alltför passivt sätt och det blir något som inte ifrågasätts på allvar.
Min undersökning visar att det finns utrymme för att utveckla handledning som metod för utvecklande av yrkesroll. Det förefaller inte förekomma någon generell handledning till arbetslag. Jag tror att pedagoger och skolledare idag inte inser vilken möjlighet handledning ger för att få perspektiv på sitt yrke och sin arbetsinsats. Handledning bör få ökad status som verktyg för pedagoger, och det menar jag att rektor kan ansvara för.
Ofta förstår man att handledning blir en ekonomisk fråga snarare än behovs- fråga – det är kostsamt att avsätta tid för att pedagoger ska få tillgång till hand- ledning och att anställa någon som bedriver den. Ändå är handledning ett bra verktyg för utveckling och kan utformas på flera olika sätt beroende på vilket behov som finns - i arbetslag med eller utan handledare, i specifika ärenden runt barn, eller specifika ärenden runt pedagoger och skolmiljö.
Handledning kan också innebära kompetensutveckling, något det sällan gör idag för pedagoger. Det kan vi specialpedagoger arbeta med för att få till stånd en förändring. Kompetensutveckling är inte enbart att lära sig nya metoder för
att lära barn läsa eller räkna, det är också att arbeta med sig själv för att kunna öka sin medvetenhet i mötet med barnen och därigenom kunna genomföra ett bättre arbete både för barnet och sig själv. Reflektion i grupp eller enskilt är viktigt för att hinna med att få perspektiv på sitt handlande.
I min undersökning framkom det att respondenterna inom samtliga yrkeska- tegorier upplever en viss osäkerhet eller en känsla av att bli slitna i arbete med barn med problembeteenden. Osäkerhet och känslan av att bli sliten i sitt yrke är riskfaktorer för att pedagoger inte ska kunna genomföra ett medvetet bra arbete och det ökar med största sannolikhet också risken för minskat engagemang, och så småningom att man ser sig om efter annat yrke eller i sämsta fall blir utbränd. Drugli (2003) skriver följande: ”Handledning och gemensamma diskussioner kan vara mycket givande och är en ren nödvändighet för att arbetet ska fungera bra med de barn som är mest sårbara och utsatta” (s. 31).
Jag tror att framtiden kommer att visa att flera skolor kommer att satsa på handledning, dels som verktyg i arbetet för både pedagogers medvetenhet och de insatser man funderar över, men också som förebyggande hälsoinsats. På så sätt kan man utveckla och behålla goda pedagoger som ibland arbetar i svåra, utmanande situationer och också säkerställa den professionella kvaliteten i arbetet.