Sammanfattning

Mitt syfte var att undersöka idrottsrörelsens inträde i det svenska utbildningsväsendet på na- tionell och lokal nivå. Svaret från min undersökning säger att elitidrottens fält började för snart 35 år sedan med att försöka få inträde i utbildningsväsendets fält, och på lokal nivå har Malmö varit med sedan starten. Det samarbete som idag råder mellan idrotten och Skolver- kets fält tillkom genom en kompromiss. Detta genom att ifrån början endast bestå av elitta- langer och Riksidrottsgymnasier, till att även innefatta Regionala och Lokala idrottsgymnasi- er. Genom denna förändring kunde även andra idrottsintresserade från fler av idrottens delfält ansöka och läsa vid idrottsgymnasier. Den stora breddningen av idrottselever uppstod fram- förallt genom införandet av de Lokala idrottsgymnasierna. När Idrottsrörelsen märkte en framgång i samarbetet med Skolverket, började de i sina undersökningar på 1980- talet att koncentrera sig på akademins fält. Resultatet kan vi idag se i form av att en mindre del av elit- idrotten finns verksam i akademins periferi. De stora och tunga lärosätena är dock än så länge kallsinniga inför idrottsrörelsen.

Min första frågeställning var tvådelad och löd: Vad innebär kunskapssamhällets intåg för elit- idrotten och hur har idrottens aktörer reagerat på kunskapssamhället?

När det gäller första delen av denna fråga kan vi konstatera att de senaste åren har ytterliggare försök gjorts för att åstadkomma ett samarbete mellan idrotten och akademin. MIA projektet och Umeå Högskolas avtal med idrotten är två exempel, men även på den privata marknaden visas det intresse i form av Ultra Educations avtal med Svenska Hockeyligan. Om dessa pro- jekt och avtal är en faktor som går att härleda till ett intåg av ett kunskapssamhälle, kan inte min undersökning svara på. Statistik visar dock på att fler och fler människor studerar på ef- tergymnasial nivå. Detta bör även gälla för idrottstalangerna, och kanske av ännu större an- ledning då idrottskarriärerna är begränsade av den fysiska ålders aspekten.

Reaktionen från idrottens aktörer på ett kunskapssamhälle, har på lokal nivå inneburit att id- rottstalangerna i Malmö omedvetet/medvetet anpassat sina värderingar till ett kunskapssam- hälle. Då de själva anser sig vara i behov av eftergymnasiala utbildningar, för att kunna få en bra framtid.

Min andra frågeställning var om elitidrotten och akademin kunde sammanföras i symbios. När det gäller MIA projektet så styr idrotten detta precis på samma sätt somde gjorde i starten av provverksamheten för idrottsgymnasierna. Det är de olika idrotternas SF som bestämmer vilka idrottstalanger som kan få tillträde till projektet. Vilket innebär att endast eliten av ta- langerna är aspiranter. Dock finns där ett samarbete mellan elitidrotten och Malmö högskola, då även den sistnämnda anser sig få ett vunnet kapital.

Frågan är om vi i och med detta kan urskilja ett cykliskt rörelsemönster. Med detta menar jag ett liknande mönster som den process idrotten och Skolverket genomgick. Där elitidrotten först söker inträde med en egenmäktig beslutsrätt över vilka idrottstalanger som har behörig- het. För att med tiden få stå tillbaka när Skolverket/akademins fält vill återställa ordningen på fältet. Att akademin svarar precis som Skolverket, med att kräva att fler delfält inom idrotten skall ingå. Det vill säga att även akademin vill att fler aktörer än eliten skall få behörighet. Där ett samförstånd kan uppstå tack vare att båda fälten kan känna en tillfredställelse i form av vunnet kapital. Eller är autonomin i akademins fält så stark att det legitima våldet med till- hörande doxa utesluter idrotten?Är de olika fältens kapitalfördelningar inte kompatibla? Eller jämnas de olika kapitalen ut genom att en större mängd av agenter vill ingå i ett livslångt lä- rande, och kan på så sätt mötas på ett smidigt sätt?

I min sista frågeställning ville jag se om det fanns skillnader av värderingar inom idrottens ut- övare. I detta avseende kan jag inte utläsa, på lokal nivå, att det skulle vara några skillnader mellan de idrottstalanger som utövar individuella idrotter och de som utövar lagidrotter. Där- emot finns där skillnader inom andra kategorier såsom förtroende för sina tränare och fram- förallt resultaten i avgångsbetygen. Lagidrottare ingår ännu inte i MIA projektet men där finns ett stort intresse från dessa att ingå. Det verkar vara mer av praktiska skäl till varför inte ta- langer från lagidrotterna är med i projektet. Individuella idrottare stannar i regellängre tidspe- rioder i sina föreningar, medan lagidrottare har en tendens att byta förening antingen i form av selekteringar eller genom värvningar. Att intresset finns från de talanger som bedriver lagid- rott bevisar svaren från ishockeyeleverna, alltså ligger detta problem på före- nings/förbundsnivå. Detta är också något man uppmärksammat i Umeå eftersom deras id- rottshögskola skrev avtal med föreningar från tre lagidrotter179.

Slutligen vill jag säga att ingen kan konkret säga att vi idag lever i ett kunskapssamhälle, men statistiken visar att fler och fler människor studerar längre. Detta i sin tur innebär att männi- skor med olika habitus och kapital kommer närmare varandra inom akademins fält. Vilket skulle kunna öppna för nya relationer mellan olika grupper, och på så sätt skapa nya regler inom fälten. Vilket i sin tur skulle innebära att agenterna genomför förflyttningar av positio- ner i det sociala rummet.